Category: Mental Health

Hast du schon mal dem Weihnachtsmann einen Brief geschrieben und um einen Welpen oder vielleicht die neue Xbox 360 gebeten? Und vielleicht hat dir der Weihnachtsmann stattdessen einen Plüschwelpen oder einen FurReal Friend gebracht? Nicht das, was wir meinten, lieber Weihnachtsmann. Und vielleicht hat er dir statt der neuen Xbox ein neues Spiel für den lahmen Game Cube gebracht, den du schon seit Jahren hast? Oder vielleicht etwas völlig Beliebiges wie eine weitere Schachtel Legosteine? Ach, komm schon, Weihnachtsmann, das ist so typisch Grundschule.

Wir alle haben uns schon mal Hoffnungen gemacht, die nicht eingetreten sind. Irgendwann erholen wir uns, aber es kann ziemlich enttäuschend sein. Ich habe gelernt, dass ich mir mit meinen chronischen Krankheiten nicht jedes Mal Hoffnungen machen kann, wenn ich einen neuen Arzt aufsuche oder ein neues Medikament ausprobiere. Manche Leute verstehen das nicht so recht, aber für mich gibt es einen großen Unterschied zwischen Hoffnung und Hoffnungslosigkeit. Letzteres ist für mich viel gefährlicher.

Dafür gibt es mehrere Gründe. Erstens suche ich einfach zu viele neue Ärzte auf, die alle ihre eigenen Therapie-/Behandlungs-/Medikamentenpläne haben, und nicht alle wirken. Ehrlich gesagt: Die meisten wirken gar nicht! Chronische Krankheiten sind sehr komplex, und es gibt nicht viele zugelassene Behandlungen dafür. Deshalb stellen wir (Ärzte und Patienten) unsere eigenen Behandlungen zusammen, und das ist viel Ausprobieren. Unsere Ärzte geben sich wirklich Mühe, und dafür bin ich ihnen sehr dankbar! Leider sind viele dieser Medikamente nicht speziell auf unsere Beschwerden abgestimmt und wirken daher oft nicht. Manchmal sind die Nebenwirkungen zu stark, die Krankenkassen bewilligen die Behandlungen nicht immer, und manchmal helfen die Medikamente einfach nicht. So oder so: Wenn ich glauben würde, jedes Medikament wäre das Allheilmittel, wäre ich viel zu oft maßlos enttäuscht.

Der zweite Grund, warum ich versuche, mir keine großen Hoffnungen zu machen, ist, dass meine Krankheiten chronisch sind. Das heißt, sie werden wahrscheinlich nicht ganz verschwinden. Ich hoffe jeden Tag, dass wir einen Behandlungsplan finden, der mir ein deutlich angenehmeres und leistungsfähigeres Leben ermöglicht. Aber ich weiß auch (zum jetzigen Zeitpunkt), dass es für meine Krankheiten keine Heilung gibt und ich daher immer das Risiko habe, dass meine Symptome wiederkehren. Das kann ein beängstigender Gedanke sein, aber ich arbeite mit einigen großartigen Ärzten zusammen und habe große Hoffnung, dass wir irgendwann einen Weg finden, mir wieder auf die Beine zu helfen (an manchen Tagen im übertragenen und wörtlichen Sinne!) und mehr gute als schlechte Tage zu haben. Man könnte sagen, dass es eine Art Sicherheitsnetz ist, sich keine Hoffnungen zu machen. Um mein Leben mit einer positiven Einstellung zu leben und die Hoffnung auf ein „normaleres“ Leben nicht zu verlieren, darf ich mir keine Hoffnungen auf jede einzelne Behandlung meiner Ärzte machen. Wie mich ein Arzt jedoch gerne daran erinnerte, macht die Einstellung einen Unterschied, deshalb ist es wichtig, Hoffnung zu haben. Deshalb lege ich Wert darauf, positiv zu bleiben und zu hoffen, dass wir irgendwann die richtige Behandlung finden! Eines Tages wird ein Arzt die richtige Behandlung finden, und wenn er das tut, werde ich wie ein Kind am Weihnachtsmorgen sein, das endlich einen Welpen bekommen hat!

Weil ich mir nicht immer große Hoffnungen mache und deshalb nicht so schnell enttäuscht werde, kann ich jeden Tag auf ein besseres Morgen hoffen. Ich hoffe auf Tage mit weniger Schmerzen. Ich hoffe auf Tage mit mehr Aktivität und weniger Nickerchen. (Ja, ich möchte weniger Zeit im Bett verbringen!) Ich hoffe auf Zeiten, in denen ich mehr essen und meine „sicheren Lebensmittel“ erweitern kann. Ich hoffe, dass ich wieder zur Schule gehen und meinen Abschluss machen kann. Ich hoffe auf eine Zukunft mit einem „normaleren“ Lebensstil, weniger Arztterminen und mehr Zeit mit Freunden, einem Job, den ich liebe, und guter Gesundheit für meine Familie und mich selbst. Und ich hoffe, dass es eines Tages eine Heilung für Gastroparese, Dysautonomie, das Ehlers-Danlos-Syndrom und all die anderen chronischen Krankheiten geben wird, die mich und so viele andere Menschen täglich betreffen.

Es ist ein Unterschied, ob man sich Hoffnungen macht oder hoffnungsvoll ist. Ich habe die richtige Balance gefunden. Albert Einstein sagte einmal: „Lerne von gestern, lebe für heute, hoffe auf morgen.“ Ich habe gelernt, dass es am besten ist, von Tag zu Tag zu leben, aber auf ein besseres Morgen zu hoffen, schadet nie.

Falsche Hoffnungen in Bezug auf Krankheiten sind schlimmer als keine Hoffnung

(Von Ihnen) Oft machen uns Menschen falsche Hoffnungen, weil sie glauben, sie könnten bei Krankheitsängsten helfen. Ich glaube jedoch, dass falsche Hoffnung schlimmer ist als keine Hoffnung. Warum? Weil sie uns nicht hilft, mit schwierigen Wahrheiten zu leben. Manche Menschen glauben jedoch, falsche Hoffnung zu geben oder zu empfangen sei besser als keine Hoffnung. Ich bin da anderer Meinung. Betrachten wir Hoffnung und Gesundheit.

1. Falsche Hoffnung vs. Beruhigung
   Mein Arzt sagte mir einmal: „Es wird besser.“ Sechs Jahre waren seit meiner Brustkrebsdiagnose und -behandlung vergangen. Für viele bedeutet das, dass es besser wird: weniger Sorgen über ein Wiederauftreten des Krebses und ein geringeres Risiko für ein Wiederauftreten. Einer der Onkologen sagte sogar, ich sei „geheilt“, während ein anderer meinte, alles sei getan.

Ich weiß, dass solche Kommentare beruhigend gemeint sind und in bester Absicht gemacht werden. Ich weiß aber auch, dass sie oft dazu dienen, Gesundheitsängste, Hoffnungslosigkeit, Pessimismus und Zynismus zu beschwichtigen. Ich empfinde all das und doch nichts davon.

2. Gesundheitsbewusstsein vs. Gesundheitsangst
   Wenn bei Ihnen Krebs oder eine andere lebensverändernde oder -verkürzende Krankheit diagnostiziert wurde, kennen Sie vielleicht auch das Gefühl, mit dem zu leben, was ich ständige „Untertitel“ nenne:

Nichts ist mehr, wie es ist. Nichts ist mehr, wie es einmal war. Nichts ist mehr, wie wir es uns vorgestellt haben. Und wir stellen vieles in Frage.

Kommentare wie „Aber du siehst doch so gut aus … mach dir doch nicht so viele Sorgen“ können nutzlos und gefährlich sein. Sie können uns in falscher Sicherheit wiegen, obwohl wir auf Veränderungen in unserem Körper achten sollten.

Es ist ein schmaler Grat zwischen Gesundheitsbewusstsein, dem Achten auf Warnsignale und irrationaler Gesundheitsangst.

Und daran ist weder richtig noch falsch. Es gibt keine Blaupause oder Anleitung, die uns sagt, wie man es „richtig“ macht. Auch Sie haben wahrscheinlich schon Momente mit gesundheitlichen Bedenken und Unwohlsein erlebt. Seit meiner ersten Krebsbehandlung hatte ich viele davon. Glücklicherweise stellten sich die Symptome als anderswo bedingt heraus.

Doch diese Momente sind äußerst beängstigend und, ich wage zu sagen, traumatisch. Jedes Mal (und zunehmend) muss ich mich selbst hinterfragen, ob ich überreagiere und ob ich als Zeitverschwender oder als jemand angesehen werde, der von Krankheitsangst geplagt wird.

3. Umgang mit Krankheitsangst: Beruflich und privat
   Und was mache ich beruflich? Ich bin Psychotherapeutin und habe mich auf die Unterstützung von Menschen spezialisiert, die von Krebs und Verlust betroffen sind. Und die Leute fragen mich: Wie bringe ich das in Einklang?

Ist es gesund für mich, „mit Krebs zu arbeiten“, wenn ich selbst von Krebs betroffen bin?
Ist das nicht zu nah an meinem Zuhause?
Verschlimmert das meine Situation nicht?
Meine ehrliche Antwort? Nein. Wie jeder andere Therapeut oder Berater, ob mit oder ohne Krebs, muss auch ich mich ständig selbst beobachten, um zu sehen, ob ich emotional und körperlich fit genug für die Arbeit bin. Aber wie kann ich anderen helfen, mit ihrer Krankheitsangst umzugehen, wenn ich selbst darunter leide? Es wäre problematisch, wenn wir (meiner Meinung nach fälschlicherweise) annehmen würden, dass es einen Weg geben muss, Krankheits- oder Krebsangst „zu regeln, zu erledigen und abzuhaken“.

Nein. Krankheitsangst ist normal und menschlich. Wichtig ist, sich ihr zu stellen und mit ihr leben zu können, ohne dass sie uns im Weg steht und unverhältnismäßig irrational wird.

4. Wenn Sie versucht sind, jemandem Hoffnung zu machen, an die Sie selbst nicht glauben
   Es ist verständlich, dass wir andere beruhigen wollen – aus vielen Gründen. Je nachdem, wie nah wir anderen stehen, kann die Verzweiflung anderer für uns schwer zu ertragen sein. Es ist beunruhigend, besonders wenn wir nicht wissen, was wir sagen sollen. Wir sind vielleicht versucht, falsche Hoffnungen zu wecken, um sie und uns zu beruhigen. Wie gesagt, das ist verständlich. Aber hilft es wirklich und hilft es Ihnen und der anderen Person?
5. Falsche Hoffnung vs. sinnvolle Hoffnung
   Mit Krankheitsangst umzugehen bedeutet, unsere Angst zu akzeptieren und zu lernen, sie zu regulieren, damit sie unserem Wohlbefinden nicht schadet. Falsche Hoffnung steht diesem Prozess im Weg. Stattdessen müssen wir lernen, sinnvolle Hoffnung in uns selbst und in unsere Fähigkeit zu finden, unser Bestes zu geben, was auch immer passieren mag – ob krank oder nicht.

Es geht um die Hoffnung, dass wir irgendwie, irgendwo einen Weg aus den dunklen Momenten und Situationen finden. Wir dürfen die Wahrheit nicht beschönigen: Wir können nicht wissen, was uns erwartet. Es hat keinen Sinn, falsche Hoffnungen zu wecken, wie zum Beispiel, dass es einfacher wird, nur weil es schon x Jahre her ist. Sinnvolle Hoffnung und Zuspruch können schwer zu geben und schwer zu empfangen sein.

Sinnvolle Hoffnung ist:

Der Glaube, dass wir trotz allem, was geschehen ist, mit dem Hier und Jetzt und mit allem, was kommen mag oder nicht, gut zurechtkommen und leben können.

Die Furchtlosigkeit, sich schwierigen Möglichkeiten in unserem Leben zu stellen und nicht davor zurückzuschrecken, sie beim Namen zu nennen.

Das unterstützende Schweigen und die Erkenntnis, dass das Leben mit Angst und Sterblichkeit nicht einfach ist und ständige Konzentration und ehrliche Akzeptanz erfordert.

Anerkennen zu können, dass Hoffnung schwer zu finden ist, und sich eine sinnvolle Hoffnung zu bewahren, ist hilfreicher als jede falsche Hoffnung.

Mein Krebs kehrte zurück. Nachdem ich weiterhin auf weiteren Untersuchungen bestanden hatte, wurde schließlich ein lokales Rezidiv festgestellt. Ich hatte mich einfach nicht „wohl“ gefühlt. Im Moment geht es mir gut.

Ich betrachte mich als jemanden, der mit Krebs lebt, ob es nun nachweisbare Anzeichen gibt oder nicht. Und das betrachte ich nicht als Nachgeben gegenüber der Gesundheitsangst.

Hoffnung nach der Sucht

Ich bin süchtig. So. Ich habe es gesagt. Ich sage es der ganzen Welt. Ich bin nicht nur süchtig, sondern leide auch an einer bipolaren Störung.

Warum erzähle ich dir das?

Ich erzähle dir das, um dir Hoffnung zu geben. Ich war einmal völlig am Ende. Ich war ganz unten. Ich war obdachlos. Ich habe mich auf der Straße verkauft, um über die Runden zu kommen. Ich hatte keine richtigen Freunde, niemanden, an den ich mich wenden konnte, um Rat, Trost und Unterstützung zu bekommen. Alles, was ich hatte, waren meine Drogen.

Oh, ich habe lange Zeit geleugnet, süchtig zu sein. Ich konnte unmöglich süchtig sein, redete ich mir ein. Meine Medikamente wurden mir von einem Arzt verschrieben. Ich bekam sie nicht von einem Dealer auf der Straße. Ich bekam sie aus der Apotheke. Legal.

Aber die Drogen ruinierten mein Leben. Ich schaffte es, mich aus dem Tiefpunkt hochzuarbeiten, selbst mit den Drogen als Unterstützung. Ich ging zurück ans College, bekam einen Job, bekam das Sorgerecht für meine Tochter zurück. Ich heiratete. Ich bekam weitere Kinder. Aber ich war nur noch ein Schatten meiner selbst.

Ich leugnete mein Problem so sehr, dass ich es selbst glaubte. Ich rechtfertigte es völlig, mehr Medikamente als verschrieben zu brauchen. Ich rechtfertigte das brennende Verlangen, jeden Abend um 20 Uhr zu schlafen, damit ich mein Ambien nehmen konnte. Ich rechtfertigte alles.

Ich erklärte allen mein seltsames Verhalten. Das Einschlafen zu unpassenden Zeiten. Die undeutliche Aussprache. Die glasigen Augen. Es war alles eine Nebenwirkung völlig legaler Substanzen. Legaler Substanzen, die ich missbrauchte. Ich kämpfte. Meine bipolare Störung half mir überhaupt nicht, meine Sucht zu überwinden. Tatsächlich konkurrierten die beiden Störungen miteinander um meine Aufmerksamkeit. Ich hatte eine Angstattacke? Dann schluckte ich ein paar Xanax. Mein Rücken schmerzte? Dann schluckte ich ein paar Roxicodone. Ich konnte nicht gewinnen, wenn ich verlor.

Bei jedem Medikament meiner Wahl gab es einen Wendepunkt, an dem ich es absetzen musste. Mein Schmerztherapeut verschrieb mir etwas gegen meine Schmerzen, und auf der Packungsbeilage stand: „Einzunehmen bei Opioidabhängigkeit.“ Was zur Hölle? Wie können sie es wagen, mich der Sucht zu bezichtigen! Scheiß auf sie. Ich habe Suboxone und Roxicodone auf der Stelle abgesetzt. Ich würde es ihnen zeigen. Von da an kam ich mit Motrin gut klar. Und das habe ich getan.

Aber die Sucht war immer noch da, und ich wollte es immer noch nicht wahrhaben. Also nahm ich weiter Xanax. Ich meine, es war verschrieben, oder? Irgendwann kam ich mega spät dran, um meinen Sohn von der Bushaltestelle abzuholen, weil ich ein paar zu viel genommen hatte. Da wurde mir klar, dass die Sache außer Kontrolle geraten war. Ich konnte aber trotzdem nicht aufhören. Es dauerte einen Krankenhausaufenthalt nach einer Überdosis, bis ich endlich aufhören konnte.

Aber die Sucht war immer noch da. Und ich hatte immer noch mein geliebtes Ambien. Oh Ambien, was für ein Albtraum du bist. Ich hätte Ambien nie abgesetzt, bis mein Mann mich deswegen verließ. Er hatte mich jahrelang angefleht, damit aufzuhören, aber ich konnte nicht. Erst als er endlich ging, erwachte ich aus dem Nebel.

Ich habe sofort wieder aufgehört. Von heute auf morgen, nie wieder. Mein Mann und ich brauchten ein paar Monate, um die Probleme in unserer Ehe zu überwinden, aber wir haben es geschafft. Ich kann jetzt sagen, dass ich seit 18 Monaten clean bin. Ich habe nicht einmal das Verlangen nach Suchtmitteln. Ich weigere mich, sie im Haus zu haben.

Was ist also in den letzten 18 Monaten passiert? Ich habe mein Leben zurück. Ich weiß, was meine Kinder brauchen. Ich kann meine Kinder jetzt mehr genießen. Wir sind als Familie eng verbunden. Mein Mann und ich sind uns näher als je zuvor. Wir sind seit acht Jahren verheiratet, und das letzte Jahr war unser bestes Jahr überhaupt, trotz der Probleme, die wir bewältigen mussten. Ich begann eine Behandlung wegen meiner bipolaren Störung und ja, auch wegen der Sucht. Ich habe mich dort prächtig entwickelt. Ich habe die Schule mit einem guten Selbstbewusstsein abgeschlossen und alles im Griff.

Das Leben ist jetzt wunderbar. Ich hätte nie begriffen, wie wunderbar das Leben sein kann, wenn ich nicht vorher durch die Hölle gekämpft hätte. Ich möchte einfach, dass die Leute wissen, dass es Hoffnung gibt. Man kann die Sucht überwinden und mehr sein als sie. Man kann Schriftstellerin sein. Mutter. Tante. Fürsprecherin. Ein Mensch mit Wert und Bedeutung. Ich weiß, dass das stimmt, denn das bin ich jetzt. Ich bin all das und noch mehr.

Ich sage nicht, dass es einfach ist. Es ist höllisch schwer, die Scham und Schuldgefühle zu überwinden, die mit der Sucht einhergehen. Ich habe dafür intensive Therapie und die Unterstützung einer liebevollen Familie gebraucht. Und du wirst Unterstützung brauchen. Ich habe sie definitiv gebraucht. Es braucht ein ganzes Dorf, um einem Süchtigen bei der Genesung zu helfen. Aber es ist möglich. Ich weiß, dass das stimmt, weil ich es geschafft habe. Und ich weiß, dass andere das auch können.

Hoffnung, wenn sich alles verloren anfühlt

(Von dir) Mir ging es diese Woche total mies, so schlecht wie schon lange nicht mehr, und es war schon ein beschissener Winter.

Manchmal denke ich, das Universum will verhindern, dass ich aufgebe, obwohl es das Gefühl hat, kurz davor zu sein.

Deshalb bin ich heute dankbar für die Hoffnung. Ich bin dankbar, dass irgendjemand da draußen möchte, dass ich weitermache und die Kraft finde, weiterzukämpfen, obwohl ich ehrlich gesagt am liebsten aufgeben und mich bis auf Weiteres in meiner Höhle verkriechen würde.

Hoffnung ist ein mächtiges Werkzeug. Hoffnung ist im Grunde Positivität – der Glaube, dass alles besser werden kann und wird, auch wenn es vielleicht nicht so ist. Es wäre so einfach, der Bitterkeit nachzugeben, die ich manchmal empfinde. Wie ungerecht es doch ist, dass ich in diesem Körper gefangen bin und jeden Tag mit Schmerzen leben muss, die trotz meiner Bemühungen, sie zu verbergen, stille Tränen in mir aufsteigen lassen.

Ich habe mich in den letzten Tagen mit einem sehr wichtigen alten Freund getroffen, und er sagte zu mir: „Ich habe die Bitterkeit früh losgelassen, daraus kann nichts Gutes entstehen.“ Wir sprachen damals über unsere gescheiterten Ehen, aber ich dachte mir, er hat tatsächlich recht, nicht nur mit dem Schmerz und Leid, das man empfindet, wenn eine Beziehung endet oder man einen geliebten Menschen verliert, sondern auch mit der Bitterkeit, die einen innerlich auffressen kann, wenn man einen Job, einen Freund, ein Haus – seine Gesundheit – verliert. Negative Emotionen können so schädlich sein, wenn wir zulassen, dass sie tief in uns Wurzeln schlagen.

Diese Woche war eine Zeit gemischter Gefühle. Ich kämpfte mit den schlimmsten Schmerzzuständen seit langem, einem wahren Höhepunkt der Unannehmlichkeiten, der mich völlig ausgelaugt hat, und, um ehrlich zu sein, hat er mich dazu gebracht, alles aufgeben zu wollen. Also alles aufgeben – nicht in dem Sinne, dass ich sterben möchte, sondern in dem Sinne, dass ich möchte, dass jemand anderes vorbeikommt und mich in ein Krankenhaus oder so steckt, wo ich mich nicht mehr um meine Medikamente, mein Zuhause, mein Leben kümmern muss. Dort erwartet doch niemand, dass man arbeitet, das Abendessen macht, schreibt, bei Mathe hilft oder Wäsche macht, oder? Ich wollte einfach nur meine Ruhe haben.

Nach fast zwei Jahren fragte mich mein Ex diese Woche nach seinen Sachen. Ich hätte einiges davon schon längst wegwerfen sollen, aber wie sollte ich lebenslange Erinnerungen in den Müll werfen? Doch nach all der Zeit fühlte ich mich leichter, und meine Tränen flossen in Strömen, als ich merkte, dass ich endlich weitermachen und etwas von der Bitterkeit loslassen konnte. Der Ansturm befreiender Endorphine, gepaart mit dem Schmerz beim Heben dieser endlosen Kisten, haute mich völlig um, und ich fragte mich, ob ich jemals wieder aufstehen würde.

Dann öffnete ich eine Tasche, die in einem Karton steckte, den ich zurückbringen sollte.

Heraus strömten lebenslange Erinnerungen. Ein ganzes Leben, festgehalten in Standbildern, floss über meine schmerzenden Beine, bis ich von jedem Menschen umgeben war, den ich in meinem Leben gekannt hatte. Von jedem Freund, mit dem ich gelacht hatte. Von jedem Mann, den ich geliebt hatte. Von jedem Familienmitglied, mit dem ich aufgewachsen war. Von jedem Ort, an dem ich gewesen war. Meine Großeltern, die nun von diesem Leben gegangen sind. Meine Babys, oh meine Babys, so klein, und ich, so krank und jung und verängstigt. Ich wählte ein paar Hundert aus und begann, sie zu digitalisieren und hochzuladen – einige der schönsten Erinnerungen meines Lebens – und teilte sie mit Freunden, zu denen ich schon lange den Kontakt verloren hatte, und mit einigen, die ich regelmäßig sehe, aber oft vergesse, wie weit wir zurückreichen. Was für ein Privileg und eine Freude es war, den Menschen, die mein Leben bisher geteilt haben, ein Stück dokumentierte Geschichte zu geben.

Unter diesen Bildern sind einige, die ich behalten, aber nie teilen werde. Denn sie tragen so viel Schmerz in sich. Auf einem davon halte ich unbeholfen meinen vier Monate alten Sohn, mein Arm ist eingegipst, und ich sehe erschöpft aus, älter als jetzt und einfach völlig gebrochen und niedergeschlagen. Auf diesem Bild trug die Frau, die Mutter, so viele Geheimnisse in sich. Sie starb jeden Tag ein bisschen mehr. Sie hatte Angst. Sie fühlte sich gefangen. Sie war verloren. Sie war allein. Sie hatte jeden Menschen belogen, der sie liebte, und viele, die es nicht taten, um ihr Baby zu schützen. Sie hatte alle Hoffnung verloren. Sie war 21. Ich. Das war ich. In den Momenten, als dieses und ähnliche Fotos aufgenommen wurden, hätte ich mir nie vorstellen können, dass ich heute hier sein würde. Ich hatte meine Hoffnung, meine Würde, meinen Stolz, mich selbst verloren und damals die einzigen Menschen, die mich hätten retten können, darüber belogen.

Jetzt, 18 Jahre später, habe ich zwar eine gescheiterte Ehe, vier Kinder von zwei Vätern, keine bezahlte Arbeit und meine Gesundheit ist schlechter, aber ich habe Hoffnung. Ich habe Frieden. Ich weiß, wer ich bin und was ich nicht mehr ertragen kann und will. Ich habe mir in diesen Jahrzehnten den Arsch aufgerissen, um zwei Berufe zu erlernen. Ich war in beiden erfolgreich, bis sich mein Gesundheitszustand verschlechterte. Ich habe eine hohe Bildung erlangt. Ich bin ein wenig gereist. Ich habe neue Fähigkeiten erlernt. Ich habe neue Leute kennengelernt. Ich habe mehr Bücher gelesen. Ich habe zugehört und von den Menschen gelernt, denen ich begegnet bin, an allen Orten, die ich betrat. Ich habe versucht, jedem zu helfen, der einen Teil von mir brauchte, falls er sich auch verloren und allein fühlte. Ich glaube, ich habe etwas Positives bewirkt, auch wenn es nur ein Lächeln oder ein offenes Ohr ist, wenn niemand da ist. Ich kämpfe immer noch darum, mir einen neuen Beruf und ein neues Ziel zu geben. Ich habe mir aus der Asche meiner früheren Person ein neues Leben aufgebaut.

Ich habe Hoffnung gefunden.

Ich habe Frieden gefunden.

Ich habe die Bitterkeit losgelassen, denn daraus kann nie etwas Gutes entstehen.

Auch wenn die Dunkelheit dich zu überwältigen droht, halte einfach noch ein bisschen durch. Denn du weißt nie, wann dir die E-Mail eines Redakteurs, die Nachricht eines Freundes oder das Foto, das dich daran erinnert, wie weit du gekommen bist, in den Schoß fällt.

Es gibt immer Hoffnung, selbst wenn alles verloren scheint.

Hoffnung bist du.

Es ist dein Verstand. Deine Wahrheit.

Du.

Niemand kann sie dir jemals nehmen.

Krebs: Wenn Hoffnung alles ist

Ich habe unheilbaren Krebs. Ich betrachte ihn jedoch lieber als chronische Krankheit, genau wie meine Onkologin. Ich bin ihr unendlich dankbar dafür, dass sie mir von Anfang an die richtige Einstellung gegeben hat. Eine Krebsdiagnose ist nie schön, egal in welchem ??Stadium oder welcher Art. Es ist immer noch Krebs, und er ist höllisch beängstigend.

Meine erste Diagnose lautete: metastasierter Prostatakrebs im Stadium 4. Das bedeutete, dass die Behandlung systemisch erfolgen würde, sodass ich mich keiner Prostataoperation unterziehen müsste. Wenn es gute Nachrichten gab, dann waren es diese. Ja, Chemo war die gute Nachricht. Ich kann in allem einen Silberstreif am Horizont finden.

Im Gegensatz zu den meisten Krebspatienten hatte ich nie den Moment, in dem ich „Sie haben Krebs“ sagte. Ich fühlte mich einfach nicht gut, ließ einige Laboruntersuchungen durchführen und erfuhr ein paar Tage später, dass mein PSA-Wert extrem erhöht war (5.306). Zu diesem Zeitpunkt war fortgeschrittener Prostatakrebs mehr oder weniger sicher, und eine Prostatabiopsie sollte dies bald bestätigen. Vierzehn von 14 Kernen wiesen einen Gleason-Wert von 9 oder 10 auf, was mir einen Gesamt-Gleason-Score von 9 (5+4) einbrachte. Da die Diagnose Prostatakrebs im fortgeschrittenen Stadium war, mussten wir sofort mit der Behandlung beginnen, bevor ich die Diagnose wirklich verarbeiten konnte.

Mein Onkologe und ich einigten uns darauf, nicht über die Prognose zu sprechen. Mein Fall war nicht terminal (im Sinne von „Sie haben noch drei Monate zu leben“), daher wollten wir uns vom ersten Tag an ausschließlich auf die Behandlung konzentrieren. Wie ich bald feststellen sollte, ist es unerlässlich, alle Energie – körperlich und geistig – für die bevorstehende Behandlung aufzusparen. Die Toxizität der Chemotherapie kann variieren, aber einige Nebenwirkungen sind so gut wie garantiert. Mein Krebs war fortgeschritten und aggressiv, daher war die Chemotherapie die beste Chance, ihn unter Kontrolle zu bringen.

Eine treibende Kraft hinter der Prognose ist die Statistik. Überlebensstatistiken befassen sich mit aggregierten Zahlen und Gruppentrends, nicht mit Individuen. Jeder Mensch und jede Krebsart ist anders. Ich war ein lebendiger, atmender Mensch, kein Punkt auf einer Trendlinie, und das wollte ich auch bleiben. Ich wollte auch nicht den Weg einer sich selbst erfüllenden Prophezeiung beschreiten. Alles, was ich über die Fünfjahresüberlebensraten wissen musste, war, dass es eine Kurve und dann einen sehr langen Schwanz gab. Nennen Sie mich einen Optimisten, aber ein Ausreißer am Ende dieses Schwanzes war das Einzige, wo ich sein wollte.

Eine kurze Warnung, denn ich habe es auf die harte Tour gelernt: Wenn Sie jemals im Internet nach Ihrer Krebsart und Ihrem Krebsstadium suchen, werden Sie unweigerlich den Spoiler aller Spoiler erhalten, ob Sie wollen oder nicht. Es ist da draußen und fast unmöglich, es zu übersehen, also betrachten Sie sich als gewarnt. Ich fand es jedoch sehr ermutigend, mehr über meine Krankheit zu erfahren, da ich dadurch meinen Ärzten Fragen stellen konnte, was mir wiederum ein gewisses Gefühl der Kontrolle über meine Behandlung gab.

Eine weitere wichtige Sache, die ich gelernt habe, und glauben Sie mir: Ihr Onkologe wird die wichtigste Person in Ihrem Leben sein. Wenn Ihr Onkologe das nicht ist, dann haben Sie den falschen Onkologen. Ich kann das nicht genug betonen. Dasselbe gilt für Ihr gesamtes medizinisches Team, und ich hoffe sehr, dass Sie das Glück haben, eines zu haben. Von Anfang an war es eine Teamleistung, an der ich, mein Hausarzt und seine Pflegekraft, mein Urologe, meine Onkologin und ihre Pflegekraft sowie ein Onkopsychologe beteiligt waren. Sie sehen diese Menschen vielleicht häufiger als Ihre Familie, aber im Gegensatz zu Ihrer Familie haben Sie ein gewisses Mitspracherecht bei der Auswahl Ihres medizinischen Teams. Wählen Sie weise, Sie werden es nicht bereuen.

Eines werde ich nicht tun: Wörter wie Kämpfer, Krieger oder Überlebender verwenden. Es ist völlig in Ordnung, wenn es Ihnen hilft, sich mit einem dieser Begriffe zu identifizieren. Wenn das der Fall ist, dann ermutige ich Sie unbedingt dazu. Aber ich persönlich sage lieber einfach, dass ich „mit Krebs lebe“, denn genau das tue ich. Ich werde den Rest meines Lebens mit Krebs leben, und das ist einfach die Realität. Die unausweichliche Tatsache ist, dass ich eines Tages mit Krebs sterben werde oder daran.

Ein Wort, das ich ohne zu zögern verwende, ist „Hoffnung“. Um die New York Times-Bestsellerautorin Karen White aus ihrem Roman „The Time Between“ zu zitieren:

Manchmal ist Hoffnung alles, was wir haben, und sie zu verlieren, bedeutet, alles zu verlieren.

Lieder, die bei Unfruchtbarkeit Hoffnung geben

„He Said“ von Group 1 Crew

Dein Leben fühlt sich sinnlos an
Und du denkst dir: „Ich bin ein guter Mensch.“
Warum passieren diese Dinge dann immer wieder?
Warum musst du damit klarkommen?

„The Waiting“ von Jamie Grace

Wie wird es aussehen?
Wie wird es sein?
Wenn meine Welt so wird, wie du es geplant hast.
Wann werde ich dort ankommen? Fühlt sich an, als wäre ich nirgendwo…

„A Thousand Years“ von Christina Perri

Ich bin jeden Tag gestorben, während ich auf dich gewartet habe.
Liebling, hab keine Angst, ich liebe dich.
Seit tausend Jahren.
Ich werde dich noch tausend Jahre lieben…

„Stronger“ von Kelly Clarkson

Was dich nicht umbringt, macht dich stärker.
Steh aufrechter.
Das heißt nicht, dass ich einsam bin, wenn ich allein bin.
Was dich nicht umbringt, macht einen Kämpfer.
Meine Schritte werden noch leichter.
Das heißt nicht, dass ich am Ende bin, nur weil du weg bist.

„Fight Song“ von Rachel Platten

Das ist mein Kampflied.
Hol dir mein Leben zurück.
Beweise, dass es mir gut geht.
Meine Kraft ist eingeschaltet.
Ab sofort werde ich stark sein.
Ich werde mein Kampflied spielen.
Und es ist mir egal, ob es sonst niemand glaubt.
Denn ich habe noch viel Kampfgeist in mir.

„Broken Together“ von Casting Crowns

Was Denkst du daran, wenn du mich ansiehst?
Ich weiß, wir sind nicht das Märchen, von dem du geträumt hast.
Du hast den Schleier getragen, du bist zum Altar getreten, du hast meine Hand genommen.
Und wir sind in ein Mysterium eingetaucht…

„Vertraue in dich“ von Lauren Daigle

Ich habe versucht, diesen Krieg zu gewinnen, das gestehe ich.
Meine Hände sind müde, ich brauche deine Ruhe.
Mächtiger Krieger, König des Kampfes.
Egal, was mir begegnet, du bist an meiner Seite.

„Schöne Dinge“ von Gungor

All dieser Schmerz.
Ich frage mich, ob ich jemals meinen Weg finden werde.
Ich frage mich, ob sich mein Leben überhaupt ändern könnte.
Die ganze Erde.
Könnte all das Verlorene jemals gefunden werden?
Könnte aus diesem Boden überhaupt ein Garten entstehen?

„Help Me Find It“ von Sidewalk Prophets

Wenn es einen Weg gibt, den ich gehen sollte,
hilf mir, ihn zu finden.
Wenn ich Ruhe brauche,
schenke mir Frieden für den Moment.

„Wake Me Up“ von Avicii

Ich taste mich durch die Dunkelheit
Geleitet von einem schlagenden Herzen
Ich kann nicht sagen, wo die Reise endet…
Also weck mich auf, wenn alles vorbei ist
Wenn ich weiser und älter bin
Die ganze Zeit habe ich mich selbst gefunden
Und ich wusste nicht, dass ich verloren war…

„The Climb“ von Miley Cyrus

Die Kämpfe, denen ich gegenüberstehe
Die Chancen, die ich ergreife
Manchmal könnte es mich niederschlagen,
Aber nein, ich zerbreche nicht…

„I Won’t Give Up“ von Jason Mraz

Ich werde uns nicht aufgeben, auch wenn der Himmel rau wird.
Ich schenke dir all meine Liebe, ich schaue immer noch nach oben…

„I Will Wait“ von Mumford & Sons

Aber Ich knie nieder
Warte jetzt
Und ich knie nieder
Kenne meinen Boden
Und ich werde warten, ich werde auf dich warten
Und ich werde warten, ich werde auf dich warten

„Überwinder“ von Mandisa

Du bist ein Überwinder
Bleib im Kampf bis zur letzten Runde
Du gehst nicht unter
Denn Gott hält dich jetzt
Du bist vielleicht einen Moment lang am Boden
Und fühlst dich hoffnungslos
Dann erinnert er dich daran,
dass du ein Überwinder bist…

„Ungeschrieben“ von Natasha Bedingfield

Lebe dein Leben mit offenen Armen
Heute beginnt dein Buch
Der Rest ist noch ungeschrieben…

Hoffnung und Realität mit chronischer Krankheit in Einklang bringen

Ich meistere dieses Leben mit chronischer Behinderung nun schon seit fast drei Jahren. Ich hatte schon öfter das Gefühl, es „geschafft“ zu haben, als ich zählen kann, und sogar öfter, als ich zugeben möchte. Dieses Gefühl wird unweigerlich überlagert, wenn das Leben chaotisch wird und die Liste der Dinge, die ich gerne erreichen möchte, kilometerlang wird. Wenn ich irgendwo in meinem Haus hinschaue und ein paar Dinge entdecke, die ich unbedingt tun möchte, dann will ich sie mit aller Kraft erreichen. So sehr, dass ich mich Tag für Tag ins Bett dränge, bis ich die Schmerzen tagsüber körperlich und geistig nicht mehr überwinden kann. Dann breche ich zusammen, aber mein Gehirn häuft weiterhin Aufgaben an, sodass die Angst und Hoffnungslosigkeit von Tag zu Tag, manchmal von Stunde zu Stunde oder von Minute zu Minute, zunehmen.

Das ist der Ort, an dem ich derzeit wohne. Es ist Sonntag, die Putzfrau war seit ein paar Wochen nicht da, und es werden noch zwei Wochen vergehen, bis sie kommt. Die Böden sind ein Chaos, die Wände ein einziges Desaster, die Wäsche stapelt sich, jede Oberfläche ist mit Dreck verkrustet, die Aquarien müssen geputzt, die Pflanzen gegossen, die Schule geplant und die Menschen versorgt werden. Der Advocatus Diaboli auf der einen Schulter schreit: „Gib auf, gib nach, so wirst du dich immer fühlen, komm darüber hinweg.“ Während auf meiner anderen Schulter eine weniger aggressive Stimme sagt: „Schon gut, keine Sorge, streich die Liste, nimm sie Minute für Minute.“

Es scheint offensichtlich, auf welche Stimme man hören soll, aber wenn man sie lebt, ist diese Entscheidung nicht mehr so ??eindeutig. Im Grunde bin ich ein Schwarz-Weiß-Mensch. Ich tendiere immer zunächst zu Extremen. Im Laufe der Jahre habe ich gelernt, den Fehler dieser Denkweise ziemlich gut zu erkennen. Ich habe auch gelernt, mich selbst dabei zu ertappen, in die Extreme zu schwelgen und mich wieder auf den oft verwirrenden Mittelweg zu begeben. Dieser Hang zu Extremen, gepaart mit Sturheit und dem (falschen) Glauben, mein Wert liege in meinen Fähigkeiten, führt manchmal zu wirklich schwierigen Tagen.

Es macht es unglaublich leicht, mich selbst viel weiter zu treiben, als ich sollte: „Ich muss alles schaffen.“

Es macht es schwer, mir Zeit zu lassen: „Ich muss nicht alles schaffen.“

Es macht es fast unmöglich, Zufriedenheit in den Dingen zu finden, die ich schaffe und schaffe: „Juhu! Ich habe Abendessen gemacht und aufgeräumt!“

Das Ironische daran ist, dass diese glücklichen Gedanken, die ich durch das Erledigen einer langen Aufgabenliste jeden Tag habe, sehr flüchtig sind und schnell von Gedanken abgelöst werden, die mich viel weniger glücklich machen.

Während ich das hier schreibe, hat es draußen -30 Grad Celsius, und ich sitze auf meinem Bett, während die Sonne hell scheint und es sich drinnen wie ein warmer Frühlingstag anfühlt. Ich nehme mir ein paar Minuten Zeit, um meinen Kopf freizubekommen (indem ich meinen Fingern erlaube, meine Gedanken zu ordnen), tief durchzuatmen und mich wieder in die Realität zu begeben.

In den letzten Wochen habe ich versucht, den Alltag einer Hausfrau und Mutter zu bewältigen, und es ist mir fast gelungen. Ich fühlte mich zufrieden und erfüllt. Allerdings bin ich jeden Abend kaum gelaufen, als ich ins Bett gegangen bin. Dieses Wochenende ist die Fassade dieser Tat an die Oberfläche gekommen. Ich war gereizt, extrem müde, unmotiviert und emotional – alles sichere Anzeichen dafür, dass ich die körperlichen Anzeichen ignoriert habe, dass mein Körper dem, was ich ihm abverlangte, nicht gewachsen war.

Ich habe diesen Tanz in den letzten drei Jahren tausendmal getanzt, und immer noch bin ich selbst überrascht, wenn ich es wieder zulasse. Ich bezeichne das als meine Dummheit, aber ich vermute, auf einer viel tieferen Ebene ist diese Dummheit mit Hoffnung verbunden. Die Hoffnung, wieder 100 % normal zu funktionieren, ist längst begraben. Ich erinnere mich noch genau an den Tag, an dem mir klar wurde, dass sie begraben werden musste. Doch genau diese Hoffnung kommt an den Tagen wieder zum Vorschein, an denen ich mich energiegeladen genug fühle, um den Schmerz zu überwinden.

Ist Hoffnung falsch? Nein, das glaube ich nicht, aber ich denke auch, dass es ein wenig Realität braucht. Ich werde mit ziemlicher Sicherheit nie wieder zu meinem früheren Leben zurückkehren. Diese Hoffnung aufrechtzuerhalten würde (und tut es auch) zu Gefühlen der Hoffnungslosigkeit führen, da sich mein Zustand von Tag zu Tag verschlechtert.

Deshalb setze ich meine Hoffnung bewusst auf ein realistischeres Szenario. Ich hoffe, dass sich mein Körper bald wieder so stabilisiert, dass er im Alltag wieder normal funktionieren kann. Ich bin bereit, dieser Hoffnung entgegenzulaufen und aktiv auf dieses Ziel hinzuarbeiten. Dabei werde ich mir von einem wirklich guten Programm für chronische Schmerzen in meiner Stadt helfen lassen. In der Zwischenzeit werde ich weiterhin versuchen, meine Gedanken und Erwartungen zu kontrollieren, damit ich nicht hier im Bett lande und einen weiteren Beitrag darüber schreibe, wie ich mich wieder an den Rand des Abgrunds gebracht habe.

Hoffnung auf psychische Genesung

Wozu Hoffnung?

Es geht darum, dass es besser werden kann. Es klingt zwar kitschig, aber es stimmt. Das Leben ist kein Stillstand, und seine Herausforderungen auch nicht. Die harten Seiten des Lebens sind ätzend, da wird niemand widersprechen. Aber das Leben ist wie eine Achterbahnfahrt: Es gibt Höhen und Tiefen. Wir genießen die Höhen, und es gibt kein Tief, das ewig anhält; die Achterbahnfahrt geht immer wieder bergauf. Und Hoffnung macht die Tiefen ein wenig leichter, weil man weiß, dass das, was man durchmacht, irgendwann vorbeigeht.

Es ist so lange her, dass ich Hoffnung hatte. Wie schaffe ich es wieder?

Es ist nicht wie Fahrradfahren; es ist okay, wenn man es verlernt. Man muss einfach wieder aufstehen und es erneut versuchen. Hoffnung entsteht, indem man sich zunächst die Schwierigkeiten bewusst macht, mit denen man gerade zu kämpfen hat. Man kann keine Hoffnung haben, wenn man nicht erkennt, dass man sie braucht. Dann muss man die Analogie der „Achterbahnfahrt“ verstehen: Man ist gerade in einem Tief, wenn ein Hoch im Anmarsch ist. Dann braucht es Geduld, was der schwierigste Teil sein kann. Warten mag sich wie Nichtstun anfühlen, aber Hoffnung erfordert aktive Geduld. Aktive Geduld bedeutet, den Kopf hochzuhalten, zu lächeln, wenn es unmöglich erscheint, und die Gedanken in die Zukunft zu richten.

