Förra veckan började jag få ketamininfusioner för att hantera min depression. Även om jag bara hade avslutat en vecka av ett treveckorsprotokoll två gånger i veckan för att starta ketamin innan jag gick över till underhållsbehandling, var det redan en ögonöppnande upplevelse.
Ärligt talat hade jag ingen aning om vad jag kunde förvänta mig när jag började med infusionerna. Jag hade aldrig provat droger eller druckit alkohol, så jag hade ingen aning om hur det skulle vara att ha en sådan sinnesförändrande upplevelse.
Den första infusionen var som en helkroppsinjektion av Novocaine och att vara i ett rum fullt av virvlande färger.
Den andra infusionen var väldigt annorlunda. Jag kände mig som om jag var inuti David Attenboroughs “Planet Earth”, ett hav fullt av valar.
Jag tänkte på min moster under hennes sista dagar innan hon dog av hjärncancer. Jag föreställde mig hennes sista dagar när jag kände mig påverkad av ketamin – avslappnad, fridfull, smärtfri, och jag kunde höra mjuk musik spela i bakgrunden. När jag föreställer mig att min moster mår dåligt, hoppas jag nu att hennes sista dagar kanske inte var så smärtsamma som jag föreställde mig.
Jag tänkte på min kusin som dog av självmord och fick en uppenbarelse om mina egna självmordstankar.
Kanske hade detta koncept nämnts tidigare men jag hade inte helt förstått det förrän nu. Det slog mig då att mina ständiga självmordstankar egentligen inte var sanna, utan snarare en vanemässig tanke som jag hade blivit betingad att vända mig till när jag mådde dåligt.
Så vad betyder det att självmordstankar har blivit vanemässiga och kanske inte längre är sanna? När jag började ta ketamin beskrev min avancerade sjuksköterska (APNP) behandlingen som att jag var tvungen att öppna en ny slip medan den gamla gick smidigt. Jag tänker på mina självmordstankar så här: När det blir tufft väljer jag omedelbart “jag måste dö”-vägen eftersom det är vad jag har gjort de senaste 11 åren av att leva med min depression.
Länge trodde jag att “jag måste dö” var en sann tanke eftersom jag hörde den om och om igen i mitt huvud och trodde på den med varje fiber i mitt väsen. Men den här veckans upplevelse när jag tog ketamin visade mig att “jag måste dö” faktiskt kan ha blivit en vanemässig, tröstande tanke. Och nu vet jag att jag behöver arbeta med att omformulera den tanken och skapa ett nytt sätt för mina tankar att utvecklas.
Jag vet att mina självmordstankar förmodligen kommer tillbaka och att jag kommer att tro att de är sanna tankar. För tillfället tänker jag på “jag måste dö” som min vanliga standardtanke när livet blir tufft och det finns för många tankeutmaningar framför mig för att göra dessa tankar mer sanna i framtiden, till exempel “jag vill inte leva så här”.