Här är en annan verklighet som jag tycker är intressant och kan lära mig av. Min 22-åriga dotter är verkligen fantastisk. Hon är smart, vacker, snäll och omtänksam – alla egenskaper jag ber om hos en dotter. Jag är en lyckligt lottad mamma. Hon flyttade nyligen till en närliggande stad och klarar sig bra på ett jobb hon studerade till på universitetet. Perfekt, eller hur?
Inte riktigt.
Sedan hon var 17 år har min dotter upplevt perioder av extrem självtvivel och ångest, med kontrasterande perioder av extrem beslutsamhet och tävlingsinriktadhet. Det är en ständig berg-och-dalbana – om du kan föreställa dig, två berg-och-dalbanor som går sida vid sida. En går upp, den andra ner, ibland samtidigt. Så är det för henne, så är hennes liv. Och eftersom jag är hennes mamma och jag älskar henne, så är mitt liv också.
Jag tror verkligen att en mammas första instinkt är att hjälpa sitt barn. Och genom att göra det försöker vi ta bort deras smärta. Och vi kommer att göra eller säga vad som helst för att hjälpa våra barn att nå en slutsats eller en lösning, en kompromiss eller till och med en kompromiss. Vi vill att de ska må bättre. Som bebisar får de en kram och en sked medicin. Som vuxna får de råd och tröstande ord. Och kanske erbjuder vi en distraktion.
Men det är det sista mitt vuxna barn med ångest och depression vill ha eller behöver. Han vill inte att jag ska säga till honom att allt kommer att bli bra eller att han är bättre och större än sitt problem. Åtminstone i min dotters fall vill han inte att jag ska försöka utvärdera situationen eller komplimangera honom eller distrahera honom från smärtan.
Jag visste inte det länge. Och jag misslyckades kapitalt.
Fram till den dagen han började blogga om vad man skulle säga och vad man inte skulle säga när han svarade mig. Och jag har dessa praktiska listor sparade på min telefon att hänvisa till när jag sms:ar honom. Och han låter mig veta när jag glömmer eller snubblar. Och jag går tillbaka till uppmaningarna. Och det fungerar. Han vill inte eller behöver att jag ska lösa hans problem. Han vill bara veta att jag är här. Och att jag lyssnar. Och att jag bryr mig. Den här gången. Och nästa gång, och nästa gång.
Min poäng är, lyssna på ditt barn. De kan berätta för dig hur du ska vara. Och det är bra för även om vi alltid tror att vi vet bättre, så gör vi det inte.
Lyssna. Och tro. Och bry dig. Och håll dig på rätt spår.
Det är okej. Jag beklagar att du går igenom detta. Jag är här. Jag bryr mig.