Ist Hoffnung nicht einfach unpraktisch?

Hoffnung hält uns am Leben. Sie befreit uns, wenn wir uns gefangen fühlen. Die Annahme, dass Veränderung möglich ist, ist der erste Schritt, um sie zu verwirklichen. Man muss auf ein besseres Leben hoffen, das alles andere als eine Illusion ist. Aber übertreib es nicht; hoffe nicht auf ein perfektes Leben, denn das führt nur zu Enttäuschung. Hoffe auf den nächsten Höhenflug, nicht auf eine Achterbahnfahrt voller Höhen. Eine Achterbahnfahrt voller Höhen ist eine gerade Linie und hat daher keine Höhen. Bleib positiv, bleib hoffnungsvoll, aber hoffe auf das, was sein kann, nicht auf das, was nicht sein kann.

Ich bin des Kämpfens so müde, ich glaube nicht, dass ich noch Hoffnung habe.

Du hast hart gekämpft; du hast das Recht, müde zu sein. Was du durchmachst, ist nicht einfach, es macht keinen Spaß und es ist nicht ohne Schmerz und Opfer. Aber Hoffnung ist etwas, an dem du festhalten kannst, egal wie schwer es ist. Inmitten deiner Kämpfe ist Hoffnung dein Treibstoff, dein Feuer für deinen Kampf. Wenn du einen Moment zum Durchatmen hast, ist Hoffnung ein Schutzschild, der dich noch eine Weile beschützt. Deine Hoffnung hilft dir nicht nur, dich auf Veränderungen zu freuen, sondern kann die Veränderung sein.

Gewohnheiten, die Menschen mit chronischen Krankheiten die Hoffnung verlieren lassen

Reden Sie manchmal mit sich selbst? Ich weiß es. Ich rede ständig mit mir selbst und mache mir dabei meistens Vorwürfe. Ich glaube, eines der größten Probleme, mit denen wir bei chronischen Krankheiten konfrontiert sind, ist, dass wir in einen Teufelskreis aus Selbstzweifeln geraten. Wir entwickeln eine Vielzahl schlechter Gewohnheiten, die uns die Hoffnung verlieren lassen.

Ich habe Menschen mit chronischen Krankheiten befragt, um herauszufinden, welche Gewohnheiten sie ändern müssen. Ich glaube, der erste Schritt zur Selbstverbesserung ist die Erkenntnis, dass es Gewohnheiten gibt, die man einfach ablegen muss. Ich gebe zu, ich war überwältigt von den Rückmeldungen, die ich erhalten habe. Hunderte von Menschen antworteten mit ihren schlimmsten Angewohnheiten.

Ich hoffe, dass Sie diese Liste zur Hand nehmen und anfangen, über Ihre eigenen schlechten Gewohnheiten nachzudenken. Welche Gewohnheiten müssen Sie ändern?

Zu glauben, dass Ihre Gedanken der Wahrheit entsprechen.

Schuldgefühle.

Sich selbst die Schuld für die Krankheit geben.

Sich Sorgen darüber machen, was andere denken.

Sich anderen erklären.

In einer Beziehung bleiben, die einen nicht unterstützt.

Nicht lachen aus Angst, andere könnten das Lächeln mit Gesundheit verwechseln.

Sich Sorgen um morgen machen.

Sich auf das konzentrieren, was man nicht kann – darauf, wie man es schaffen kann!

Sich mit anderen chronisch Kranken vergleichen.

Aus Angst die eigenen Fähigkeiten unterschätzen.

Das eigene Leben nicht leben, obwohl es das einzige ist, das man hat.

Sich wegen Grenzen stressen.

Über die eigenen Grenzen gehen, nur weil andere sagen, man könne es nicht.

Sich selbst schlecht beschimpfen, wenn man frustriert ist.

Auf andere hören, die noch nie dort waren, wo man ist.

Sich mit negativen und toxischen Menschen umgeben.

Sich von der Krankheit definieren lassen. Nur man selbst kann sich selbst definieren.

Zu viel Zeit in sozialen Medien verbringen.

Über die „Was wäre wenn“-Fragen im Leben nachdenken. Chronische Krankheiten wirken sich auf jeden von uns anders aus.

Sich mit seinem früheren Ich vergleichen.

Sich überanstrengen, obwohl man sich gut fühlt.

Sich für alles entschuldigen, was man nicht kontrollieren kann.

Selbstzweifel haben.

Von Familie und Freunden erwarten, dass sie verstehen, was man fühlt.

Auf die Bedürfnisse anderer eingehen.

Die eigenen Grenzen leugnen oder verbergen.

Die eigene Krankheit für eine Charakterschwäche halten. Man ist nicht faul, man hat eine chronische Krankheit.

Die Alles-oder-Nichts-Mentalität – an Fortschritt denken.

Sich fragen: „Tue ich alles, was ich kann, um mir selbst zu helfen?“ Niemand kann alles.

Perfektionistisch sein und das Gefühl haben, versagt zu haben, wenn man etwas nicht schafft.

Sich Sorgen um die Zukunft machen. Unsere Gedanken können so viel Angst auslösen. Konzentriere dich auf das Jetzt.

Schlaflosigkeit

Schlaflosigkeit ist eine häufige Schlafstörung, die das Ein- und Durchschlafen erschwert. Sie kann auch dazu führen, dass man zu früh aufwacht und nicht wieder einschlafen kann. Möglicherweise fühlt man sich nach dem Aufwachen immer noch müde. Schlaflosigkeit kann die Energie rauben und die Stimmung beeinträchtigen.

Studien in mehreren Ländern zufolge leiden etwa 30 Prozent der Erwachsenen an Schlaflosigkeit, und 10 Prozent von ihnen leiden tagsüber unter Schlafmangel. Theorien über die Ursachen und Behandlungsmöglichkeiten von Schlaflosigkeit gibt es viele, aber was sagen die großen Weltreligionen dazu?

Schlaflosigkeit ist mehr als nur Schlaflosigkeit.

Es ist dieses überwältigende Gefühl, erschöpft und gleichzeitig ruhelos zu sein.

Angst ist wie eine Uhr, die die Stunden ticken lässt.

Chronische Schmerzen führen zu ständigem Hin- und Herwälzen ohne Linderung.

Schlaflosigkeit kann viele verschiedene Formen annehmen: Sie kann die Folge chronischer Schmerzen, Angstzustände oder einfach nur eine eigenständige Erkrankung sein.

Du probierst alles aus, was helfen soll.

Melatonin

Lesen

Handy ausschalten

Hausmittel

Früher ins Bett gehen

Weißes Rauschen

Leise Musik

Binaurale Beats

Kuscheln

Sport treiben

Yoga

Kein Koffein

Meditieren

Beten

Schäfchen zählen

Jeden Trick aus Online-Artikeln ausprobieren, vom Rückwärtszählen in Dreierschritten bis zum Chakren-Balance.

Und du ärgerst dich, wenn dir gesagt wird, dass du dich nicht genug anstrengst.

Du bist beim Aufstehen erschöpfter als beim Hinlegen.

3 Stunden Schlaf in den 12 Stunden, die du da liegst, sind eine gute Nacht.

Aber du fühlst dich trotzdem nie richtig erholt, wenn du aufwachst.

Dabei bist du ein Experte darin, so auszusehen, als hättest du neun Stunden geschlafen.

Du bist nicht faul, du bist zu müde, um zu funktionieren.

Es ist der endlose Kreislauf aus Frustration, weil du nicht schlafen kannst, und dieser Frustration, die es dir dann noch schwerer macht, einzuschlafen.

Wenn dir jemand erzählt, dass er an Schlaflosigkeit leidet, sag nicht: „Ich habe manchmal auch Probleme beim Einschlafen.“

Hör zu.

Hörbücher können bei Schlaflosigkeit helfen

Meine erste Erfahrung mit Schlaflosigkeit machte ich vor vier Jahren, als ich das Steroid Prednisolon einnahm. Eine der häufigsten Nebenwirkungen ist Schlaflosigkeit. Bis dahin hatte ich das noch nie erlebt.

Es war schrecklich. Ich wälzte mich im Dunkeln hin und her, und die Stunden schienen ewig zu dauern. Bis ich endlich einschlief, war es ein leichter und unruhiger Schlaf, immer wieder von plötzlichen Bewusstseinssprüngen begleitet. Entweder das, oder ich war einfach über die halbe Nacht hellwach.

Obwohl ich kein Prednisolon mehr nehme, schien diese Nebenwirkung noch lange nach meiner letzten Dosis anzuhalten, teilweise aufgrund von Stress und Angstzuständen. Ich dachte, ich würde nie wieder ruhig schlafen, bis ich eines Tages die Kraft von Hörbüchern entdeckte.

Spät in der Nacht, als ich mich schrecklich müde fühlte, wählte ich „Ready Player One“ von Ernest Cline auf meinem iPod und war erstaunt, wie schnell sich mein Körper beim Hören zu entspannen schien. Selbst wenn ich nicht einschlafen konnte, entspannte allein das Hören einer guten Geschichte meinen Körper und Geist so sehr, dass ich mich so gut wie möglich ausruhte.

Es war eine so einfache Lösung, aber ich hatte vorher nie daran gedacht.

Es scheint, als ob jeder, wenn man ihn darauf anspricht, ein „Wundermittel“ gegen Schlaflosigkeit vorschlagen möchte – vom nächtlichen Offenlassen des Fensters bis hin zu Schlafmasken. Obwohl das kein Allheilmittel ist, hat es mir wirklich geholfen, und ohne Hörbücher würde ich wahrscheinlich nicht so tief schlafen wie jetzt.

Was auch immer die Ursache Ihrer Schlaflosigkeit ist, ich kann Hörbücher nur wärmstens empfehlen – selbst wenn Sie nicht schlafen können; sie können Ihnen helfen, sich zu entspannen, und sorgen dafür, dass die Stunden, die Sie wach verbringen, nicht verschwendet sind.

Wenn die Fibromyalgie zuschlägt

100, 99, 98, 97, 96 – Hey, ich wette, ihr wisst, was ich mache. Ich liege im Bett, bin total müde und will schlafen gehen. Wenigstens ist mein Körper bereit. Mein Kopf hingegen ist mit anderen Dingen beschäftigt. Wo war ich stehen geblieben? Ich weiß es nicht mehr, ich fange einfach von vorne an.

100, 99, 98, 97, 96, 95 – Vielleicht sollte ich mit einer niedrigeren Zahl anfangen. Nächstes Mal versuche ich, bei 90 anzufangen. Aber da ich noch wach bin, merke ich mir, was wir im Supermarkt brauchen. Morgen fällt es mir wahrscheinlich nicht mehr ein, aber los geht’s. Milch, Eier, Mehl, Obst – warte, ich muss Bananenbrot backen mit den Bananen, die wir diese Woche nicht gegessen haben. Sie sind viel zu reif, um sie einfach so zu essen. Ich weiß nicht, wann ich Lust auf Backen habe, also packe ich sie morgen in den Gefrierschrank. Okay, ich versuche es noch einmal. Beginnend bei 90.

90, 89, 88, 87 – Wenn ich jetzt schlafen gehe, habe ich noch fünf Stunden, bevor ich aufstehen muss, um zu meinem Termin zu gehen. Uff, der Zahnarzt. Obwohl ich meinen Zahnarzt mag, ist es nur der Zahnarzt. Was werden sie diesmal finden? Ich putze mir die Zähne, wie ich es soll, aber sie scheinen immer etwas zu finden. Ähm, ich versuche es noch einmal.

90, 89, 88, 97, 96 – Moment, das stimmt nicht. Ich bin so müde, dass ich nicht einmal klar denken kann, um Schafe rückwärts zu zählen. Ich könnte es wohl mit vorwärtszählen versuchen, aber das hat bisher nicht funktioniert. Lass mich die Entspannungsübung versuchen, die ich im Seminar gelernt habe. Liege still und stelle dir einen friedlichen Ort wie eine Wiese vor, und ein warmes Licht überflutet mich wie eine heilende Hand. Dieses heilende Licht arbeitet sich durch meinen Körper und beruhigt meine Nerven. Ja, das hilft ein bisschen. Oh, ich wünschte, es würde wirklich bei meinem Nacken und meinen Schultern wirken. Das ist es, was mir den letzten Monat wirklich zu schaffen macht. Ups, jetzt bin ich schon wieder angespannt. Ich frage mich, wie spät es ist. Ich wette, eine Stunde ist vergangen. Nein, nur ein paar Minuten und ich bin immer noch hellwach. Okay, noch einmal.

100, 99, 98, 97, 96, 95, äh 94, 93 – Diesmal könnte es klappen. Oh Mann, warum habe ich das nur gedacht? Dieses Zählen klappt heute Abend nicht. Ich sollte einfach aufstehen und die Geschichte aufschreiben, die mich wach hält. Ich bin sicher, andere können sich damit identifizieren.

Ihr kennt das ja. Man liegt müde und mit Schmerzen vom Tag im Bett und findet keine bequeme Position. Es dauert eine Weile, aber irgendwann klappt es. Du liegst da und wartest auf die wohltuende Erlösung des Schlafs, doch er lässt nach. Warum? Tagsüber (wenn es dir so geht wie mir) kommen dir die Ideen nicht so leicht. Es fällt schwer, konzentriert zu bleiben und die Aufgaben zu erledigen. Doch sobald du im Bett liegst, schweifen deine Gedanken in alle Richtungen ab und du willst Dinge tun, die du tun möchtest. Vielleicht kennst du den Comic, in dem dir tagsüber die Ideen entwischen, aber nachts, wenn du versuchst zu schlafen, kommen sie dir entgegen. So bin ich.

Das ist meine Definition von Schlaflosigkeit:

Ich
brauche
Schlaf
oder
meine
Nerven
schmerzen
immer mehr

Es ist nicht gerade lustig, und ich weiß, du stimmst mir zu. Ob deine Schlaflosigkeit nun ein Symptom von Fibromyalgie wie bei mir, Depressionen, Angstzuständen oder anderen Problemen ist, sie betrifft uns alle auf ähnliche Weise. Wir werden körperlich, geistig, seelisch und emotional müde. Wie können wir diese Müdigkeit abwenden?

Ich wünschte, ich wüsste die Antworten. Wenn ich das täte, würde ich nicht mitten in der Nacht wach liegen und diesen Artikel schreiben. Ha! Aber wie immer lerne ich, auf meine ganz eigene Art damit umzugehen. Wie heute Abend dachte ich, ich sollte einfach aufstehen und schreiben, was mir durch den Kopf geht. Es ist sowieso irgendwie therapeutisch. An manchen Abenden stehe ich auf und lese oder durchstöbere Pinterest für das nächste Projekt, das ich wahrscheinlich nie umsetzen werde. An anderen Abenden spreche ich mit Gott und bete für meine Familie, Freunde und die Probleme der Welt. Ich erinnere mich an positive Dinge, die mir den Tag über passiert sind, und an Dinge, die mich zum Lächeln gebracht haben.

Wie kannst du ruhigen Schlaf finden, ohne dich hin und her zu wälzen? Schreibe einem Freund einen Brief, male ein Bild davon, wie du deinen Garten bepflanzt, lies ein Buch, male oder meditiere einfach über positive Dinge in deinem Leben. Es braucht wahrscheinlich ein paar Dinge, um Schlaflosigkeit zu vermeiden, aber suche weiter. Wenn eines nicht hilft, probiere ein anderes. Du wirst dich erholter fühlen und es hoffentlich irgendwann regelmäßig überwinden.

Ich hoffe, dieser Artikel hat dir einen guten Schlaf beschert! Ich glaube, ich versuche jetzt, ein bisschen zu schlafen. Guten Morgen.

När din sömnlöshet inte försvinner

Ingen förväntar sig att en gymnasieelev ska ha sömnlöshet, men det händer. Jag låg i sängen och tittade i taket tills jag var tvungen att gå upp. Jag var dränerad. Jag var förvirrad. Det var som om min kropp rörde sig av vana och inte av ett verkligt behov.

Tyvärr var det nästan 40 år sedan. Sömnlöshet drabbar 33 till 50 procent av den vuxna befolkningen. Medan jag har turen att ha kronisk sömnlöshet, vilket drabbar 10 till 15 procent av befolkningen, enligt Cleveland Clinic. Det som är så dåligt med sömnlöshet är hur det påverkar din förmåga att göra saker under dagen. Och eftersom jag är mamma till ett barn med funktionsnedsättningar måste jag vara uppmärksam hela tiden.

Det finns flera sömnlöshetssymtom som är särskilt svåra. De är:

Svårigheter att somna på natten. Man kan bara titta på så mycket Netflix.
Irritabilitet, depression och ångest. Jag har mediciner för dessa också. Det är inte rättvist.
Svårigheter att vara uppmärksam. Mitt fokus och mitt minne är dåligt. Jag tenderar att göra saker fel ganska ofta. Jag kämpar med att komma överens med människor eftersom jag är irriterad och deprimerad. Nästa dag har jag en känsla av att jag inte har sovit alls.

De flesta läkare som specialiserar sig på sömnlöshet rekommenderar samma tips för bättre sömn. De är:

Undvik att titta på tv eller läsa en bok i sängen.
Använd sovrummet endast för sömn och sexuell aktivitet.
Undvik att äta stora måltider eller dricka mycket vatten på kvällen.
Ät ett lätt mellanmål innan du går och lägger dig.
Se till att rummet har en behaglig temperatur och är mörkt.
Och ta din medicin, om läkaren har ordinerat dig ett recept som hjälper dig att sova. Jag tar Ambien. Även om jag inte gillar att ta det varje kväll. Och jag tar melatonin.

Om du känner att du kan ha sömnlöshet, ring din läkare. Ibland är ett sömntest nödvändigt. Andra gånger blir det en frågestund följt av att du troligtvis för dagbok ett tag. Sömnlöshet är allvarligt. Så ta det inte lättvindigt.

Wenn Ihre Schlaflosigkeit nicht verschwindet

Niemand erwartet von einem Highschool-Schüler Schlaflosigkeit, aber es kommt vor. Ich lag oft im Bett und starrte an die Decke, bis ich fast zwei Stunden vor dem Aufstehen musste. Ich war erschöpft. Ich war verwirrt. Es war, als würde sich mein Körper aus Gewohnheit bewegen und nicht aus einem echten Bedürfnis heraus.

Leider ist das fast 40 Jahre her. Schlaflosigkeit betrifft 33 bis 50 Prozent der Erwachsenen. Ich hingegen habe das Glück, an chronischer Schlaflosigkeit zu leiden, die laut der Cleveland Clinic 10 bis 15 Prozent der Bevölkerung betrifft. Das Schlimmste an Schlaflosigkeit ist, dass sie die Tagesaktivität beeinträchtigt. Und da ich Mutter eines behinderten Kindes bin, muss ich immer voll und ganz auf der Höhe sein.

Es gibt einige Schlaflosigkeitssymptome, die besonders schwierig sind. Dazu gehören:

Einschlafschwierigkeiten. Man kann nicht so viel Netflix schauen.
Reizbarkeit, Depressionen und Angstzustände. Auch dagegen nehme ich Medikamente. Das ist unfair.
Ich habe Konzentrationsschwierigkeiten. Meine Konzentration und mein Gedächtnis sind schlecht. Ich neige dazu, oft Dinge falsch zu machen.
Ich habe Schwierigkeiten, mit Menschen auszukommen, weil ich gereizt und depressiv bin.
Am nächsten Tag habe ich das Gefühl, überhaupt nicht geschlafen zu haben.

Die meisten Ärzte, die sich mit Schlaflosigkeit befassen, geben die gleichen Tipps für besseren Schlaf. Sie lauten:

Vermeiden Sie es, im Bett fernzusehen oder ein Buch zu lesen.
Nutzen Sie das Schlafzimmer nur zum Schlafen und für sexuelle Aktivitäten.
Vermeiden Sie abends große Mahlzeiten und trinken Sie nicht viel Wasser.
Essen Sie vor dem Schlafengehen einen leichten Snack.
Sorgen Sie dafür, dass das Zimmer angenehm temperiert und dunkel ist.
Und nehmen Sie Ihre Medikamente ein, wenn Ihr Arzt Ihnen welche verschrieben hat, die Ihnen beim Schlafen helfen. Ich nehme Ambien. Allerdings nehme ich es nicht gerne jede Nacht. Und ich nehme Melatonin.

Wenn Sie das Gefühl haben, an Schlaflosigkeit zu leiden, wenden Sie sich an Ihren Arzt. Manchmal ist ein Schlaftest notwendig. Manchmal folgt eine Frage-und-Antwort-Runde, an die Sie wahrscheinlich eine Zeit lang Tagebuch führen. Schlaflosigkeit ist eine ernste Angelegenheit. Nehmen Sie sie also nicht auf die leichte Schulter.

So können Sie chronischer Schlaflosigkeit vorbeugen

Millionen Amerikaner leiden unter Schlafstörungen, und chronische Schlaflosigkeit ist weitaus häufiger, als viele denken. Oft können einfache Änderungen des Lebensstils Wunder wirken und Ihnen zu einem erholsamen Schlaf verhelfen. Wenn Sie erkennen, wie Sie Ihren Schlafrhythmus sabotieren, können Sie die notwendigen Änderungen vornehmen und leichter einschlafen und länger durchschlafen.

Was verursacht Schlaflosigkeit?

Es gibt verschiedene Faktoren, die Schlaflosigkeit verursachen können:

Angstzustände
Einschneidende Veränderungen im Leben
Depressionen
Posttraumatische Belastungsstörung (PTBS)
Bestimmte Medikamente wie Asthma- oder Erkältungsmittel
Konsum von Koffein, Tabak oder Alkohol
Nächtliche Lichtexposition, z. B. durch Smartphone- oder Computerbildschirme
Woran erkennt man Schlaflosigkeit?

Möglicherweise leiden Sie an einem oder mehreren der folgenden Symptome:

Einschlafschwierigkeiten
Zu frühes Aufwachen
Nachts aufwachen und Schwierigkeiten beim Wiedereinschlafen haben
Müdigkeit nach einer durchgeschlafenen Nacht
Schwierigkeiten, aufmerksam zu sein oder sich auf Aufgaben zu konzentrieren
Wie wird man Schlaflosigkeit los?

Chronische Schlaflosigkeit muss kein Problem sein. Ergreifen Sie die Initiative und finden Sie die Ursache. Sobald Sie wissen, was Sie wach hält, können Sie die notwendigen Schritte unternehmen, um Ihre Situation zu ändern.

Gesunde Gewohnheiten entwickeln

Gesunde Gewohnheiten zu entwickeln bedeutet, einige Ihrer alltäglichen Aktivitäten genau unter die Lupe zu nehmen.

Verzichten Sie auf Koffein – wenn Sie unbedingt Kaffee trinken müssen, trinken Sie koffeinfreien Kaffee.
Verbessern Sie Ihre Ernährung, indem Sie Junkfood mit Zusatz- und Konservierungsstoffen meiden und durch frische, unverarbeitete Lebensmittel ersetzen.
Nehmen Sie natürliche Nahrungsergänzungsmittel zu sich, um das zu unterstützen, was Ihre Ernährung nicht liefert.
Treiben Sie regelmäßig Sport, um Ihren Körper in Höchstform zu halten.
Lernen Sie, Körper und Geist zu beruhigen.

Entspannung ist genauso wichtig wie Entspannung für den Körper. Yoga und Pilates ermöglichen es Ihnen, Bewegung mit verschiedenen Meditationsformen zu kombinieren, um ein einfaches Gleichgewicht zu erreichen. Sie helfen, Stress, Ängste und Frustration abzubauen, die Ihren Geist bis in die Nacht hinein beschäftigen. Integrieren Sie Folgendes in Ihren Alltag:

Dehnen Sie sich mehrmals am Tag.
Bauen Sie einige Meditationsübungen in Ihren Alltag ein.
Versuchen Sie es mit Yoga und kombinieren Sie beides, um eine ruhige, entspannende Zeit zu schaffen, in der Sie Stress abbauen und den Kopf frei bekommen, bevor Sie schlafen gehen.
Was kann man gegen Schlaflosigkeit tun?

Veränderungen brauchen Zeit, aber sobald Sie die folgenden Tipps umsetzen, werden Sie allmählich feststellen, dass Sie viel besser schlafen.

Grundlegende Tipps zur Vorbeugung von Schlaflosigkeit

Gestalten Sie eine gesunde Schlafenszeit.

Entfernen Sie Fernseher und Computer aus Ihrem Schlafzimmer.

Stellen Sie sicher, dass das Handy so weit wie möglich vom Bett entfernt liegt.

Wenn Sie Ihr Handy als Wecker verwenden, kaufen Sie einen herkömmlichen Wecker und stellen Sie ihn in die Nähe Ihres Bettes.

Versuchen Sie, jeden Abend zur gleichen Zeit ins Bett zu gehen.

Entwickeln Sie eine Routine und halten Sie sich daran.

Wenn es Ihnen schwerfällt, tagsüber Ihren gewohnten Aktivitäten nachzugehen, suchen Sie Ihren Arzt auf, um die Ursache des Problems herauszufinden und herauszufinden, wie Schlaflosigkeit geheilt oder verhindert werden kann.

Borderline-Persönlichkeitsstörung verschlimmert Schlaflosigkeit

Es ist 3 Uhr morgens, als ich diesen Artikel schreibe. Ich habe seit über 24 Stunden nicht geschlafen und habe es satt, ständig an die Decke zu starren. Ich weiß nicht, was die Ursache für meine Schlaflosigkeit ist; vielleicht liegt es an einem hormonellen Ungleichgewicht des Melatonins oder an einer normalen Schlafstörung, aber in Wirklichkeit verschlimmert meine Borderline-Persönlichkeitsstörung (BPS) die Schlaflosigkeit nur noch schlimmer und schlimmer.

Gefühle der Leere zu bekämpfen, eine gute Stimmung zu bewahren, um nicht wütend auf meine Teamkollegen zu werden, und impulsives Verhalten zu unterdrücken, fordert täglich seinen Tribut. Das Problem ist, dass ein Großteil meiner Arbeit abends erledigt wird und es mir schwerfällt, vor dem Schlafengehen abzuschalten. Ich glaube nicht eine Sekunde lang, dass ich die Einzige bin, der es so geht, und ich habe vollstes Verständnis für alle, denen es genauso geht. Drehen, wenden, auf die Uhr schauen, drehen, wenden, an die Decke schauen und das Ganze von vorne. Diesen Prozess durchlebe ich jede Nacht mehrmals. Kurz gesagt: Ich bin dadurch in einen Teufelskreis geraten. Ich weiß, dass er mich in naher Zukunft in ein dunkles Kapitel meines Lebens führen wird. Mit jedem Tag nimmt mein Schlafdefizit zu, mein Körper fühlt sich schwächer an und mein Energielevel sinkt. Selbst jetzt fühle ich mich so niedergeschlagen, als wäre ich einen Marathon gelaufen.

BPS ist eine Störung, die man nicht abschalten kann, so sehr es meiner Meinung nach jeder, der damit zu kämpfen hat, auch versuchen wird. Ich kann versuchen, mir einzureden, dass es nicht so schlimm ist oder dass ich vielleicht einen guten Tag habe, aber irgendwann werde ich immer wieder auf den Boden der Tatsachen zurückgeholt. Die körperliche und geistige Energie, die ich täglich darauf verwende, mich als „normale“ Mitarbeiterin in einer Branche darzustellen, in der psychische Erkrankungen immer noch stark stigmatisiert sind, ist erschöpfend. Wenn ich dann nach Hause komme, um den Tagesablauf für den nächsten Tag vorzubereiten, E-Mails zu verschicken und für zwei Qualifikationen zu lernen, sollte ich eigentlich jede Nacht wie ein Baby schlafen. Stattdessen rolle ich mich zu einer vernünftigen Zeit ins Bett, zitternd und voller Schmerzen, nur um dann von einem hellwachen Gehirn begrüßt zu werden. Ich weiß, dass dieser Zustand tragisch für meinen Organismus ist.

Was bringt die Zukunft? Nun, eine Woche Krankenhausaufenthalt in einer Schlafklinik ist der nächste Schritt. Ist das zufriedenstellend? Nicht wirklich, aber was sind schon weitere tägliche Tabletten oder wöchentliche Krankenhausbesuche? Viele Leser kennen das sicher: Man wird zu einer Person, die Medikamente nicht mehr braucht, aber es ist wichtig, sich daran zu erinnern, dass man nicht allein ist; wir sind zusammen und werden gestärkt daraus hervorgehen.

Schlaflosigkeit ist ein echtes Problem, mit dem viele Menschen zu kämpfen haben. Die Komplikationen sind schlimm, und obwohl meine Borderline-Persönlichkeitsstörung nicht schuld ist, hat sie mir definitiv zu viele schlaflose Nächte beschert.

Im Kopf eines Menschen

Nehmen wir an, Sie liegen im Bett. Es ist Dienstagnacht, 3 Uhr morgens. Aus irgendeinem Grund sind Sie hellwach, obwohl Sie normalerweise gegen 23:30 Uhr schlafen gehen.

Kein Wunder, dass im Fernsehen nichts läuft. Niemand ist online. Sie haben keine guten Bücher zu lesen. Wir Menschen in der heutigen Gesellschaft haben nicht gelernt, wie wir uns um drei Uhr morgens angemessen unterhalten können. Allerdings haben wir (als Menschen in der heutigen Gesellschaft) auch nicht gelernt, wie wir mit Langeweile umgehen sollen – überhaupt nicht.

Die Folge ist, dass Sie eine Reihe von Emotionen durchlaufen. Zuerst sind Sie verwirrt über Ihren Schlafmangel (trotz Ihrer Erschöpfung). Dann werden Sie wütend, fast schon rasend. (Warum können wir nicht schlafen? Welche Kontrolle haben wir überhaupt über unseren Körper?) Danach verspüren Sie Verzweiflung und Selbstmitleid. Vielleicht beginnst du, mit deinem inneren Monolog um eine Stunde Schlaf vor Sonnenaufgang zu kämpfen. Nach diesen scheinbar unausweichlichen Emotionen verspürst du (… als Mensch in der heutigen Gesellschaft…) unerklärlicherweise ein Gefühl der Niederlage und gibst auf. Du liegst wach und fügst dich brav deinem Schicksal als schlafloser Zombie bis auf Weiteres.

Das Problem ist nicht das Aufgeben. Vielmehr geht es darum, was passiert, wenn wir es getan haben.

Dein Gehirn beginnt, Gedanken zu zerstreuen, und je länger du in diesem seltsamen Wachzustand verweilst, der irgendwo zwischen Hilflosigkeit und Apathie liegt, desto tiefer werden sie. Du denkst an Dinge, die wir den ganzen Tag über aktiv vermeiden, nicht aus Unwissenheit, sondern aus Selbsterhaltungstrieb. Melancholie kann dich nicht einmal berühren, während du immer tiefer in die Tiefen deines eigenen Unterbewusstseins eintauchst. Du erkennst Ängste, Zweifel und Realitäten auf eine Weise, die du nie ganz abschütteln kannst.

Du beginnst, dich selbst einer Gehirnwäsche zu unterziehen.

Dein Gehirn ist nun gefangen von etwas, das genauso gut ein somalischer Pirat in dem Tom-Hanks-Film sein könnte, der dein Leben ist. Negative Gedanken und ängstliche Sorgen fliegen mit 160 km/h durch die Luft, doch dein Gehirn scheint sie alle ohne Zögern einzufangen. Du bist dein eigener Traumfänger – fängst die Albträume an einem Ort ein, zu dem du scheinbar keinen Zugang hast. Es ist, als hätten die Gedanken ihren eigenen Willen, und in vielerlei Hinsicht haben sie das auch.

Während du den Sonnenaufgang beobachtest, merkst du, dass die Grenzen zwischen „gestern“ und „heute“ zu verschwimmen beginnen. Die Gedanken, die dich die ganze Nacht geplagt haben, scheinen für den kommenden Tag die Kontrolle über dich zu haben. Du konntest dich nicht strecken und gähnen, als die Sonne durch deine Jalousien schien und dich von den Träumen der vergangenen Nacht befreite. Sollst du den nächsten Tag angehen, als gäbe es die Stunden zwischen Mitternacht und 6 Uhr morgens nicht? Als ob du die letzten acht Stunden nicht damit verbracht hättest, deinen Ängsten und Sorgen beim Wachsen zuzusehen und sie vor deinen Augen zu manifestieren? Als ob du nicht in einem Raum eingesperrt wärst, mit nichts außer dir selbst und deiner eigenen Psyche? Wie kriegst du dich zusammen, um den Tag zu meistern, ohne diesen Ballast hinter dir herzuschleppen?

Die Antwort lautet leider: Nein. Denn das „Du“, das du vor den letzten acht Stunden kanntest, ist nicht mehr da. Das „Du“, das du kanntest, bevor du weinend im Bett lagst und dich in den (eigentlichen) Schlaf wiegtest, existiert nicht mehr. Diese gewachsenen Ängste und Zweifel haben eine Form angenommen, ein Gesicht, und sie haben eine verblüffende Ähnlichkeit mit dem „Du“, das du einmal warst.

Also stehst du auf. Du beginnst deinen Tag mit der Erkenntnis, dass du nichts vergessen, nichts vergessen oder nichts vergessen kannst. Du kannst nicht zurückgehen und dir diese Stunden Schlaf gönnen oder die Albträume, die du scheinbar im Wachzustand erlebt hast, ungeschehen machen. Egal, ob Sie nie wieder eine schlaflose Nacht haben – die verpassten Stunden werden nie wieder gutgemacht.

Sie leiden an Schlaflosigkeit. Und es gibt kein Zurück.

Geheimnisse von Menschen mit Schlaflosigkeit

Schlaflosigkeit – Einschlaf- oder Durchschlafstörungen – ist für Betroffene mehr als nur eine Unannehmlichkeit. Sie ist eine Erkrankung mit Symptomen wie Müdigkeit, Energielosigkeit, Konzentrationsschwierigkeiten, Stimmungsschwankungen und vielem mehr. Die National Institutes of Health schätzen, dass etwa 30 Prozent der Bevölkerung über Schlafstörungen klagen, so die National Sleep Foundation.

1. „Müdigkeit ist noch untertrieben. Der Geist ist ständig auf Trab.“
2. „Wenn ich sage, dass ich nicht schlafe, meine ich das auch so! Selbst bei den Schlafstudien schlafe ich weniger als 20 Minuten pro Stunde. Es ist fast acht Jahre her, dass ich richtig geschlafen habe.“
3. „Egal wie müde mein Körper ist, mein Geist schaltet nicht ab. Und nein, Fernseher und Handy stundenlang vor dem Schlafengehen auszuschalten, hilft nicht. Genauso wenig wie ein heißes Bad. Glaub mir, du erwähnst es, ich habe es wahrscheinlich schon ausprobiert.“
4. „Schlaflosigkeit raubt einem nicht nur etwas, das man braucht, sondern auch eine der einfachsten Freuden des Lebens. Zu hören, ich würde freiwillig auf die Köstlichkeit einer erholsamen Nachtruhe verzichten, ist beleidigend und absurd.“
5. „Ich fühle mich so allein.“
6. „Das beeinträchtigt mein ganzes Leben. Ich kann keine Pläne machen, weil ich nie weiß, ob ich genug Schlaf bekomme, um sie umzusetzen. Vor weniger als zwei Wochen musste ich jemanden bitten, meinen Mann zu einer ambulanten Operation in eine Klinik zu fahren. Ich war 38 Stunden am Stück wach und fühlte mich nicht sicher genug, um zu fahren. Ich war absolut am Boden zerstört, dass ich nicht für ihn da sein konnte.“
7. „Ich bin nicht nur müde. Ich bin am Boden zerstört. Ich habe wieder eine Nacht Schlaf verloren.“
8. „Ich beschwere mich nicht nur, um mich zu beschweren, dass ich müde bin. Ich bin fast jeden Tag körperlich, geistig und emotional erschöpft. Das macht meistens nicht den geringsten Unterschied, weil mein ganzer Körper auf Hochtouren läuft und sich anfühlt, als würden Bienen durch ihn schwirren. Ich kann stundenlang im Bett liegen und trotzdem nicht schlafen, und wenn ich Glück habe und ein paar Stunden schaffe, sind es auch nur ein paar Stunden. Und meistens sind es nicht einmal mehrere Stunden am Stück.“
9. „Alles kann eine schlimme Schlaflosigkeit auslösen. Was beim letzten Mal geholfen hat, funktioniert beim nächsten Mal vielleicht nicht mehr.“
10. „Früher ins Bett gehen hilft nicht. ‚Ausschlafen‘ und ‚einfach aufhören, an Dinge zu denken‘ auch nicht. Wenn mir noch jemand sagt, ich solle ‚meinen Kopf freimachen‘, brauche ich wohl eine Kaution.“
11. „Bitte hör auf, wütend auf mich zu sein, weil ich nicht mit dir ins Bett gehe. Es ist nicht meine Schuld.“
12. „Bitte hör auf, wütend auf mich zu sein, weil ich nicht mit dir ins Bett gehe. Es ist nicht meine Schuld.“
13. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
14. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
15. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
16. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
17. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
18. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
19. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
20. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
21. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
22. „Ich kann nichts dafür, dass ich nicht mit dir ins Bett gehe.“
    12. „Es macht keinen Spaß, faul genannt zu werden, wenn man seit Wochen nicht richtig geschlafen hat. Das ist keine Wahl und auch nicht, weil ich ‚gerne an Arbeitstagen feiere‘. Es ist einfach fast unmöglich, zu funktionieren, wenn man erschöpft ist.“
23. „Ein zweistündiges Nickerchen heilt wochenlangen Schlafmangel nicht. Das ist nur Ohnmacht vor lauter Erschöpfung.“
24. „Lange wach zu bleiben ist kein Privileg. Es ist Folter.“
25. „Ja, ich bin müde. Nein, Nickerchen ruinieren nicht meinen Schlafrhythmus, denn ich habe keinen. Nein, es liegt nicht daran, dass ich die ganze Nacht online spiele oder fernschaue.“
26. „Ich bin nicht faul. Ich bin erschöpft vom Schlafmangel.“
27. „Ich will schlafen. Ich weiß, ich muss, aber mein Kopf ist voll und ich schaffe es nicht, abzuschalten. Ich muss mein Gehirn buchstäblich bis zur Erschöpfung trainieren. Ich muss schreiben, recherchieren und planen, was auch immer mir im Kopf herumgeht.“
28. „Es durchdringt jeden anderen Aspekt meines Lebens. Es fordert seinen Tribut, körperlich, emotional und psychisch. Schlafmangel bedeutet den Verlust eines normalen Lebens.“

Was ich gegen Schlaflosigkeit tue

1. Zucker, Koffein und Alkohol einschränken

Zucker und Koffein wirken beides stimulierend. Zuckerkonsum lässt den Blutzuckerspiegel ansteigen und stimuliert das Gehirn sofort. Koffein wirkt auf das zentrale Nervensystem und steigert Wachsamkeit und Aufmerksamkeit. Es kann bis zu 12 Stunden im Körper verbleiben – nicht so gut, wenn man zu Schlaflosigkeit neigt! Alkohol hilft zwar beim Einschlafen, aber man verbringt weniger Zeit im Tiefschlaf und mehr Zeit in der weniger erholsamen REM-Phase (REM = REM = schnelle Augenbewegungen). Außerdem muss man nachts möglicherweise häufiger auf die Toilette…

2. Sport vor dem Schlafengehen vermeiden

Die Meinung ist geteilter Meinung darüber, ob Sport vor dem Schlafengehen die Schlafqualität beeinflusst. Wenn Sie unter Schlaflosigkeit leiden, lohnt es sich, verschiedene Tageszeiten auszuprobieren. Ich persönlich finde, dass Sport am Abend den Schlaf verzögert und meine Schlafqualität beeinträchtigt. Ich vermeide ihn komplett.

3. Vermeiden Sie Fernsehen, Computer oder Handy vor dem Schlafengehen.

Abends produziert unser Körper das Hormon Melatonin, das uns müde macht, einschlafen lässt und bis zum Morgengrauen durchschlafen lässt. Danach verflüchtigt es sich auf natürliche Weise. Fernseher, Computer und Handys strahlen jedoch blaues Licht aus, das die Melatoninproduktion hemmen kann. Bei Schlaflosigkeit kann es hilfreich sein, zwei bis drei Stunden vor dem Schlafengehen auf Fernsehen, Computer oder Handy zu verzichten. Blogger, aufgepasst!

4. Halten Sie regelmäßige Schlafenszeiten ein.

Unser Gehirn und Körper unterliegen einem zirkadianen Rhythmus, der unsere Schlafgewohnheiten, unser Energieniveau und unseren Appetit reguliert.

Ich bin ein geborener Lerchenmensch und fühle mich immer besser, wenn ich früh ins Bett gehe und aufstehe. Leider empfinde ich selbst gelegentliches langes Schlafen als Problem, da mein zirkadianer Rhythmus sehr lange braucht, um wieder ins Gleichgewicht zu kommen. Manchmal entscheide ich, dass es sich einfach nicht lohnt.

5. Bittersalzbäder

Bittersalz ist reich an Magnesium, das die Neurotransmitter reguliert, die für die Beruhigung von Körper und Geist verantwortlich sind. Magnesium reguliert außerdem den Melatoninspiegel. Ich finde, Bittersalzbäder helfen meinen Muskeln, sich zu entspannen und fördern einen erholsamen Schlaf. Auch Magnesiumpräparate sind eine Überlegung wert. Ich nehme Magnesium in meine tägliche Vitamin- und Mineralstoffzufuhr auf; ohne es geht es mir nicht gut.

6. Halten Sie Ihr Schlafzimmer frei von Unordnung

Eine der Erkenntnisse, die ich während meiner jahrelangen Tätigkeit als Naturheilkundlerin gewonnen habe, ist, dass CHI, also Energie, einen freien Kanal braucht, um in unserem Körper, unserem Zuhause und unserem Arbeitsplatz fließen zu können.

Unordnung behindert den CHI-Fluss und kann zu einem beschäftigten Geist, schlechtem Schlaf, Blockaden in unserer Karriere und dem Fluss des Überflusses beitragen. Wenn Sie unter Schlaflosigkeit leiden, sollten Sie Ihr Schlafzimmer gründlich entrümpeln und überflüssige Bücher, Möbel und Kleidung vom Boden entfernen. Eine ruhige Umgebung fördert einen ruhigen Geist.

7. Elektronische Geräte aus dem Schlafzimmer verbannen

Ich habe bereits die negativen Auswirkungen von Fernsehern, Computern und Mobiltelefonen auf die Schlafqualität erwähnt. Wenn Sie Schlafprobleme haben, sollten Sie elektronische Geräte aus Ihrem Schlafzimmer entfernen.

8. Gestalten Sie Ihr Schlafzimmer in beruhigenden Farbtönen

Helle Farben stimulieren Ihren Geist und tragen nicht zu einem erholsamen Schlaf bei. Wenn Sie unter Schlaflosigkeit leiden, sollten Sie auf leuchtend gelbe, orange oder rote Wände verzichten. Eine beruhigende oder pastellfarbene Palette aus Entenblau, Rosa, Hellgrau, Flieder und sanften Grüntönen kann Ihnen zu einem besseren Schlaf verhelfen.

9. Investieren Sie in ein hochwertiges Bett und Bettwäsche

Wir verbringen etwa ein Drittel unseres Lebens mit Schlafen, daher lohnt es sich, etwas mehr für ein hochwertiges Bett auszugeben. Ich verwende hypoallergene Bettwäsche, die ich mit umweltfreundlichen Produkten wasche. Sie unterstützt meine Atmung und fördert einen erholsamen Schlaf. Investieren Sie in Ihr Wohlbefinden. Sie sind es wert.

10. Tagebuch neben dem Bett führen

Als Autorin und Bloggerin habe ich oft kurz vor dem Einschlafen die besten kreativen Ideen. Ich schreibe sie sofort auf, damit ich sie nicht vergesse! Auch auftauchende To-do-Gedanken notiere ich mir.

11. Dankbarkeit entwickeln

Das Leben kann manchmal hart sein, aber Dankbarkeit hat mir durch Höhen und Tiefen geholfen. Jeden Tag schreibe ich zehn gute Dinge in mein Tagebuch, egal wie klein sie sind. Wenn das Leben herausfordernd ist, erinnere ich mich: „Auch das geht vorüber.“

12. Naturheilkunde

Akupunktur, Kräuterheilkunde, kreative Visualisierung, Reflexzonenmassage, Blütenessenzen und die Emotional Freedom Technique haben mir bei der Heilung meiner Schlaflosigkeit geholfen. Die Emotional Freedom Technique, bekannt als EFT, ist für mich besonders hilfreich. Man kann sie sogar im Bett im Liegen üben. Auf der Website www.emofree.com finden Sie kostenlose Tutorials zu dieser einfachen, aber wirkungsvollen Heiltechnik.

Es geht nicht nur darum, schlecht einzuschlafen

Schlaflosigkeit kann viele Formen annehmen: Einschlafstörungen, mehrmaliges Aufwachen pro Nacht, komorbide Schlaflosigkeit (eine Form, die mit einer anderen Erkrankung wie Angstzuständen einhergeht) und natürlich akute und chronische Formen.

Obwohl alle Formen von Schlaflosigkeit extrem belastend sein können, möchte ich, dass die Menschen wissen, wie es ist, über einen längeren Zeitraum darunter zu leiden. Diese kräftezehrende Erkrankung kann einem das Leben so sehr rauben.

Hier sind einige Auswirkungen von Schlaflosigkeit. (Bitte bedenken Sie, dass Menschen mit akuter Schlaflosigkeit viele der gleichen Symptome haben – nur für einen kürzeren Zeitraum.)

1. Einschlafstörungen.

Ich kann erschöpft sein, mich nicht bewegen können, eine Woche lang einfach nur schlafen wollen und trotzdem nicht einschlafen können. Ich spüre das Brennen in meinen Augen und die Schwere auf meinen Augenlidern und liege trotzdem da, unfähig, auch nur in die zweite Schlafphase zu gelangen. Ich stecke in der ersten Phase fest, die eigentlich kein Schlaf ist, sondern der Beginn der Verlangsamung des Gehirns. Das kann Halluzinationen und myoklonische Zuckungen hervorrufen (hatten Sie schon einmal beim Einschlafen plötzlich ein Zucken in Arm oder Bein?).

Ich stecke stundenlang in dieser Phase fest – manchmal bis 5 Uhr morgens. Halluzinationen können eine der schlimmsten Erfahrungen Ihres Lebens sein, wenn Sie glauben, jemanden in Ihrem Haus herumlaufen zu hören, obwohl niemand da ist oder alle schlafen.

2. Durchschlafstörungen.

Sobald ich eingeschlafen bin, wache ich nachts mehrmals auf. Ich habe bis zu zehn Mal gezählt. Das Time Magazine berichtete, dass eine Nacht mit unterbrochenem Schlaf schlimmer sein kann als verkürzter Schlaf.

Das, zusammen mit der Tatsache, dass ich überhaupt nicht einschlafen kann, kann dazu führen, dass ich bis 14 Uhr im Bett liege. oder an manchen Tagen sogar später. Ich habe dadurch Stunden am Tag verloren, und wenn ich früher aufstehen muss, als mein Körper es will, leide ich unter extremer Müdigkeit und Schmerzen.

Schlafmangel kann aufgrund meiner Fibromyalgie auch zu Schüben führen. Er erschwert mir außerdem die Konzentration auf Aufgaben oder das Lesen und führt zu Stimmungsschwankungen und Reizbarkeit, was sich wiederum auf meine Beziehungen zu meiner Familie auswirkt.

Meine Depression verschlimmert sich ebenfalls und führt zu Zusammenbrüchen und Einsamkeitsgefühlen. Ich kann deswegen keine sozialen Kontakte knüpfen. Ich kann nicht ausgehen und Termine nicht wahrnehmen, weil ich selbst dann, wenn ich sie einhalten möchte, meinen Wecker nicht höre, wenn ich endlich eingeschlafen bin, oder sie absagen muss, weil ich in der Nacht zuvor nur eine Stunde geschlafen habe.

Schlaflosigkeit hat mir einen Großteil meines Lebens geraubt. Ich habe Schwierigkeiten, soziale Kontakte zu knüpfen, und wenn ich es tue, kann ich es nicht genießen, weil ich so müde bin und starke Schmerzen habe. Ohne meine Schlafmittel habe ich überhaupt kein Leben. Und wenn ich krank werde und die Einnahme für eine Weile abbrechen muss, kommen all diese Symptome mit voller Wucht zurück.

Es ist wirklich lähmend, und ich hoffe, dass dies einigen Menschen hilft zu verstehen, dass Schlaflosigkeit nicht nur bedeutet, „schwer einzuschlafen“.

Schlaflosigkeit bekämpfen, wenn sie Angstzustände auslöst

Wie meine Depressionen und Angstzustände hatte auch ich mein ganzes Leben lang kurze Anfälle von Schlaflosigkeit, die mit zunehmendem Alter immer schlimmer wurden. Erst als ich aufhörte, mich selbst zu behandeln (was ich eigentlich nicht rate, da es nur die Folgen aufschiebt und einen zehnfach einholt) und meine psychische Gesundheit ernst nahm, erkannte ich, dass Schlafmangel und Schlafmangel meine Angstzustände ernsthaft auslösten.

Jeder hat mal eine schlaflose Nacht, sei es wegen der Arbeit oder eines besonderen Ereignisses am nächsten Tag, wegen finanzieller Sorgen oder anderer Stressfaktoren, oder weil der Körper einfach nicht schlafen will. Aber für Menschen mit durch Schlaflosigkeit ausgelösten Angstzuständen ist es schlimmer, als stundenlang an die dunkle Decke zu starren, bevor der Wecker klingelt. Ich führe Sie in mein Schlafzimmer, damit Sie sehen können, wie es mir geht.

Ich muss mich hinlegen und den Fernseher einschalten … aber nur so laut, dass ich ihn zwar hören, aber nicht ganz verstehen kann. Er ist meine „Weißes-Rauschen“-Maschine. Nachdem ich den Sleeptimer auf eine oder anderthalb Stunden eingestellt habe, drehe ich mich um … und da geht der Spaß erst richtig los.

Mein Gehirn schaltet in seinen eigenen Fernsehmodus und lässt den ganzen Tag noch einmal Revue passieren, während ich alles, was ich getan habe, hinterfragen möchte. Habe ich meine Arbeit gut genug gemacht? War das, was ich jemandem auf Facebook gesagt habe, beleidigend oder unangebracht? Ist mein Partner ehrlich zu mir? Habe ich Türen und Fenster abgeschlossen? Und manche Höhepunkte und Tiefpunkte werden mehrmals wiederholt, fast so lange, bis ich mich selbst davon überzeugt habe, dass alles entweder in Ordnung, machbar oder etwas ist, dessen Klärung ich erst am nächsten Tag klären kann.

Aber das ist noch nicht alles! „Der nächste Tag“ wird zum Leitmotiv, das mir durch den Kopf geht. Wenn ich die Hauptfigur in der Sitcom, romantischen Komödie oder Dramedy bin, die mein Leben ausmacht, dann sind Sorgen, Unentschlossenheit und Missverständnisse, nachdem ich jedes Szenario in meinem Kopf durchgespielt habe, die Co-Stars, die einen Emmy als bester Nebendarsteller/beste Nebendarstellerin verdienen. Stell dir vor, wie ermüdend das ist … und dann stell dir vor, du könntest im Moment nichts dagegen tun.

Da schaltet alles auf Hochtouren. Mein Atem beschleunigt sich, und als ich das merke, spüre ich, wie mein Herz immer schneller schlägt, als wäre ich eine Zeichentrickfigur, die in das übertriebene Herz verliebt ist, das mir aus der Brust springt. Das ist der Punkt, an dem es kein Zurück mehr gibt. Der Fernseher ist inzwischen ausgeschaltet, und es ist fast sinnlos, das Ganze noch einmal zu beginnen. Mir bleibt nichts anderes übrig, als aufzustehen und ein wenig auf und ab zu gehen und zu überlegen, ob es sich lohnt, wieder ins Bett zu gehen oder einfach wach zu bleiben und online zu stöbern, bis der Schlaf dich übermannt. Glaub mir … du willst nicht mit dem Gesicht nach unten vor deinem Laptop liegen.

Die Alternative (falls du nicht schlafen kannst) ist natürlich Schlaflähmung, und ich kann gar nicht genug betonen, wie furchtbar das ist. Dein Körper ist erschöpft. Dein Geist ist erschöpft. Du weißt, dass du schlafen musst und willst. Und dein Körper ist da, aber dein Gehirn hat diesen unglaublichen zweiten Wind gefunden. Du willst dich umdrehen, aber du kannst nicht. Du versuchst aufzustehen, aber dein Kopf hält dich in einer chinesischen Fingerfalle fest, aus der du nicht weißt, wie du wieder herauskommst, und du ziehst einfach weiter, während sie sich um dich herum zuzieht. Du schwitzt, du kannst deinen Atem hören, aber du hast Angst, dass das Öffnen der Augen jeden Wunsch nach Schlaf verdirbt und dir gleichzeitig bewusst wird, dass dein Bett dich gefangen hält. Obwohl das in letzter Zeit selten vorgekommen ist, heißt das nicht, dass es nicht schon oft genug passiert ist, um mich tatsächlich zu schockieren (und ich bin nicht leicht zu schockieren).

Wie auch immer, da liege ich also im Bett und bin mir meiner Umgebung bewusst. Wenn ich mich bewegen kann, ziehe ich meinen Laptop heran, anstatt den Fernseher wieder einzuschalten, um meinen Partner nicht zu stören. Klar, ein übermüdetes Gehirn kann sich leicht in Netflix-Serienmarathons verstricken oder in YouTube-Abenteuer abdriften, aber an diesem Punkt ist es die Stimulation, die einen wach hält. Und so ging es mir ein paar Monate lang – schließlich bin ich gegen 6 Uhr morgens eingeschlafen und um 10 Uhr – als das Tageslicht durch die Ritzen meines Schlafzimmers drang – habe ich beschlossen, dass Schlaf keine Option mehr ist. So kann man nicht leben.

Ich sage es laut und deutlich für die Leute da hinten: So kann man nicht leben!

Zu sagen, ich sei in Gegenwart anderer schreckhaft geworden, wäre untertrieben. Ich dachte, jeder starrte mich an oder plante, mir zu schaden, nur weil er mich bemerkte. Ich wurde grundlos wütend, wenn kleinste Dinge schiefgingen oder die Pläne, die ich mir in meinem schlaflosen Zustand ausgedacht hatte, nicht verliefen. Ich lebte in einem Albtraum, aus dem ich nicht entkommen konnte. Schwer paranoid und ohne Selbstbewusstsein flippte ich in meiner psychiatrischen Klinik aus, bis ich meinen Arzt aufsuchen und mich wieder in Ordnung bringen konnte. Ich bin nicht stolz darauf, aber manchmal muss man sich selbst verteidigen.

Als wir die Medikamentensituation in den Griff bekommen hatten (und ich kann nicht sagen, dass es ein Kinderspiel war; Versuch und Irrtum sind beim Schlafmanagement die Norm), konnte ich mich an eine Routine gewöhnen. Es ist zwar immer noch unkonventionell, aber es funktioniert für mich, stört andere kaum und hat meine persönlichen Ängste stark gelindert. In sozialen Situationen bin ich immer noch etwas unbeholfen, aber wenigstens gerate ich nicht in Panik und mache mich auch nicht total lächerlich, weil ich seit Tagen nicht gut geschlafen habe.

Ich habe seitdem auch einen Kurs zur kognitiven Verhaltenstherapie (KVT) zum Thema Schlaflosigkeit besucht, der sich auf bessere Gewohnheiten für besseren Schlaf konzentriert. Ich würde gerne ein paar davon weitergeben.

1. Körper- und Raumtemperatur.

Man gähnt natürlich, wenn einem etwas kalt ist, und der Körper senkt seine Temperatur automatisch, wenn der zirkadiane Rhythmus stimmt. Das ist ein Zeichen dafür, dass es bald Schlafenszeit ist. Ich merke das nicht so sehr, deshalb versuche ich, mein Schlafzimmer kühler zu halten als den Rest meiner Wohnung. Ja, ich bin der Typ, der das ganze Jahr über mit eingeschaltetem Ventilator schläft.

2. Das Bett ist zum Schlafen da.

Der Verstand spielt einem gerne Streiche, und im Bett zu bleiben, tut einem nicht gut. Mit dem Vorsatz ins Bett zu gehen, zu schlafen, ist gut, aber nach dem Aufwachen lange zu bleiben, ist ungesund. Wenn du morgens wach wirst, versuche, nicht länger als etwa eine halbe Stunde unter der Decke zu bleiben. Dasselbe gilt für das Einschlafen: Wenn du Schwierigkeiten hast, ist es okay, für eine halbe Stunde aufzustehen – überfordere dich nur nicht. Und das führt mich zu…

3. Gewöhne dir eine Routine an.

Etwa zur gleichen Zeit aufzuwachen und ungefähr zur gleichen Zeit ins Bett zu gehen, ist unglaublich wichtig für die Etablierung und Aufrechterhaltung deines zirkadianen Rhythmus (der im Grunde die Schlafuhr deines Körpers ist). Es fällt dir leichter einzuschlafen, wenn du auf deinen Körper hörst und er dir sagt, dass es Zeit ist. Glaub mir: Um 2 Uhr morgens passiert sowieso nichts Gutes, du verpasst also nichts.

4. Achte auf deine Ernährung.

Vermeide, wenn möglich, späte Mahlzeiten. Sogar Snacks können beim Einschlafen Probleme verursachen. Zweitens: Wenn du unbedingt naschen musst, solltest du bestimmte Dinge vermeiden: Süßigkeiten (auch Obst), fettige Lebensmittel und Milchprodukte (tut mir leid … ich liebe Käse so sehr, aber er ist so ungesund, wenn man schlafen will). Der Grund dafür ist, dass dein Körper härter arbeitet, als wenn du andere Optionen gewählt hättest, und während er versucht, Fette und Zucker zu verdauen, schenkt dir dein Gehirn nicht die nötige Aufmerksamkeit, die du für einen guten Schlaf brauchst. Es ist, als würdest du dein Auto abstellen, aber das Radio hört nie auf zu spielen; irgendwann wird es deine Batterie leersaugen.

Sei nicht der Feind deines Körpers, besonders wenn er versucht, dich beim Einschlafen zu ärgern. Ich habe das Glück, ein gutes Regime zwischen Medikamenten und Selbstfürsorge entwickeln zu können. Ich weiß, was bei mir funktioniert, funktioniert vielleicht nicht bei jedem, aber so halte ich meine Angst in Schach. Es beginnt mit einer erholsamen Nachtruhe, und ich hoffe, dass Sie sich das auch leisten können.

Die Lieder, die helfen

„Yesterday“ und „Let It Be“ – The Beatles

Wenn ich traurig bin oder etwas bereue, spiele ich diese Lieder. Mal ehrlich, es gibt Tage, an denen wir einfach nur weinen möchten, und daran ist nichts auszusetzen.

„Bad Day“ – Daniel Powter, „Don’t Stop Believin’“ – Journey und „What’s Up“ – 4 Non Blondes

Ich kann mich an einem schwierigen Tag immer mit diesen drei Liedern identifizieren, egal wie die Situation ist. Alle drei handeln davon, eine schwere Zeit durchzustehen, aber sie vermitteln auch Hoffnung auf bessere Tage.

„Because of You“ – Kelly Clarkson und „The Climb“ – Miley Cyrus (kürzlich auch „Till It Happens To You“ – Lady Gaga)

Selbsterklärend, aber ich greife zu diesen Liedern, wenn meine Gedanken an die dunkelsten Tage meines Lebens kreisen. Sie tragen nicht nur zu meiner Angst und Traurigkeit bei, sondern geben mir auch Trost und Kraft, weil ich weiß, dass ich mit meinem Kampf nicht allein bin.

„Lightning Crashes“ – Live, „Big Girls Don’t Cry“ – Fergie, „Collide“ – Howie Day, „Life Got In The Way“ – Sister Hazel und „Life“ – Hinder

Seit der Diagnose einer posttraumatischen Belastungsstörung (PTBS) hat meine Beziehung zu meinem Partner stark gelitten. Zum Glück bleiben wir zusammen und lieben uns trotz der vielen Hindernisse weiterhin. Diese Songs spiele ich an den schwierigeren Tagen.

„Wild World“ – Cat Stevens, „Best of You“ – Foo Fighters, „Faith“ – George Michael, „You Are Not Alone“ – Lifehouse, „Livin In The Moment“ – Jason Mraz und „Beautiful Soul“ – Jesse McCartney

Harte Zeiten, aber auch Hoffnung für die Zukunft und die Bedeutung, nicht aufzugeben, das sind die Botschaften dieser Songs für mich. Sie sind an Tagen enthalten, an denen ich mich daran erinnern muss, dass dies das Leben ist und jeder schwierige Tage erlebt. Es kommt darauf an, was wir mit diesen Tagen machen. Egal wie hoffnungslos ich mich fühle, es gibt immer einen Weg durch die Situation und Hoffnung auf einen besseren Tag.

„Let It Hurt“ und „Stand“ – Rascall Flatts, „Was That My Life“, „Downtime“, „I’m Alright“, „Get Up Again“, „Me“ und „I Like Me“ – Jo Dee Messina

Eine weitere Songgruppe, die mir hilft, meine Gefühle auszudrücken und zu weinen, wenn ich alles rauslassen muss, die mir aber auch Hoffnung und Ermutigung gibt, weiterzumachen.

„Make Me This Mad“ – Lucy Angel, „What You Get Is What You See“ – Tina Turner, „Settlin“ – Sugarland, „I Will Survive“ – Gloria Gaynor, „Fight Song“ – Rachel Platten und „My Life“ – Billy Joel

Nachdem ich geweint oder den schwierigen Tag irgendwie verarbeitet habe, höre ich Songs aus dieser Liste. Sie alle geben mir Entschlossenheit und Kraft, weiterzumachen.

„Crazy Ain’t Original“ – Sheryl Crowe und „The World Needs a Drink“ – Terri Clark

Kennst du diese Tage, an denen alles schief zu laufen scheint? Man ist nicht unbedingt traurig oder wirklich verärgert über irgendetwas, sondern einfach ein Tag, an dem es so aussieht, als ob alles nicht klappt, egal was man tut. Ich habe solche Tage ziemlich oft, und wenn, dann finde ich, dass diese beiden Songs Humor beinhalten und mir helfen, über die Situation zu lachen und meinen Tag weiterzumachen. Sie helfen mir auch, mit der Frustration umzugehen, die ich empfinde, wenn andere meinen Zustand nicht verstehen.

Berge bedeuten mir

(Von dir) Ich begann mit einer Gruppe von Freunden mit Sonnenaufgangswanderungen und war sofort begeistert. Mit der Zeit beschlich mich jedoch eine gewisse Angst. Mein ganzes Leben lang hatte ich mit Schlaflosigkeit zu kämpfen. Ich schlafe von Natur aus schlecht, und jeder Druck, der mich beim Schlafen belastet, führt leicht zu schlaflosen Nächten. Ich begann mir Sorgen zu machen: „Was, wenn ich nicht schlafe und dann aufwachen muss?“

Schon bald wurde es mir unmöglich, mit anderen Menschen bei Sonnenaufgang zu wandern. Der Druck, sich frühmorgens mit jemand anderem zu treffen, führte unweigerlich zu schlaflosen Nächten. Einmal hatte ich mich mit meiner Nichte und meinen Neffen zu einer Sonnenaufgangswanderung entschlossen und in der Nacht zuvor nur 45 Minuten Schlaf bekommen.

Im Januar 2023 hatte meine älteste Tochter schulfrei, und in den Catskills hatte sich gerade Schnee und Eis angesammelt. Die Wanderung zum Giant Ledge und Panther Mountain bietet einen atemberaubenden Blick nach Osten auf die sanften Hügel der Catskill Mountains. Wir waren noch nie in den Catskills, meine Tochter hatte noch nie eine Sonnenaufgangswanderung gemacht, wir waren noch nie über 1.060 Meter geklettert, also würde dies für uns beide das erste Mal sein. Ich wusste, dass der Sonnenaufgang hier perfekt sein würde.

Und doch…

Die Herausforderung fühlte sich größer und überwältigender an als je zuvor. Die erste Sonnenaufgangswanderung meiner Tochter, die erste Wanderung in den Catskills, der erste 10 Meter hohe Berg. Mit 3,0 Kilometern und 400 Metern Aufstieg vom Ausgangspunkt bis zum Hauptaussichtspunkt. Wir mussten um 6:20 Uhr am Ausgangspunkt sein, was bedeutete, dass wir um 4:20 Uhr das Haus verlassen mussten. Man kann einen 14-Jährigen nicht einfach um 4:20 Uhr wecken – man muss ihn warnen. Alles perfekte Voraussetzungen für Schlaflosigkeit. Vorhergesehene Erwartungen, jemand, der sich auf mich verließ und den ich nicht enttäuschen durfte. Außerdem hatte ich eine zweistündige Fahrt hin und zurück vor mir. Ich konnte es mir nicht leisten, nur 45 Minuten zu schlafen. Ich musste es schaffen. Ich musste schlafen.

Und doch…

Letztendlich ging ich ins Bett, weil ich keine andere Wahl hatte, weil ich nicht wusste, was passieren würde, weil ich lieber etwas Schwieriges versuchte, als davor zurückzuschrecken, weil ich Angst hatte, voller Hoffnung und es satt hatte, mir ständig Sorgen zu machen. Ich ging schlafen, weil man das eben so macht: Man macht einfach weiter, einfach so. Und zum Glück schlief ich dieses Mal.

Wir kamen um 6:20 Uhr am Parkplatz des Giant Ledge Trailhead an. Eine der Herausforderungen beim Wandern im frühen Sonnenaufgang ist, dass der Körper noch auf Schlaf wartet, wenn man losgeht. Daher dauert die Aufwärmphase länger. Meine Tochter spürte das deutlich und sagte, sie fühle sich, als hätte sie Asthma (hat sie aber nicht). Nach etwa 300 Metern kletterte sie nicht mehr weiter. Sie hielt an und sagte, sie könne nicht mehr weiter. Aber wir machten weiter, weil man das eben so macht – man macht einfach immer weiter.

Wir kamen an. Das bewaldete Tal erstreckte sich unter uns. Die Berggipfel, die wie plätscherndes Wasser ineinander übergingen, und der zwischen ihnen schwebende Nebel spiegelte das Fuchsia der Morgendämmerung wider. Nach ein paar Minuten fielen drei Sonnenstrahlen von knapp über dem Slide Mountain herab, dem schüsselförmigen Giganten rechts von uns. Ein Strahl wölbte sich über den Berghang und beleuchtete den Talboden wie ein Scheinwerfer. Einer strahlte über die Berggipfel und tauchte den Nebel dazwischen in leuchtendes Rosa und Orange. Und einer verschmolz mit dem schmalen Band aus blassem Rosa-Orange, das das strahlende Winterblau des Himmels unterstrich. Die uns zugewandten Wolken begannen von hinten zu glühen, wie ein elektrischer Brenner, der sich dahinter einschaltet. Das tiefe, düstere Purpur der Nacht hielt sich an der Westseite der uns zugewandten Wolken, während ihre ostwärts gerichteten Rückseiten zunehmend in funkelndem Gold, Rosa und Orange aufleuchteten – eine leuchtende Silhouette, die das dunklere Purpur umriss. Die gesamte Wolkendecke schien zu zerspringen und in einer karmesinroten, goldenen Explosion zu zerplatzen. Gleichzeitig zog sich eine grauviolette Linie winterkahler Bäume wie ein weiches Fell über den Bergboden, nur unterbrochen von vereinzelten, düsteren Gruppen immergrüner Bäume.

Dunkelviolette Gipfel schwammen zwischen schimmernden Nebelschwaden. Ein stiller, uralter Tanz aus violetten Schatten und goldenem Licht, als wären wir auf etwas Ruhiges und Majestätisches gestoßen, als würden wir zwei wettergegerbten Samurai zusehen, die in heiliger Stille einen uralten Schwerttanz wiederholen.

Wir setzten unseren Aufstieg auf den Gipfel des Panthers fort und wanderten durch die Farben des Morgens, die sich allmählich von blassem Rosa zu Gold veränderten. Der frische Schnee spiegelte sich und hob das leuchtende Grün der Kiefernnadeln hervor, die unter ihrer Schneedecke hervorlugten. Der Schnee um uns herum wurde dichter, und bald befanden wir uns auf dem Gipfel des Panther Mountain. Auf dem Gipfel des Panther, auf 1.120 Metern Höhe, stehen die schneebedeckten Kiefern in einem Halbkreis direkt unter unseren Füßen. Hinter der 300 Meter hohen Klippe unter unseren Füßen erheben sich Reihe um Reihe kahler Bäume entlang eines sanften Meeres aus schneebedeckten Hügeln. Über uns schweben dünne Wolken, die die Stille beschützen.

Die Winterberge strahlen Stille und Ruhe aus. Gefrorene Wasserfälle und schneebedeckte Bäume. Als hätte die Welt auf Pause gedrückt. Der pastellblaue Himmel bleibt ständig von einem hellen, blassen Orange erleuchtet, fast wie ein nie endender Sonnenuntergang, eine Pause in der Zeit. Diese Momente endloser, sanfter, schneebedeckter Berge, die in Stille ruhen, boten gerade genug Ruhe für meinen rastlosen Geist.

Schlaflosigkeit als Blinder

Jeder hat hin und wieder Schlafprobleme, sei es aufgrund von Stress, einem ständig wechselnden Arbeitsplan, einer Social-Media-Sucht oder schlichtweg schlechten Gewohnheiten.

Schlaflosigkeit und Schlafmangel betreffen jedoch vor allem Menschen mit Sehbehinderung. Schätzungsweise 70 Prozent aller vollständig blinden Menschen leiden an Schlafstörungen, und bis zu die Hälfte aller Menschen mit erheblichem Sehverlust kann ebenfalls betroffen sein. Dies liegt oft daran, dass sie Tag und Nacht nicht unterscheiden können.

Viele Menschen leiden an degenerativen Seherkrankungen wie Retinitis pigmentosa, Leberscher kongenitaler Amaurose, Morbus Stargardt, altersbedingter Makuladegeneration und Choroiderämie, um nur einige zu nennen.

Hier sind einige Lösungen, die Schlaflosigkeit und Schlafmangel bei Sehbehinderung lindern können:

1. Hetloiz.

Hetloiz oder Tasimelteon ist ein Medikament zur Behandlung der Non-24-Stunden-Schlaf-Wach-Störung. Non-24 ist eine sehr seltene Erkrankung, die viele (aber nicht alle) Menschen betrifft, die völlig blind sind und keinerlei Lichtwahrnehmung haben. Ihre innere Uhr gerät dadurch aus dem Takt. Wie gut dieses Medikament helfen kann, hängt davon ab, wie stark Ihr Körper aus dem Takt geraten ist. Die Einnahme kann wochen- oder monatelang dauern. Das Medikament ist teuer, und häufige Nebenwirkungen sind Kopfschmerzen, erhöhte Leberwerte, Schläfrigkeit, Infektionen der oberen Atemwege und mehr.

2. Schlafmittel.

Schlafmittel wie Unisom, NyQuil und eine lange Liste anderer Schlafmittel können Ihnen beim Einschlafen und Durchschlafen helfen. Sie sind für die gelegentliche Anwendung geeignet, werden aber nicht für die Langzeitanwendung empfohlen. Zu den Nebenwirkungen gehören unter anderem Tagesmüdigkeit, Brennen oder Kribbeln in Händen, Armen, Füßen oder Beinen, Appetitveränderungen, Gleichgewichtsstörungen und Schwindel.

3. Melatonin.

Melatonin ist ein Hormon, das von der Zirbeldrüse produziert wird. Melatonin ist eine erbsengroße Drüse, die sich direkt über der Mitte Ihres Gehirns befindet. Sie hilft Ihrem Körper zu erkennen, wann es Zeit zum Schlafen und Aufwachen ist. Es wird in Tabletten- und Kapselform angeboten, um den Körper bei seinem Schlafrhythmus zu unterstützen. Es gibt sie in natürlicher oder synthetischer Form. Die natürlichen Formen werden aus der Zirbeldrüse von Tieren gewonnen. Obwohl Melatonin deutlich sicherer ist als die ersten beiden Optionen, gibt es dennoch einige Nebenwirkungen, darunter Tagesmüdigkeit, Schwindel, Magenprobleme, Gereiztheit, Angstzustände und einige weitere.

4. Ätherische Öle.

Sie können sich auch für die rein natürliche Variante entscheiden und ätherische Öle verwenden, um beim Einschlafen und Durchschlafen zu helfen. Ätherische Öle wie Lavendel, Orange, Zedernholz, Römische Kamille und einige andere helfen Ihnen dabei. In diesem Artikel finden Sie eine große Auswahl an Rezepten und Mischungen ätherischer Öle. Mögliche Nebenwirkungen sind allergische Reaktionen auf die Inhaltsstoffe, Hautreizungen (bei Verwendung von unverdünntem Öl) oder eine mögliche Überdosierung – die jedoch durch Befolgen der genauen Anweisungen vermieden werden kann. Im ersten Fall kann die Einnahme eines Allergiemedikaments wie Benadryl die Symptome lindern. Im Falle einer Überdosis sollten Sie jedoch einen Arzt aufsuchen.

Es gibt jetzt vier verschiedene Möglichkeiten, bei Schlaflosigkeit und Schlafmangel bei verschiedenen Formen von Sehverlust zu helfen.

Ein Tag im Kopf eines Schlaflosen

Liebe Schlaflosigkeit,

Warum quälst du mich so?

Ich kann stunden- oder tagelang nicht schlafen.

Zuerst nervst du mich. Es ist 1 Uhr morgens und ich bin nicht mal müde. Ich habe morgen Nachmittag ein Vorstellungsgespräch.

Es ist 3 Uhr morgens, dann 4 Uhr morgens – ich habe jetzt bestimmt schon 70 Mal die Position gewechselt.

Es ist 5 Uhr morgens. Ich versuche verzweifelt, die Augen zu schließen und in die warme Umarmung des Schlafes zu gleiten. Du zwingst mich, unbehaglich im Bett zu sitzen und an all die Dinge zu denken, die mir Sorgen bereiten. Ich fange an zu weinen.

Ich versuche es mit leichter Musik. Es hilft nicht.

Es ist 6 Uhr morgens, dann 7 Uhr morgens und ich weiß, dass du mich dieses Vorstellungsgespräch vermasseln lässt. Vielleicht könnte ich versuchen, es zu verschieben?

Es ist 8 Uhr morgens und ich habe fast aufgegeben. Ich habe die Musik ausgeschaltet, sie ist zu einem Wirrwarr seltsamer Geräusche geworden, die ich nicht mehr erkenne.

Ich bin seit fast zwei Tagen wach.

Um 9 Uhr morgens stehe ich auf, ich habe Hunger. Ich suche mir einen kleinen Snack und eile zurück ins Bett, in der Hoffnung, noch eine Stunde Schlaf zu bekommen.

Um 10:30 Uhr entscheide ich, dass es sich nicht lohnt. Ich lehne mich zurück und verfalle in Trance. Mein Kopf pocht. Alles klingt, als wäre es weit weg und gleichzeitig ganz nah bei mir.

Um 11 Uhr stehe ich auf und hole mir einen Kaffee. Du hast meine natürlichen Körperfunktionen für eine weitere zermürbende Nacht außer Gefecht gesetzt.

Ich sage mein Vorstellungsgespräch ab und versuche es ein anderes Mal noch einmal. Autofahren ist zu gefährlich.

Mittags zwinge ich mich, ein Sandwich zu essen. Mir ist schlecht.

Um 13 Uhr sehe ich fern, mein Körper schmerzt, und der Raum dreht sich.

Es ist 14 Uhr, und ich hätte schwören können, ich hätte gerade jemanden in die Küche kommen sehen. Sonst ist niemand zu Hause.

Ich öffne die Augen, es ist 16 Uhr. Du lässt mich ein paar Stunden schlafen, aber mir geht es genauso. Das Licht, das durch die Fenster hereinfällt, tut mir im Kopf weh. Ich hole mir noch einen Kaffee.

Ich versuche, um 18 Uhr zu Abend zu essen, aber mein Körper zittert und mir dreht sich der Magen um. Ich kotze alles wieder hoch.

Vielleicht sollte ich versuchen, noch einmal einzuschlafen, denke ich mir um 19 Uhr. Vielleicht gönnst du mir ja etwas Erleichterung.

Ich bin erst seit ein paar Stunden aufgestanden. Ich habe noch nichts geschafft, also räume ich stattdessen Wäsche weg.

Um 20 Uhr merke ich, dass ich mich nicht mehr müde fühle. Ich seufze vor mich hin und freue mich auf eine weitere lange Nacht. Ich schaue ein bisschen fern oder scrolle durch mein Handy. Was soll das?

22 Uhr Es ist elf Uhr, und ich liege zusammengerollt unter meiner Decke. Ich hoffe, ich bin bald müde.

Es ist elf Uhr, und ich habe so starke Schmerzen, dass ich nicht weiß, ob ich schlafen kann.

Ich sehe Schatten, die sich dort bewegen, wo sie nicht hingehörten. Gegen … Mitternacht, glaube ich? Ist das echt?

Es ist ein Uhr morgens.

Warum quälst du mich so?

Was uns diese vier großen Religionen lehren können

Studien in mehreren Ländern belegen, dass etwa 30 Prozent der Erwachsenen unter Schlaflosigkeit leiden, und 10 Prozent von ihnen leiden tagsüber unter Schlafmangel. Theorien über die Ursachen und Behandlungsmöglichkeiten von Schlaflosigkeit gibt es viele, aber was sagen die großen Weltreligionen dazu?

Hinduismus und Schlaflosigkeit: Gleichgewicht finden

Der Ayurveda kennt zwei Arten von Schlaflosigkeit. Nachts aufzuwachen wird als Ungleichgewicht des Vata-Doshas angesehen, das mit Emotionen wie Angst und Überempfindlichkeit zusammenhängt. Schwierigkeiten beim Einschlafen werden als Ungleichgewicht des Pitta-Doshas angesehen, das mit Verdauung und Stoffwechsel zusammenhängt.

Die Ayurveda-Tradition verwendet viele Methoden zur Bekämpfung von Schlaflosigkeit, darunter:

Kräuter wie Ashwagandha oder Bacopa (Brahmi)
Vor 22 Uhr ins Bett gehen, da dies die Kapha-Zeit des Tages ist, die voller geerdeter Energie steckt und beim Einschlafen hilft
Vor Sonnenaufgang aufstehen, um mit der natürlichen Uhr im Einklang zu bleiben
Ein leichtes Abendessen zu sich nehmen, damit unsere Energie nicht in die Verdauung, sondern in die Regeneration fließt
Elektronische Geräte eine Stunde vor dem Schlafengehen ausschalten, da Technologie das Vata-Dosha stimuliert
Eine Ölmassage (Abhyanga) zur Beruhigung des Vata-Doshas
Auch der Hinduismus bietet ein Heilmittel für den Morgen danach, um sich von einer schlaflosen Nacht zu erholen: Yoga Nidra oder yogischer Schlaf. Der yogische Schlaf ist eine traditionelle Meditationspraxis, bei der man sich in die Shavasana-Position begibt, auf dem Rücken liegt und die Beine und Arme seitlich ausstreckt. Diese Position fördert eine tiefe Entspannung und wird meist am Ende einer Yoga-Sitzung angewendet.

Aus hinduistischer Sicht geht es bei der Heilung von Schlaflosigkeit darum, das Gleichgewicht in uns selbst und in der Welt um uns herum zu finden. Und ob Sie es glauben oder nicht, der Buddhismus würde dem nicht ganz widersprechen.

Buddhismus und Schlaflosigkeit: Verbunden bleiben

Der Buddhismus betrachtet Schlaflosigkeit als eine Art spirituelle Chance. Rinpoche, ein inkarnierter Lama, sprach über Bardo – den „Zwischenzustand“ – den Raum zwischen Wachsein und Schlaf. Es ist ein grundloser, unsicherer Zustand, den er als „Highlight mitten im Nirgendwo“ bezeichnete. Laut Judith Simmer-Brown, einer prominenten buddhistischen Gelehrten und Professorin für Religionswissenschaft an der Naropa University, öffnet uns das Bardo-Verweilen für das Bewusstsein, mit jedem anderen Lebewesen auf der Welt verbunden zu sein.

Auch wenn der Buddhismus Schlaflosigkeit nicht unbedingt als etwas Schlechtes betrachtet, bietet die Religion Möglichkeiten, sie zu behandeln. Zum Beispiel können Sie Achtsamkeit nutzen, um Ihren Geist ruhig und zentriert zu halten. Konzentrieren Sie sich auf Ihre Gefühle und lassen Sie Ihre Emotionen durch sich fließen. Sie können auch diese traditionelle tibetische Visualisierungstechnik zur Behandlung von Schlaflosigkeit ausprobieren:

„Stellen Sie sich vor, es ist Nacht tief im Wald. Ein reißender Fluss rauscht unaufhörlich durch eine enge Schlucht. Oben in der Schlucht führt eine grobe Strickleiter vom Rand bis zur Hälfte zu einer kleinen, gemütlichen Höhle in der Canyonwand. Darin brennt ein knisterndes Lagerfeuer, das die rauen Steinwände erhellt und wärmt. Ich sitze vor dem Feuer, in einen Schaffellmantel gehüllt, und halte ein Zicklein in meinen Armen. Während ich den tosenden Fluss höre, halte ich das Kind fest und bin zufrieden.“

Wie Sie sehen, scheinen sich zwei der großen Religionen in vielen Aspekten der Behandlung von Schlaflosigkeit einig zu sein. Doch wie steht das Christentum zu diesem Thema?

Christentum und Schlaflosigkeit: Gott finden

Ähnlich wie der Buddhismus betrachtet auch das Christentum Schlaflosigkeit nicht als eine rein negative Erfahrung. Diese Religion betrachtet Schlaflosigkeit als eine Prüfung des Glaubens und der Konzentration auf Gott und als Zeichen dafür, dass Gott unsere Aufmerksamkeit zu der einzigen Tageszeit will, zu der wir still genug sind, um ihm zuzuhören – mitten in der Nacht.

Die Bibel empfiehlt, sich auf den Glauben zu stützen, wenn wir nicht schlafen können: „Du hast jede meiner Bewegungen in den schlaflosen Nächten aufgezeichnet. Jede Träne ist in dein Buch eingetragen, jeder Schmerz in dein Buch geschrieben (Psalm 56, Vers 8).“ Die Suche nach Gott im Gebet, beim Lesen usw. kann uns ruhig genug halten, um etwas Schlaf zu finden.

Sprichwort 20, Vers 3 sagt uns auch: „Sei nicht zu schlaffreudig.“ Mit anderen Worten: Setzen Sie sich nicht zu sehr unter Druck, „genügend“ Schlaf zu bekommen, und geben Sie sich einfach Ihrer Schlaflosigkeit hin. Sie sind aus einem bestimmten Grund wach.

Islam und Schlaflosigkeit: Allah nahe bleiben

Laut Scheich Muhammad Saalih al-Munajjid, Leiter von Islam Question & Answer, wird Schlaflosigkeit im Islam manchmal durch Waswaas, also Einflüsterungen des bösen Schaitan, verursacht.

Glücklicherweise bietet die islamische Literatur viele Möglichkeiten, sich von Schaitans Gemurmel zu befreien. Eine Möglichkeit hierfür sind die Heilmittel der Scharia. Diese konzentrieren sich darauf, unseren Fokus auf Allahs Liebe, Belohnungen und Strafen sowie das Jenseits zu richten und nicht auf die materielle Welt, um inneren Frieden zu erlangen. Dies erreichen wir, indem wir bestimmte Sünden vermeiden, bestimmte Gebete sprechen, freundlich zu anderen Menschen sind, den Koran lesen und Allah dienen (‘ubudiyyah): „Diejenigen, die (an die Einheit Allahs) glauben und deren Herzen im Gedenken an Allah Ruhe finden, wahrlich, im Gedenken an Allah finden die Herzen Ruhe (al-Ra ‘d 13:28).“

Psychologische Heilmittel konzentrieren sich darauf, Sorgen loszuwerden, indem man Allah nahe bleibt, für alles, was er tut, dankbar ist und sich von der materiellen Welt löst. Verhaltensheilmittel hingegen beinhalten den Besuch eines Arztes, dem Allah Wissen über die menschliche Psyche gegeben hat.

Zu den islamischen Heilmitteln gegen Schlaflosigkeit gehört es auch, Allah stets um Vergebung zu bitten, seinen Schutz vor dem Satan zu suchen, gute Gesellschaft zu pflegen und darauf zu achten, keine falschen Gedanken zu hegen. Aus dieser Perspektive hängt ein erholsamer Schlaf davon ab, wie wir tagsüber leben.

Wenn Sie unter Schlaflosigkeit leiden, können Ihnen die großen Weltreligionen möglicherweise helfen, etwas Ruhe zu finden. Sie haben unterschiedliche Vorstellungen über die Ursachen von Schlaflosigkeit, aber ihre Methoden, Schlaf zu finden, basieren alle auf Liebe und drehen sich um ähnliche Prinzipien: sich der Realität hinzugeben, mit der Welt um uns herum verbunden zu bleiben und Gott und Frieden in uns selbst zu finden.

Was Menschen mit Painsomnia wissen sollten

Für Menschen mit Erkrankungen wie Fibromyalgie enden die chronischen Schmerzen nicht mit dem Einschlafen. Vielmehr erschweren die Schmerzen oft das Einschlafen – ein Phänomen, das als „Painsomnia“ bekannt ist. Wie bei den meisten Formen chronischer Schmerzen sind die Auswirkungen von Painsomnia unsichtbar. Wenn Sie nach einer schlaflosen Nacht Schwierigkeiten haben, Ihren Alltag zu bewältigen, verstehen Ihre Mitmenschen wahrscheinlich nicht, wie erschöpft Sie tatsächlich sind.

Wir haben uns mit der National Fibromyalgia Association zusammengetan, um unsere Facebook-Communitys zu fragen, was sie sich wünschen, wenn sie sie nach einer schlaflosen Nacht sehen. Wie fühlt sich die Erkrankung an und was brauchen Sie nach einer schlaflosen Nacht am meisten von Freunden, Kollegen und Familie? Auch wenn sich Menschen mit Painsomnia nicht ausgeruht fühlen, bemühen sie sich dennoch, ihr Leben wie gesunde Menschen zu leben. Ein wenig Verständnis und Geduld können dabei sehr hilfreich sein.

Hier sind ihre Antworten:

1. „Schmerzschlaflosigkeit bedeutet für mich, dass ich mich wirklich einsam fühle, obwohl mein Partner neben mir liegt … In den dunkelsten Stunden suche ich im Internet nach Ablenkung und weniger Einsamkeit. Am nächsten Tag wünschte ich, die Leute würden mir glauben, dass ich wirklich nicht geschlafen habe. Manche Leute denken, man übertreibt oder muss mit einem konkurrieren. Akzeptiere einfach, dass ich es ernst meine, wenn ich sage, dass ich nicht geschlafen habe.“
2. „Schmerzen sind ein Vollzeitjob, der einen völlig auslaugt. Wenn ich sage, ich bin müde, sag bitte nicht ‚ich auch‘. Oder, falls du besonders müde bist (denn deine Lebenserfahrung ist auch gültig), verstehe, dass unsere Körper innerlich sehr unterschiedlich sind.“
3. „Die Nacht ist einsam und still. Man kann der Realität der Krankheit um 3 Uhr morgens nicht entkommen. Wenn die Sonne aufgeht, schminken wir uns und zeigen uns wie neugeboren, während wir das Geheimnis verbergen, dass wir einen Großteil der Nacht mit körperlichen Schmerzen und geistiger Erschöpfung zu kämpfen hatten.“
4. „[Nach einer Nacht mit Schmerzsomnie hätte ich gerne] eine Tasse Kaffee, eine sanfte Umarmung und jemanden, der zuhört. Irgendwann haben die Leute es satt, uns zuzuhören, wenn wir über Schmerzen oder unsere Symptome reden, und dann hören wir auf, darüber zu reden. Es ist also eine nette Geste, wenn sich jemand eine Minute Zeit nimmt, um zu fragen, wie es uns wirklich geht.“
5. „Man kann 12 Stunden im Bett verbringen und trotzdem erschöpft sein … Weil die drei Stunden Schlaf unterbrochen und von schlechter Qualität waren.“
6. „Wenn ich solche Schwierigkeiten durchmache, muss man unbedingt verstehen, dass ich nicht immer so voll funktionsfähig bin wie sonst. Ich habe chronische Schmerzen und brauche etwas Nachsicht. Ich will damit keine Ausrede, ich mache es nur deutlich, damit man mich versteht.“
7. „Ich wünschte, die Leute könnten verstehen, wie stark ich bin. Nicht, wie schwach ich bin … sondern wie stark ich bin. Denn auch wenn ich jeden Morgen oder sogar im Unterricht weine, bin ich immer noch dabei.“
8. „Ich wünschte, die Leute wüssten, dass ich, wenn ich zu spät zur Arbeit komme, die ganze Nacht mit starken Schmerzen verbracht und unter Tränen auf die Uhr geschaut habe, weil ich wusste, dass ich aufstehen und zur Arbeit gehen musste, um für meine Kinder zu sorgen.“
9. „Hört auf zu sagen: ‚Geh früher ins Bett‘ oder ‚Versuch dies, mach das …‘, und akzeptiert meine Erfahrung einfach, ohne zu hinterfragen, was ich falsch gemacht habe, um sie zu erleben!“
10. „Wenn ich eine besonders harte Nacht hatte, wünschte ich, die Leute würden wissen, dass ich mein Bestes gebe und ein freundliches Wort oder eine Umarmung gebrauchen könnte.“
11. „Was auch immer ihr in meinem Gesicht seht, ist das Ergebnis von Stärke, nicht von Schwäche. Dass ich nicht geschlafen habe, ist kein Versagen meinerseits, sondern ich habe die ganze Nacht mit meinem Körper gekämpft, und ich mache immer noch weiter.“
12. „Ich wünschte, die Leute wüssten, dass Müdigkeit die Schmerzen so viel schlimmer macht und die Genesung länger dauert als erwartet.“
13. „Ich wünschte, sie würden verstehen, dass es nicht wie eine schlaflose Nacht ist und dass es nicht einfach nur eine weitere schlaflose Nacht war. Was ich nach einer Schmerzschlaflosigkeit am meisten brauche, ist, nicht zu erwarten, dass ich wieder ganz ich selbst sein kann. Ich werde mein Bestes geben, aber bitte habt Verständnis dafür, dass ich nicht in Bestform sein werde.“
14. „Ich wünsche mir tägliche Hilfe und Fürsorge, einfach weil ich ein Mensch bin und nicht wegen meiner Krankheit. Mach mir eine Tasse Tee oder gieße den Garten, ohne zu fragen, koch für mich oder sitze einfach bei mir, wenn ich einen Schub habe, und leiste mir Gesellschaft. Fibromyalgie kann sich so einsam anfühlen, und dieses Gefühl ist das Schmerzlichste von allen.“
15. „Ich bin auf niemanden wütend, ich bin nicht unsozial, ich kann einfach nicht wie ein normaler Mensch funktionieren. Auch wenn ich so aussehe, als wäre ich wütend auf die Welt, bin ich nur wütend auf diesen Verrat an meinem Körper.“
16. „Nach einer Nacht voller Schmerzschlaflosigkeit sehe ich sehr müde aus und fühle mich auch so. Wahrscheinlich bin ich völlig benebelt und brauche etwas Zeit, um mich zu erholen. Vielleicht löse ich ein Puzzle auf Facebook, lese ein Buch oder stricke eine Socke, aber für mich ist das eine Möglichkeit, den anhaltenden Schmerzen zu entkommen. Ich weiß, die Hausarbeit ist noch nicht erledigt, das Abendessen ist noch nicht geplant, die Wäsche braucht Aufmerksamkeit. Bitte habt Verständnis und lasst mich das in meinem eigenen Tempo und Zeitplan bewältigen.“
17. „Ich wünschte, jemand würde fragen, wie er helfen kann, und es dann auch umsetzen. Manchmal helfen schon einfaches Verständnis und Einfühlungsvermögen viel.“

Unerwartete Bewältigungstechniken, die Menschen mit Schmerzschlaflosigkeit helfen

„Schmerzschlaflosigkeit“ ist ein Begriff, der in der Fachwelt chronisch Kranker häufig verwendet wird, um die frustrierende, aber allzu bekannte Erfahrung zu beschreiben, aufgrund von Schmerzen nicht schlafen zu können. Selbst wenn man sich erschöpft oder müde fühlt, reichen die Schmerzen manchmal aus, um einen die ganze Nacht über im Bett liegen zu lassen.

Hier sind die Erfahrungen, die mir andere Menschen gemacht haben:

1. „Ich höre mir geführte Meditationen auf YouTube an! Am liebsten lerne ich, in einem bestimmten Muster zu atmen und bestimmte Muskeln anzuspannen und zu entspannen. Normalerweise schlafe ich innerhalb einer Stunde ein.“
2. „Druckdecken helfen mir (nicht heiß – aber trotzdem viel Gewicht) und viele Kissen. Ich nehme auch zu bestimmten Zeiten in der Nacht heiße Bäder, wenn meine Nerven vor Schmerzen und Erschöpfung verrückt spielen.“
3. „Ich habe eine Salzlampe, die ich nachts anlasse, anstatt eines Nachtlichts, damit das Licht wohltuender ist.“
4. „Regelmäßige Melatonin-Einnahme [und] unveränderte Schlafroutine, zu der auch meine beiden warmen, schnurrenden Babys gehören. Sie machen den größten Unterschied, wenn man mit Schmerzen aufwacht. Ein Kätzchen hat sein Bett neben meinem Kissen und liegt so, dass mindestens ein Pfoten mein Gesicht/meinen Hals berührt – und ich höre das Schnurren direkt ins Ohr. Das andere Kätzchen liegt entweder an meinen Beinen oder, wenn ich unruhig bin oder Schmerzen habe, an meinem Körper, und ich spüre die Vibrationen des Schnurrens. Funktioniert fast immer.“
5. „Mitten in der Nacht Wäsche waschen. Meine Mutter hat rheumatoide Arthritis und hat (um mit ihrer Schmerzsomnie klarzukommen) immer Wäsche gewaschen, wenn wir schliefen. Jetzt mache ich es auch. Das Geräusch des Trockners hat etwas Beruhigendes.“
6. „Etwas Neues schauen oder lesen, um mich so gut wie möglich von den Schmerzen abzulenken. Es muss neu sein, denn wenn ich es schon einmal gesehen oder gelesen habe, können meine Gedanken weiter bei meinen Schmerzen verweilen.“
7. „Bei Rücken-, Nacken-, Schulter- und Hüftschmerzen schlafe ich mit Eisbeuteln und trinke anschließend eine warme Tasse Fenchel-, Pfefferminz-, Ingwer- und Kamillentee gegen Blähbauch und Übelkeit.“
8. „Beten ist für mich die erste Verteidigungslinie. Ich habe auch ein paar vertrauenswürdige Freunde, mit denen ich reden und meinen Stress ablassen kann und die auch mit mir beten. Ich muss aus mir herauskommen, sonst geht es mir noch schlechter.“
9. „Ich habe Wasserstoffperoxid in einer Sprühflasche. Wenn ich Schmerzen habe, sprühe ich es mir in die Hände und reibe es auf die schmerzenden Stellen. (Meistens sind es meine Knie, da mich meine rheumatoide Arthritis am meisten beeinträchtigt.) Diesen Trick habe ich von meinem Opa, der auch an Arthritis litt.“
10. „Ich male in Jenny Lawsons Buch ‚You Are Here‘. Außerdem mache ich geführte Meditation mit der App ‚Stop, Breathe & Think‘.“
11. „Ich träume viel. Ich denke mir Geschichten aus, um mich abzulenken.“
12. „Bloggen! Im Ernst, seit ich meinen Blog und jetzt auch meine Facebook-Seite habe, ist das ein wirklich gutes Ventil, wenn meine Schlaflosigkeit so stark ist. Ich habe festgestellt, dass ich manchmal, wenn ich um 3 Uhr morgens wach bin, anstatt mich aufzuregen, einen Beitrag auf meinem Handy schreibe. Manchmal schreibe ich nur ein paar Minuten, manchmal einen ganzen Beitrag, aber es hilft, Dinge in Worte zu fassen. Es gibt mir das Gefühl, dass meine Schmerzen nicht umsonst sind.“
13. „Mit meinem Partner kuscheln. Es hat etwas so Beruhigendes, wenn er im Schlaf geistesabwesend meinen Kopf streichelt. Das beruhigt mich und lässt mich besser schlafen als sonst.“
14. „Ich habe angefangen, Hörbücher zu hören. Früher war ich eine begeisterte Leserin, aber jetzt kann mir das Halten von Büchern die Finger verrenken und meinen Nacken belasten, was meine Migräne verschlimmert. Normalerweise bin ich nach ein paar Kapiteln eines Hörbuchs sofort weggetreten. Die LibriVox-App war eine Lebensrettung.“
15. „Ich nehme meine Medikamente, mache es mir so bequem wie möglich im Bett. Höre Pandora und spiele meine Puzzlespiele auf meinem Tablet. Mein Tablet war eine Lebensrettung. Ich weiß, viele Leute sagen, keine Elektronik im Bett. Ich schwöre, es lenkt mich von den Schmerzen ab, bis ich einschlafen kann.“
16. „Es klingt selbstverständlich, aber tiefes Atmen. Ich atme mehrmals tief ein, halte die Luft an und atme langsam aus, während ich mich nur auf die Rückseite meiner Augenlider konzentriere. Wenn meine Gedanken abschweifen, hole ich sie zurück und fange von vorne an. Ziemlich ähnlich wie (oder vielleicht sogar so ähnlich) Meditation.“
17. „Mein Hund ist eine wiiiiiiiiiiiiiiin große Hilfe. Es tut in solchen Momenten eigentlich zu weh, mit ihm zu spielen, aber seine Freude hilft. Kuscheltiere helfen auch.“
18. „Cannabis, viel Cannabis … Mir fiele nur noch etwas anderes ein, aber nachdem ich schon die ganze Palette an Medikamenten durchgemacht habe, die sie verschreiben können, stehe ich zu 110 Prozent dazu.“
19. „Ich hänge mir alle meine Lieblingsfilme ins Zimmer. Wenn es zu viel wird, schaue ich sie mir an, um mich von den Schmerzen abzulenken.“
20. „Hör mal, ich sage es einfach. Orgasmen helfen total. Sie helfen mir, mein Gehirn neu zu kalibrieren, und ich kann meine Schmerzen in den Griff bekommen, während mein Körper und mein Gehirn vorher total durchgedreht sind. Es ist kein Allheilmittel, aber es hilft oft.“
21. „Ich benutze meinen Whirlpool vor dem Schlafengehen, damit sich meine Muskeln entspannen, und versuche einzuschlafen, bevor sie wieder steif werden und ich wieder Schmerzen bekomme.“
22. „Die Schaumstoffrolle ist mein bester Freund! Ich benutze sie, wenn das Sitzen zu schmerzhaft ist. Ich stütze mich dagegen, und es hilft.“
23. „Was mir sehr geholfen hat, ist die Empfehlung meiner Ergotherapeutin für einen Massagestab, z. B. einen Hitachi-Massagestab, um die Nerven mit den starken Vibrationen zu „verwirren“. Dank des Gummikopfes kann ich ihn während eines Schubs richtig in meine Triggerpunkte drücken, und er hilft ihnen nach einer Weile, sich zu entspannen, ohne dass es zu so vielen Blutergüssen kommt. Ich bin im letzten Monat mehrmals mit dem Massagestab unter meinem rechten Gesäß eingeschlafen.“
24. „Ich schreibe. Ich bin Autorin, und das hilft mir, der Realität zu entfliehen. Mein Arzt hat mir Amitriptylin verschrieben. An den Tagen, an denen ich dringend schlafen muss, nehme ich zwei Tabletten, aber normalerweise nehme ich jeden zweiten Tag eine, und es dauert ein paar Stunden, bis die Wirkung wirkt. Aber irgendwann schlafe ich ein. Egal was passiert. Meine Tablette hilft, während die Wirkung der Tabletten wirkt und ich keinen Stift halten kann.“
25. „Ich schreie aus vollem Hals. Es tut gut, es rauszulassen!“

Fernsehsendungen, die Sie sich ansehen sollten, wenn Sie wegen chronischer Schmerzen nicht einschlafen können

Was tun, wenn chronische Schmerzen so stark sind, dass Sie nicht einschlafen können?

Für viele Menschen mit chronischen Erkrankungen ist „Schmerzschlaflosigkeit“ ein häufiges Problem. Es gibt verschiedene Bewältigungsstrategien, um einzuschlafen, aber ein paar Folgen Fernsehen (oder an besonders harten Tagen eine oder zwei Staffeln am Stück) sind eine der beliebtesten Möglichkeiten, sich die Zeit zu vertreiben, wenn alle anderen tief und fest schlafen.

Die Entscheidung, welche Sendung Sie sich ansehen, kann jedoch wichtig sein: Versuchen Sie, sich selbst in den Schlaf zu wiegen? Oder haben Sie das Schlafen aufgegeben und versuchen nur, sich von den Schmerzen abzulenken? Je nachdem, was Sie sich vom Fernsehen erhoffen und welche individuellen Interessen Sie haben, werden die Arten von Sendungen, die Sie sehen, nicht unbedingt die gleichen sein wie die Ihrer Mitmenschen. Manche bevorzugen vielleicht eine leichte und geistlose Komödie, während andere gerne in die komplexe, fortlaufende Handlung eines Dramas oder einer Science-Fiction-Serie eintauchen.

Egal, welche Serie zu Ihnen und Ihren Bedürfnissen passt – wir haben die passende. Wenn Sie das nächste Mal etwas Neues sehen möchten, wenn Sie einfach nicht einschlafen können, helfen Ihnen die folgenden Vorschläge hoffentlich weiter.

1. „‚Brooklyn 99‘ bringt mich immer wieder zum Lachen. Die Serie ist oft unerwartet komisch und fesselt mich so. Sie behandelt soziale Gerechtigkeitsthemen mit Humor, ohne den Kampf dafür zu verharmlosen – ein schwieriges Unterfangen. Absolut empfehlenswert!“
2. „‚The Office!‘ oder ‚Parks and Recreation!‘ Das sind unterhaltsame Serien, immer lustig und ziehen einen in ihren Bann, egal wie oft man sie sieht. So kann man sich mehr auf die Serie als auf seinen Schmerz konzentrieren. Ich wechsle jeden Abend zwischen diesen Serien hin und her, buchstäblich. Sie helfen so sehr!“
3. „Ich brauche Comedy. Ich brauche richtig alberne und sinnlose Comedy, um mich von allem abzulenken. Ich kenne ‚Family Guy‘ und ‚Bob’s Burgers‘ auswendig und liebe alle Stand-up-Shows im Fernsehen. Wenn ich mir irgendetwas ansehe, das auch nur die geringste Angst auslöst, gerate ich in eine Abwärtsspirale.“
4. „‚Friends‘ ist immer meine erste Wahl. Egal, ob ich einen Tag mit starken Schmerzen, einer schlechten psychischen Verfassung oder beidem habe. ‚Friends‘ baut mich immer auf und bringt mich zum Lachen. Und normalerweise lenkt es mich von allem ab, was gerade passiert, seien es Schmerzen oder Depressionen.“
5. „Jede Serie oder jeder Film, den ich schon gesehen habe und dem ich nicht besonders aufmerksam folgen muss. Ein Serienmarathon auf Netflix ist gut, da kann ich im Dösen von einer Folge zur nächsten springen.“
6. „‚Golden Girls‘, ‚Die wilden Siebziger‘, ‚Roseanne‘.“
7. „‚The Andy Griffith Show‘ auf Netflix. Die gucke ich auch jeden Tag. Sie zeigt eine einfachere, glücklichere Zeit. Natürlich genieße ich es, abzuschalten und immer die gleichen paar Serien zu schauen. Ich liebe auch MAS*H, aber Netflix hat sie aus dem Programm genommen, und ich kann mir auch nicht jede Folge ansehen, wenn es mir schlecht geht, weil manche echt hart sind.“
8. „‚Frasier‘. Dr. Crane nimmt einem immer den Schmerz! Eine der witzigsten Serien. Toll, um einen davon abzulenken, dass es 2 Uhr morgens ist und die Hüfte ausgerenkt ist, sodass man weder darauf liegen noch auf dem Rücken liegen oder sitzen kann. Tolle Zeiten, tolle Zeiten.“
9. „‚Seinfeld‘. Lachen ist die beste Medizin.“
10. „‚Arrested Development‘. Weil es total albern ist und man nicht viel nachdenken muss, um es zu verstehen.“
11. „‚Full House!‘ Fröhlich und optimistisch, es wird nie langweilig und bringt mich immer wieder zum Lachen!“
12. „‚Scrubs!‘ Lachen zu können, hilft ungemein, wenn man nachts mal nicht so richtig lachen kann.“
13. „‚Schitt$ Creek‘ bringt mich zum Lachen! Mein Mann und ich haben die Serie am Stück geschaut!“
14. „Es gibt eine neuere Serie, die ich sehr mag – sie heißt ‚Superstore‘. Sie ist so unglaublich albern und hat sympathische Charaktere.“
15. „‚Unbreakable Kimmy Schmidt‘. Sie ist so absurd, dass sie mich selbst dann zum Lachen bringt, wenn ich Schmerzen habe. Und man muss sich nicht besonders konzentrieren, um der Handlung zu folgen.“
16. „‚The Office‘ ist immer meine erste Wahl. Meine zweite ist ‚How I Met Your Mother‘. Ich liebe leichte Komödien. Neulich habe ich ‚Santa Clarita Diet‘ in einem Rutsch angeschaut. Ich bin zwar eines Tages mit starken Symptomen aufgewacht, aber wenigstens musste ich nicht Menschen essen, um zu überleben.“
17. „Ich schaue alberne Zeichentrickfilme für Erwachsene wie ‚Rick and Morty‘, ‚Die Simpsons‘, ‚Family Guy‘, ‚American Dad‘ und so weiter. Einfach etwas, worüber ich lächeln kann, aber nicht viel nachdenken muss. Der Lärm lindert das Gefühl der Einsamkeit, die Komödie lenkt vom Schmerz ab, und eine Beschäftigung hilft, die Zeit zu vertreiben, sodass ich mich nicht für immer in einem elenden Moment gefangen fühle. Ich glaube nicht, dass die Macher dieser Serien wirklich verstehen, wie sehr ich mich auf ihre Arbeit verlasse, um meine Gedanken aus diesem düsteren Zustand herauszuholen. Es ist wirklich leicht, mitten in der Nacht an diesen Punkt zu gelangen.“
18. „‚Aggretsuko‘. Das ist ein süßer kleiner Anime über einen Roten Panda, der sich selbst zur Perfektion treibt, aber insgeheim Death Metal als Fluchtmöglichkeit mag. Ich kann das gut nachvollziehen, wenn man Dinge in sich hineinfrisst und versucht, perfekt zu sein, aber gleichzeitig ist es total süß und eine nette Art, abzuschalten.“
19. „‚The Joy of Painting‘ mit Bob Ross. Es ist so beruhigend und hilft beim Entspannen. Außerdem lässt man sich beim Malen leicht ablenken. Es ist meine Lieblingssendung, wenn ich nicht schlafen kann. Sie ist auf Hulu, Netflix und YouTube verfügbar, sodass jeder sie sehen kann. Sie hat mir auch beim Einschlafen geholfen, weil sie so beruhigend wirkt, und ist das Beste für schlaflose Nächte.“
20. „Wenn du Reality-Shows magst, dir aber nicht so viel übertriebenes Drama wünschst und Untertitel nichts ausmachen, ist ‚Terrace House‘ auf Netflix großartig.“
21. „Ich versuche, sanfte Sendungen wie Kochsendungen (‚The Great British Bake Off‘) oder niedliche Tiersendungen (‚The Zoo‘ und ‚Too Cute‘ auf Animal Planet) zu schauen.“
22. „Ich mag Late-Night-Talkshows. Ich nehme sie auf und schaue sie mir an, wenn ich nicht schlafen kann. Ich lache viel und stelle fest, dass ich bei einem langweiligen Interview kurz einschlafen kann.“
23. „Ich schaue immer Dokumentationen, deshalb muss ich mich voll und ganz auf das konzentrieren, was ich sehe. Wenn ich eine Sendung schon oft gesehen habe und sie mir immer wieder anschaue, während ich Schmerzen habe, lenkt mich das nicht ausreichend ab. Netflix hat ein paar gute Dokumentationen von Ken Burns, ich empfehle ‚The War‘ und ‚Prohibition‘. Außerdem gibt es ‚Bobby Kennedy for President‘.“
24. „Ich schaue gerade ‚Forensic Files‘! Es beruhigt mich, ich glaube, es liegt an der Stimme des Erzählers. Ich wünschte, er würde Meditation auf YouTube anbieten!“
25. „‚Qi‘ ist lustig und regt mich zum Nachdenken an, lenkt mich von den Schmerzen ab. Außerdem lerne ich allerlei Unnützes.“
26. „Geschichtsdokumentationen … Ich frage mich, wie die Menschen früher mit Schmerzen gelebt haben, und habe Mitleid mit ihnen.“
27. „‚How It’s Made‘. Es ist interessant anzusehen, und die Stimme des Erzählers ist so entspannend.“
28. „‚The Grand Tour‘, meine absoluten Lieblingsmoderatoren, bringen mich garantiert zum Lachen, während ich mich an coolen Autos staune. Und ‚Top Gear‘, wenn ich schon mal hier bin, aus der Clarkson-, Hammond- und May-Ära.“
29. „Ich schaue mir immer wieder Dokumentationen auf Netflix an. Es fasziniert mich, zu erfahren, was andere durchmachen oder erlebt haben.“
30. „Ich schaue QVC! Das ist eigentlich ganz nett, weil man so auch bequem einkaufen kann, wenn man chronisch krank ist. Normalerweise versuche ich aber, nichts zu kaufen. Es ist aber ruhig und nicht zu viel Action, sodass ich nicht genug entspannen und hoffentlich einschlafen kann.“
31. „Ich schaue Game Show Network … hirnloser Spaß.“
32. „Es mag verrückt klingen, weil ich jünger bin als die meisten, die den Sender sehen, aber alles, was auf TV Land läuft! Meine Mutter und ich schauen seit Jahren Sendungen, die dort laufen, und wenn ich wegen meiner Schmerzen auf meinem Ruhesessel schlafen muss, läuft es immer. Die Sendungen sind so unbeschwert und nahbar und wirken auf mich immer beruhigend.“
33. „Alles von HGTV oder Food Network – das sind meine Lieblingssendungen.“
34. „Ich liebe britisches Fernsehen. Auf YouTube gibt es so viele tolle britische Serien. Es hilft mir, mir vorzustellen, woanders zu sein, weg von Schmerz und Frust.“
35. „Ich schaue den Hallmark Channel. Ich glaube, ‚I Love Lucy‘ fängt gegen 2 Uhr morgens an, vielleicht sogar gegen 3 Uhr.“
36. „Ich schaue mir immer eine bekannte Serie mit demselben Sprecher an (danke Discovery Channel und Animal Planet). Ich kann der Geschichte folgen, wenn an Schlaf nicht zu denken ist, sie wie weißes Rauschen nutzen, wenn ich ein- oder ausschlafen kann … oder mit etwas Glück einschlafen!“
37. „‚The Good Doctor‘, ‚Grey’s Anatomy‘ und ‚Dr. House‘ sind Serien, die ich immer wieder sehe. Immer und immer wieder. Die Patienten in den Serien sind sehr nahbar. Solche Serien geben mir das Gefühl, mit meinen Gesundheitsproblemen nicht so allein zu sein. Sie helfen mir, mich nicht auf die Schmerzen zu konzentrieren.“
38. „Letzte Nacht hatte ich Schlaflosigkeit, was mich total verrückt macht, aber ich habe deshalb ‚Dr. House‘ auf Amazon Prime wiederentdeckt. Obwohl ich seit der Ausstrahlung deutlich nervöser geworden bin, war es schön, eine Gruppe von Ärzten zu sehen, die tatsächlich an der Heilung eines Menschen arbeiten, statt das, was ich/wir bekommen, nämlich viel Gerede über Akzeptanz und Erwartungshaltung, haha.“
39. „Letzte Nacht hatte ich Schlaflosigkeit, was mich total verrückt macht, aber ich habe deshalb ‚Dr. House‘ auf Amazon Prime wiederentdeckt. Obwohl ich seit der Ausstrahlung deutlich nervöser geworden bin, war es schön, eine Gruppe von Ärzten zu sehen, die tatsächlich an der Heilung eines Menschen arbeiten, statt das, was ich/wir bekommen, nämlich viel Gerede über Akzeptanz und Erwartungshaltung, haha.“
40. „Wenn ich einen besonders schlechten Tag habe, schaue ich mir immer wieder Folgen von ‚Dr. House‘ an. Wenn ich an diesem Tag keine Blutung oder nekrotische Hauterkrankung hatte, geht es mir gleich etwas besser! Manche Symptome treffen mich vielleicht etwas zu sehr, aber normalerweise verschafft mir das ein Gefühl der ‚Perspektive‘: Klar, ich leide, aber ich könnte sterben, tue es aber nicht.“
41. „‚Grace und Frankie!‘ Ich bin erst 22, aber meine Symptome sind so schlimm, dass ich mich oft viel älter fühle. Die Serie ist beruhigend und bringt mich immer wieder zum Lachen. Die Probleme, die die beiden mit über 70 haben, geben mir ein viel normaleres Gefühl.“
42. „Ich schaue ‚The Middle‘. Die Darstellung einer typischen Mittelklassefamilie mit Teenagern und überarbeiteten/überforderten Eltern ist so realistisch.“
43. „‚Derek!‘ Es ist unglaublich und berührend.“
44. „‚Miss Fishers mysteriöse Mordfälle‘. Ein australischer Import aus den 20er-Jahren, dessen Protagonistin eine knallharte Privatdetektivin ist, die ihrer Zeit voraus ist. Es ist einfach eine wunderbare Serie, die mich immer wieder zum Lächeln bringt. Phryne gibt niemals auf und ist ganz sie selbst, lebt ihr Leben nach ihren Vorstellungen und sieht dabei fantastisch aus. Dass das eine Option ist, ist eine schöne Erinnerung mitten in einer schlechten Nacht oder auch zwei.“
45. „‚Charmed‘ – Ich liebe es, obwohl ich jede Folge schon mehrmals gesehen habe. Es bringt mein Gehirn in einen besseren Zustand und gibt mir unglaublichen Trost, weil ich es mit meiner Mutter teile.“
46. „‚Once Upon a Time‘ oder ‚Jane the Virgin‘ – lustig, locker und unbeschwert genug, um zu entspannen, aber auch interessant genug mit genügend Wendungen, um mich zu unterhalten, mich vor dem Abschalten zu bewahren und mich vom Schmerz abzulenken.“
47. „Ich mochte ‚Gossip Girl‘ und ‚Once Upon A Time‘ auf Netflix an Abenden, an denen ich mich besser konzentrieren konnte, weil sie ziemlich gute Handlungsstränge hatten und auch ziemlich optimistisch waren!“
48. „‚Leverage‘. Ich fand Familien-Slash-Robin-Hood-Humor/Geplänkel/schnelles Tempo, das während der gesamten Laufzeit buchstäblich keine schlechte Folge hervorbrachte. Sie halten sich für Außenseiter, sind nur in einer Sache gut und glauben, allein zu sein, aber langsam merken sie, dass das nicht stimmt, und vor allem, dass sie zusammen besser sind, vereint in Dingen, die andere vielleicht als Schwächen bezeichnen würden. Die leise Erinnerung daran, dass man trotz oder vielleicht gerade wegen seiner Individualität und ja, seiner Defizite Glück und Sinn an unerwarteten Orten – und bei unerwarteten Menschen – finden kann, ist wichtig und notwendig.“
49. „‚Supernatural!‘ ist eine echte Flucht aus der Realität, und nach 13 Staffeln schaffen sie es immer noch, ihre Fans bei Laune zu halten. Es ist viel Comedy dazwischengemischt, was auch Spaß macht.“
50. „Jede ‚Star Trek‘-Serie. Selbst wenn die Dinge am trostlosesten aussehen, erinnern sie einen an die guten Seiten der Menschheit und geben einem Hoffnung, dass alles gut wird. Dass die Menschen irgendwann lernen, zum Wohle der Gesellschaft zusammenzuarbeiten. Es gibt sogar einige Folgen, die sich mit Behinderung und psychischen Erkrankungen befassen. Selbst wenn es einem persönlich wirklich schlecht geht, kann das helfen, wieder etwas Hoffnung zu schöpfen. Und Hoffnung ist lebenswichtig im Umgang mit chronischen Krankheiten. Außerdem kann ich es kaum erwarten, bis der medizinische Scanner endlich sagt, was mit mir los ist, und die Technologie, es zu beheben!“
51. „‚Doctor Who‘ – ich vergesse meine Schmerzen.“
52. „Wenn ich Schmerzen habe und lange wach bin, brauche ich eine Serie, die mich fesselt und von den Schmerzen ablenkt. Wenn du Science-Fiction-Serien magst, empfehle ich ‚Stargate SG1‘ (10 Staffeln) und ‚Stargate Atlantis‘ (5 Staffeln). Beide gibt es auf Hulu.“
53. „‚Buffy [die Vampirjägerin]‘, ‚Angel – Im Bann der Dämonen‘ und ‚Doctor Who‘. Sie alle lassen mich aus meiner Realität entfliehen (und deshalb spiele ich Computerspiele, wenn ich kann…).“
54. „Mein Lieblingsfilm war schon immer ‚The Twilight Zone‘… Weil ich mich irgendwie mit den Charakteren identifizieren kann, entführt er mich in eine andere Dimension und hilft mir, der EDS/POTS-Zone für eine Weile zu ‚entkommen‘…“
55. „‚Merlin‘ ist eine großartige Serie – es ist Fantasy und hat eine tolle Handlung, die einen fesselt.“
56. „‚Akte X‘. Weil ich Außerirdische und David Duchovny liebe.“
57. „‚Es war einmal!‘ Es hilft, sich ab und zu in der Magie zu verlieren!“
58. „‚Shameless‘ – es ist irgendwie tröstlich, Menschen zu sehen, deren Leben noch beschissener ist als meines.“
59. „‚Six Feet Under‘. Es hat etwas Therapeutisches, einer Familie zuzusehen, die großen Schmerz erleidet. Es lässt mein Leben und meinen Schmerz weniger intensiv erscheinen.“
60. „‚Law & Order: SVU‘. Es gibt Millionen Staffeln, und die Serie läuft immer.“
61. „Ich schaue Horrorfilme, um mich besser zu fühlen, denn hey, wenigstens werde ich nicht von Dämonen besessen oder von Fred Krueger verfolgt.“

Glaube bezeichnet den starken Glauben an eine Person, Sache oder ein Konzept, oft ohne schlüssige Beweise. Er beschreibt auch Loyalität und Hingabe an eine Sache oder Person und kann ein bestimmtes religiöses Glaubenssystem bezeichnen, wie beispielsweise den christlichen oder jüdischen Glauben. In religiösen Kontexten ist Glaube die Überzeugung von der Wahrheit von Lehren, das Vertrauen in Gott oder die innere Gewissheit, die auf ein höheres Wesen reagiert.

Wenn Depressionen deinen Glauben auf die Probe stellen

Deine Welt, einst voller Licht und Hoffnung, verwandelte sich in etwas Dunkles und Schreckliches.

Du dachtest, die dunklen Wolken würden vorüberziehen und der Sturm in deinem Kopf würde nach wochenlanger Ruhe verfliegen.

Die Tage vergingen, und die Gefühle blieben und hinterließen Spuren vergangener Erinnerungen und traumatischer Erlebnisse. Die Traurigkeit wurde schlimmer, da sie die Zeiten überlagerte, in denen du wusstest, dass du glücklich sein solltest. Du warst mitten in der Party, fühltest dich aber ausgeschlossen und allein. Du warst von Freunden umgeben, aber die schlaflosen Nächte blieben. Kälte und Angst verfolgten dich in deinen Träumen. Es ging nicht darum, „zu emotional“ zu sein. Du hast jeden Tag gebetet, während dich die Melancholie überkam. Du hast intensiver gebetet; du bist oft in die Kirche gegangen, hast länger gebetet, alles gebeichtet und alles aufgegeben, was du hattest. Doch all das war nicht genug. Du wusstest, es würde nie genug sein.

Depressionen sind ein harter Kampf, selbst wenn der Glaube da ist. Der Verstand ist weise und kann einen Menschen zu düsteren Gedanken verleiten, bis die Erneuerung des eigenen spirituellen Lebens immer unwichtiger wird. Depressionen können dazu führen, dass sich Menschen so fremd und isoliert fühlen, dass keine Worte ihre Sorgen lindern können. Die Hilfe von Menschen, die ihnen helfen wollen, kann bedeutungslos sein; dicke Wolken der Verzweiflung können sie blind für Hoffnung und Optimismus machen. Manchmal hilft ihnen selbst der Glaube nicht, die Depression leicht zu überwinden.

Diese negativen Gedanken fressen deinen Alltag auf. Du bist nicht mehr der lebhafte Mensch, den andere kannten. Deine Kirchenkameraden haben dich davon überzeugt, dass diese Gefühle nur in deinem Kopf existieren; du kannst sie überwinden, indem du betest und dich Gott näherst. Du hast es immer wieder versucht, aber es kommt und geht und kommt stärker zurück als zuvor. Du bist müde geworden, aber die Menschen sollten wissen, dass dein Glaube da ist. Du liebst Gott und weißt, dass er dir helfen kann. Doch Depressionen hören vielleicht nie auf deine Herzenswünsche. Gebete mögen dir helfen, die Traurigkeit zu überwinden, aber am Ende des Tages scheinen sie dir deinen Glauben zu rauben. Es ist nicht einfach. Und es wird nie einfach sein.

Aber wie jede andere Dunkelheit wird auch der Frieden kommen. Du erkennst, dass Depressionen deinen Glauben und deine Hingabe auf die Probe stellen können. Doch die Gnade Gottes wird an deine Tür klopfen und dich aus der Grube der Hilflosigkeit retten. Vielleicht fühlst du dich dadurch anfangs nicht stärker, aber meiner Erfahrung nach kann dir das Annehmen deines Glaubens helfen, den härtesten und schwersten Kampf des Geistes und der Seele zu gewinnen. Ich glaube, es gibt keine stärkere Liebe als die Liebe Jesu. Diese Liebe kann ein Sprungbrett sein, um das Licht zu finden, nach dem du suchst. Glaube kann Depressionen nicht allein heilen, aber vertraue auf den Herrn und auf dich selbst, und sicher wird sie allmählich verschwinden.

Ich habe eine Depression überlebt, und tatsächlich hat mir der Glaube geholfen, mehr Waffen und Schutzschilde zu finden, um dagegen anzukämpfen, zusammen mit den Menschen, die mir geholfen haben, sie zu überwinden. Hoffnung und Heilung sind immer da; wir müssen sie nur in unseren Herzen finden. Du kannst sie überwinden, denn ich glaube, du bist Gottes größter Krieger. Das wirst du immer sein.

Gedanken zu Glaube und psychischer Gesundheit

Ein gesunder Geist ist eine gesunde Seele.

Psychische Gesundheit und Glaube können sich wie zwei getrennte Welten anfühlen. Viele Menschen betrachten das Leben entweder als spirituell oder als körperlich/psychisch. Beides zu vermischen ist wie Steak und Fast Food. Es passt einfach nicht zusammen. Doch das ist nicht gesund, denn ein gesunder Geist ist eine gesunde Seele. Der Begriff „psychische Gesundheit“ kommt in der Bibel nicht vor. Doch unsere psychische Gesundheit zu ignorieren, wäre ein großer Fehler in unserer persönlichen Entwicklung.

Liebe den Herrn, deinen Gott, von ganzem Herzen, von ganzer Seele und von ganzem Verstand. Jesus, Matthäus 22,37.

Warum sagte Jesus das so? Er sagte nicht: „Liebe Gott mit deinem Körper, deinem Gehirn, deiner Hand und deinem Fuß …“ Das sind Körperteile, die für sich genommen leer sind. Mit den Worten „Liebe Gott mit deinem Herzen, deiner Seele und deinem Verstand“ forderte er jeden von uns auf, Gott mit unseren Gefühlen, unseren Gedanken, unseren Träumen und unseren Leidenschaften zu lieben.

Dein Glaube kann dir helfen, mit Stress und Schmerz umzugehen.

Wusstest du, dass du deinen Glauben auch nutzen kannst, um zu vermeiden? Es gab Zeiten, in denen ich für meine Situation gebetet habe, anstatt darüber zu sprechen oder die notwendigen Maßnahmen zu ergreifen. Manchmal kann unser spirituelles Leben ein Weg sein, dem auszuweichen, was wir tun müssten. Anstatt zu handeln, beten wir, lesen oder schreiben Tagebuch. Ich kann das Buch „Emotionally Healthy Spirituality“ von Peter Scazzero wärmstens empfehlen. Es ist bei Amazon oder in jedem Buchhandel erhältlich. Ich wurde im Teenageralter Christ und erinnere mich, dass ich einige Zeit später eine ärztliche Untersuchung hatte. Ich weiß nicht mehr, warum ich zum Arzt ging, aber während der Untersuchung fragte er mich, ob ich depressiv sei. Ich log. Ich sagte ihm, es ginge mir gut. Ich log, weil ich kein schlechtes Beispiel sein wollte und dachte, es sei unspirituell, depressiv zu sein. Ich verstand nicht, dass man seine psychische Gesundheit nicht wegbeten kann.

Ja, ich sollte Spiritualität praktizieren, aber zu spirituell zu sein, ist vielleicht nicht gut.

Es ist leicht, Dinge wie Gesundheit übermäßig zu spiritualisieren. Manche von uns haben kein Problem damit, eine Brille zu tragen oder Aspirin zu nehmen, aber bei Antidepressiva ziehen wir eine Grenze. Manchmal schlussfolgern wir, dass man nicht mehr man selbst ist, wenn man eine Pille für den Geist nimmt. Die Einnahme von Antidepressiva oder anderen Medikamenten macht einen nicht weniger zum Christen.

Ich glaube, Gott möchte, dass wir ihn von ganzem Herzen, mit ganzem Verstand und ganzer Seele lieben, aber manchmal kann das schwierig sein.

Wenn die Gedanken rasen, wenn man chronisch ängstlich oder depressiv ist, wenn man Stimmen hört oder sich ständig auf seinen Schmerz oder sein Trauma konzentriert – dann macht es die Liebe zu ihm sehr, sehr schwer; vielleicht sogar unmöglich. Ich glaube, Gott wird einen nicht dafür verurteilen, dass man sich die Hilfe holt, die man braucht. Ein gesunder Geist ist eine gesunde Seele. Ich leide seit meiner Jugend unter Depressionen. Manche Phasen meiner Depression waren besonders niederschmetternd, andere nicht so düster. Aber jede Phase der Depression hat mich mehr über mich selbst, meine Familie und das Leben gelehrt. Wenn jemand, den Sie kennen, eine schwere Zeit durchmacht, sagen Sie bitte nicht: „Denk doch mal daran, was du gerade lernst.“ Das ist einfach nicht das, was er braucht. Es kann eine Weile dauern, bis jemand bereit ist, aus Ihren Erfahrungen zu lernen. Stellen Sie sich vor, ein Freund von Ihnen müsste operiert werden. Es wäre unklug, zu ihm zu sagen: „Denk doch mal daran, was du gerade lernst!“ Seien Sie einfühlsam.

Reden und sich verletzlich zeigen kann Ihr Leben verändern.

Manchmal brauchen Sie Ihre Freunde, manchmal die Hilfe eines Fachmanns. Ihr Pfarrer kann eine fantastische Hilfe sein, aber es gibt Zeiten, in denen Sie eine andere Art von Hilfe benötigen. Sollten Sie zu einem Berater gehen, der vielleicht kein Christ ist? Ich war sowohl bei christlichen als auch bei nicht-christlichen Therapeuten und habe mit beiden gute und schlechte Erfahrungen gemacht. Denken Sie daran, dass Berater und Psychologen die ethische Verpflichtung haben, unsere spirituellen und religiösen Traditionen zu respektieren und ihnen Raum zu geben. Es ist eine persönliche Entscheidung, und Sie möchten die Art von Hilfe bekommen, die zu Ihnen passt.

Dein Ballast ist nicht schlimmer als der anderer.

Dein Ballast ist nicht schlimmer, er ist nur anders. Aber wenn du wegen deiner Fehler und deiner Probleme hart mit dir selbst umgehst, häufst du Scham auf deiner Seele an. Scham ist Gift für deine Depression, deine Angst, dein Trauma oder deine Emotionen. Scham ist wie eine Brille, die sich mit Sekundenkleber an deine Seele klebt. Sie färbt deine Welt und macht es so schwer, sich zu öffnen und einfach zu reden. Du spürst überall Verurteilung und bist unfrei. Ich glaube, Gott möchte, dass du ihn und dich selbst liebst. Ignoriere deinen Ballast nicht, erkenne ihn an. Aber halte an der Hoffnung fest, nicht an der Scham. Für mehr Informationen zum Thema Scham empfehle ich dir dieses Video von Brenee Brown zum Thema „Listening to Shame“.

Lass dich lieben – von Menschen, von Gott und vielleicht sogar von dir selbst.

Lass dich lieben, trotz deines Schmerzes. Trotz deiner Vertrauensprobleme. Und trotz deines Traumas. Wenn wir das Bild eines liebenden Gottes verinnerlichen, heilt diese Liebe. Wenn wir eine Menge Bestrafung, Verurteilung und Unwürdigkeit spüren, nagt das an unserer psychischen Gesundheit und führt zu einem negativen Gefühlsleben voller Scham. Wenn es dir schwerfällt, Liebe zu erfahren, kannst du darüber beten. Hält es jedoch an, kann professionelle Hilfe nötig sein.

Liebe Gott mit deinem Geist, indem du ihm eine Pause gönnst.

Dein Geist, deine Gefühle, deine Identität und deine Vorstellungskraft brauchen mehr als nur in die Kirche zu gehen. Unser Geist braucht einen Sabbat. Jesus verschwand oft. Manchmal betete er, manchmal redete er, manchmal hörte er zu und manchmal ging er einfach nur spazieren. Vielleicht ist es an der Zeit, deinem Geist eine Pause zu gönnen und ihn auf einen Spaziergang mitzunehmen?

Nicht alles, was dein Geist tut, ist spirituell.

Manche Ängste sind eine echte Störung, andere sind einfach nur Ängste, die vorübergehen. Natürlich muss ich Gott vertrauen und loslassen, aber wenn du krank bist, brauchst du eine Behandlung. Wenn Ängste oder Depressionen chronisch oder lähmend sind, brauchst du wahrscheinlich eine Behandlung. Wenn Ihre Angst oder Depression eher situationsbedingt ist (sie kommt und geht), können Gebet, Meditation, Atemübungen und körperliche Bewegung Ihnen gut tun.

Seien Sie stolz.

Der Glaube hat viele Vorteile für die psychische Gesundheit: Er ist eine wichtige Fähigkeit, mit schwierigen Zeiten umzugehen. Wenn Sie Ihren Glauben leben, sinkt die Wahrscheinlichkeit, dass Sie Drogen nehmen oder alkoholabhängig werden. Und Sie leben möglicherweise auch länger. Wenn Sie gläubig sind, reagiert Ihr Körper tatsächlich besser auf medizinische Behandlungen. Denken Sie daran: Ein Glaube, der an Regeln gebunden und selbstkritisch ist, schadet Ihrer psychischen Gesundheit und Ihrem allgemeinen Wohlbefinden. Liebe heilt, nicht Religion allein. Durch meine Erfahrungen mit Depressionen und Angstzuständen bin ich einfühlsamer, fürsorglicher und besser in der Lage, andere Menschen in schwierigen Situationen zu unterstützen. Ich glaube, Gott kann und wird Ihren Schmerz nutzen, um andere Menschen zu ermutigen und zu unterstützen. Er kann etwas sehr Negatives wie Traumata und düstere, schwierige Stimmungen nehmen und Ihnen helfen, andere zu erreichen, die Ähnliches durchmachen.

Eine Kirche, die einfühlsam mit der psychischen Gesundheit umgeht, ist ein gesunder Ort.

Gesunde Kirchen laden Menschen mit Depressionen, Angstzuständen oder Traumata ein, sich angenommen und wohlzufühlen. Du weißt vielleicht nicht, was du sagen sollst – aber du kannst fragen: „Was kann ich tun?“ und dann zuhören. Du kannst beobachten, ob sich jemand plötzlich isoliert oder trübsinnig und ablehnend wird. Eine der besten Möglichkeiten, Gott zu lieben, ist, einander zuzuhören. Die Hilfe, die du brauchst, macht dich nicht weniger christlich, weniger gläubig oder weniger menschlich. Dein Leben wird sich öffnen und du wirst dich auf eine Weise verändern, die du dir nie hättest vorstellen können.

„The Weight of Living“, ein Lied von Bastille, erinnert uns daran, dass wir unsere Depressionen, Angstzustände oder Traumata mit uns herumtragen. Sie müssen nicht immer so bleiben. Wir können sie hinter uns lassen. Dieser Beitrag ist eine Adaption eines Vortrags, den ich in meiner Kirche über Glauben und psychische Gesundheit gehalten habe. Denk daran, dass dieser und alle anderen Artikel zum Thema psychische Gesundheit keinen medizinischen Rat oder eine medizinische Beratung ersetzen. Bitte suche deinen Arzt auf und hole dir die Hilfe, die du für deinen Geist, deinen Körper und deine Seele brauchst. Ich schreibe Artikel über Wohlbefinden, Führung, Elternschaft und persönliches Wachstum.

Du bist nicht allein.

Depressionen und PTBS lassen mich meinen Glauben hinterfragen

Mein Arzt drängt mich derzeit darauf, in mir selbst zu finden, dass ich es wert bin, geliebt zu werden – von mir selbst, von anderen, sogar von Gott. Scheint eine einfache Aufgabe zu sein, oder? Nicht zu viel verlangt. Die Tatsache, dass Glaube und Religion seit jeher einen großen Teil meines Lebens ausmachen, sollte es eigentlich leicht machen. Stimmt’s? Denn welcher Christ glaubt nicht, dass Gott ihn zumindest liebt? Es ist die Erklärung des Christentums in seiner grundlegendsten Form: „Gott liebt dich!“

Doch ich empfinde gerade tiefe Schuld und Scham, meine eigene Heuchelei – mir selbst und anderen gegenüber einzugestehen, dass ich in den 32 Jahren, in denen ich im Glauben aufgewachsen bin und ihn mir zu eigen gemacht habe, nie das Gefühl hatte, Gott könnte mich lieben. Andere schon. Ich? Nein. Ich fühle mich zu wertlos, zu gebrochen, zu sündig, zu wenig liebenswert. Ich habe nicht das Gefühl, dass Gott mich will, und doch teile ich meinen Glauben mit anderen, weil ich so fest davon überzeugt bin, dass Gott sie tatsächlich lieben kann, ihnen ihre Sünden vergeben, ihnen helfen kann, ihre Prüfungen zu ertragen, ihnen die Hoffnung auf ein freudvolles Leben schenken kann, das über das hinausgeht, was die heutige Welt ihnen bieten kann. Tief in meinem Herzen gibt es nichts, was meinen Glauben an die Liebe Gottes zu anderen Menschen erschüttern könnte.

In den Evangelien der Bibel gibt es eine Illustration von Spatzen; sie galten bei den Menschen damals als äußerst wertlos. Tatsächlich waren sie fast wertlos. Jesus sagte seinen Zuhörern, dass nicht einmal ein Spatz vom Boden fällt, ohne dass sein himmlischer Vater ihn sieht, und dass wir Menschen für Gott wertvoller sind als selbst viele Spatzen. Es soll zeigen, dass ein Leben, jedes Leben – aber besonders das eines Menschen – für Gott wertvoll ist, dass er es schätzt. Egal, wer wir sind, wir sind wertvoll.

Ich fühle mich jedoch nicht wertvoll, und wenn ich an die Zukunft denke, fällt es mir schwer, mich darin zu verorten; es fällt mir leicht, mir eine Welt vorzustellen, in der ich nicht mehr da bin. Während viele Menschen Angst haben, ersetzt oder vergessen zu werden, wünsche ich mir, dass ich es könnte, denn dann gäbe es für mich keine Verpflichtung mehr zu existieren. Niemand wäre traurig, denn anstatt gestorben zu sein, hätte ich einfach nie existiert. Eine Welt ohne mich wäre nicht besser oder schlechter – sie wäre einfach da.

Es gibt nur sehr wenige Menschen, von denen ich wirklich das Gefühl habe, dass sie mich bedingungslos geliebt haben, und ich gebe leider zu, dass es sogar eine Angst gibt, die ich tief in meinem Inneren zu verbergen versuche. Ich fürchte, mein Mann – ein Mann, der mir seit über 15 Jahren treu und unermüdlich zur Seite steht, durch alle schweren Zeiten – wird eines Tages erkennen, dass ich es nicht wert bin. Ich fürchte, sogar er wird eines Tages aufwachen, mich so sehen, wie ich mich selbst sehe, und gehen. Er hat mir nie auch nur eine Sekunde lang den Eindruck vermittelt, dass er aufhören wird, mich zu lieben; Tatsächlich sagt er mir jeden Tag mehrmals, dass er mich liebt und schätzt, aber ich kann nicht glauben, dass ich seine ewige Liebe verdiene. Manchmal fühle ich mich sogar schuldig, dass er mich liebt, weil es andere Frauen da draußen gibt, die es verdient hätten, dass sich ein Mann wie er mehr in sie verliebt als ich.

Fehlerhaft. Ich habe schreckliche Fehler gemacht, die zu schrecklichen Konsequenzen geführt haben. Ich habe den größten Teil meines Lebens widerliche Geheimnisse verborgen. Ich fühle mich verloren und gebrochen, und ich weiß nicht, wie es möglich ist, dass irgendjemand auf dieser Welt oder sogar (besonders) im Himmel meine Gedanken und Gefühle durchschauen und mich trotzdem lieben kann. Es scheint unmöglich zu fragen, unmöglich daran zu glauben, egoistisch zu erwarten oder darauf zu hoffen.

Die Psalmen sind voller herzzerreißender Gedichte über Gefühle der Demut, Schuld, Wertlosigkeit, Depression, emotionalen Schmerz, Kummer und Selbsthass, gemildert mit der Versicherung, dass Gott uns liebt, egal was wir getan haben, wenn wir entschlossen sind, Buße zu tun. Er versichert uns, dass er uns liebt, egal was uns widerfährt, und schätzt den Glauben derer, die ihn trotz zusätzlicher Prüfungen lieben, noch mehr. Er möchte nur, dass wir auch nur ein kleines bisschen Gutes in uns finden.

Ich bin ein guter Mensch. Das kann ich mit Sicherheit sagen, weil ich weiß, dass es wahr ist. Ich habe die Gabe der Empathie und des Mitgefühls; die Gefühle anderer interessieren mich zutiefst. Ihnen zu helfen und sie zu heilen ist mir von größter Bedeutung. Eines weiß ich ganz sicher: Ich bin entschlossen, das Leben anderer so gut wie möglich zu gestalten. Ich habe die Fähigkeit, selbst diejenigen zu lieben, die mich verletzt oder im Stich gelassen haben, und das gibt mir das Gefühl, gesegnet und verflucht zugleich zu sein. Ich empfinde weder Wut noch Hass gegenüber denen, die mich in der Vergangenheit körperlich verletzt haben; ich kann keinen Groll hegen, weil ich nicht weiß, was mit ihnen passiert ist, dass sie so geworden sind, wie sie waren. Vielleicht sind sie einfach schlechte Menschen, oder haben schlechte Ereignisse sie so gemacht? Ich verzeihe ihnen, was sie mir angetan haben.

Wie wende ich diese vergebende Haltung auf mich selbst an? Ich tue es nicht. Ich glaube, ich kann es nicht. Es fühlt sich egoistisch an zu sagen, dass ich Liebe verdiene, weil ich „gut“ bin. Ich bin gut, weil ich nicht möchte, dass sich jemand so fühlt wie ich. Menschen brauchen jemanden, der sich bedingungslos um sie kümmert, sie verdienen es, so geliebt zu werden, wie sie sind. Aber wenn ich sage, dass ich ein guter Mensch bin, begründe ich das mit der Logik meines Handelns. Ich gebe mein Bestes, mich anderen gegenüber gut zu verhalten. Aber ich fühle mich nicht gut in meiner Seele; ich kann nicht glauben, dass mein Wert über das hinausgeht, was ich tun kann, um die Welt zu einem besseren Ort für andere zu machen.

Und obwohl ich weiß, dass die Bibel uns immer wieder versichert, dass Gott jeden von uns liebt, frage ich mich, wie Gott jemanden lieben kann, der für sein Leben nicht dankbar ist? Der sich manchmal sogar für seine „Gaben“ der Liebe und des Mitgefühls schämt oder ihm missfällt? Der seit seinem zwölften Lebensjahr mit Selbstmordgedanken kämpft? Der versucht hat, sich das Leben zu nehmen? Der sich selbst verletzt hat und so wenig Respekt für das Geschenk zeigt, eine lebende Seele zu sein? Wie kann er jemanden lieben, der ihm sagt, dass sie nicht glaubt, dass er sie liebt? Wie könnte er mir meine Fehler vergeben, meine Geheimnisse, die ich bewahrt habe und von denen ich befürchte, dass sie anderen unendlichen Schmerz zugefügt haben?

Ich weiß gerade nicht so recht, wohin ich gehe oder wie ich daran arbeiten soll, mich geliebt zu fühlen. Wenn ich darüber nachdenke, wie ich mich persönlich fühle, wenn meine Kinder sagen: „Du liebst mich nicht“, gibt mir das vielleicht einen kleinen Einblick, wie Gott sich wohl fühlt, wenn ich nicht glauben will, dass seine Liebe größer ist als die Demut meines Herzens. Die Bibel selbst sagt in Johannes 1 sogar: „Gottes Liebe ist größer als unser Herz, das uns verurteilt“, aber mein Herz verurteilt mich so eindringlich, dass es mir unwahrscheinlich erscheint, jemals zum Schweigen gebracht zu werden, um etwas anderes zu glauben.

Wenn mir jemand anderes das sagen würde, dass diese wirren Emotionen seine Gedanken und Gefühle wären, wäre ich untröstlich für ihn. In gewisser Weise bricht es mir auch für mich selbst, aber ich habe solche Angst davor, das wiedergutzumachen. Ich habe panische Angst davor, egoistisch zu werden oder mich wertlos zu fühlen. Ich habe solche Angst vor dem Gedanken, egozentrisch und hedonistisch zu werden, mehr an mich zu denken als an andere und mehr zu erwarten, als ich verdiene.

Kann Gott mich also lieben? Bin ich es wert, von ihm oder auch von anderen geliebt zu werden? Das muss ich versuchen herauszufinden. Aber solange ich nicht lerne, mich selbst ein wenig zu lieben, glaube ich, dass es wohl keine Hoffnung gibt, jemals wirklich zu glauben, dass mich jemand wirklich lieben kann.

Kindheitstrauma beeinflusst meinen Glauben

(Von Ihnen) Ich saß in den alten, olivgrünen Theatersitzen, in denen ich als Kind zahlreiche Theaterstücke gesehen hatte, als ich eine Stimme meinen Namen rufen hörte. Ich sah meine Highschool-Freunde an, die im Gebet den Kopf gesenkt hatten, und fragte sie leise, was sie wollten. Sie schüttelten alle den Kopf und beteten weiter. Ich schloss die Augen und hörte wieder jemanden meinen Namen rufen. Ehe ich mich versah, war ich aufgesprungen und folgte dem Altarruf, der nach einer sehr lauten und ausgelassenen Jugendkundgebung gekommen war.

Ich glaube, dass Gott mich in dieser Nacht zu sich gerufen hat. An diesem Glauben habe ich immer festgehalten, und in schweren Momenten habe ich mich daran erinnert, dass Gott selbst meinen Namen gerufen hat. Einundzwanzig Jahre später glaube ich das immer noch, aber je mehr verdrängte Erinnerungen auftauchen, desto schwächer wird mein Glaube an denjenigen, der mich gerufen hat, und je schwächer und müder ich auch werde.

In der Nacht, in der ich Christus in mein Leben aufnahm, wusste ich, dass mein Leben anders war als das meiner Freunde. Ihre Vorratskammern waren voller Lebensmittel, ihre Kühlschränke gefüllt. Ihre Eltern kauften ihnen Kleidung und fuhren mit ihnen zum Arzt. Soweit ich wusste, mussten sie ihre verkaterten Eltern nicht morgens für die Arbeit wecken oder wurden von ihren Eltern gezwungen, ein Geschwisterkind zu verleugnen. Ich wusste, dass mein Leben anders war, aber ich wusste auch, dass es da draußen etwas gab, das bis dahin über mich gewacht und mich beschützt hatte.

Da draußen gab es etwas Gutes, das mich gerettet, über mich gewacht und mich beschützt hatte – dachte ich zumindest. Etwas da draußen hatte die Lehrer in mein Leben gebracht, die mir den Glauben gaben, dass ich Besseres verdiente und mir eine eigene Zukunft aufbauen konnte. Da draußen gab es etwas, das mir Frieden versprach und mir ins Ohr flüsterte, dass er mich liebte und ich würdig war. In dieser Nacht, mit 17 Jahren, nahm ich Christus in mein Leben auf.

21 Jahre lang war mein Glaube mein Fels in der Brandung. Das Leben ist hart, und egal, welche Probleme auftraten, ich klammerte mich an meinen Glauben an Gott. Jeder harte Kampf war eine Lernerfahrung, die meinen Glauben stärkte. Während zahlreicher Entlassungen in der Öl- und Gasindustrie beteten mein Mann und ich und glaubten, dass Gott einen Plan für uns hatte. Als meine Gelenke immer schlimmer wurden, bevor bei mir schließlich das Ehlers-Danlos-Syndrom diagnostiziert wurde, glaubte ich an Heilung oder an eine neue Form der Gesundheit. Jedes Mal, wenn ich unsere Jüngste in den Pool steigen sehe und mein Herz klopft, während mir die Erinnerung daran, wie sie sich als Kleinkind unter Wasser nicht bewegte, durch den Kopf rast, erinnere ich mich daran, dass Gott bei ihr ist und sie beschützen wird. Mein Glaube war unerschütterlich.

Doch dann traf mein modernes Leben auf meine Kindheit. Obwohl ich wusste, dass ich eine schwere Kindheit hatte, konnte ich mich, abgesehen von ein paar guten Erinnerungen, nicht an mein Leben vor meinem zwölften Lebensjahr erinnern. Meine Mutter hatte gelacht, als sie mir erzählte, dass der vom Gericht bestellte Therapeut ihr gesagt hatte, ich würde Erinnerungen verdrängen. Die Art, wie sie es sagte, gab mir das Gefühl, dass etwas mit mir nicht stimmte, also fragte ich mich nie, warum ich einen großen Teil meines Lebens verdrängte. Ich war 38, als diese Erinnerungen endlich wieder auftauchten, und ich erkannte, dass ich sie nicht als Makel, sondern als Schutz verdrängt hatte.

Jetzt blicke ich auf mein Leben zurück, in dem ich dachte, Gott beschütze mich, und erkenne, dass er da war, als ich zerstört wurde. Als ein Erwachsener mit mir als kleines Kind betete und Kirchenlieder sang, bevor er mich misshandelte, war Gott da. Als mir ein Elternteil sagte, ein anderer würde uns alle umbringen, war Gott da. Als ich vergewaltigt wurde, war Gott da.

Und heute, in der Gegenwart, sitze ich da und höre einem Pastor zu, der Frieden predigt, während jeder Knochen in meinem Körper schreit und vor Schmerz verkümmert, und frage mich, ob Gott da ist. Während die Erinnerungen an den Missbrauch und die Verletzung als Kind ohne Vorwarnung auftauchen und die Folter der Kindheit in meinem erwachsenen Körper lebendig wird, frage ich mich, wo Gott ist. Die Leute schreien, ich solle meinem himmlischen Vater oder Papa Gott vertrauen, und mein Herz schreit, während ich versuche, diese Worte aus meinem Ohr zu verbannen, weil sie so viel Angst auslösen. Und dann erinnere ich mich an die Gesichter der beiden Pastoren, denen ich endlich die Wahrheit gesagt habe, und frage mich, warum Gott mich nicht wie sie verstoßen hat. Vielleicht hat er es schon getan, und wenn nicht, sollte er es vielleicht tun.

Manchmal sehe ich Gott darin, wie sich die Erinnerungen Tag für Tag langsam aufbauen und ich Hilfe bekomme, um damit umzugehen, bevor es zu schlimm wird. Ich sehe Gott darin, dass er mir Kinder und einen Mann geschenkt hat, für den ich da sein möchte, wenn ein Teil meiner Seele zu müde ist, um weiterzumachen. Manchmal sehe ich, wie Gott mir eine Stimme für das Leiden gibt, eine Stimme, die ich nie wollte und der ich zu erschöpft bin, um ihr gerecht zu werden. Ich sehe, wie Gott daran arbeitet, meinen Glauben von Kultur und weltlichen Erwartungen zu befreien. Doch dann fange ich an zu zittern, bin wieder handlungsunfähig, weil mich eine Kleinigkeit aus der Fassung bringt und mein Glaube den steinigen Abhang hinabrutscht, der an meinen Händen und Füßen zerrt.

An den meisten Tagen wünsche ich mir, ich könnte meine Erinnerungen wieder begraben. Wenn ich ein tiefes Loch in meinem Kopf graben könnte, könnten der Schmerz und der Schmerz wieder hineingelegt werden. Dann könnte ich mein Leben und meinen Country-Club-Glauben wieder aufnehmen und wieder leben. Niemand müsste von meinen Zweifeln erfahren oder mit meiner Sorge belastet werden.

Wege zum christlichen Glauben helfen mir, meine psychische Gesundheit wiederherzustellen

Für mich ist das Leben mit einer schizoaffektiven Störung, einer posttraumatischen Belastungsstörung (PTBS) und einer generalisierten Angststörung (GAS) ein täglicher Kampf. Manche Tage sind in Ordnung, da sind die Dämonen in meinem Kopf gut versteckt und ich kann lächeln und lachen wie jeder andere Mensch. An anderen Tagen ist der emotionale Schmerz so groß, dass er körperlich spürbar ist. An diesen Tagen schaffe ich es kaum, mich anzuziehen und in meinen Sessel zu fallen. Duschen, Hausarbeit oder Sport erscheinen mir unmöglich. Einmal habe ich fünf Tage hintereinander nicht geduscht, zu erschöpft, um etwas anderes zu tun als zu weinen. Die meisten Tage liegen jedoch irgendwo zwischen den beiden Extremen. Der Kampf gegen mehrere psychische Erkrankungen ist anstrengend. Wie das Schwimmen gegen den Strom eines reißenden Flusses kann der Kampf gegen eine psychische Erkrankung manchmal fast hoffnungslos erscheinen. Und doch kämpfe ich weiter und weigere mich aufzugeben, selbst wenn mein Verstand mich dazu auffordert. Was ist meine größte Motivation, weiterzumachen? Mein Glaube an Jesus Christus.

Ich nutze meinen christlichen Glauben auf verschiedene Weise, um meine psychische Gesundheit zu verbessern:

Gebet

Ich bete jeden Tag, morgens und abends und mehrmals dazwischen. Ich spreche mit Jesus, als wäre er mein bester Freund und Mentor, denn das ist er tatsächlich. Wenn meine Angst unerträglich wird, wenn ich Angst habe, wieder vergewaltigt zu werden, bete ich. Ich schütte Gott meine Ängste aus und spüre im Gegenzug ein Gefühl des Friedens. Verschwindet die Angst vollständig? Nein, aber sie wird beherrschbar. Ich kann sie mit meinen Bewältigungsstrategien bewältigen. Wenn meine depressive Stimmung mich so überwältigt, dass ich an Selbstmord denke, bete ich zu Gott um die Kraft, weiterzumachen. Öffnet sich der Himmel und ein Zauberstab schwingt mich, um all meine Probleme zu lösen? Nein. Stattdessen glaube ich, dass Gott mir auf weit weniger dramatische Weise hilft, indem er mir zur richtigen Zeit Menschen und Ereignisse in mein Leben schickt, die mir auf meinem Lebensweg helfen. Als ich beispielsweise im März 2017 aus der psychiatrischen Klinik entlassen wurde, stand ich auf der Warteliste für das ambulante Intensivprogramm meiner Beratungsstelle. Immer noch schwer deprimiert, selbstmordgefährdet und völlig unfähig, mit den verschiedenen Symptomen meiner psychischen Erkrankung umzugehen, betete ich zu Gott, er möge mir helfen, durchzuhalten. Und er half mir. Innerhalb einer Woche nach meiner Entlassung aus der Klinik wurde ich in das ambulante Intensivprogramm aufgenommen und begann, Fähigkeiten zu erlernen, mit meinen psychischen Krankheitssymptomen umzugehen. Jetzt, anderthalb Monate nach Beginn des Programms, verfüge ich über verschiedene Fähigkeiten, auf die ich zurückgreifen kann, wenn ich innerlich zusammenbreche. Ich glaube, Gott teilt nicht immer Meere für uns, sondern manchmal werden unsere Gebete auf einfache, stille und wirksame Weise erhört.

Die Bibel lesen

Gottes Wort zu lesen ist zu einem Teil meiner täglichen Routine geworden – so wichtig für mich wie Zähneputzen und Haarekämmen. Ich wache morgens auf, hole mir eine Tasse Kaffee und krieche mit der Bibel auf dem Schoß in meinen Ruhesessel. Ich lese morgens das Alte Testament und bevor ich meine Nachtmedizin nehme und schlafen gehe, lese ich das Neue Testament. Warum ist die Bibel so wichtig für meine Genesung? Weil ich, wenn mir selbst Worte der Ermutigung fehlen, unweigerlich welche in Gottes Wort finde. Eines Morgens kämpfte ich mit dem Gefühl, dass meine psychischen Erkrankungen mich zu schwach machten, um meinen Traum, Pastor zu werden, zu verwirklichen. Zufällig las ich an diesem Morgen die folgende Passage: „Um Christi willen bin ich bereit, Schwachheiten, Beleidigungen, Nöte, Verfolgungen und Ängste zu ertragen. Denn wenn ich schwach bin, dann bin ich stark“ (2. Korinther 12,10). Durch Gottes Wort habe ich gelernt, dass meine scheinbaren Schwächen mich tatsächlich zu einem stärkeren Menschen machen können.

Kirchenbesuch

Seit ich im Oktober 2016 zu Gott zurückgekehrt bin, gehe ich jeden Sonntag in die Kirche, außer während meines Aufenthalts in der Psychiatrie. Christliche Gemeinschaft hat für mich etwas einzigartig Erhebendes – eine Kirche voller Menschen zu hören, die gemeinsam das Vaterunser beten, mit gesenktem Kopf und offenem Herzen für Gott. Ich liebe alles am Kirchgang. Vom Wiedersehen mit meinen Freunden in der Gemeinde über das Singen von Lobliedern, vom Gebet über die Predigt bis hin zum Abendmahl. Diese Zusammenkünfte mit anderen Christen im Gottesdienst geben mir unermessliche Kraft. Das freundliche Lächeln der Gemeinde, die ermutigenden Worte und Gottes Gegenwart im Raum helfen mir, meine psychischen Krankheitssymptome zu überwinden und einer zukünftigen Genesung entgegenzublicken.

Wie mich der Glaube vor dem Selbstmord rettete

(Von dir) Gott war viele Jahre lang nicht Teil meines Lebens, bevor ich merkte, dass ich ohne ein Wunder nicht mehr weitermachen konnte. Katholisch erzogen, ging ich in die Kirche und betete oft. Mein Glaube war ein alltäglicher Teil meines Lebens, so wichtig wie mein geliebtes Klapphandy während der Highschool. Dann, mit einem Schlag, wurde mein Glaube zerstört. Bei meiner Mutter wurde Brustkrebs im dritten Stadium diagnostiziert. Die Ärzte gaben ihr noch sechs Monate zu leben. Dreieinhalb Jahre lang hielt sie für ihre Familie durch, bis einige Monate nach meinem 18. Geburtstag. Als sie starb – nachdem ich unaufhörlich zu Gott gebetet hatte, ihr Leben zu retten – verwandelte sich mein Glaube in bitteren Hass auf das übernatürliche Wesen, das nicht nur meine Mutter, sondern auch meine beste Freundin genommen hatte. Meine unbehandelten psychischen Erkrankungen (schizoaffektive Störung, Borderline-Persönlichkeitsstörung (BPS) und posttraumatische Belastungsstörung) in Kombination mit meiner Trauer veranlassten mich, zu Drogen und Alkohol zu greifen, um damit fertig zu werden. Ich missbrauchte die nächsten zehn Jahre immer wieder Drogen und Alkohol.

Dann wurde das Leben unerträglich.

Am 19. September 2016 stand ich vor meiner Kommode und blickte in den Spiegel, in das Spiegelbild eines Mädchens, dessen Augen kein Leben zeigten. Ich war bereit zu sterben. Da ich mir ein Leben ohne Drogen nicht vorstellen konnte, aber auch nicht mit Drogen, beschloss ich, mir das Leben zu nehmen.

Dann verspürte ich einen augenblicklichen Sog. Irgendetwas trieb mich dazu, das Schlafzimmer meines Verlobten und mein eigenes zu verlassen und ihm unverblümt zu sagen, dass ich mir das Leben nehmen würde, wenn mir niemand half. Die nächsten Stunden waren ein einziger Nebel aus Tränen, Angst und Verwirrung, begleitet von dem plötzlichen Gefühl, dass ich das nicht gewollt hatte. Was hatte mich dazu gebracht? Mein Verlobter fuhr mich in die psychiatrische Klinik, und ich durchlief den allzu vertrauten und kräftezehrenden Aufnahmeprozess. Drei Wochen verbrachte ich dort, die erste Woche in Depressionen und Psychosen versunken, ohne irgendeine Hoffnung zu finden.

Verzweifelt angesichts der Aussicht, dass es mir möglicherweise nie besser gehen würde, rief ich weinend meinen Vater an und gestand ihm, dass ich immer noch sterben wollte. Er riet mir sanft, die Bibel zu lesen, insbesondere die Sprüche und Psalmen, als Quelle der Hoffnung. Ich spottete über diesen Gedanken, da ich meinen Glauben und meine Liebe zu Gott mit meiner Mutter begraben hatte. Doch nachdem ich aufgelegt hatte, wollte mir der Vorschlag meines Vaters nicht mehr aus dem Kopf gehen. Unaufgefordert und ungewollt explodierte der Gedanke in meinem Kopf. Was war so falsch daran, die Bibel zu lesen? Ich wusste keine Antwort. Und mit dieser kleinen Erkenntnis wurde mein verhärtetes Herz unendlich weicher, und ich glaubte plötzlich an Gott, liebte Gott und wusste, dass er mir helfen würde, nicht nur von meiner Drogen- und Alkoholsucht, sondern auch von meinen psychischen Erkrankungen zu genesen. Zum ersten Mal seit zehn Jahren hatte ich Hoffnung auf eine Zukunft.

Gott griff ein, Gott bewahrte mich vor dem größten Fehler, den ich machen konnte. Ich hatte nicht die Kraft, am Leben zu bleiben, ich hatte nicht die Kraft, clean und nüchtern zu werden, und ich hatte nicht die Kraft, weiter gegen meine psychischen Erkrankungen anzukämpfen. Aber Gott tat es. Er gab mir nicht nur die Kraft, all diese Dinge zu tun, sondern schenkte mir auch unerschütterliche Hoffnung und einen aufkeimenden Samen des Mutes. Während ich diesen Artikel schreibe, bin ich seit fast acht Monaten clean und nüchtern. Ich nehme an einem intensiven ambulanten Programm teil, um zu lernen, mit meinen psychischen Erkrankungen umzugehen und meine vergangenen Traumata von Missbrauch und sexueller Nötigung zu verarbeiten. Mein Glaube ist zur Essenz meines Seins, meiner Leidenschaft und Liebe geworden. Im August 2017 beginne ich ein Masterprogramm in Theologie und begebe mich auf den Weg, Pastorin zu werden und mit anderen Menschen die wundersame Gnade und Hoffnung zu teilen, die Gott mir geschenkt hat.

Die Bedeutung von Vertrauen im Kampf gegen Krankheiten

Akzeptiere, was ist, lass los, was war, und vertraue auf das, was kommen wird!

Gastroparese!

Zunächst einmal, was es ist: Gastroparese ist eine schlimme Magenerkrankung, die einem das Gefühl geben kann, 24 Stunden am Tag, sieben Tage die Woche eine Magen-Darm-Grippe zu haben. Man kämpft ständig mit den Symptomen, die das Leben verändern.

Zweitens: Lass alle negativen Gefühle der Gastroparese los. Eine chronische Krankheit wie Gastroparese ist schwer loszulassen, weil sie endlose Schmerzen mit sich bringt. Was Gastroparese jedoch nicht kontrolliert, ist deine Einstellung. Du kontrollierst deine Einstellung. Deine Einstellung verändert deine Richtung. Wirf all deine Wut, Frustration und Tränen über Bord. Lass das Positive herein! Sieh dir all das Gute in deinem Leben an. All die Menschen, die dich lieben, und den neuen Menschen, der du geworden bist.

Und schließlich: Vertraue darauf, wie dein Leben sein wird. Wenn Sie an Gott, Ihre Familie und Ihre Freunde glauben, können Sie die schwierigen Symptome der Gastroparese bewältigen. Glaube bedeutet, jemandem oder etwas vollkommen zu vertrauen.

Seit bei mir Gastroparese diagnostiziert wurde, sind mein Glaube und meine Beziehung zu Gott enorm gestiegen. Dank meines Glaubens sehe ich die Welt mit ganz anderen Augen. Mir ist klar geworden, wie wichtig es ist, glücklich zu sein. Ob es darum geht, in Kontakt zu bleiben und Freundschaften zu schließen, die Geborgenheit meiner Familie zu genießen oder verschiedene Lebensmittel zu probieren, die mich vorher krank gemacht haben. Glaube wird von jedem anders wahrgenommen. Überlegen Sie, woran Sie glauben.

Vertrauen Sie darauf, dass Ihre Ärzte Ihnen bei der Linderung Ihrer Schmerzen helfen? Vertrauen Sie darauf, dass Ihre Familie und Freunde Ihnen in schwierigen Zeiten helfen?

Und vor allem: Vertrauen Sie auf sich selbst?

Lassen Sie das sacken.

Vertrauen Sie auf sich selbst und andere, damit Sie positiv und beharrlich durchs Leben gehen können. Glaube macht Ihnen bewusst, dass alles, was im Leben passiert, einen bestimmten Grund hat.

Die zufälligen Menschen, denen Sie begegnen. Die Dinge, die Sie plötzlich beeinflussen. Deine Handlungen gehören zum Leben.

Das Leben kann eine wilde Reise sein, aber Vertrauen in Gott, Familie und andere Menschen kann dir helfen, alles zu meistern, was das Leben dir entgegenwirft. Es hilft dir, jeden Tag mit Gastroparese oder einer anderen chronischen Krankheit zu meistern. Jetzt, da du weißt, wie du Gastroparese akzeptierst, lass sie los und vertraue darauf, wie dein Leben sein wird. Dein Glaube wird der Kitt sein, der dein Leben zusammenhält.

Gleichgewicht zwischen Glaube und Behinderung

Wenn man an die Wörter Glaube und Behinderung denkt, denkt man vielleicht, sie passen nicht zusammen. Aber für mich schon. Als Baby wog ich 600 Gramm (nach einer Hernienoperation waren es nur noch 250 Gramm). Ich war ein sogenanntes Mikrofrühchen. Ich starb dreimal und wurde jedes Mal wieder zum Leben erweckt. Ich hatte immer ein starkes Gefühl für Gottes Gegenwart.

Meine Beziehung zu Gott war mir schon immer sehr persönlich. Meine Kirche lehrt uns, Gottes Gründe nicht zu hinterfragen, und lange Zeit tat ich das auch nicht. Das änderte sich, als bei meiner Schwester mit 14 Jahren Typ-1-Diabetes diagnostiziert wurde. Unser Kinderarzt sagte uns, hätte meine Mutter gewartet und nicht darauf bestanden, dass sie sofort von unserem Arzt untersucht wird, wäre es zu spät gewesen. Kurz darauf begann ich, meine Art, mit Gott zu sprechen, zu ändern. Mir wurde schnell klar, dass Gott lieber ein ehrliches, offenes Gespräch führen möchte. Und manchmal bedeutet das, die Dinge nicht zu beschönigen, was ich heute nicht mehr tue. Mir ist jetzt auch klar, dass es nichts Schlechtes ist, Gottes Methoden in Frage zu stellen, sondern eine menschliche Sache. Egal, was passiert, ich glaube, Gott hat die Kontrolle.

Ich bin ein Kontrollfreak und der ultimative Angsthase. Das ist etwas, worüber mein Herz und mein Verstand nie auf einer Wellenlänge sind, egal wie sehr ich es versuche. Man sollte meinen, ich würde es inzwischen anwenden, aber nein. Ich habe beschlossen, einfach alles loszulassen, indem ich bete und konstruktive Wege finde, meine aktuellen Gefühle rauszulassen. Selbst wenn ich im Moment wütend auf Gott bin, hält das nie lange an, weil er mir nie einen Weg lässt, damit umzugehen. Besonders, wenn ich vor einer körperlichen Herausforderung stehe, die mehr Anstrengung erfordert als normal. Bei einer so komplexen Behinderung wie der Zerebralparese versucht man immer, innovative, unkonventionelle Wege zu finden, um Dinge zu tun, die für nichtbehinderte Menschen oft selbstverständlich sind. Gleichzeitig versucht die Gesellschaft weiterhin, einen in diese Einheitsschublade zu pressen.

Hier kommt für mich die Glaubensprüfung ins Spiel – die Frage, wie viel Vertrauen man in sich selbst und seinen Glauben im Allgemeinen setzen sollte. Wie die Waage der Gerechtigkeit, nur auf persönlicher/spiritueller Ebene. Welche Waage sollte höher sein als die andere? Ich glaube ehrlich gesagt nicht, dass es so etwas wie ein perfektes Gleichgewicht gibt.

Das einzig Wahre im Zusammenhang mit Glauben und Behinderung ist meiner Meinung nach der Feinfühligkeit im Umgang miteinander, insbesondere mit Andersartigen. Respekt, Gleichheit und Demut sind wichtig. Ich glaube, darin liegt das wahre Gleichgewicht.

Gleichgewicht zwischen Glaube und Behinderung

Wenn man an die Wörter Glaube und Behinderung denkt, denkt man vielleicht, sie passen nicht zusammen. Aber für mich schon. Als Baby wog ich 600 Gramm (nach einer Hernienoperation waren es nur noch 250 Gramm). Ich war ein sogenanntes Mikrofrühchen. Ich starb dreimal und wurde jedes Mal wieder zum Leben erweckt. Ich hatte immer ein starkes Gefühl für Gottes Gegenwart.

Meine Beziehung zu Gott war mir schon immer sehr persönlich. Meine Kirche lehrt uns, Gottes Gründe nicht zu hinterfragen, und lange Zeit tat ich das auch nicht. Das änderte sich, als bei meiner Schwester mit 14 Jahren Typ-1-Diabetes diagnostiziert wurde. Unser Kinderarzt sagte uns, hätte meine Mutter gewartet und nicht darauf bestanden, dass sie sofort von unserem Arzt untersucht wird, wäre es zu spät gewesen. Kurz darauf begann ich, meine Art, mit Gott zu sprechen, zu ändern. Mir wurde schnell klar, dass Gott lieber ein ehrliches, offenes Gespräch führen möchte. Und manchmal bedeutet das, die Dinge nicht zu beschönigen, was ich heute nicht mehr tue. Mir ist jetzt auch klar, dass es nichts Schlechtes ist, Gottes Methoden in Frage zu stellen, sondern eine menschliche Sache. Egal, was passiert, ich glaube, Gott hat die Kontrolle.

Ich bin ein Kontrollfreak und der ultimative Angsthase. Das ist etwas, worüber mein Herz und mein Verstand nie auf einer Wellenlänge sind, egal wie sehr ich es versuche. Man sollte meinen, ich würde es inzwischen anwenden, aber nein. Ich habe beschlossen, einfach alles loszulassen, indem ich bete und konstruktive Wege finde, meine aktuellen Gefühle rauszulassen. Selbst wenn ich im Moment wütend auf Gott bin, hält das nie lange an, weil er mir nie einen Weg lässt, damit umzugehen. Besonders, wenn ich vor einer körperlichen Herausforderung stehe, die mehr Anstrengung erfordert als normal. Bei einer so komplexen Behinderung wie der Zerebralparese versucht man immer, innovative, unkonventionelle Wege zu finden, um Dinge zu tun, die für nichtbehinderte Menschen oft selbstverständlich sind. Gleichzeitig versucht die Gesellschaft weiterhin, einen in diese Einheitsschublade zu pressen.

Hier kommt für mich die Glaubensprüfung ins Spiel – die Frage, wie viel Vertrauen man in sich selbst und seinen Glauben im Allgemeinen setzen sollte. Wie die Waage der Gerechtigkeit, nur auf persönlicher/spiritueller Ebene. Welche Waage sollte höher sein als die andere? Ich glaube ehrlich gesagt nicht, dass es so etwas wie ein perfektes Gleichgewicht gibt.

Das einzig Wahre im Zusammenhang mit Glauben und Behinderung ist meiner Meinung nach der Feinfühligkeit im Umgang miteinander, insbesondere mit Andersartigen. Respekt, Gleichheit und Demut sind wichtig. Ich glaube, darin liegt das wahre Gleichgewicht.

Führungskräfte dürfen Menschen mit Behinderungen nicht länger vergessen

Wussten Sie, dass schätzungsweise jeder Vierte eine Behinderung hat? Es ist an der Zeit, dass unsere Führungskräfte Menschen mit Behinderungen gleichberechtigt und nicht nur an letzter Stelle berücksichtigen. Sofern Sie nicht selbst eine Behinderung haben, ein Familienmitglied, ein Angehöriger oder jemand, der direkten Kontakt zu Menschen mit Behinderungen hat, wissen Sie das wahrscheinlich nicht. Sie denken vielleicht sogar, dass Menschen mit Behinderungen „immer versorgt werden“. Das ist ein wörtliches Zitat eines Kandidaten bei der Präsidentschaftswahl 2008. Als ich es hörte, wusste ich sofort, dass der wohlmeinende Kandidat keine Ahnung von den Problemen mit Behinderungen in diesem Jahrhundert hatte. Die meisten Menschen mit Behinderungen wollen nicht „versorgt“ werden – sie wünschen sich ein Leben wie Ihres mit Arbeit, Liebe, Freundschaft und echter Integration in ihre Gemeinschaft. Und diejenigen, die zusätzliche Unterstützung benötigen, um dieses Leben zu erreichen, haben es immer schwerer, Hilfe zu erhalten.

Wenn ich von Führungskräften spreche, meine ich gewählte Führungskräfte, darunter nationale, staatliche und lokale Führungskräfte, Schulräte, Schulbezirksleiter, Stadtverwalter und Bürgermeister. Ich meine damit auch Führungskräfte von gemeinnützigen Organisationen, Geschäftsführer, CEOs von Unternehmen und alle Geistlichen, die verschiedene religiöse Einrichtungen leiten.

In all diesen Führungsschichten werden Menschen mit Behinderungen oft nur im Nachhinein berücksichtigt. Normalerweise ist das nicht beabsichtigt. Aber es passiert trotzdem immer wieder, sodass es so scheint, als würde die Welt der Behinderungen im Jahr 2020 einen Schritt vorwärts und zwei Schritte zurück machen.

Ein typisches Beispiel: Im breiten demokratischen Kandidatenfeld ist die Aufregung spürbar, weil Kandidaten ihre Programme für Menschen mit Behinderungen bekannt geben und darüber sprechen. Das sind zwar gute Nachrichten, aber diese Programme erhalten nicht so viel öffentliche Aufmerksamkeit wie die Programme für die schwarze, hispanische und LGBTQ-Community, Senioren usw. Meiner Meinung nach kam der authentischste politische Moment vom ehemaligen Kandidaten Andrew Yang, als er der Welt erzählte, dass er einen autistischen Sohn hat, und seine Frau für ihre Arbeit bei der Erziehung lobte. Er räumte ein, ein Kind mit einer Behinderung zu haben und dass die Erziehung eines Kindes mit einer erheblichen Behinderung ein Job ist. Er erklärte, dass „besondere Bedürfnisse die neue Normalität“ in diesem Land seien.

Doch lassen wir die Politik hinter uns und wenden uns der Welt der öffentlichen Schulen zu. Alle seit den 1990er Jahren gesammelten Daten zeigen, dass die Inklusion der Mehrheit der Schülerinnen und Schüler mit Behinderungen, auch derjenigen mit erheblichen Behinderungen, nicht nur zu deutlich besseren schulischen Leistungen, sondern auch zu besseren Leistungen nach dem Abitur führt. Dennoch ist es im Jahr 2020 für Familien in diesem Land ein ständiger Kampf, ihre Kinder angemessen zu fördern. Angemessene Förderung bedeutet ausgebildete Pädagoginnen und Pädagogen sowie ausreichend Personal.

Sie bedeutet auch, der wichtigste Grundsatz der Inklusion zu sein – willkommen zu sein. Im Jahr 2020 wird die Mehrheit der Schülerinnen und Schüler mit erheblichen Behinderungen in ihrer Heimatschule nicht willkommen geheißen. Ich habe dies im Leben meiner Tochter (sie hat das Down-Syndrom) persönlich erlebt, und jeder, den ich in meinem weitläufigen Freundeskreis im ganzen Land kenne, hat dies erlebt, unabhängig von Wohnort, Einkommen oder Hautfarbe. Diese Diskriminierung beruht auf der weit verbreiteten Unwissenheit über Behinderungen. Und sie existiert auch, weil Schulen nie ausreichend finanziert wurden, um Schülerinnen und Schüler mit Behinderungen zu unterrichten. Als das IDEA-Programm 1975 in Kraft trat, versprach die Bundesregierung, 40 Prozent der Sonderschulkosten eines Schülers zu übernehmen. Im Jahr 2020 sind es weniger als 20 Prozent, sodass die Gemeinden eine Differenz zahlen müssen, die die meisten nicht bezahlen können. Das ist leider wieder ein politisches Problem.

Nun zur Beschäftigung. Etwa 80 Prozent der Jugendlichen mit erheblichen Behinderungen sind arbeitslos. Ein weiterer großer Teil ist unterbeschäftigt. Nicht, weil sie zu Hause bleiben wollen, sondern weil sie nicht ausreichend auf das Berufsleben vorbereitet werden und weil unsere Belegschaft größtenteils Angst hat oder nicht darauf vorbereitet ist, diese ungenutzte Ressource zu nutzen. Es besteht eine übermäßige Abhängigkeit von „Jobcoaches“, die nicht nachhaltig ist. Wenn Arbeitgeber erkennen würden, dass sie alle Mitarbeiter schulen können, und die Schulung von Menschen mit Behinderungen in ihre Unternehmenskultur integrieren würden, wäre meiner Meinung nach ein Wunder möglich. Die Schulungen würden sich für alle Mitarbeiter tatsächlich verbessern. Freundschaften und Vorbildfunktion unter Gleichaltrigen würden ganz natürlich entstehen. Und die bereits bestehenden überlasteten und unterfinanzierten Unterstützungssysteme für Behinderte könnten in größerem Umfang genutzt werden, um mehr Menschen zu helfen.

Gotteshäuser sind für mich die traurigsten Orte der Diskriminierung. Meine Familie hat dies erlebt, als meine Tochter ein Neugeborenes war. Der damalige Interimspfarrer weigerte sich, uns im Krankenhaus zu besuchen und sie zu segnen. Später wollte er sie nicht taufen. Alle meine engen Freunde, deren Kinder schwer behindert sind, haben in ihren Gotteshäusern Diskriminierung erfahren, seien sie nun Christen, Juden oder Muslime. Viele Familien gehen nicht mehr in ihre Gotteshäuser und verpassen dadurch leider einen wichtigen Teil des Lebens, der sehr tröstlich und erfüllend sein kann.

Darren Walker, CEO der Ford Foundation, sagte 2016:

„So wie ich meine weißen Freunde gebeten hatte, ihre eigene privilegierte Erfahrung zu hinterfragen und die Ungerechtigkeiten gegenüber People of Color zu berücksichtigen, wurde ich dazu verpflichtet, dasselbe für eine Gruppe von Menschen zu tun, die ich nicht ausreichend berücksichtigt hatte. Indem ich meine individuellen Privilegien und meine Unwissenheit erkannte, wurde mir auch die institutionelle Ignoranz und Privilegien der Ford Foundation deutlich bewusst. Mir ist klar, dass dies Ausdruck genau der Ungleichheit war, die wir beseitigen wollten, und ich schäme mich zutiefst dafür.“

Herr Walker sprach davon, sozusagen zur Rede gestellt worden zu sein, weil er Menschen mit Behinderungen ignoriert hatte. Herr Walkers jährlicher Brief an seine Wähler in diesem Jahr fand in gemeinnützigen und einigen Unternehmenskreisen breite Beachtung. Er wurde als sein „Mea Culpa“ bezeichnet. Sein Eingeständnis, Menschen mit Behinderungen vergessen zu haben, war ehrlich und erfrischend. Das war vor vier Jahren.

Ich bete dafür, dass es in diesem neuen Jahrzehnt viel mehr Zulassungen und Führungsinitiativen in allen Lebensbereichen geben wird, damit Menschen mit Behinderungen als das gesehen werden, was sie sind. Sie sind Individuen mit Gaben und Wert und ein integraler Bestandteil unserer Gesellschaft. Lassen Sie uns alle nacheinander dazu beitragen, unseren Mitbürgern die Augen zu öffnen.

Selbstverletzung und Suizidgedanken im Zusammenhang mit meinem Glauben

(Von Ihnen) Ich bin Christ. Ich lese die Bibel und versuche, so zu leben, wie es die Bibel vorgibt. Ich gehe jeden Sonntag in die Kirche und studiere unter der Woche die Bibel. Ich erziehe meine Tochter dazu, Gott zu kennen, zu beten und in die Kirche zu gehen.

Ich lebe seit meiner Kindheit mit einer psychischen Erkrankung. Meine Depression war so schwerwiegend, dass ich mich seit meinem siebten Lebensjahr selbst verletzt habe, also fast mein ganzes Leben lang. Ich habe mehrmals versucht, mir das Leben zu nehmen. Seit meiner Jugend denke ich an Selbstmord, also schon mehr als die Hälfte meines Lebens. Selbstmord war für mich immer eine Option. Es ist nicht meine erste Wahl, aber es ist immerhin eine Wahl.

Wie bringe ich meine Selbstverletzung und meine Suizidgedanken mit meinem Glauben in Einklang? Sündige ich? Muss ich kirchliche Disziplinarmaßnahmen ergreifen? Muss ich von den Ältesten ermahnt werden? Die kurze Antwort lautet meiner Meinung nach nein. Mir wurde schon aus der Bibel zitiert:

„Dein Körper ist der Tempel Gottes.“

„Verletze dich nicht für die Toten.“

„Tue alles zur Ehre Gottes.“

„Du sollst nicht töten.“

Ja, mein Körper ist der Tempel Gottes. Ja, ich habe meinen Körper, den Tempel Gottes, verletzt. Nein, ich habe mich nicht zur Ehre Gottes verletzt. Ja, mir das Leben zu nehmen, würde für manche als Selbstmord gelten, obwohl das meiner Meinung nach zu weit geht.

Muss ich wegen Selbstverletzung oder Selbstmordgedanken kirchlicher Disziplinarmaßnahmen unterzogen werden? Einige Leute in der Kirche haben mir gesagt: „Ja, ich muss für das, was ich getan habe und weiterhin tue, bestraft werden.“ Leute in der Kirche haben mir gesagt, es sei eine Sünde, und wegen meiner Narben werde ich nicht in den Himmel kommen. Meine Gedanken, meine Taten, mein offensichtlicher Mangel an Glauben (denn wenn ich Glauben hätte, würde ich nicht mit psychischen Erkrankungen kämpfen) schließen mich vom Himmel aus.

Meine Antwort lautet jedoch: Nein. Ich muss nicht unter kirchliche Disziplinarmaßnahmen gestellt werden. Nein, ich muss nicht bestraft werden. Mein Verstand quält mich, seit ich denken kann. Ich bestrafe mich selbst genug. Ich habe Glauben. Ich glaube an Gott. Ich bereue meine Sünden. Ich glaube, dass Jesus wiederkommen wird. Meine psychische Erkrankung spiegelt nicht meinen Glauben wider.

Manche Kirchen und manche Menschen haben einen sehr fundamentalistischen Glauben. Sie haben legalistische Ansichten. Sie haben Jesu Botschaft von Liebe und Mitgefühl verloren. Sie verurteilen viel und haben wenig Mitgefühl. Sie begleiten die Menschen nicht so, wie Jesus es tat. Sie predigen keine Liebe. Sie predigen das Gesetz. Es ist schwer, Jesus in diesen Menschen zu sehen. Es ist schwer für Christen, Jesus in diesen Menschen zu sehen, also stellen Sie sich vor, wie schwer es für Nichtchristen ist, Jesus in diesen Menschen zu sehen. Diese Einstellung hilft den Menschen nicht, zu heilen. Diese Haltung reißt neue Wunden, die geheilt werden müssen. Warum sollten sich Menschen mit psychischen Erkrankungen Gott fernhalten, während Fundamentalisten sich in ihrer Nähe zu Gott gerecht fühlen? Warum sollte jemand eine Kluft zwischen Gott und jemandem schaffen wollen, dessen Geist gequält wird? Tut mir leid, aber das ist nicht christlich! Das ist kein Christus, dem ich folgen möchte.

Psychische Erkrankungen sind nichts Neues. Sie gibt es, seit es Menschen gibt. Die Bezeichnungen für diese psychischen Erkrankungen sind relativ neu. Wir haben ihnen seitdem Bezeichnungen und Diagnosen gegeben. Die Krankheiten sind nicht neu. Sie sind heute mit dem Bevölkerungswachstum und der modernen Gesellschaft häufiger, aber nicht neu. Gott ist von psychischen Erkrankungen nicht überrascht. Er ist nicht schockiert. Ich zweifle nicht daran, dass es Gott traurig macht, wenn ich an Selbstmord oder Selbstverletzung denke, aber ich weiß, dass Gott mich immer noch liebt und ich dieser Liebe immer noch würdig bin (genauso wie jeder andere).

Ich sage nicht, dass Gesetze und Gebote unwichtig sind. Das sind sie. Liebe, Mitgefühl und eine Christusähnlichkeit sind ebenfalls wichtig, und ich denke, es ist wichtig, diese Seite Christi allen zu zeigen, insbesondere den Leidenden.

Stereotype über Behinderung in Glaubensgemeinschaften können Schaden anrichten

In der gesamten Religionsgeschichte gibt es eine tendenziöse Beziehung zwischen Behinderung und heiligen Texten. Im Judentum und Christentum werden gesundheitliche Probleme als Folge von Sünden beschrieben, die von Gott gegeben wurden. Im Christentum wird Jesus als Heiler von Leiden dargestellt, als göttliches Wesen, das Behinderungen durch Wunder heilen kann. In vielen östlichen Traditionen, die das Konzept des Karma kennen, werden gesundheitliche Probleme in diesem Leben als Strafe für Fehler in einer früheren Inkarnation angesehen. Diese Lehren schaffen den Boden für Behandlungen in Gotteshäusern, die Menschen mit Behinderungen allzu oft ausgrenzen.

Aktivistinnen und Aktivisten wie Imani Barbarin haben ihre eigenen beunruhigenden Erfahrungen im Zusammenhang mit Behinderung und Religion gemacht. Auf Twitter schilderte Barbarin ihre Begegnungen mit dem Christentum in einer Reihe von Tweets:

„Als ich älter wurde, passierten immer wieder Kleinigkeiten. Eltern schrien ihre Kinder an und zeigten mir, warum sie keine Entschuldigung hatten. Oder Leute, die meine Familie nicht so gut kannten, dachten, ich sei ein kleiner Engel (haha, nein). Im Großen und Ganzen geschah meine Erfahrung, als Inspirations-Porno dargestellt zu werden, außerhalb meiner eigenen Kirche, hauptsächlich bei Besuchen anderer oder einfach nur auf der Straße. Bei Besuchen versuchten die Leute, mich zu einer Heilung durch ihre Pastoren zu bewegen, oder wenn ich an Pro-Life-Evangelikalen vorbeiging, schrien sie mich an und sagten, ich solle dankbar sein, dass meine Mutter mich nicht abgetrieben habe. Am meisten traf es mich wahrscheinlich, wenn mir die Leute sagten, der Grund für meine fehlende Heilung liege darin, dass ich nicht fest genug geglaubt oder genug Vertrauen gehabt hätte. Dass es meine Schuld sei, nicht genug getan zu haben, um nicht behindert zu sein.“ Ich werde mich diesem Thema widmen und möchte gleich einleitend darauf hinweisen, dass viele Glaubensrichtungen dieses Problem haben, ich aber nur meine eigene, die christliche, ansprechen kann. Außerdem habe ich früher für evangelikale Missionare gearbeitet, und mein Vater ist immer noch in der Kirche tätig, daher werde ich vorsichtig sein.

Inspiration Porn, ein Begriff, der von der verstorbenen australischen Komikerin und Behindertenrechtsaktivistin Stella Young populär gemacht wurde, bezeichnet die Ausbeutung behinderter Menschen und ihrer Geschichten zum Wohle nichtbehinderter Menschen. In Barbarins Bericht über Inspiration Porn hatten andere Kinder in der Kirche keine Entschuldigung für ihr Fehlverhalten, weil es ihr „viel schlechter ging“ und sie sich trotzdem höflich verhielt. Die Annahme dieses Genres ist jedoch, dass Behinderung das ist, was Young als „schlechte Sache“ bezeichnet hat, und dass behinderte Menschen existieren, um nichtbehinderte Menschen daran zu erinnern, wie glücklich sie sich schätzen können, nicht ähnlich „betroffen“ zu sein.

Das Schlimmste an Barbarins und anderen Erfahrungen ist, dass für sie gebetet wird, sie sollen geheilt werden, und sie sich völlig unzulänglich fühlen, weil sie nicht „im Reinen mit Gott“ sind, wenn ihre Behinderung oder Krankheit nicht verschwindet. Barbarin beschreibt ihre subjektive Erfahrung, sich nicht als gute Christin zu fühlen:

„[Religiöse Menschen] erzählen ständig Geschichten von jemandem, den sie kennen und der geheilt wurde, und wie gläubig dieser Mensch war und dass ich es auch sein würde, wenn ich mein Leben wirklich Gott widmen würde. Das führte dazu, dass ich weinend auf meinem Schlafzimmerboden lag und Gott um Heilung anflehte und mit ihm verhandelte, mir ein Zeichen zu geben, das mir zeigt, dass ich würdig bin. Es geschah nie. Als ich anfing, für die Kirche zu arbeiten, nahmen diese Vorfälle dramatisch zu, nicht im Büro, sondern bei den Veranstaltungen, die ich beruflich besuchen musste. Einmal wurde an einem Tag zwölfmal für mich gebetet, dass ich geheilt werde.“

Solche Gefühle der Unzulänglichkeit beginnen, am Gewissen und manchmal sogar am Glauben der behinderten Gläubigen zu nagen. Manche entscheiden sich nach solchen negativen Erfahrungen mit Religion und Behinderung, die Kirche ganz zu verlassen. Andere Menschen ohne Behinderung tun die Sorgen dieser marginalisierten Gemeinschaft fatalistisch ab und erklären, „so steht es nun einmal“, um ihre Erfahrungen zu entkräften. Anders ausgedrückt: Diskriminierung und schlechte Behandlung müssen hingenommen werden, denn es ist Gottes Wille, ein bestimmtes Schicksal im Leben zu haben.

Die Antwort auf die Ausgrenzung, die viele Menschen mit Behinderung in der Kirche erfahren, liegt im Aufbau einer inklusiven Gemeindearbeit. disabilityandfaith.org beschreibt diese als „eine Gemeinde, die alle Menschen in der Gottesdienstgemeinde unabhängig von ihren Fähigkeiten befähigt, stärkt und einbezieht. Dies entspringt dem Glauben, dass Gott uns als gleichwertige Menschen nach seinem Bild geschaffen hat.“ Diese Website zitiert dann die Heilige Schrift, um die Inklusion von Menschen mit Behinderung in die Glaubensgemeinschaft zu rechtfertigen: „‚Lasst uns den Menschen nach UNSEREM Bild erschaffen‘“ (Gen 1,26). Das Bild Gottes spiegelt sich am besten in der Gemeinschaft wider. Gemeinsam leben wir den Auftrag aus Lukas 4,18-21 und verkünden allen Menschen das Gnadenjahr des Herrn. Eine solche Glaubenspraxis schließt Menschen mit Behinderung in alle Aspekte des religiösen Lebens ein und macht sie zu willkommenen Mitgliedern der Gemeinschaft. Dieser Ansatz betont die Heilung, die mit Jesus geschieht, nicht unbedingt die Heilung von Krankheiten.

Vertrauen in sich selbst als Superkraft im Kampf gegen Depressionen

(Von Ihnen) Es gab eine Zeit, in der man glaubte, es sei für Menschen physisch unmöglich, eine Meile in weniger als vier Minuten zu laufen. Man wusste, dass wir dem Ziel nahe kommen konnten, aber unsere Physiologie hatte Grenzen. Dann, im Jahr 1954, schaffte Roger Bannister das Unmögliche und überwand diese Grenze. Seitdem haben Zehntausende Menschen, darunter auch Schüler, das geschafft, was Experten einst für unmöglich hielten. Bannister trug dazu bei, die Vorstellungen der Welt vom menschlichen Potenzial zu verändern, und unser Glaube an neue Möglichkeiten schenkte uns neue Fähigkeiten.

Heute glauben viele Menschen, es sei für Menschen mental unmöglich, Depressionen vollständig zu überwinden. Man weiß, dass wir dem Ziel nahe kommen können, aber unsere Psyche hat Grenzen. Doch 1977 lag ein Mann namens Eckhart Tolle, der lange Phasen unerträglicher Depressionen durchlebt hatte, die ganze Nacht wach und litt unter seinem eigenen Elend, weil er glaubte, nicht mehr mit sich selbst leben zu können. Plötzlich löste der Gedanke, nicht mit sich selbst leben zu können, in ihm die innere Klarheit aus, dass er und sein Selbstbild zwei Dinge waren und nicht nur eins. Ihm wurde klar, dass er die Last der negativen Gedanken nicht länger tragen musste, da sie außerhalb von ihm lagen. Am nächsten Morgen wachte er mit einem tiefen Gefühl des Friedens auf und verfiel nie wieder in Depressionen. Seitdem arbeitet er als Achtsamkeitslehrer, trat in Fernsehspecials mit Oprah auf, schrieb mehrere Achtsamkeits-Bestseller und half Millionen von Menschen weltweit, ihre Depressionen zu überwinden, genau wie er.

Das Wichtigste an dieser Geschichte ist, dass Eckhart Tolle nichts Besonderes ist. Er ist nicht besonderer als Roger Bannister. Das Einzige, was sie gemeinsam hatten, war ihr unerschütterlicher Glaube an sich selbst. Viele Menschen glauben von sich selbst, dass sie unfähig sind, ihr Trauma loszulassen, und halten daran fest. Menschen sagen sich vielleicht Dinge wie: „Wenn du einmal depressiv bist, bist du für immer depressiv“, „Du kannst dein Trauma nicht hundertprozentig loswerden“, „Das Stigma muss beseitigt werden, bevor du mit der Heilung beginnen kannst“ und „Es bedarf weiterer Forschung, um das Problem zu lösen“. Stellen wir diese selbstzerstörerischen Aussagen in Frage und würdigen wir die Fähigkeit von Menschen wie Tolle, den Geist zu transzendieren.

Tatsächlich erlangen Menschen diese Klarheit seit Tausenden von Jahren durch verschiedene Achtsamkeitstechniken. Achtsamkeit muss kein kompliziertes Ritual mit Yoga, Mantras, Chakren und Gebeten sein, obwohl diese wunderbare Werkzeuge sind, wenn sie für dich von Bedeutung sind. Vielmehr besteht die Essenz der Achtsamkeit einfach darin, in dem Wissen zu ruhen, dass Gedanken dich nicht berühren können.

Das ist schwer zu glauben, denn seit unserer Geburt beobachten wir unsere Gedanken ständig. Wenn wir dies lange genug tun, kommen wir irgendwann in unserem Leben an den Punkt, an dem wir anfangen zu glauben, dass wir diese beobachteten Gedanken sind. Dieser Glaube verursacht Schmerz, denn jedes Mal, wenn verletzende Gedanken aufkommen, zucken wir zusammen, genauso wie wenn wir sehen, wie jemand schwer verletzt wird, obwohl wir getrennt und völlig unberührt sind.

Achtsamkeit ist ein Werkzeug, das dich an diese Trennung erinnert. Sie ist eine Übung, die den Raum zwischen dir und all dem Lärm in deinem Kopf stärkt. Diese Trennung schafft Stille, Stille schafft Frieden und Frieden schafft Freude. Wenn du Achtsamkeit praktizierst, musst du unter keinen Umständen den Lärm in deinem Kopf oder sogar außerhalb deines Kopfes ausblenden. Übe stattdessen einfach, deinen Atem zu beobachten und wahrzunehmen, wie der ununterbrochene Gedankenverkehr ohne Grund fließt. Beobachte, ohne zu urteilen. Beobachte, ohne Widerstand zu leisten. Beobachte, ohne zu reagieren. Und beobachte mit dem Glauben, dass du vollkommene Freiheit erreichen kannst.

Hin und wieder trägt dich ein Gedanke, den du als wichtig oder interessant bezeichnest, wohin auch immer er will. Irgendwann wirst du merken, dass du mit ihm davonfliegst. Wenn das passiert, kehre einfach in den Raum des Beobachtens zurück. Je mehr du deine Fähigkeit übst, dieses Phänomen zu beobachten, desto schwächer werden die Gedanken, dich in ihren Unsinn zu ziehen.

Irgendwann habe ich erkannt, dass Depression nur Gedankenaktivität ist und keine Macht über mich hat, außer der, die ich ihr gebe. Wenn du es so weit geschafft hast, kann Frieden in dir aufblühen, ganz ohne Anstrengung.

Leider ist es wahrscheinlich, dass du am Anfang nicht an dich selbst glaubst. Das ist okay. Du musst nicht glauben, dass du es schaffen kannst. Du musst nur glauben, dass du den ersten Schritt machen kannst. Wenn du anfängst und dem Prozess treu bleibst, hast du es schon halb geschafft. Dein Verstand wird dir sagen, dass du es nie schaffen wirst. Übe einfach weiter. Es mag dir sogar so vorkommen, als ob dir alle Beweise der Welt sagen, dass du scheitern wirst. Übe einfach weiter.

Mach dir keine Sorgen, wenn du einmal oder sogar tausendmal scheiterst. Psychische Gesundheit muss kein Wunder über Nacht sein. Es können Millionen kleiner Schritte sein, die damit beginnen, aus dem Bett zu steigen und Toast zu machen. Wenn du dann so weit bist, mach einen weiteren Schritt vorwärts in die gewünschte Richtung. Vielleicht machst du zwei Schritte vorwärts und einen zurück oder drei Schritte zurück. Auch das ist in Ordnung. Bleiben Sie dran.

Es gibt keinen Grund, warum Sie nicht versuchen können, Ihre Depression loszulassen, wie Tolle es tat. Versuchen Sie zu erkennen, dass Ihre Gedanken einfach nur Gedanken sind und egal wie groß, beängstigend oder gewalttätig sie werden, sie können Sie nicht wirklich berühren. Ihr Verstand kann Sie nicht zwingen, seine Lügen zu glauben. Aber Sie müssen sich bewusst sein, dass er Ihre Schwächen und Auslöser kennt. Er ist sehr gerissen und weiß genau, wie er Sie zum Kreischen bringt. Sie haben die Macht, Nein zu sagen. Selbst wenn der Verstand versucht, Ihnen einzureden, Sie hätten eine langfristige Beziehung zur Depression, versucht die Depression Sie nur von ihrer gewaltigen Macht zu überzeugen. In Wahrheit dauert es nicht lange, eine schwere Last oder einen schweren Glauben abzulegen, egal wie mächtig er erscheinen mag.

Ein Glaube kann einen Krieg auslösen, Leben schaffen, Leben retten, Leben beenden, Leben zerstören, Leben segnen und die Welt verändern. Der Tag, an dem Sie die Depression besiegen, könnte sehr ähnlich sein wie heute. So wie ein Samenkorn bereits alles enthält, was es braucht, um zu einem mächtigen Baum zu werden, so tragen auch Sie bereits alles in sich, was Sie brauchen, um ein mächtiges Ich zu sein. Und wie viel größer sind Sie als ein Samenkorn? Wenn Ihr Verstand versucht, Sie mit Zweifeln zu trüben, denken Sie daran, dass Eckhart weder etwas Besonderes noch begabt, talentiert, gesegnet oder glücklich ist. Er ist ein ganz normaler Mensch wie Sie. Und da er es geschafft hat, können Sie es auch schaffen.

Momente, die unseren Glauben an die Menschheit wiederhergestellt haben

Manchmal hat man das Gefühl, man könne keine Zeitung aufschlagen oder sich in den sozialen Medien anmelden, ohne von traurigen, frustrierenden Geschichten überflutet zu werden. Man verspürt so schnell ein Gefühl der Dunkelheit und des Untergangs, als gäbe es niemanden da draußen, der Positives in die Welt bringt. Doch das stimmt einfach nicht!

Jeden Tag zeigen Menschen Mitgefühl und Liebe für andere durch große und kleine Gesten der Freundlichkeit – sei es so einfach, wie einem Nachbarn die Tür aufzuhalten, oder so lebensverändernd, wie einem Freund in einer schwierigen Zeit beim Bezahlen seiner Rechnungen zu helfen. Wie der verstorbene Fred Rogers einmal sagte: „Als ich ein Junge war und beängstigende Dinge in den Nachrichten sah, sagte meine Mutter immer zu mir: ‚Suche nach Helfern. Du wirst immer Menschen finden, die helfen.‘“

Egal, was für Negativität in der Welt vor sich geht, es gibt immer barmherzige Samariter, die ihren Teil dazu beitragen, einem Freund (oder Fremden!) ein Lächeln ins Gesicht zu zaubern.

Wir hoffen, dass diese Geschichten uns daran erinnern, dass man, wenn man genau hinschaut, an unerwarteten Orten Güte finden kann. Zum Ende des Jahres 2019 wollen wir an die Momente zurückdenken, die uns Hoffnung für die Zukunft und Dankbarkeit für die aufmerksamen Freunde und Fremden, die wir getroffen haben, gegeben haben.

„Bei dem ersten Konzert, das ich mit meinem Stock besuchen musste, fehlte mir ein Dollar für das T-Shirt, das ich wollte, weil es kein Kreditkartenlesegerät gab. Der Mann und die Frau neben uns hörten das und bestanden darauf, dass ich ihren Dollar nahm, um das Shirt zu bekommen. Für sie war das so süß und eine Kleinigkeit, für mich aber eine große Sache!“

Hier sind die Geschichten, die mir erzählt wurden:

„Ich hatte nicht die Kraft, etwas für meine vierjährige Nichte zu öffnen, und sie sagte nur: ‚Schon gut, Tante Siani, das macht nichts.‘“

„Neulich hat mich meine beste Freundin in einen Rollwagen gezwängt (sie hat das Ehlers-Danlos-Syndrom und tausend andere Probleme wie ich), weil ich meine Hals- und keine Knieorthese trug. Wir trennten uns schließlich, und ich fand endlich, was ich suchte, kaum in meiner Reichweite, als ein Paar anhielt und fragte, ob ich Hilfe bräuchte. Ich bin jung, und obwohl ich für diejenigen, die mich kennen, krank aussehe, urteilen andere schnell über mich. Diese kleinen Momente, die bleiben einem im Gedächtnis.“

„Ein Paar hat in einem vollen Zug Sitzplätze für meine beiden autistischen Kinder reserviert. Sie wurden immer wütender, genau wie ich. Es war meine Schuld, dass ich die Buchung vermasselt hatte. Ich leide unter Fibromyalgie und Angstzuständen. Als ich ihre freundliche Geste sah, brach ich in Tränen aus. Wir hatten im Laufe der Jahre so viele Reiseprobleme, das war für mich eine große Sache.“

„Ich hatte draußen einen schweren Sturz und konnte nicht mehr aufstehen, weil meine Beine taub wurden. Ein netter Kerl kam und hob mich vom Boden auf. Engel gibt es in vielen Gestalten.“

„Eine liebe Freundin aus der Highschool schickte mir Blumen mit einer lieben Nachricht. Und das, obwohl sie selbst gegen Brustkrebs kämpfte. Sie nennt mich ihre ‚Shero‘. Die Blumen hielten wochenlang und zauberten mir jeden Tag ein Lächeln ins Gesicht.“

Ich war Samstagabend auf einem Rockfestival und habe meine Bankkarte verlegt. Am Sonntag bin ich zu einem ganz anderen Gelände und einer anderen Bühne zurückgekehrt, um alles für den Tag vorzubereiten, und habe eine der Helferinnen gefragt, wo das Fundbüro sei. Ich habe ihr erzählt, was passiert ist und wo. Sie hat nach meinem Namen und der Farbe der Karte gefragt. Als ich es ihr erzählte, meinte sie, sie sei da. Ich hätte gestern Abend das Fundbüro angemeldet. Wie verrückt ist es, dass ich sie in einem ganz anderen Gebiet auf einem riesigen Gelände mit etwa 50.000 Menschen verloren habe und alles so passte, dass ich diese Dame gefragt habe! Vielen Dank an die barmherzige Samariterin, die sie abgegeben hat. Ich habe die letzten zwei Jahre in einer Notunterkunft in einem Wohnheim gelebt, was meinen Gesundheitszustand verschlechtert hat. Ich bin gerade in eine dauerhafte Wohnung gezogen, doch die Gemeinde und das Sozialamt haben mir beim Umzug keinerlei Hilfe angeboten, obwohl ich bettlägerig bin, vor allem im Winter. Ich hatte großes Glück, dass meine Mutter und ihr Mann sich trotz ihres vollen Terminkalenders die Zeit genommen haben, mir beim Umzug zu helfen und mich so gut wie möglich einzuleben. Sonst weiß ich nicht, was ich getan hätte.

Meine Freundin weiß, dass ich gerne anderen helfe. Ich habe darum gebeten, dass jemand eine Decke kauft, die ich gehäkelt habe, damit ich etwas für eine Hunderettung kaufen kann. Während alle anderen schwiegen, meldete sie sich zu Wort und kaufte mir zwei Decken ab. Meine Freundin aus der Mittelschule hat über Facebook wieder Kontakt zu mir aufgenommen und erfahren, dass es mir nicht gut geht. Sie ist immer für mich da, wenn sonst niemand da ist. Sie bringt mir meine Lieblingskekse, um mich aufzumuntern. Sie plant mit mir, mich aus dem Haus zu locken, und es ist ihr nicht peinlich, wenn ich nur Jogginghose und T-Shirt tragen kann. Wenn es mir so schlecht geht, dass ich das Haus nicht verlassen kann, kommt sie stattdessen vorbei. Sie schreibt mir mitten in der Nacht SMS, wenn ich starke Schmerzattacken habe. Sie hat sogar über Colitis ulcerosa recherchiert und stellt mir Fragen zu meinen persönlichen Erfahrungen, um mich zu verstehen. Diese Dinge sind mir nicht wenig. Sie bedeuten mir mehr, als ich jemals in Worte fassen kann.

Wir warteten in einem gut besuchten Restaurant auf einen Tisch, als eine andere Familie mit einer Tochter in etwa dem Alter meines Sohnes hereinkam. Mein Sohn stand auf und bot dem Mädchen seinen Platz an. Der Vater kam auf mich zu und gratulierte mir zu meiner großartigen Mutterschaft, die meinem Sohn solche Manieren beigebracht hatte. Ich hätte fast geweint. Ich brauchte diese Bestätigung.“

Vor ein paar Tagen bekam ich am Drive-in einen Starbucks-Gutschein. Mein Gesamtbetrag betrug 24 Dollar, und sie haben alles bezahlt! So etwas ist mir noch nie passiert. Ich habe für die Person hinter mir bezahlt, bin aber ziemlich glimpflich davongekommen, da ihre nur 5 Dollar betrug.“

Heute Abend beim Transgender-Selbsthilfetreffen meiner Frau haben mir die anderen Leute geholfen und Fragen gestellt, wie sie jemandem wie mir helfen könnten, und sich nach meiner Krankheit erkundigt. Sie haben mir Getränke gemacht und Essen gebracht. Ich hatte heute Abend meine eigenen Kellner. Solche Leute haben mir heute Abend meinen Glauben an die Menschheit zurückgegeben.“

„Meine Tochter hat ihre Brieftasche eine Stunde entfernt auf dem Autodach verloren, als mein Enkel in den Kindersitz stieg. Ein Mann fand sie mitten auf einer belebten Kreuzung und fuhr am nächsten Tag zu uns, um sie ihr zurückzugeben.“

„Wir hatten kürzlich in Kentucky stundenlang einen Stromausfall. Als es dunkel wurde, verließ ich das Haus mit dem Ziel, irgendwo mit Strom essen zu gehen. Ein anonymer Nachbar hinterließ einen Stapel Knicklichter mit einer hübschen Stofffliege vor unserer Haustür. Vielen Dank, wer auch immer Sie waren!“

Ich kämpfe mit meinem Glauben und einer Borderline-Persönlichkeitsstörung

(Von Ihnen) Ich beschloss, dies zu schreiben, nachdem ich die letzten drei Wochen nicht in die Kirche gegangen war – eine Woche wegen Hurrikan Irma, die anderen Wochen aus eigener Entscheidung. Aber hätte Irma uns nicht mit Wind und Regen überschüttet, wäre ich trotzdem nicht hingegangen.

Ich leide unter einer Borderline-Persönlichkeitsstörung (BPS). Ich habe instabile und intensive zwischenmenschliche Beziehungen. Daher ist es nicht verwunderlich, dass meine Beziehung zu Gott unter diesem Muster gelitten hat. Meine Motivation, den Gottesdienst zu besuchen, ist völlig geschwunden, und jetzt ist er zu einer lästigen Pflicht geworden, die ich wegen meines Jobs oft vernachlässige. Ich habe überhaupt keine Lust mehr, im Gottesdienst zu sein, und schon gar nicht mit den Menschen in den Kirchenbänken.

Das ist ein Beispiel für Abwertung. Es bedeutet, von der Idealisierung einer Person oder Sache zu einer Situation zu gelangen, in der man sie für perfekt und makellos hält, zu einer Situation, in der man voller Fehler ist und keine guten Eigenschaften hat. Dieses Muster lässt sich in persönlichen Beziehungen, den Meinungen von Prominenten und Glaubensvorstellungen erkennen.

Ich habe in letzter Zeit in verschiedenen Bereichen meines Lebens eine schwere Zeit durchgemacht. Mein Glaube hat allmählich abgenommen und ist mittlerweile, würde ich sagen, fast nicht mehr vorhanden. Es ist die uralte Geschichte: „Warum hast du mich verlassen, Gott?“ Aber für mich und meine Borderline-Persönlichkeitsstörung bedeutet es einen Mangel an Glauben an Gott und ein Mangel an Vertrauen. Ich habe Gott buchstäblich gesagt, dass ich ihn hasse.

Ich war zum ersten Mal an diesem Punkt, aber ich schwanke oft in meinem Glauben, was das Christentum betrifft. Erst jetzt, vor Kurzem, wurde mir klar, dass die Borderline-Persönlichkeitsstörung der Grund dafür ist, dass ich das, was ich erlebe, so verkläre, dass ich Gott und den christlichen Glauben völlig abwerte.

Und es ist sehr wahrscheinlich, dass in zwei Wochen etwas Bemerkenswertes in meinem Leben passiert, das mich in die „Idealisierungs“-Seite dieses stressigen Musters versetzt.

Und dann passiert etwas Schlimmes, und ich bin wieder da, wo ich jetzt bin.

Es ist anstrengend und verwirrend. Es löst Angst- und Depressionsgefühle aus, weil ich mich wie ein „schlechter Christ“ oder ein „Schönwetterchrist“ fühle. Beides führt mich in eine Spirale des Glaubens, nicht gut genug zu sein und auf jeden Fall zur Hölle verdammt zu sein.

Ich muss mich immer wieder daran erinnern, dass jede Beziehung Höhen und Tiefen hat, daher ist es ganz natürlich, in der Beziehung zu Gott Schwierigkeiten zu haben. Ich muss mir selbst etwas mehr Spielraum lassen und mir erlauben, die Gnade zu empfangen, die mir bereits zuteil geworden ist, besonders wenn ich das Gefühl habe, sie nicht zu verdienen.

Mein Glaube tröstet mich, während ich durch eine chronische Krankheit meine Haare verliere.

Meine Haare fallen aus, und ich muss zugeben, ich habe Angst. Mit dünnerem Haar konnte ich umgehen, aber mit Haarausfall? Das ist einfach zu viel.

Als meine nicht mehr ganz so goldenen Locken merklich feiner wurden, habe ich diesen Teil meiner „Heilungsreise“ mit einem Pixie-Schnitt angenommen. Eine Kurzhaarfrisur, die ich tragen konnte, aber keine Glatze. Das ist eine Frisur, die ich einfach nicht tragen kann.

Um ehrlich zu sein, habe ich noch keine vollständig ausgeprägten kahlen Stellen, aber was ich habe, ist ein dramatisch zurückweichender Haaransatz. Der Rückgang meines Haaransatzes ging so schnell, dass ich nicht einmal Zeit hatte, mich zu verabschieden. Eines Nachts packten die dünnen Strähnen meines Ponys ihre Sachen und verschwanden von meinem Kopf. Ich hoffte, sie würden nur in den Urlaub fahren, aber das war vor Wochen, und sie sind nicht zurückgekehrt. Tatsächlich hat mein verschwundener Haaransatz genau das Gegenteil getan: Er ist nicht wieder aufgetaucht. Er hat weitere Haarfollikel angelockt.

Wie Strähnen auf dem Schlachtfeld sind die Haare auf meinem Kopf genau auf Höhe meines Haaransatzes ausgefallen und kraus geworden. Es ist, als würde mein Haar versengt, beginnend am Ende jeder einzelnen Strähne. Ohne Hitze brutzeln und versengen die Strähnen, bis sie so brüchig sind, dass sie vollständig abbrechen. Zurück bleiben verkohlte Haarreste und eine deutlich freiliegendere Kopfhaut. Das starke Kräuseln und Ausfallen meiner Haare macht mir Angst. Es lähmt mich. Ich kann mir meinen Kopf ohne Haare nicht vorstellen.

Der Gedanke an ein haarloses Schicksal quält mich. Ich habe verstörende Visionen von einem verschwindenden Haaransatz, freiliegenden Hautstellen und einer empfindlichen, verletzlichen Kopfhaut. Ich habe versucht, vor meinem zurückweichenden Haaransatz wegzulaufen und mich zu verstecken, indem ich Hüte trug und den Blick in den Spiegel mied, aber es war vergeblich. Ich konnte meiner Angst nicht entkommen.

Während ich mit Angst und Sorge auf meinen zurückweichenden Haaransatz blickte, sah Gott das schwindende Vertrauen in meinem Herzen. Er weiß, wie sehr ich mich vor der Zukunft fürchte. Er sieht, wie sehr mich jede versengte Strähne erschreckt.

Aber ich brauche keine Angst davor zu haben, was aus meinen Haaren wird, denn Gott hat es bereits geplant. Ich muss nicht wissen, wie viele Strähnen ich in Zukunft haben werde, denn Gott hat sie bereits gezählt. Beim Blick in den Spiegel versuchte ich, meiner Angst zu begegnen, indem ich mir vorstellte, wie ich kahl aussehen könnte, aber selbst mit meiner lebhaftesten Vorstellungskraft konnte ich es mir nicht vorstellen. Und die gute Nachricht ist: Das muss ich auch nicht.

Gott hat jeden Schritt meines Lebenswegs bereits nach seinem Willen geplant und mir gnädig die Last abgenommen, die Zukunft zu kennen. Ob mein Haar weiter zurückgeht oder auf wundersame Weise mit mehr Fülle und Volumen zurückkehrt, ich kann sicher sein, dass Gott alles im Griff hat. Ob es meiner Gesundheit weiterhin gut geht oder ich an Kraft und Vitalität gewinne, ich vertraue und weiß, dass Gott immer alles unter Kontrolle hat.

Heute, mit diesem zurückweichenden Haar, ist der Tag, den Gott geschaffen hat, und ich werde mich darüber freuen, egal, was mit meinen Locken bevorsteht. Weil ich auf den vollkommenen Willen Gottes vertraue und daran glaube, kann ich meine Sorgen ablegen und frei von Angst leben. Heute, in diesem Moment der Glatze, kann ich mich ganz auf die Güte und Herrlichkeit Christi konzentrieren und die Zukunft meiner Haare, meiner Gesundheit und meines Herzens in Gottes allmächtige Hände legen.

Glaube hilft mir, Eltern meiner Kinder mit besonderen Bedürfnissen zu sein

(Von Ihnen) Liebe Eltern eines Kindes mit besonderen Bedürfnissen,

Ich sehe Sie. Ich sehe Sie wieder einmal morgens aufwachen und in Ihren Kalender schauen, um zu sehen, welche Therapie- oder Arzttermine heute anstehen. Ich sehe Sie Ihr Kind hochheben, füttern, wickeln, halten, helfen, aufsetzen, herumschieben, positionieren, tragen, saubermachen und sich um es kümmern, wie Sie es nie für möglich gehalten hätten. Ich sehe Ihren Blutdruck steigen, wenn Sie bemerken, dass Ihr Kind eine verstopfte Nase hat, und Sie sich an das letzte Mal erinnern und wie es ausgegangen ist. Ich sehe Sie alles tun, um vorzubeugen, mit Absauggeräten, Spritzen, Verneblern und mehr. Ich sehe Sie mitten in der Nacht aufwachen, um dasselbe zu tun – zu überprüfen, ob Ihr Kind noch normal atmet. Ich sehe Sie, wie Sie jedes letzte bisschen aufgenommene oder erbrochene Flüssigkeit notieren und jedes Mal erleichtert aufatmen, wenn eine nasse Windel auftaucht.

Ich sehe Sie. Ich sehe, wie Sie geduldig versuchen, Ihr Kind dazu zu bringen, genug zu trinken und zu essen. Ich sehe, wie Sie Tag für Tag eine Methode nach der anderen ausprobieren, um Ihr Baby dazu zu bringen, die Flasche zu halten oder aus einem Trinklernbecher zu trinken. Ich sehe, wie Sie sich die Tränen abwischen, wenn Ihr Kleines sich beim Essen übergibt. Ich sehe, wie Sie geduldig saubermachen und Ihr Kind immer mehr trösten. Ich sehe, wie Sie beim Arzttermin ängstlich auf die Waage starren, darauf warten, dass eine höhere Zahl als beim letzten Mal erscheint, und sich niedergeschlagen fühlen, wenn sie nicht kommt.

Ich sehe Sie. Ich sehe, wie Sie von einem Therapietermin zum nächsten gehen, bei dem Ihnen jeder fünf verschiedene Dinge sagt, an denen Sie in Ihrer Freizeit zu Hause arbeiten sollen. Ich sehe, wie Sie lächeln, nicken und sich merken, an welchem ??Punkt Sie dies im Laufe des Tages versuchen werden. Ich sehe, wie Sie Ihr Kind anfeuern, während es versucht, das Gleiche zu tun, was es schon seit Monaten versucht. Ich sehe, wie Sie sich fragen, ob es jemals einen weiteren Meilenstein erreichen wird, während Sie Ihrem Kleinen weiterhin zeigen, dass Sie an es glauben. Ich sehe Sie die Tränen zurückhalten, während Ihr Kind schreit, während der Therapeut es in ein neues Gerät oder einen Therapieanzug steckt und Ihnen gleichzeitig versichert, dass es Ihrem Kind nicht weh tut; es ist nur unangenehm. Sie stimmen zu, aber tief im Inneren fragen Sie sich, woher sie das wissen. Sie fragen sich, ob sich das alles lohnt. Sie überlegen, ob Sie Ihr Kind am Ende des Tages einfach sich selbst sein lassen sollten, anstatt es immer wieder zu drängen. Aber Sie machen weiter, denn wenn nicht, was dann?

Ich sehe Sie im Wartezimmer bei einem von vielen Arztterminen. Ich sehe Sie nervös hereinkommen und sich fragen, was es bei diesem Termin zu erfahren gibt. Ich sehe Sie Ihr Kind fest im Arm halten, während es gepiekst, gepiekst, untersucht und analysiert wird. Ich sehe Sie entschlossen sein, in der Arztpraxis nicht zu weinen, wenn Ihnen ein weiterer entmutigender Teil der Diagnose Ihres Kindes mitgeteilt wird – oder das Fehlen einer solchen. Ich sehe dich jedes Mal zusammenzucken, wenn das Telefon klingelt, in der Hoffnung, dass die Ergebnisse der letzten Blutuntersuchung da sind. Ich sehe dich im Kalender nachsehen, wann der Test eigentlich gemacht wurde und wann du die Nachricht erhalten solltest.

Ich sehe dich. Ich sehe dich im Supermarkt, wie du dein Kind herumschubst und hoffst, dass dich niemand anhält und nach seinem Alter fragt. Ich sehe dich, wie du das sich normal entwickelnde Kind auf der anderen Seite des Ganges beobachtest, wie es einen Keks mampft, Dinge aus den Regalen schiebt und hin und her rennt. Die Mama sieht frustriert aus und fordert es immer wieder auf, aufzuhören. „Nein!“, denkst du dir. „Sag ihm nicht, dass er aufhören soll. Sag ihm, dass er weitermachen soll!“ Ich sehe dich staunend auf all die Meilensteine, die um dich herum leichtfertig erreicht werden, und während du das tust, wünschst du dir für eine Sekunde, dein Kind würde einen Keks nehmen, Dinge aus den Regalen schieben, vor dir weglaufen. Ich sehe dich schuldig fühlen, weil du überhaupt so denkst.

Mutter von Kindern mit besonderen Bedürfnissen zu sein, ist in vielerlei Hinsicht isolierend. Es ist schwer, seinen Platz zu finden, weil man das Gefühl hat, mit niemandem viel gemeinsam zu haben. Spielverabredungen mit normal entwickelten Kindern sind unangenehm (und für diejenigen von uns, die immungeschwächte Kinder haben, auch keimbelastet); aber auch mit Menschen ohne Kinder kann man nur schwer eine Beziehung aufbauen. Da meine Töchter keine Diagnose haben, habe ich noch keine Selbsthilfegruppe oder Spendengruppe gefunden; aber ich bin Mitglied in vielen Online-Gruppen, in denen ich mich mit anderen austauschen und den Alltag hinter mir lassen kann. Ich habe festgestellt, dass viele von ihnen, viele von uns, verbittert werden und in ihren eigenen Angelegenheiten stecken bleiben. Wenn man eine Umfrage machen würde (und die Leute ehrlich wären), glaube ich, dass die meisten sagen würden, ihr Glaube sei auf dieser Reise erlahmt. Ich verstehe das. Aber ich möchte Ihnen sagen, dass es nie so gedacht war. Im Gegenteil, ich möchte Ihnen Mut machen: Gott ist nicht nur auf dieser Reise bei Ihnen; er ist es, der sie schreibt.

Ich weiß, ich weiß. Dieser Weg war hart. Er war mit viel Leid und Mühe verbunden, und viele von euch würden sagen, ein guter Gott hätte diese Momente nicht zugelassen. Ein guter Gott würde seine Kinder vor allem Leid bewahren, nicht wahr? Und so ist es, mein Freund: Er hat es getan. Mein Glaube an Christus wurde durch diesen Weg mit unseren Mädchen gestärkt. Falls euch diese paar Sätze jetzt plötzlich abschrecken, bleibt bitte dran. Ich schreibe das nicht aus Unwissenheit. Ganz im Gegenteil. Ich habe nicht nur ein Kind mit besonderen Bedürfnissen, sondern zwei. Ich weiß, ich bin nicht die Einzige in dieser Situation, und ich verlange keine Medaille, aber ich möchte nur klarstellen, dass, wenn jemand Grund hat, sich in all dem entmutigen zu lassen, ich es sein könnte. Schließlich ist die medizinische Fachwelt angesichts unserer Situation ratlos. Zweieiige Zwillinge mit derselben unerkannten, sehr schwächenden Krankheit? Mir wurde einmal gesagt, die Wahrscheinlichkeit liege nur bei sechs Prozent. Viele schreiben es als „unglücklich“ oder „Pech“ ab. Aber Gott.

Um es ganz offen zu sagen: Ich möchte keinem Gott dienen, den ich vorhersehen und verstehen kann. Wenn ich sein Tun in meiner bloßen Menschlichkeit begreifen kann, wie kann er dann Gott sein? Wenn ich seine Wege verstehen könnte, wo bliebe dann der Glaube? Ich glaube, im Christentum geht es darum, was Gott für mich getan hat, nicht darum, was ich für Gott tun kann. Ich glaube, Gott weiß besser als wir, wie es ist, ein Kind leiden zu sehen. Ja, Eltern eines Kindes/von Kindern mit besonderen Bedürfnissen zu sein, ist schwer. Ja, es gibt täglich neue Herausforderungen, aber ich denke nie, dass es keinen Gott gibt, der alles unter Kontrolle hat. Ich möchte keinem Gott dienen, der nicht vollkommen souverän ist. Ich möchte einem Gott dienen, der sich dafür entscheidet, das Beste in mein Leben zu bringen, auch wenn ich es im Moment nicht verstehen kann. Glaube. Wenn ich meine Kinder, ungeachtet ihrer Bedürfnisse, als kleine Wesen betrachte, die nach dem Bild Gottes geschaffen sind – nicht durch Zufall, sondern durch seine souveränen Pläne und seine Macht –, verändert das alles. Wenn ich meine täglichen Aufgaben als Anbetung des Schöpfers und nicht als banale Überlebensaktivitäten betrachte, kann ich Freude finden. Darüber hinaus kann ich selbst in den schwersten Momenten Freude finden, wenn ich daran denke, dass er, während unsere Körper (wir alle) verfallen, meinen Geist jeden Tag erneuert. Hoffnung. Ich glaube, das ist nicht zufällig geschehen. Ich glaube, er hat alles in seiner vollkommenen Weisheit gewählt und aus purer Liebe getan. Ein wirklich guter Gott. Mein Vertrauen und meine Zuversicht wert. Er trägt meine Lasten, wenn sie einfach zu viel werden. Er zeigt seine Stärke durch unsere Schwäche als sein Sprachrohr in einer bitteren, hoffnungslosen Welt. Zielstrebig. Deshalb kann ich, anstatt in unserer Realität die Fäuste gen Himmel zu schütteln, meine Hände zum Lob erheben. Das ist nicht bloße Positivität. Sie und ich wissen beide, dass es nichts nützt, egal wie oft wir wiederholen: „Ich werde heute dankbar sein. Ich werde mich dem Glück zuwenden und mich vom Schmerz abwenden“, bla, bla, bla. Tote, sinnlose Worte für ein schmerzendes Herz.

Elternteil eines Kindes mit besonderen Bedürfnissen: Ich sehe dich. Ich bin du. Und ich weiß, es ist schwer. Du gehst ständig durch Unvorstellbares, viele von euch mit viel schwereren Lasten als ich. Ich kann unsere Wege nicht vergleichen, aber ich glaube, dass mein Gott unser beider Bedürfnisse erfüllen kann. Er möchte es nutzen, und er hat die Kontrolle. Ich glaube, wenn er das für mein Kind gewählt hat, ist es absolut sein Bestes. Ich lasse zu, dass er es in mein Herz formt.

Elternteil eines Kindes mit besonderen Bedürfnissen: Du wirst so sehr geliebt. Du wirst gesehen. Du wirst umsorgt; und was du tust, ist wichtig. Alles hat einen Sinn, und du bist niemals allein.

HEILEN

Psychologie heilt, indem sie den ganzen Menschen durch emotionale Verarbeitung, Selbstregulation, unterstützende Beziehungen und ein ganzheitliches Verständnis biologischer, psychologischer und sozialer Faktoren berücksichtigt. Zu den Techniken gehören Achtsamkeit, Bewegung, gesunde Gewohnheiten und professionelle Hilfe in Form von Therapie, um Traumata zu verarbeiten, Stress zu bewältigen und Wohlbefinden und Resilienz zu verbessern.

Der Unterschied zwischen dem Erkennen des Heilungsbedarfs und dem Sich-selbst-Heilen-Lassen

Heilung. Sie ist ein Konzept und ein Prozess, der selten, wenn überhaupt, schnell und einfach verläuft. Manchmal verläuft der Prozess sanfter und stetiger als andere, während er in anderen Fällen quälend, langsam und schleppend sein kann. Er kann auch körperlich und emotional erschöpfend sein und in vielen Mustern und Wellen verlaufen. Manchmal ist die körperliche Seite der Heilung leichter als die emotionale und umgekehrt. Jeder Heilungsfall ist individuell, und gestern, als ich zum ersten Mal in dieser Saison eine Sandale trug, hatte ich eine bedeutende Erkenntnis.

Diese Sandalen wurden schnell zu meinen Lieblingssandalen, nachdem ich sie letztes Jahr früh im Sommer gekauft hatte. Sie waren bequem, schnittig und perfekt. Ich trug sie fast jeden Tag, und sie waren mein absoluter Fashion-Hit der Saison. Doch eines Abends Anfang August, nachdem ich mehrere Stunden fieberhaft am Laptop gearbeitet hatte, ging ich in die Küche, um mich an den Tisch zu setzen, und aus lauter Frust fiel mir der schwere Holzstuhl auf den kleinen Zeh meines rechten Fußes. Überraschenderweise spürte ich zwar zunächst leichte Schmerzen, aber sie waren nicht so schlimm, wie ich befürchtet hatte. Rückblickend mag es wohl die Wut und das Adrenalin gewesen sein, die mich angesichts meiner Müdigkeit und Frustration durchströmten und die anfänglichen Schmerzen größtenteils überdeckten.

Den Rest des Abends hatte ich kaum noch Schmerzen, und am nächsten Tag, nachdem ich mich angezogen und die geliebten Sandalen angezogen hatte, begann ich mich etwas unwohl zu fühlen. Ich dachte mir nicht viel dabei, abgelenkt von meinen anderen Aufgaben des Tages. Doch später am Tag, als ich durch die örtliche Bibliothek ging, wurden die Schmerzen schlimmer. Das Gehen wurde zu einer Kraftanstrengung, die ich kaum bewältigen konnte. Zuerst konnte ich nicht begreifen, warum die Schmerzen so plötzlich zunahmen, und ignorierte und vergaß die Ereignisse vom Vorabend mit meinem kleinen Zeh völlig.

Als mir klar wurde, dass etwas nicht stimmte, obwohl mein Zeh weder Blutergüsse noch irgendwelche Anzeichen außer einer Schwellung aufwies, machte ich mich auf den Weg in die Notaufnahme. Nach einem Röntgenbild wurde mir gesagt, dass keine Frakturen vorlägen, aber ich konnte mir die Schmerzen immer noch nicht vorstellen. Ich fühlte mich nicht „im Reinen“, und eine Verstauchung erschien mir auch nicht logisch. In der darauffolgenden Woche versuchte ich, meinen Alltag wie gewohnt zu bewältigen, hatte aber weiterhin Probleme mit dem Gehen. Zuerst dachte ich, diese Sandalen seien vielleicht nicht das beste Schuhwerk für den Moment, also versuchte ich, andere anzuziehen, hatte aber immer noch die gleichen Schmerzen. Die Schwellung in meinem Zeh wurde schlimmer, und so suchte ich erneut einen Arzt auf, diesmal einen Podologen.

Nach zwei Besuchen beim Podologen und einem MRT erhielt ich die Diagnose: Knochenmarködem, ein Hinweis auf eine Ermüdungsfraktur, die im Röntgenbild nicht zu erkennen war. Endlich stand die Diagnose fest, aber auf die darauf folgenden Maßnahmen bin ich nicht stolz, und bis heute wünschte ich, ich hätte anders gehandelt. Gipsverbände, sowohl Geh- als auch normale Gipsverbände, ein Stiefel und Krücken wurden mir vorgeschlagen und empfohlen, aber ich lehnte sie alle ab. Stattdessen ging ich weiter, zuckte vor Schmerzen zusammen, blieb alle paar Schritte stehen, um mich zu wärmen, und wimmerte die ganze Zeit.

Ehrlich gesagt, das Einzige, was mich heilte, war der Beginn der kälteren Monate und der Stiefelsaison. Meine Lieblingsstiefel, starr, hart und von der Beschaffenheit her einem Wanderstiefel ähnlich, erwiesen sich letzten Endes als meine Rettung. Nach etwa einer Woche in den Stiefeln ließen meine Schmerzen nach, und ich konnte wieder mit minimalen bis keinen Schmerzen mehr laufen.

Heute sind die Schmerzen nur noch eine ferne Erinnerung, aber gestern, als ich in diese Sandalen schlüpfte, dachte ich darüber nach. Sie erinnerten mich daran, wie langsam der Heilungsprozess sein kann, aber auch daran, wie sehr wir selbst für unsere Heilung verantwortlich sind. Sie sind für mich ein Beweis dafür, dass unsere Heilung allein in unserer Verantwortung liegt. Wir können uns entscheiden, sie durchzustehen, wie ich es getan habe, indem ich auf geeignetes Schuhwerk und Behandlung verzichtet habe, oder wir können Kompromisse eingehen und die Unannehmlichkeiten ertragen, die der Heilungsprozess mit sich bringen kann.

Heilung verläuft nicht immer geradlinig – oft ist es das Gegenteil. Manchmal beginnen wir den Heilungsprozess, und er stoppt abrupt oder stockt mit der Zeit und beginnt dann von neuem. Manchmal geschieht er ohne Vorwarnung, manchmal ist es ein bewusster Versuch, neu zu beginnen. Es gibt Momente, in denen wir denken, wir seien geheilt, und dann erkennen wir, dass wir es nicht sind; das kann nach einem auslösenden Ereignis sein oder spontan geschehen. Es gab viele Fälle, in denen ich mich nach bestimmten Situationen, Begegnungen und persönlichen Beziehungen für „geheilt“ hielt und dann merkte, dass ich mich nur vorübergehend betäubt hatte. Dabei ist es wichtig zu erkennen, dass der Kampf um die Heilung oder die Notwendigkeit, den Prozess zu beginnen oder zu stoppen, kein Versagen ist; es ist ein Zeichen dafür, dass wir Menschen sind. Es ist ein Zeichen dafür, dass das Leben weitergeht, Situationen entstehen, Menschen sich ändern, Bedürfnisse sich verschieben und unsere Aufmerksamkeit auf andere Weise benötigt wird.

Gleichzeitig erkennen wir manchmal zunächst nicht, wie sehr wir durch all das tatsächlich geheilt sind, so wie ich es gestern getan habe. Als ich diese Sandalen anzog und schmerzfrei darin lief, war ich erstaunt, wie weit ich gekommen war und wie ich die qualvollen letzten Wochen des letzten Sommers und Herbstes überstanden hatte. Die Schmerzen sind verschwunden, und jetzt blicke ich auf diese Zeit zurück und erkenne, dass meine Entscheidungen nicht die besten waren und meine Heilung behindert haben. Aber sich dessen bewusst zu sein, ist an sich schon heilsam. Sich dessen bewusst zu sein und dankbar zu sein, ist für den Heilungsprozess unerlässlich – zumindest für mich.

Ich hoffe, dass Sie, wenn Sie sich in der Heilung befinden – egal, wo Sie sich gerade befinden, ob Sie den Prozess noch nicht begonnen haben, kürzlich aufgehört haben oder sich festgefahren fühlen – wissen, dass Heilung wie ein Ozean ist; sie ist in Auf und Ab, manchmal mit großen Wellen oder Höhenflügen, manchmal stagniert sie oder ist vielleicht turbulent. Denken Sie daran, dass Heilung kein Wettlauf ist, den man laufen muss, oder eine Prüfung, die man benoten muss; es ist ein persönlicher Prozess voller Veränderungen und Verschiebungen. Eines ist jedoch wahr: Wir alle verfügen über die einzigartige Fähigkeit, auf eine Weise zu heilen, die für uns am besten funktioniert.

Heilung in einem toxischen Umfeld ist nicht möglich

Überlebenden wird gesagt, sie seien für ihre Heilung verantwortlich. Ich als Überlebende bin der Meinung, dass wir als kollektive Welt, Gesellschaft und Kultur dafür verantwortlich sind, ein Umfeld zu schaffen, das nicht traumatisiert ist und absichtlich Schaden anrichtet. Ein Umfeld, das nicht von vornherein unterdrückend ist.

Eine Pflanze kann ohne die notwendigen Bedingungen nicht gedeihen. Es wurde sogar ein Experiment durchgeführt, das zeigte, wie eine Pflanze auf verbale Schikanen reagierte, indem sie verkümmerte und starb, anstatt zu gedeihen und zu wachsen. Menschen sind wie Pflanzen und brauchen die richtigen Bedingungen, um zu gedeihen. Ich glaube nicht, dass Traumata in kleine oder große Ts oder Missbrauch in „schlimmer“ und „weniger“ unterteilt werden sollten. Das ist nicht hilfreich und erzeugt nur Scham, und Scham wirkt toxisch und blockiert den Heilungsprozess.

Überlebende sollten ihren Schmerz nicht rechtfertigen müssen oder das Gefühl haben, keine Hilfe oder Unterstützung zu verdienen, weil Schmerz und Trauma gemessen werden. Wir sollten Missbrauch nicht zulassen, indem wir erst handeln, wenn er extreme Ausmaße angenommen hat. Wir sollten „Nein“ sagen, Punkt. Missbrauch ist Missbrauch. Wir sollten alle unterstützen, die nicht nur körperlich, sondern auch emotional leiden und bluten. Es kann Jahre dauern, bis die Psyche heilt, und selbst dann bedeutet Heilung nicht, dass alles wieder so wird wie vorher. Sie bedeutet, sich an ein neues Leben anzupassen, mit Schmerz, Auslösern und Emotionen umzugehen und den Kampf und den Schmerz zu lindern. Ein erfülltes und glückliches Leben ist möglich, aber wir müssen uns anpassen und neue Lebensweisen und Fähigkeiten erlernen, die uns dabei helfen.

COVID-19 war eine kollektive Bedrohung und ein Trauma. Es hat vielen das Leben gekostet, und wir haben mit all dem zu kämpfen, was wir verloren haben. Doch sexueller Missbrauch und Gewalt, häuslicher Missbrauch und Gewalt sowie rassistische Traumata waren im Laufe der Geschichte immer wieder Pandemien. Und auch heute noch bedrohen sie das Leben und Wohlergehen so vieler Menschen, die ihr Leben durch Täter verloren haben oder ihren Schmerz durch Selbstmord beenden wollen.

Ich sehe Werbung, die Überlebende ermutigt, sich zu melden, und diejenigen, die mit Depressionen kämpfen, nicht im Stillen zu kämpfen, sondern zu reden. Wie oft müssen Überlebende reden? Wir haben geredet, aber die Unterdrückung hat uns zum Schweigen gebracht. Die Gesellschaft hat uns die Schuld auf die Opfer geschoben. Gerechtigkeit scheint nie zu herrschen, Veränderungen brauchen endlose Jahre, und wenn sie eintreten, ist es den Überlebenden zu verdanken.

Die Welt glaubt, sie könne Schmerz verstehen, den sie nie erfahren hat, und diejenigen verurteilen, die ihn erlebt haben.

Als Menschen denken wir manchmal, wir wüssten es besser und wüssten alles, bis es uns passiert.

Überlebende müssen nicht sprechen, die Welt muss ihre Ohren öffnen, um zuzuhören, Veränderungen zu sehen und sie in die Tat umzusetzen. Es reicht nicht zu sagen: „Ich bin kein Vergewaltiger, ich bin kein Missbrauchstäter, ich bin kein Rassist, kein Frauenfeind …“, denn die meisten von uns waren das Problem, auch wenn wir es nicht erkennen. Wir müssen uns selbst wirklich herausfordern, in uns hineinschauen und gemeinsam wütend werden, nicht nur, wenn Dinge uns persönlich oder unsere Lieben betreffen.

Wenn du psychische Erkrankungen wirklich unterstützt, dann hör auf, andere zu beschämen, zu verurteilen und Politiker mit narzisstischen Tendenzen zu wählen. Fang an, Überlebenden zu glauben, hör ihnen zu. Kämpfe für Gleichberechtigung, für Gerechtigkeit, für ein Ende der Grausamkeit gegenüber Menschen und Tieren. Fang an, die Umwelt und die Welt zu respektieren, die dir nicht gehört und auf die du keinen Anspruch hast. Hör auf, Leben und Natur zu zerstören und dich dann zu fragen, warum Dinge passieren. Hör auf, das zu tun und zu denken, es würde keine Konsequenzen haben.

Wenn wir in einer Welt leben, die menschliche Bedürfnisse nicht erfüllt, die weder sicher ist noch sich sicher anfühlt, glauben wir dann wirklich, dass psychische Erkrankungen einfach eine Krankheit sind? Dass Selbstmord nur die Folge von Depressionen ist? Depression ist ein Symptom, das sich in einer Welt manifestiert, die uns hilflos, hoffnungslos und allein fühlen lassen kann. Die Welt muss sich ändern, wenn psychische Erkrankungen besser werden sollen. All das sind Verletzungen der Psyche, und natürlich blutet die Psyche. Traurigerweise werden viele, wenn es die Psyche betrifft, einfach bluten gelassen oder aufgefordert, mit dem Bluten aufzuhören. Sehen Sie, Kämpfe sind eine normale menschliche Erfahrung und es ist schwer, Wunden zu heilen, wenn sich das Umfeld, das sie verursacht hat, nicht ändert.

Wie das Benennen von Angstzuständen zur Heilung beitrug

Krank zu werden ist beängstigend. Wenn man die Ursache der Krankheit nicht kennt und keine Möglichkeit hat, sich ihr zu stellen, ist es noch beängstigender. Meine erste Angstattacke hatte ich mit 14, obwohl ich damals noch keinen Namen dafür hatte. Zuerst war es ein ganz normaler Dienstag. Ich ging von der Schule nach Hause, aß einen Snack und spielte dann draußen mit meinem Hund und meinem Pferd. Wie immer machte mich das hungrig, gerade rechtzeitig zum Abendessen mit meiner Familie, das immer um 17 Uhr war.

Während ich draußen spielte, saß mein Bruder im Wohnzimmer und sah fern, mein Vater kümmerte sich draußen um den Garten und meine Mutter kochte in der Küche. Zum Abendessen versammelte sich meine Familie dann um den Tisch und besprach den Tag.

Es war 16:30 Uhr, aber mein Zuhause war so still und ruhig wie eine Geisterstadt. Kein sonst so lauter Lärm hallte aus dem Wohnzimmer, keine neuen Pflanzen oder Unkrauthaufen in der Einfahrt, kein Rasensprenger, der die Pflanzen im Garten sättigte, und rätselhafterweise auch kein Geräusch von Töpfen und Pfannen oder dem brummenden Ofen aus der Küche. Das einzige Geräusch, das ich hören konnte, war mein Herzschlag. Als die Uhr auf die Essenszeit zuging und der Himmel dunkler wurde, beschleunigte sich das Tempo.

Ich wusste, wo meine Mutter war. Zwei Wochen zuvor hatte sie meine Familie verlassen. Es war also nicht so, dass ich wusste, wo sie war, sondern wo sie nicht war, nämlich zu Hause, wo sie das Abendessen für ihre Familie zubereitete. Gewisse Ungewissheit, wenn man so will.

Ich wusste auch nicht, wo mein Bruder und mein Vater waren. Ich hoffte, sie waren nicht in die Fußstapfen meiner Mutter getreten und hatten spontan beschlossen, die Familie zu verlassen und ebenfalls wegzulaufen. Mein rationaler Teil wusste, dass sie nicht für immer weg waren – sie waren irgendwo anders, taten etwas anderes, ohne mich. Doch meine Mutter führte mir die deutliche, existenziell erschreckende Möglichkeit ein, dass der Mensch, der einen angeblich am meisten auf der Welt liebt, jederzeit seine Meinung ändern und erkennen könnte, dass er einen in Wirklichkeit gar nicht liebt, und einen allein und hungrig in einem baufälligen Haus zurücklassen könnte.

Diese Gedanken gingen mir durch den Kopf, als ich allein am Küchentisch saß und wartete, hoffte und träumte, dass bald das Abendessen serviert würde. Ich wollte hören, wie mein Bruder in der Schule war oder mein Vater auf der Arbeit. Und am meisten sehnte ich mich danach, wieder die Stimme meiner Mutter zu hören. Stille Tränen tropften mir aus den Augen, um die friedliche Atmosphäre der Küche, die ich einst vergötterte, nicht zu stören.

Schließlich wurde aus 16:30 Uhr 17:30 Uhr, aus 17:30 Uhr 18:30 Uhr und aus 18:30 Uhr 19:30 Uhr, und noch immer war weder Abendessen noch Familie in Sicht. Ich ergab mich dieser neuen Realität, schlurfte trübsinnig zum Schrank, holte ein Glas Erdnussbutter heraus und verschlang den Inhalt.

Mein Vater stolperte schließlich gegen 20 Uhr durch die Haustür. Nur diesmal stank er nach Alkohol, statt nach den wohlriechenden Beilagen, an die ich mich erinnerte. Mein Bruder kam an diesem Abend überhaupt nicht nach Hause. Keiner von beiden hatte sich vor heute so verhalten. Aber es war sicher nicht das letzte Mal, weder für sie noch für mich; ich würde mir weiterhin Sorgen machen, wenn ich allein zu Hause saß, ohne ein richtiges Abendessen in Aussicht.

Tatsächlich war dies nur ein weiterer Dienstag, der erste von vielen in dieser neuen Normalität. Einst eine sichere, gesunde Routine, war sie nun ein Wunschtraum, verdorben durch die harte Realität des Familientraumas. Und die daraus resultierende Angst.

Jahrzehnte später, nach dem Ende meiner Ehe, tauchten dieselben Gefühle der Sorge und Angst wieder auf, nur noch intensiver. Aufgrund der Probleme meiner Ehe fand ich mich nachts allein in meinem großen, leeren Haus wieder. Ich schloss die Türen ab und kauerte voller Angst auf meinem Sofa. Nur eine Flasche Wein in der Hand beruhigte meine Nerven, genau wie das Glas Erdnussbutter damals, als ich ein Teenager war. Ich konnte weder schlafen noch denken oder irgendetwas tun, was ich früher gerne getan hatte.

Ich fühlte mich gefangen in Bewältigungsmechanismen, die meine unterschwellige Angst nicht lindern konnten. Es war wie ein langsamer Tod, der mich unfähig machte, voranzukommen oder glücklich zu sein. Also suchte ich einen Therapeuten auf, der meine Gefühle etikettierte und bei mir eine generalisierte Angststörung diagnostizierte.

Überraschenderweise tröstete mich diese Diagnose, denn nun wusste ich, wie ich das Monster benennen konnte, das meine psychische Gesundheit jahrzehntelang terrorisierte. Und nun wusste ich, wo ich anfangen konnte, mehr über die Störung zu erfahren und letztendlich, wie ich diese Gefühle bekämpfen konnte.

Da ich eine eifrige Leserin bin, las ich nachts Bücher über Angstzustände. Ein wiederkehrendes Thema in diesen Büchern war das Konzept der Meditation als Behandlung von Angstzuständen. Da ich mich nicht länger so fühlen wollte, war ich offen für jede Behandlung, die meine Angst lindern könnte. Diese Bücher schickten mich auf die Reise, Meditation zu lernen, und ich bekam mehr, als ich erwartet hatte.

Das war vor 15 Jahren. Nicht nur ließen meine Ängste allmählich nach, sondern Meditation gab mir auch die nötige Orientierung, um mein Leben nach meiner Scheidung wieder aufzubauen. Ich wurde stärker und unabhängiger, pflegte eine enge Beziehung zu meinem damals kleinen Sohn (der inzwischen erwachsen ist) und gründete ein Unternehmen, das anderen Meditation beibringt, um ihnen bei der Heilung von Ängsten und Traumata zu helfen. Auf lange Sicht hat mir Meditation das Leben gerettet und tut es immer noch jeden Tag.

Trauma-informierte Therapie kann Ihnen bei der Heilung helfen

Trauma schmerzt

Traumata können schwerwiegende Auswirkungen auf die Psyche haben. Wenn Sie traumatische Erlebnisse haben, ist es wichtig, dass Sie einen Therapeuten aufsuchen, der versteht, was Sie emotional erleben. Anstatt mit einem psychodynamischen Therapeuten zusammenzuarbeiten, kann ein Therapeut, der traumainformierte Therapie praktiziert, Ihre Symptome möglicherweise besser behandeln.

Ihr Therapeut muss ein Trauma-Experte sein.

Es ist wichtig, dass Sie mit einem Therapeuten zusammenarbeiten, der weiß, was ein Trauma ist, damit er Ihnen bei der Heilung helfen kann. Menschen, die nicht wissen, wie man Trauma-Überlebende behandelt, können ihnen nicht optimal Wege zeigen, mit ihren traumatischen Erlebnissen umzugehen. Wenn Sie einen auf Trauma spezialisierten Therapeuten aufsuchen, nehmen Sie Ihre psychische Gesundheit selbst in die Hand und versuchen zu heilen. Was Sie erlebt haben, ist real und berechtigt. Sie müssen einem Therapeuten, der auf dieses Gebiet spezialisiert ist, nicht erklären, wie ein Trauma funktioniert.

Überlebende sexuellen Missbrauchs verdienen Gehör.

Wenn Sie eine Vergewaltigung oder einen sexuellen Übergriff überlebt haben, haben Sie das Recht, gehört zu werden. Ihre Stimme zählt, und die Zusammenarbeit mit einem Therapeuten, der Überlebende versteht, ist unerlässlich. Er kann Ihnen helfen, Ihr Trauma zu verarbeiten. Er versteht es besser als jeder andere Psychologe. Wenn Sie eine Therapiesitzung mit einem traumainformierten Therapeuten (egal ob online oder in Ihrer Nähe) besuchen, treffen Sie einen Traumaspezialisten.

Sexuellen Übergriff zu überleben ist eine ernste Angelegenheit, und Sie haben vielleicht Angst, darüber zu sprechen. Seien Sie versichert: Ein traumainformierter Therapeut weiß, dass Sie leiden, und möchte Ihre Geschichte hören. Er weiß, dass er Sie nicht drängen darf, wenn Sie sich getriggert fühlen, und möchte Ihnen bei der Heilung helfen. Das ist seine Verantwortung als Therapeut. Er ist darauf geschult, Traumata produktiv und effektiv zu verarbeiten. Egal, wie lange es dauert, er wird Ihnen treu bleiben und an Ihr Recht auf ein gutes Leben glauben.

Sie haben überlebt.

Trauma bedeutet Überleben. Du hast etwas Schreckliches durchgemacht und es geschafft. Du bist resilient. Du kannst dich von etwas, das dich tief verletzt hat, erholen und weiterleben. Deine Stärke inspiriert andere Überlebende. Denk daran, dass du stark bist, auch wenn du dich schwach fühlst. Denk daran, dass du geliebt wirst, auch wenn du dich nicht liebenswert fühlst. Dein Therapeut unterstützt dich auf deinem Weg zur Genesung.

Angst zu haben ist normal.

Es ist ganz natürlich, Angst zu haben, wenn man über ein traumatisches Erlebnis spricht. Lass dich von dieser Angst nicht lähmen; mach weiter. Stell dir deinen Therapeuten als Cheerleader vor. Stell dir deinen Berater als Coach vor. Er möchte, dass du deinen Schmerz verarbeitest und dich besser fühlst. Gute Therapeuten sind geduldig. Sie glauben an dich. Selbst wenn du nicht an dich selbst glaubst, wird ein guter Therapeut an deiner Seite bleiben und dir helfen, deine Selbstzweifel zu überwinden, damit du mehr erreichen kannst, als du dir je vorgestellt hast, und ein Leben führen kannst, in dem du deinen Schmerz anerkennst und weitermachst. Schmerzen zu haben ist extrem schwer, aber du kannst überleben. Du hast diese Erfahrung gemeistert und weißt nun, wie stark du innerlich bist.

Finde eine Beziehung zu einem hervorragenden Therapeuten.

Du verdienst es, mit einem Psychologen zusammenzuarbeiten, mit dem du dich wohlfühlst. Deine Geschichte ist ein sensibles Thema, und du möchtest dich sicher fühlen, wenn du verletzlich bist. Du hast das Recht, dich während deiner Sitzung wohlzufühlen. Ein Traumatherapeut ist Spezialist für die Bewältigung traumatischer Ereignisse und bietet dir einzigartige Fähigkeiten. Ob online oder persönlich, das Ziel ist dasselbe: dir zu helfen, von etwas zu heilen, das dich zu zerstören versucht hat. Du bist wichtig und du bist stark. Du hast überlebt und du kannst das durchstehen. Egal wie schwer es erscheint, du bist ein Kämpfer.

Du bist nicht allein.

Die Zeit heilt nicht immer alle Wunden.

(Von Ihnen) Geburtsmutter, leiblicher Elternteil, erste Mutter, biologische Mutter … jede Frau bevorzugt eine bestimmte Bezeichnung, wenn sie über ihren Adoptionsweg spricht. Unabhängig davon … Sie, die Frau, die das Kind zur Welt gebracht hat, sind eine Mutter.

Ich mochte es nie, als leibliche Mutter bezeichnet zu werden – aber die ganze Erfahrung hat mich so traurig gemacht und ich hatte das Gefühl, keine Stimme zu haben, also blieb ich einfach bei leiblicher Mutter. Es ist, als hätte ich ein schlechtes Gewissen, den Titel Mutter anzunehmen … und fühlte mich gleichzeitig respektlos behandelt, als wäre ich eine Babymaschine. Es gibt nicht genug Geschichten über leibliche Mütter. Es gibt nicht genug Unterstützung.

Die Geschichten, die man hört, sind erfunden, und die leibliche Mutter ist meist eine junge Frau, die entweder mit Suchtproblemen zu kämpfen hat oder sehr jung ist und kein Kind erziehen kann.

Dann sieht man die Geschichten auf dem Lifetime-Kanal, in denen die leiblichen Mütter die Bösewichter sind. Es ist so beschämend. Geburtsmütter sind starke, selbstlose, wundervolle Menschen. Sie machen jemandem das ultimative Geschenk, etwas, das sie selbst nicht tun konnten … Ich konnte ihre Familie mit einem wunderschönen Baby segnen.

Der Grund für diese Stereotypen ist, dass wir aus Scham zum Schweigen gezwungen werden … weil die Gesellschaft die Eltern, die das Kind adoptieren, als Retter betrachtet.

Nicht alle leiblichen Mütter empfinden so, aber viele. Hier ist die nackte Wahrheit darüber, eine leibliche Mutter zu sein.

Ihre Geburtstage sind die schwersten. Die schmerzhaftesten. Das Aufwachen nach dem Notkaiserschnitt an jenem Heiligabendmorgen 2004.

Meine Tochter zum ersten Mal auf der Neugeborenen-Intensivstation zu sehen, noch nicht wissend, dass dieses erste Mal, als ich sie sah, bald mein letztes sein würde. Ich betrachtete jeden einzelnen Zentimeter ihres Gesichts. Ich zählte ihre Zehen und Finger. hielt mein Gesicht sanft nah an ihres, um zu versuchen, mich an das Geräusch ihres Atems zu erinnern.

Ich nannte sie Faith.

Das Krankenhaus hatte mir eine Geburtsurkunde mit dem Namen gegeben, den ich ihr gegeben hatte. Aber das war irrelevant, weil sie eine neue Geburtsurkunde mit ihrem neuen Namen und ihren neuen Eltern bekommen würde. Ich war dankbar, dass ihre neuen Eltern damit einverstanden waren, dass ihr zweiter Vorname Faith lautete. Dafür habe ich sie sehr respektiert. Das hätten sie mir ersparen müssen.

Ich verließ das Krankenhaus kinderlos, mit einer gefälschten Geburtsurkunde und dem winzigen Mützchen, das sie trug. Monatelang schlief ich im Bett.

Ich habe das Mützchen immer noch zusammengefaltet in meiner Kommode. Nie gewaschen. Geboren in der 26. Woche. Sie im Arm zu halten … mein Gott, das war bittersüß. Zu diesem Zeitpunkt stimmte ich der offenen Adoption zu, aber nichts war in Stein gemeißelt. Sie gehörte immer noch mir.

Ich erinnere mich noch, wie ich der Krankenschwester, die sie mir gab, weinte, als ich sie auf der Neugeborenen-Intensivstation besuchte. Sie tröstete mich, weil sie wusste, dass ich mich für eine Adoption entschied. Die ganze Erfahrung war traumatisch. Ich wollte sie nicht verlassen. Zu wissen, an welchem ??Tag ich entlassen würde, war wie ein Countdown, ein Countdown zu einer schmerzhaften Realität.

Es wird nicht leichter, die Zeit heilt nicht alle Wunden. Vielleicht für andere leibliche Mütter, aber nicht für meinen Weg. Man lernt einfach, sein gebrochenes Herz mit einem Pflaster zu überdecken. Man sagt einem, man solle weitermachen, sein Leben leben. Ich wusste nicht, wie.

Mit jedem Geburtstag denke ich: „Das ist es, das Jahr, in dem ich mit allem im Reinen bin, in dem ich mein Leben weiterleben kann.“

Ihr 17. Geburtstag ist gerade vorbei. Dieses Jahr war schwierig. Jedes Jahr ist hart, aber manchmal trifft es einen anders. Jedes Jahr überkommt mich so viel Traurigkeit.

Ja, das ist mein Leben, und ich hatte eine ungewollte Schwangerschaft außerhalb der Ehe. Ja, ich übernehme die volle Verantwortung für meine Entscheidungen. Ja, ich war jung, aber ich war trotzdem erwachsen … Ich war 21 Jahre alt und in einer toxischen Beziehung.

Ich sage das alles, weil es, egal was passiert, immer Menschen geben wird, die voreingenommen, unsensibel und ohne jegliche Empathie sind. Egal, welchen Weg ich gewählt hätte, dieselben Menschen würden mich verurteilen.

Hätte ich mich für die Elternschaft entschieden, hätte ich staatliche Unterstützung und andere Unterstützungsleistungen gebraucht, um über die Runden zu kommen.

Dann werde ich von manchen verurteilt, die sagen: „Ich könnte mein Baby niemals aufgeben.“ Als wäre sie ein Stück Müll, das ich weggeworfen habe. Das macht mich wütend, denn Adoption ist kein einfacher Ausweg. Der Weg, den ich gewählt habe, war selbstlos und die schwierigste Entscheidung meines Lebens. Es sind immer die Leute, die keine Ahnung haben, wie das Leben in diesem Moment war. Man kann nicht gewinnen. Verdammt, wenn man es tut, verdammt, wenn man es nicht tut.

Für mich war es eine sehr schmerzhafte Erfahrung, leibliche Mutter zu sein. Ich habe mich gefühlt, als würde ich ein Doppelleben führen. Es ist ein seltsames Gefühl.

Ich habe mich wirklich von der Trauer verzehren lassen … sie hat mich in den letzten 17 Jahren manchmal so dysfunktional gemacht. Ich habe auf meinem Weg wirklich gekämpft. Ich hatte Mühe, das Geschehene zu verarbeiten, meine Realität zu akzeptieren. Ich tue mich immer noch schwer mit der Adoption.

Adoption ist hart. Offene Adoption ist hart.

Geburtsmutter zu sein ist ein unvergleichliches Gefühl, ein Gefühl, das ich niemandem jemals zumuten möchte. Es verändert einen wirklich.

Geburtsmutter zu sein ist nichts, was man sein möchte – man möchte Mutter sein. Das hätte ich mir nie vorgestellt.

Dieses Gefühl der Traurigkeit, bei dem einem das Herz buchstäblich schmerzt – man ist untröstlich. Man spürt diesen Kloß im Hals, der versucht, die Emotionen zu unterdrücken.

Ich vermisse sie. Ich vermisse alles, was ich mit ihr verloren habe. Ich habe das Gefühl, so viele im Stich gelassen zu haben, nicht nur sie.
Die Adoptionsagentur war meiner Meinung nach ein Witz. Jetzt, wo ich älter, weniger verletzlich, weiser und gebildeter bin, habe ich erkannt, dass sie alles tun, um die leibliche Mutter davon zu überzeugen, dass es ihrem Kind ohne sie besser geht, damit ihre Klienten (potenziellen Eltern) ein Baby bekommen können.

Sie lassen einen glauben, dass alles in Ordnung sein wird, weil sie offene Adoption als Wahlmöglichkeit verherrlichen.

Was sie einem nicht sagen, ist, dass bei offener Adoption nichts in Stein gemeißelt ist. Sobald man seine elterlichen Rechte aufgibt, ist es vorbei … das war’s.

Man setzt all sein Vertrauen und seine Hoffnung in diese Eltern, dass sie einem nichts antun. Man hat keine Rechte.

Die gebrochenen Versprechen, der Mangel an Unterstützung und Therapie für die leibliche Mutter. Sie geben einem ein Buch mit dem Titel „Wie man sich von seinem Baby verabschiedet“ oder ein Buch über offene Adoption, zusammen mit einigen Broschüren. Dann schicken sie einen weg. Sie wünschen einem alles Gute und jagen einen zur Tür hinaus.

Da ist dieses unangenehme und ungewohnte Gefühl. Ich liebe meine (leibliche) Tochter so sehr, aber ich weiß nicht einmal, wer sie ist. Selbst das laut auszusprechen, schmerzt mich zutiefst. Das ist hart. Hart, Dinge nicht zu wissen, die eine „Mutter“ über ihre Tochter wissen sollte. Ich wusste mehr über sie, als sie klein war, als ich sie öfter sah als jetzt. So etwas kann bei einer offenen Adoption passieren. Nicht freiwillig; ich hätte gerne eine enge Beziehung fortgesetzt, aber im Laufe der Jahre hörten die Telefonate auf, die Besuche blieben aus und Updates und Fotos kamen kaum noch. Ich könnte Ihnen nicht sagen, was ihre Lieblingsfarbe, ihre Lieblingsjahreszeit, ihr Lieblingsbuch oder ihr Lieblingsfach in der Schule war. Ich kenne weder ihr Lieblingsessen noch ihr Lieblingsdessert. Ich könnte Ihnen nicht sagen, was sie im Leben werden möchte. Ich kenne weder ihren Lieblingsfeiertag noch ihr Lieblingslied. Ich kenne weder ihren Lieblingsfilm noch … so vieles weiß ich nicht.

Man sagt, das Baby erinnert sich nicht an die Trennung …

Doch laut Adoption.org „betrachten Experten die Trennung von den leiblichen Eltern, selbst im Säuglingsalter, als traumatisches Ereignis. Das bedeutet, dass jedes adoptierte Kind früh in mindestens einer Form ein Trauma erlebt. Alles, woran das Kind gewöhnt war, selbst im Mutterleib, die Bilder, Geräusche und Gerüche, ist verschwunden.“

Ich habe mir alte Fotos meiner (leiblichen) Tochter angesehen. Dabei bin ich auf ein paar Fotos gestoßen – auf diesen Fotos sieht man mich mit einem gezwungenen Lächeln. Ich war unglücklich. Auf diesen Bildern war sie noch ein Neugeborenes. Es war zu früh, um zuzusehen, wie eine andere Frau und ein anderer Mann sie im Arm hielten. Es fühlte sich falsch an, unnatürlich … Ich kann den Schmerz, den ich in diesem Moment empfand, buchstäblich noch immer spüren. Ich fragte mich, ob eine offene Adoption das Richtige für mich war. Jedes Mal, wenn ich sie sah und besuchte, war es, als würde diese Wunde wieder und wieder aufreißen … und sie heilte nie. Jeder Besuch war ein Auslöser. Ich musste in Kontakt bleiben. Ich wollte sie nicht wieder verlieren. Ich wollte, dass sie wusste, wer ich war. Im Laufe der Jahre lernte ich, den Schmerz abzustumpfen.

Auf diesen Fotos war ich erst etwa sechs Wochen nach der Geburt. Natürlich wollte ich meine (leibliche) Tochter sehen, aber es war sehr unangenehm. Ich war deprimiert, trauerte um mein Kind, erholte mich noch immer vom Kaiserschnitt, band mir noch immer die Brüste ab, um die Milchproduktion zu stoppen, meine Hormone spielten verrückt, und ich litt neben allem anderen auch unter einer postnatalen Depression.

Unter all dem Schmerz, der Trauer und dem Schmerz weiß ich, dass ich das Beste getan habe. Ich wollte, dass sie ein schönes Leben hat.

An alle leiblichen Mütter, die immer noch leiden – und auch an diejenigen, die ihren Frieden gefunden haben.

Du bist großartig, vergiss das nie.

Heilung von PTBS

(Von Ihnen) Ich war ein relativ neues Mitglied einer kleinen Gemeinde in Atlanta, als ich um einen Verlust trauerte. In den letzten zwei Jahren hatte ich mit psychischen Problemen zu kämpfen, und als alleinerziehende Mutter, die eine Samenspende erhielt, hatte ich keinen Partner, der mir half oder auf den ich mich verlassen konnte. Ich musste eine Pflegefamilie in Anspruch nehmen und meine Tochter schließlich zur Adoption freigeben.

An den meisten Sonntagen gingen einige Gemeindemitglieder nach dem Gottesdienst zum Abendessen aus. Eines Abends wurde ich zum Abendessen eingeladen; widerwillig ging ich hin, aber es war ziemlich unterhaltsam. Während des Abendessens kam eine Frau auf mich zu. Später erfuhr ich, dass sie Adoptivmutter war. Sie bot an, bei mir zu Hause vorbeizukommen und ihr Buch vorzulesen. Nun, dachte ich, das war seltsam. Warum sollte sie ihr Buch bei mir zu Hause lesen wollen? Sie bot mir nicht an, mir ihr Buch vorzulesen. Ich wusste nicht, was ich von diesem Angebot halten sollte, aber sie schien einen Ort zum Lesen zu brauchen, also sagte ich zu.

In der nächsten Woche tauchte sie auf. Sie saß in meinem Wohnzimmer und las ihr Buch. An diesem Tag stand ich auf. Als sie das nächste Mal kam, spülte ich ab. Sie kam wieder, und ich wusch Wäsche. Sie war einfach immer da. Ich hatte das Leben schon aufgegeben, aber sie war immer für mich da. In Wirklichkeit konnte sie nichts sagen, was mich hätte aufmuntern können. Niemand wusste, was er zu mir sagen sollte. Es ging nicht einmal um einen Auflauf. Alle anderen blieben weg.

Sie hat in den ersten Tagen nach dem Verlust meiner Tochter einen riesigen Unterschied gemacht. Ich bin so dankbar für ihre Anwesenheit. Schließlich begannen wir, gemeinsam Hausarbeiten zu erledigen, als ich den Verkauf meines Hauses vorbereitete. Sie saß sogar bei mir, als ich das Zimmer meiner Tochter ausräumte. Es war ein unerträglicher Prozess, der mich zutiefst erschütterte. Ich kann nicht in Worte fassen, welchen Einfluss sie auf mich hatte. Manchmal fehlen einem die Worte, und wir müssen einfach füreinander da sein.

Wenn ich vor Publikum spreche, werde ich oft gefragt, wie man einem geliebten Menschen helfen kann. Ich erzähle ihnen diese Geschichte. Wie sie für mich da war, ohne Worte oder Taten. Manchmal muss man einfach nur im Wohnzimmer seines Freundes lesen, der Rest kommt von selbst.

Mein neuer Freund und ich sind mittlerweile alte Freunde. Samstagmorgens trifft man uns bei IHOP, wo wir gemeinsam Kaffee trinken und füreinander da sind.

Böcker som har hjälpt överlevande av barndomsmisshandel att läka

Om du växte upp med att uppleva barnmisshandel påverkar det dig ofta långt in i vuxen ålder. Kanske hör du dig själv upprepa ord för dig själv som du hörde under din våldsamma uppväxt. Kanske manifesterar ditt känslomässiga trauma sig fysiskt i form av kronisk huvudvärk, smärta eller flashbacks. Eller kanske kämpar du med att hitta hälsosamma hanteringsmekanismer för att hantera den känslomässiga smärtan.

Det är i sådana här stunder som böcker kan vara användbara.

1. “Matilda” av Roald Dahl

“Jag läste den första gången i tredje klass och den har varit min bok sedan dess. Min berättelse stämde nästan perfekt överens med Matildas och innan jag fick mitt lyckliga slut gav det mig hopp om att det så småningom skulle komma ett. Det har gått nästan ett år nu sedan jag adopterades av min lärare sedan åtta år.”

”Det gjorde mig inte så ensam, eftersom jag alltid kände mig som den utstötta i min familj när jag växte upp. [Jag kände mig som] barnet ingen ville ha i min närhet. Och precis som Matilda sågs mina gåvor som svagheter eller förbiseddes helt. Det gav mig också hopp om att saker och ting en dag kunde bli bättre, och att jag kunde få en kärleksfull egen familj. Och det har jag nu.”

2. ”Kroppen håller räkningen” av Bessel van der Kolk

”Det hjälpte till att förklara varför PTSD-symtom kan ha så starka fysiska manifestationer och hur somatiska terapier är så viktiga för läkning.”

3. ”The Shack” av William P. Young

”The Shack. Jag har kämpat med varför Gud skulle tillåta att något sådant hända, men den här boken utmanar min ilska och jag bröt ihop i gråt när jag var klar med den. Jag har läst den flera gånger sedan dess.”

4. ”A Child Called It” av Dave Pelzer

”Den var svår att läsa, och jag hoppade definitivt över vissa delar, men den hjälpte mig att förstå att jag också led av övergrepp, och jag visste att det var en radikal idé för mig då att tro att det var övergrepp. Det förändrade bokstavligen allt för mig att veta att jag inte var ensam, men att jag behövde få hjälp från någon som inte heller skulle äventyra min säkerhet. Det vände på steken för mina förövare och fick mig att känna mig som en hjälte.”

5. ”Hungerspelen”-trilogin av Suzanne Collins

”’Hungerspelen’-böckerna. Särskilt i den sista boken på de sista sidorna där hon säger hur det kommer att finnas dagar då du kommer att falla ihop, men du kommer tillbaka från det och fortfarande älska dina nära och kära. Även hennes beskrivning av att vara gravid. Jag kunde relatera till det som en överlevare av sexuella övergrepp – att vara gravid var inte alltid magiskt.”

6. “En serie olyckliga händelser” av Lemony Snicket

“Violet, Klaus och Sunny gick igenom helvetet och tillbaka i varje bok, men oavsett vad, kämpade de sig igenom sin situation och kom ut levande på andra sidan, vilket alltid var ett supermotiverande budskap för mig trots det dystra ämnet. Gav mig hopp om att jag fortfarande hade kraften att ta mig igenom nästan vilken stressig situation som helst som kastades i min väg.”

7. “Min söta Audrina” av V.C. Andrews

“’Min söta Audrina’ och sedan andra V.C. Andrews-böcker hjälpte mig i förskoleåldern att känna mig mindre ensam som offer för flera typer av övergrepp och hjälpte mig att upptäcka att det var tillräckligt vanligt att ha en extremt trasig familj för att berättelser bygger på den. Decennier senare upptäckte jag att min tonåring läste de böckerna och fick höra att det var för att bättre förstå mina upplevelser. Jag skulle rekommendera till unga vuxna av samma skäl.”

8. “She’s Come Undone” av Wally Lamb

“Så många små saker i den som säger mig att jag inte är ensam. Den är ganska lugnande för mig. Jag har läst den inte mindre än 50 gånger.”

9. “Will I Ever Be Good Enough?” av Karyl McBride

“Det var en bok om att bli uppfostrad av en narcissistisk mamma. Det var en fantastisk bok som hjälpte mig genom min läkning av barnmisshandel och avvisande.”

10. “Blood and Chocolate” av Annette Curtis Klause

“Jag identifierade mig starkt med huvudpersonen Vivian, vars flock är i ruiner efter hennes fars död, den en gång Alfa. Jag läste den medan jag var i fosterhem, och jag ger ärligt talat den här boken äran för att ha räddat mitt liv. Den handlade om familjedynamik, relationer, inre konflikter och lågmäld depression och självmord. Men i slutändan är den hoppfull och full av möjligheter.”

Bücher, die Opfern von Kindesmissbrauch geholfen haben, zu verarbeiten

Wenn Sie mit Kindesmissbrauch aufgewachsen sind, wirkt sich dieser oft bis ins Erwachsenenalter aus. Vielleicht wiederholen Sie sich selbst Worte, die Sie in Ihrer missbräuchlichen Kindheit gehört haben. Vielleicht manifestiert sich Ihr emotionales Trauma körperlich in Form von chronischen Kopfschmerzen, Schmerzen oder Flashbacks. Oder vielleicht fällt es Ihnen schwer, gesunde Bewältigungsstrategien für den emotionalen Schmerz zu finden.

In solchen Momenten können Bücher hilfreich sein.

1. „Matilda“ von Roald Dahl

„Ich habe es zum ersten Mal in der dritten Klasse gelesen und seitdem ist es mein Buch. Meine Geschichte passte fast perfekt zu Matildas, und bevor ich mein Happy End bekam, gab es mir Hoffnung, dass es irgendwann eines geben würde. Es ist jetzt fast ein Jahr her, dass ich von meiner Lehrerin, mit der ich acht Jahre lang zusammen war, adoptiert wurde.“

„Es hat mich nicht so allein gemacht, da ich mich in meiner Familie immer wie eine Außenseiterin gefühlt habe. [Ich fühlte mich] wie das Kind, das niemand um sich haben wollte. Und wie Matilda wurden meine Gaben als Schwächen angesehen oder völlig übersehen. Es gab mir aber auch Hoffnung, dass es eines Tages besser werden könnte und ich eine eigene liebevolle Familie haben könnte. Und die habe ich jetzt.“

2. „Der Körper zählt“ von Bessel van der Kolk

„Es half zu verstehen, warum PTBS-Symptome so starke körperliche Auswirkungen haben können und wie wichtig somatische Therapien für die Heilung sind.“

3. „Die Hütte“ von William P. Young

„Die Hütte. Ich habe mich damit auseinandergesetzt, warum Gott so etwas zulässt, aber dieses Buch fordert meine Wut heraus, und ich brach in Tränen aus, als ich es zu Ende gelesen hatte. Ich habe es seitdem mehrmals gelesen.“

4. „Ein Kind namens Es“ von Dave Pelzer

„Es war schwer zu lesen, und ich habe definitiv einige Stellen übersprungen, aber es half mir zu verstehen, dass ich selbst unter Missbrauch litt, und ich wusste, dass es damals für mich eine radikale Vorstellung war, es als Missbrauch zu betrachten. Es veränderte buchstäblich alles für mich, zu wissen, dass ich nicht allein war, aber ich brauchte Hilfe von jemandem, der meine Sicherheit nicht gefährden würde. Es drehte den Spieß um und gab mir das Gefühl, eine Heldin zu sein.“

5. „Die Tribute von Panem“-Trilogie von Suzanne Collins

„Die ‚Tribute von Panem‘-Bücher. Besonders im letzten Buch, auf den letzten Seiten, wo sie sagt, dass es Tage geben wird, an denen man einen Rückfall erleidet, aber man wird wieder auf die Beine kommen und seine Lieben immer noch lieben. Auch ihre Beschreibung der Schwangerschaft. Als Überlebende sexuellen Missbrauchs konnte ich das nachvollziehen – schwanger zu sein war nicht immer magisch.“

6. „Eine Reihe betrüblicher Ereignisse“ von Lemony Snicket

„Violet, Klaus und Sunny haben in jedem Buch die Hölle durchgemacht, aber egal was passierte, sie haben ihre Situation gemeistert und sind am Ende lebend herausgekommen. Das war für mich trotz des düsteren Themas immer eine sehr motivierende Botschaft. Es gab mir Hoffnung, dass ich immer noch die Kraft hatte, fast jede stressige Situation zu meistern.“

7. „Meine süße Audrina“ von V.C. Andrews

„‚Meine süße Audrina‘ und andere Bücher von V.C. Andrews halfen mir als Jugendlicher, mich als Opfer verschiedener Formen von Missbrauch weniger allein zu fühlen. Sie halfen mir zu erkennen, dass extrem zerrüttete Familien so häufig vorkommen, dass Geschichten darauf basieren. Jahrzehnte später entdeckte ich, dass mein Teenager diese Bücher las, und erfuhr, dass er sie las, um meine Erfahrungen besser zu verstehen. Aus denselben Gründen würde ich sie jungen Erwachsenen empfehlen.“

8. „She’s Come Undone“ von Wally Lamb

„So viele kleine Dinge darin sagen mir, dass ich nicht allein bin. Es ist sehr beruhigend für mich. Ich habe es mindestens 50 Mal gelesen.“

9. „Will I Ever Be Good Enough?“ von Karyl McBride

„Es war ein Buch über die Erziehung durch eine narzisstische Mutter. Es war ein großartiges Buch, das mir bei der Verarbeitung von Kindesmissbrauch und Ablehnung geholfen hat.“

10. „Blood and Chocolate“ von Annette Curtis Klause

„Ich habe mich stark mit der Hauptfigur Vivian identifiziert, deren Rudel nach dem Tod ihres Vaters, des ehemaligen Alphas, in Trümmern liegt. Ich habe das Buch gelesen, als ich in Pflege war, und ich verdanke es ehrlich gesagt, dass es mein Leben gerettet hat. Es ging um Familiendynamik, Beziehungen, innere Konflikte, leichte Depressionen und Selbstmord. Aber letztendlich ist es hoffnungsvoll und voller Möglichkeiten.“

Wie Kunst mir half, zu heilen

(Von dir) Teil 1

Die Biografien von Künstlern und ihre Werke faszinieren mich ebenso wie ihre Schöpfungen. Was bewegte sie dazu, sich mit ihrer Kreativität auseinanderzusetzen? Warum entschieden sie sich für ein bestimmtes Werk? Wie veränderte ihr kreatives Schaffen das Leben anderer? In welchem ??historischen Kontext wirkte ihre Kunst? Diese vielschichtigen Geschichten überdauern Zeit und Raum, indem sie eine tiefe Verbindung zwischen Betrachter und Künstler herstellen – eine Verbindung, die mich ebenso fasziniert wie der ästhetische Wert ihrer Werke.

Kunst hat mich in allen Bereichen meines Lebens inspiriert und belebt: als Kind, als Freundin, als Grundschullehrerin, als Aktivistin, als Museumspädagogin, aber vor allem als Tochter. Schon in jungen Jahren nahm mich meine Mutter Nina mit zu Shows, Musicals und Ausstellungen in unserer Heimatstadt Manhattan. Sie ermutigte mich, zu Hause weiter zu zeichnen, als in den Heften der Grundschule „weniger Illustrationen und mehr Worte, bitte“ stand. In der Grundschule besuchte ich für kurze Zeit die Isadora Duncan Tanz-/Ballettschule in der Nähe der Carnegie Hall. Die Lehrer waren so freundlich, diese turbulente Zeit zu beenden – mir und ihnen zuliebe – und schickten mich dann in einen progressiven, interpretierenden Jazztanzkurs in der Upper West Side. Ich bin unendlich dankbar, dass es im Zeitalter der sozialen Medien keine Fotos mehr gibt, die an diese Zeit erinnern. Man denke nur an Regenbogenfarben, glitzernde Beinwärmer und lila Strumpfhosen.

Karten für „Der Nussknacker“ im Lincoln Center waren ein Muss für die Winterferien. George Balanchine, Patricia McBride, Rudolph Nurejew, Michail Baryschnikow, Pavarotti und Leonard Bernstein waren die einzigen Namen, die unsere ganze Familie dazu bringen konnten, gemeinsam fernzusehen. Wir sahen „Les Misérables“ zweimal in Manhattan und noch einmal in London, denn wer konnte ihn schon einmal sehen? In meinem letzten Highschool-Jahr begannen wir, unsere Theaterkarten ausschließlich bei Broadway Cares/Equity Fights AIDS zu kaufen. Nach dem College störte es sie nicht wirklich, als ich mir ein Keith-Haring-Tattoo auf den Knöchel stechen ließ. Zum Teil, weil sie wusste, dass ich es notfalls mit Hosen oder Strümpfen verdecken konnte, aber vor allem, weil sie verstand, warum ihre heterosexuelle, kunstliebende Tochter sich in der LGBT-Community Philadelphias für den Kampf gegen AIDS und Homophobie einsetzte.

Wir spazierten durch den Central Park unter „The Gates“ zum Metropolitan Museum of Art, um im Trustee Dining Room zu speisen – nicht so sehr wegen des Essens, sondern um „The Gates“ von oben zu sehen. Wir besuchten die Neue Galerie bei ihrer Eröffnung und weinten vor Klimt und Schiele. Immer wenn einer von uns eine Ausstellung ohne den anderen besuchte, schleppten wir unweigerlich zwei Exemplare der gebundenen Ausstellungskataloge mit. Diese Kataloge dienen als autobiografische Zeitleiste meiner Obsession für verschiedene Künstler. Monet war meine erste Obsession und Liebe. Dann Matisse und Chagall, gefolgt von einer kurzen Phase der Begeisterung für Lichtenstein, dann Giacometti, Klee, Morandi, Georgia O’Keefe, Dora Marr und François Gilot, Jackson Pollack, Lee Krasner, Toulouse Lautrec, Keith Haring und Frida Kahlo.

Ganz oben auf meiner Liste steht Van Gogh.

Im Herbst 2003 unternahm ich eine Reise in die Niederlande und nach Frankreich, deren Reiseroute darauf ausgerichtet war, auf Van Goghs Spuren zu wandeln. Während andere mich für meine Wahl dieses Traumurlaubs bezweifelten, konnte nur meine Mutter die Gründe und die spirituelle Bedeutung dieser Reise nachvollziehen. Sie verstand meine Besessenheit, denn sie selbst hatte einige Jahre zuvor die Pilgerreise nach Südfrankreich unternommen.

Die Zeit hat an der körperlichen Kraft meiner Mutter gezehrt, nicht jedoch an ihrem Intellekt, ihrer Schönheit oder ihrem Geist. Auch wenn wir nicht gemeinsam Aufführungen und Ausstellungen besuchen können, unterhalten wir uns endlos über die Künste: den frustrierenden und lohnenden Schaffensprozess; die Wahl von Themen, Farben, Medien und Materialien; Ausstellungen; Kostüme; große Schauspieler und Schriftsteller; Gemälde; Couture; und neue Entdeckungen über die alten Meister.
Als Tochter kann ich nur Vermutungen darüber anstellen, welche meiner Lebenserfahrungen meine Mutter am meisten schätzt. Wenn ich raten müsste, war es der größte privilegierte Moment, den ich 2012 hatte. Ich stand ganz allein in einem kleinen Galerieraum mit Van Goghs Mandelblüten-Gemälde von 1890. Die Ausstellung „Van Gogh hautnah“ im Philadelphia Museum of Art, wo ich als Museumspädagogin angestellt war, war noch nicht für die Öffentlichkeit zugänglich. Es war ein seltener, privater Moment, mit einem Schatz der Kunstwelt allein zu sein. Das Gemälde hatte Vincent mit Liebe und vielleicht auch Hoffnung für seinen Bruder Theo angefertigt, um die Geburt von Theos Sohn zu feiern, der passenderweise Vincent hieß. Wie meine Mutter unterstützte Theo die künstlerischen Bestrebungen seines Bruders treu. Wieder einmal trug ich zwei gebundene Ausstellungskataloge nach Hause.

Teil Zwei

Im Oktober 2014 verletzte ich mich und erlitt einen Schädelbruch, ein leichtes Schädel-Hirn-Trauma und eine posttraumatische Belastungsstörung. Ein Tag zuvor war ich eine selbstbewusste, energiegeladene, intellektuelle Frau, eine engagierte Lehrerin, eine aufmerksame Freundin und Ausdauersportlerin, doch plötzlich fühlte ich mich fremd in meiner Haut. Ich war handlungsunfähig, erschöpft und durch körperliche Schmerzen und kognitive Symptome eingeschränkt, die mich seitdem dazu zwangen, in einer ruhigen, sorgfältig geplanten, langsamen, kleinen Welt zu leben. Mein neurooptometrisches System, der Frontallappen, sowie andere neurologische Schaltkreise wurden durch einen Schlag auf Gesicht, Kopf und Halswirbelsäule beeinträchtigt. Aufgrund extremer kognitiver Erschöpfung verlor ich die Fähigkeit zum Multitasking, zum Erinnern an Details, zum Organisieren, zum Navigieren in geschäftigen visuellen Umgebungen, zum Autofahren, zum gleichzeitigen Jonglieren mit Gehen und Sprechen, zum Verfolgen mehrerer Gespräche in sozialen Situationen und zum Formulieren zusammenhängender Gedanken.

Lesen war unmöglich; Fernsehen und Computerbildschirme waren unerträglich. Selbst das Verfolgen einer Geschichte in einem Podcast war anstrengend. Ich schlief täglich 12 bis 14 Stunden und kämpfte mit unglaublichen Migräneattacken, Übelkeit, Gleichgewichtsstörungen, Lichtempfindlichkeit und Tinnitus. Zum Glück konnte ich sitzen und in meinen Museumskatalogen blättern. Die Gemäldebilder zu betrachten, spendete mir Trost und eine Verbindung zur Schönheit.

Mehrere Monate Vestibularistherapie, Neurofeedback und Sehtherapie vergingen, und ich meisterte die von meinem Behandlungsteam verordneten Übungen. Diese Therapien waren anfangs anstrengend und furchtbar schmerzhaft. Meine erste Neurooptometrie-Ärztin empfahl mir, die Sehübungen mit einem blauen Pergamentfilter vor dem Schlafengehen durchzuführen, damit ich danach sofort einschlafen konnte. Diese Übungen waren mühsam, verursachten Kopfschmerzen, Müdigkeit und Übelkeit, waren aber notwendig, um meinen binokularen Fokus, meine visuelle Wahrnehmung und meine sakkadischen Augenbewegungen neu zu trainieren.

Als ich die Sehtherapien beherrschte, standen mir keine weiteren Bücher zur Verfügung, die mich hätten fordern können, und die Ärztin entließ mich als Patientin. Sie konnte einfach nichts mehr für mich tun. Doch keine dieser Übungen ließe sich auf die reale Welt übertragen. Dort arbeitet Ihr neurooptisches System in einem viel größeren Maßstab und in viel geschäftigeren Umgebungen mit einem breiten Spektrum externer Reize. Stellen Sie sich vor, was das Gehirn braucht, um Autofahren, Lebensmitteleinkauf, Essengehen mit Freunden in einem lauten Restaurant, Triathlon, Unterrichten einer Gruppe von 30 Schülern, die Organisation einer Spendenaktion oder den Besuch einer sehenswerten Museumsausstellung zu organisieren und zu verarbeiten.

Nehmen wir als Beispiel eine Museumsausstellung. Zu solchen Aktivitäten gehören das Verfolgen bewegter Körper, die Anpassung an verschiedene Licht- und Geräuschkulissen, das visuelle Scannen und Verarbeiten von Teilen eines Gemäldes, das Einschätzen des Abstands zu einer anderen Person oder Gruppe, das Navigieren durch Menschenmengen beim Treppensteigen oder Rolltreppenfahren, das Gehen und Verarbeiten beim Anhören einer Audiodatei, das Lesen und Verarbeiten der an die Wand gemalten Notizen des Kurators, das Vergleichen von zwei oder drei Gemälden, das Ordnen Ihrer Gedanken, Reaktionen und Erinnerungen zum Kunstwerk sowie das Navigieren durch den Ausstellungsraum für eine optimale Betrachtung, ohne andere Besucher zu stören.

Jetzt fügen Sie einen Freund hinzu! Man kann sich ruhig unterhalten, den Blicken anderer folgen, ihre Reaktionen und Bemerkungen betrachten, ein Werk betrachten und dabei die Menschen ignorieren, die vor einem vorbeigehen, während der Blick immer wieder zu seinem Gegenüber wandert. Unser Gehirn sortiert, verarbeitet, stellt Verbindungen her und ist gleichzeitig aktiv!

Meine ersten Sehtherapien verbesserten meine Fähigkeiten so sehr, dass ich Texte in großer Schrift mit der blauen Pergamentfolie einige Minuten lang und dann allmählich länger lesen konnte. Die Trainingsübungen, die ich in der Privatsphäre meines Zuhauses gemeistert hatte, würden mich jedoch nie wieder in ein Museum oder einen Unterrichtsraum bringen, ebenso wenig wie die routinemäßigen Vestibularistherapieübungen in ruhiger Umgebung unter Anleitung von Therapeuten.

Eines Tages kam mir beim Tagebuchschreiben zu Hause die Idee: Ich könnte anfangen, größere Muster in mein Tagebuch zu zeichnen, um die Sehtherapieübungen nachzuahmen und meine Augen weiter zu trainieren und neue Nervenbahnen zu stärken. Ich begann, schwierigere Übungen zu entwickeln, indem ich Zeichnungen und – damals noch kompliziert erscheinende – Designs erfand. So begann mein Weg durch die künstlerische Medizin. Ich stellte meinen staubigen Zeichentisch ins Esszimmer, wo es länger hell war, und begann mit meiner eigenen visuellen und emotionalen Kunsttherapie.

Meine Ärzte und Therapeuten waren ziemlich überrascht über die Fortschritte, die mein neurooptometrisches System durch das Zeichnen zu Hause machte. Der Beweis liegt in der zunehmenden Komplexität der von mir erstellten Designs und Farben. Als ich ein Niveau erreicht hatte, auf dem ich selbst etwas gestalten konnte, ohne Symptome auszulösen, fügte ich den Designs schrittweise mehr Details und Farben hinzu und begann, sie auf Facebook zu veröffentlichen. Das führte zu mehr Kommunikation mit den Freunden, die ich vermisste.

Das Erstellen von Illustrationen für meine Freunde ging sehr langsam voran und erforderte ein erhöhtes Maß an exekutiven Funktionen und daher mehr Ruhe und Meditation während des Prozesses. Ich konnte nur in sehr kurzen Schüben zeichnen. Meine exekutiven Funktionen wurden durch die Recherche von Pflanzen, das Skizzieren auf Millimeterpapier zur Gestaltung von Layouts, die Auswahl von Farben und das Entwickeln von räumlichen Beziehungen und Mustern auf der Seite auf die Probe gestellt. Gelegentliche Meditationspausen und Atemübungen wurden Teil des Prozesses, um meine verschlimmerten Symptome zu lindern. Mein Gehirn verdrahtete sich neu, und seine Batterie entlud sich schnell bei Aufgaben, die einst mühelos waren.

Die ausschließliche Konzentration auf das Zeichnen und Meditieren in der Stille meines Zuhauses förderte eine Verbindung zu etwas Intuitivem und Kreativem, das über den physischen Bereich körperlicher Empfindungen hinausging. Zeichnen und Meditieren wurden zu einer bewussten Ablenkung von den Schmerzen, insbesondere von den Migräneattacken, die mit der Hirnverletzung einhergingen. Die Kunst fühlte sich an, als würde sie aus einem göttlichen Ort aus mir herausströmen und mein gebrochenes Herz heilen. Das Schaffen von Kunst für meine Lieben beruhigte mein überaktives sympathisches Nervensystem und hob meine Stimmung, ähnlich wie Meditation und Gebet. Heute schaue ich mir manche Werke an und kann nicht glauben, dass sie von mir stammen.

Mit Hilfe geduldiger und humorvoller Freunde habe ich mich an einigen Ausstellungen im Philadelphia Museum of Art versucht. Auf Anregung eines anderen Künstlers reichte ich meine Arbeiten bei jurierten lokalen Ausstellungen im Philadelphia Sketch Club ein. Ich war überrascht und begeistert, als im Herbst 2016 und im Frühjahr 2017 zwei meiner Gemälde in Phillustration8 und The Art of the Flower aufgenommen wurden. Die Teilnahme an den Empfängen der jeweiligen Ausstellungen mit Freunden war sehr bewegend, und ich wünschte nur, meine Mutter wäre gesund genug, um bei mir zu sein.

Epilog

Vor einigen Jahren verließ meine Mutter ihr geliebtes Zuhause in Manhattan, um nach Philadelphia zu ziehen und näher bei ihren Töchtern und zwei Enkelkindern zu sein. Wenn man sein ganzes Leben lang in einer Wohnung lebt, muss man sich einen Haufen anhäufen, was man behalten, was man wegwerfen und was man verschenken möchte. Einige Zeit nach ihrem Umzug nach Philadelphia brachte mir meine Mutter einen sorgfältig gepackten, hohen, schweren Karton. Darin befand sich ihre umfangreiche Sammlung von Mitgliedermitteilungen des Metropolitan Museum of Art, die sie über mehr als zwei Jahrzehnte zusammengetragen hatte.

Sie hatte meine Skizzenbücher aus der Grundschule, Mittelschule und Oberschule archiviert und verpackt, sowie eine zwei Meter lange Tuscheillustration, die ich in der Oberschule angefertigt hatte. Sie zeigt eine bunte Menschenschlange vor einem New Yorker Nachtclub, den meine Freunde und ich oft besuchten und der passenderweise „The Underground“ hieß. Sie wusste immer, dass Kunst mein Weg zum Glück sein sollte. Letztes Weihnachten schenkte ich meiner Mutter einen gerahmten Druck einer der Illustrationen, die mir geholfen haben, zu heilen: die „Iris für Alex“-Illustration, die ich für meinen lieben Freund Alex angefertigt hatte. Mama sagte mir, sie könne nicht aufhören, sie anzustarren.

Heilung nach emotionalem Missbrauch durch Gaslighting

Gaslighting ist in der Populärpsychologie offenbar ein neues Thema. Immer mehr Artikel warnen vor den Gefahren von Gaslighting und wie man einen Gaslighter erkennt. Ich habe selbst einige solcher Artikel geschrieben.

Ist es Zeit für einen weiteren? Ich denke schon. Da nun mehr Menschen über Gaslighting Bescheid wissen, müssen sie wissen, wie sie nach dieser Erfahrung heilen können, wie nach jeder Art von emotionalem Missbrauch.

Denn genau das ist Gaslighting – emotionaler Missbrauch. Es handelt sich jedoch um eine besondere Form von emotionalem Missbrauch. Beim Gaslighting leugnet eine Person in einer Beziehung (romantisch, familiär oder freundschaftlich) die Realitätswahrnehmung der anderen Person und versucht, das Opfer davon zu überzeugen, dass sie der „Verrückte“ in der Beziehung ist. Wie bei anderen Formen emotionalen Missbrauchs versucht der Gaslighter möglicherweise, das Opfer von Freunden und Verwandten zu isolieren, ihm durch sporadische Bestärkung (unaufrichtige Entschuldigungen) wieder in die Beziehung zu ziehen oder die Person mit Beleidigungen zu verunglimpfen.

Der Kern von Gaslighting ist jedoch die Verleugnung der Realität des anderen. Der Täter sagt im Grunde: „Du kannst deinen eigenen Gefühlen nicht trauen. Meine Sicht der Welt ist richtig, deine aber nicht. Du bist ‚verrückt‘.“ Natürlich kann der Gaslighter auch die bekannten Techniken emotionalen Missbrauchs anwenden: Isolation, Beleidigungen, Projektion und Herabwürdigung. Gaslighting ist jedoch einzigartig, weil der Täter das Weltbild, das Selbstwertgefühl und den Glauben an sich selbst verzerrt.

Die Heilung von Gaslighting ist nicht einfach, aber möglich. Hier ein Rat von mir, einer Person, die selbst Opfer von Gaslighting war und nun auf dem Weg der Besserung ist:

1. Geh so weit wie möglich vom Gaslighter weg.

Ja, das kann bedeuten, den Kontakt zu einem Familienmitglied abzubrechen, wenn dieses das Gaslighting betreibt. Es kann bedeuten, die Stadt zu verlassen. Es bedeutet jedoch einen aufrichtigen und dauerhaften emotionalen Bruch.

2. Halte keinen Kontakt zum Gaslighter.

Du denkst vielleicht, dass er dir keinen weiteren Schaden zufügen kann, sobald du dich von ihm gelöst hast. Das ist nur eine Einladung zu weiterer emotionaler Gewalt.

3. Benenne den Missbrauch.

Sag dir selbst – und möglicherweise einer vertrauten Person: „Das war Gaslighting. Ich wurde emotional missbraucht und dazu verleitet, zu denken, ich sei ‚verrückt‘. Meine Weltanschauung wurde geleugnet und meine Gedanken und Gefühle wurden für ungültig erklärt.“

4. Spüre die Gefühle.

Es kann eine Weile dauern, bis du die Gefühle, die Gaslighting mit sich bringt, zugeben oder gar erleben kannst. Deine erste Reaktion mag Erleichterung sein („Wenigstens bin ich da raus!“), aber dahinter lauern möglicherweise jahrelange Wut, Frustration, Angst und Zorn. Es kann Arbeit erfordern, diese Gefühle an die Oberfläche zu bringen, sie zu spüren und ihre Berechtigung zu erkennen.

5. Hol dir Hilfe.

Dies kann ein Therapeut sein, der auf die Behandlung von Opfern emotionalen Missbrauchs spezialisiert ist, oder ein unterstützender Freund, ein Familienmitglied oder ein religiöser Berater. Es sollte jemand sein, der Ihnen vorurteilsfrei zuhört, Ihre Wahrnehmung der Realität bestätigt und Verständnis für Ihre Situation hat.

6. Versuchen Sie nicht, sich zu rächen.

Das ist nur eine weitere Möglichkeit, wieder Kontakt zu Ihrem Gaslighter aufzunehmen. Es gibt der Person eine weitere Gelegenheit, zu „beweisen“, dass Sie „verrückt“ sind.

7. Bauen Sie neue Beziehungen auf.

Es mag Ihnen so vorkommen, als gäbe es niemanden in Ihrer Welt, der Sie versteht und unterstützt. Eine Zeit lang können Sie vielleicht nicht genug Vertrauen für einen neuen engen Freund oder Partner haben. Möglicherweise müssen Sie erst einmal viel verarbeiten. Aber denken Sie daran, dass Gaslighter in der Minderheit sind; die meisten Menschen tun das nicht bei Menschen, die ihnen angeblich wichtig sind.

8. Geben Sie der Sache Zeit.

Es kann Jahre dauern, bis ich die Erfahrung vollständig verarbeitet habe. Ich weiß, dass es bei mir so war. Vielleicht solltest du dich nicht direkt auf eine Übergangsbeziehung einlassen. Du brauchst Zeit und Raum, um deine Gefühle zu verarbeiten und deine Wahrnehmung der Realität neu aufzubauen.

Du solltest wissen, dass Gaslighting kein Lebensstil sein muss. Es kann enden, wenn du die Kraft aufbringst, dich davon zu lösen. Du kannst heilen und dir zurückholen, was du als wahr erkannt hast – dass du ein Mensch bist, der Liebe verdient. Deine Wahrnehmungen und Gefühle sind gültig. Du musst nicht nach der Realitätswahrnehmung eines anderen leben. Du bist nicht „verrückt“.

Pole-Dance-Kurse können helfen, sexuelle Übergriffe zu verarbeiten

(Von dir) Vor ein paar Jahren habe ich etwas erlebt, was niemand erleben möchte, aber leider viele Menschen erleiden: sexuelle Übergriffe. Es passierte nicht wie in Filmen, und ehrlich gesagt, wenn ich zurückblicke, fühlt es sich unwirklich an. Ich brauchte lange, um das Geschehene zu verarbeiten, es passierte nicht sofort. Ich bin nicht später nach Hause gegangen und zusammengebrochen, es dauerte etwa sechs bis sieben Monate, bis es mir klar wurde. Ich habe diese Erinnerung so schnell verdrängt, dass es lange dauerte, bis ich es offen zugab.

Als ich es dann tat, verlor ich jegliches Selbstvertrauen, fühlte mich schmutzig und hasste mich dafür, es nicht kommen gesehen und nicht so reagiert zu haben, wie ich es mir vorgestellt hatte. Ich weigerte mich, Dates zu haben, und sprach sogar mit niemandem über Sex. Ich hatte mich von mir selbst distanziert und konnte es nicht ertragen, mich im Spiegel anzusehen. Ich dachte, ich würde es nie überwinden, dass die Person, die es getan hatte, mir meine Würde raubte. Ich spürte, wie ich in diesem Teufelskreis gefangen war, die Erinnerung immer wieder aufleben zu lassen und mich selbst noch mehr zu hassen. Also dachte ich darüber nach, etwas Neues auszuprobieren, um aus dem Haus zu kommen und zu sehen, ob es mein Selbstvertrauen stärken würde.

Pole Dance wollte ich schon immer mal ausprobieren, hatte aber nie den Mut dazu. Ich fand es immer unglaublich, wie die Leute Tricks an der Stange hinlegten und einen Freestyle-Tanz machten, weil man so viel Kraft und Selbstvertrauen dafür braucht. Ich fand online ein Studio mit tollen Bewertungen und stürzte mich einfach hinein, bevor ich zu viel darüber nachdachte. Das Gefühl nach meiner ersten Stunde war unbeschreiblich. Ich wusste, ich musste immer wiederkommen. Und das tat ich. Mit jeder Stunde wuchs mein Selbstvertrauen, und die Ermutigung und Unterstützung meiner Trainer und anderer Kursteilnehmer spornte mich an, weiterzumachen. Jeder Erfolg, den ich hatte, war ein weiterer Triumph für mich. Ich fühlte mich überglücklich.

Aber das Beste war: Ich verliebte mich wieder in meinen Körper. Ich fühlte mich nicht mehr schmutzig, ich hasste mich nicht mehr, ich hatte nicht mehr das Bedürfnis, mich vor anderen zu verstecken und mich zu schämen. Ich empfand diese neue Art der Selbstliebe, die so stark war, dass ich das Geschehene mit anderen Augen sah. Mir wurde klar, dass ich diese schreckliche Erinnerung überwinden und trotzdem mein Leben leben kann. Mir wurde klar, dass ich mich nicht davon ruinieren lassen würde. Stattdessen würde es mich stärker machen.

Leider ist Pole immer noch mit einem großen Stigma behaftet, und ich finde das lächerlich. Nichts auf der Welt hat mein Selbstvertrauen so gestärkt wie Pole-Stunden. Ich habe festgestellt, dass man sich so sehr in dem verliert, was man tut, dass es einen mental an einen anderen Ort bringt. Durch Pole habe ich gelernt, jeden Teil von mir selbst zu lieben. Ich habe gelernt, alles loszulassen, was mich jedes Mal quälte, wenn ich zu Beginn einer Stunde eine Stange in die Hand nahm. Die Atmosphäre inmitten so hilfsbereiter Menschen, die alle das Gleiche genossen und sich gegenseitig ermutigten, war so aufbauend.

Aber das Beste daran? Ich habe gelernt, mich selbst wieder zu lieben, und es fühlt sich großartig an.

Was Überlebende von Kindheitstraumata zur Heilung brauchen

Ich habe viele Jahre lang die Schuld für meine misshandelnde Familie auf mich genommen und alle Möglichkeiten ausgeschöpft, mit ihnen „auszukommen“. Als ich schließlich den Kontakt abbrach, dauerte es weitere zehn Jahre, bis ich mich sicher genug fühlte, meine Vergangenheit vollständig zu akzeptieren und zu trauern. Obwohl ich dachte, ich hätte schon einiges aufgearbeitet, hat es ein ganzes Leben gedauert, bis ich bestimmte Aspekte des Missbrauchs verarbeitet habe. Manche Erinnerungen waren verdrängt, manche unter unangebrachten Schuld- und Schamgefühlen begraben. Manche wurden so sehr heruntergespielt, dass sie fast normal erschienen. Ich hatte das Glück, den Großteil meines Erwachsenenlebens damit zu verbringen, mir einzugestehen, dass die Ereignisse in meiner Kindheit nicht richtig waren, und ich brach den Kontakt ab, noch bevor mir wirklich klar wurde, wie wichtig das war. Ich wusste einfach, dass ich es für meine geistige Gesundheit tun musste. Aber für mich ist es noch lange nicht vorbei, und in vielerlei Hinsicht habe ich das Gefühl, dass ich gerade erst mit der Arbeit beginne.

Die Heilung von Kindheitstraumata ist möglich, aber Betroffene brauchen das richtige Umfeld. Oftmals haben Kinder erst dann die Möglichkeit, mit den Folgen umzugehen, wenn sie erwachsen sind und ihre toxische Vergangenheit hinter sich gelassen haben. Manche Menschen können ihrem Missbrauch nie entkommen, und manche finden nie einen Ort, an dem sie sich sicher genug fühlen, um die harte Arbeit der Heilung zu leisten.

Wohlmeinende Freunde und Angehörige, die Überlebende unterstützen möchten, richten oft mehr Schaden als Nutzen an, wenn sie sich nicht vorher über die Auswirkungen eines Traumas informieren. Überlebende dazu zu drängen, ihren Peinigern zu „verzeihen“ oder ihnen zu sagen, sie sollten „darüber hinwegkommen“, gehören zu den häufigsten Fehlern. Basierend auf meiner persönlichen Erfahrung und den Erfahrungen vieler anderer Überlebender habe ich hier eine Liste mit fünf Dingen zusammengestellt, die Traumaüberlebende zur Heilung brauchen. Diese Liste ist keineswegs vollständig, aber für diejenigen, die ihre Angehörigen unterstützen möchten, ist sie ein guter Ausgangspunkt.

1. Distanz zu toxischen Menschen.

Traumaüberlebende müssen sich vor allem von allen fernhalten, die in ihrem Umfeld Stress und Disharmonie verursachen. Heilung kann erst dann stattfinden, wenn das aktuelle Umfeld frei von Menschen ist, die lügen, betrügen, manipulieren, beschuldigen, wütend werden oder eine schlechte Impulskontrolle zeigen. Das Aufreißen alter Wunden verstärkt die Toxizität der Gegenwart nur noch. Für viele ist Kontaktverzicht der richtige Weg, aber nicht jeder schafft das. Eine der wichtigsten Fähigkeiten, die ein Traumaüberlebender erlernen muss, ist, sich von allen zu distanzieren, die ihn stressen, und zwar ohne sich dafür zu entschuldigen.

2. Eine ruhige, entspannte Umgebung.

Im Gehirn eines Traumaüberlebenden tobt ein Krieg, und viele leiden an posttraumatischer Belastungsstörung (PTBS) oder komplexer posttraumatischer Belastungsstörung (PTBS). Traumaüberlebende können leicht durch laute Geräusche oder übermäßig aufgeregte Energie in ihrer Umgebung erschrecken. Selbst eine positive, aber chaotische Umgebung, wie ein Sportspiel oder die Nähe spielender Kinder, kann bei vielen Menschen extreme Belastungen auslösen. Lärm fühlt sich im Gehirn wie Rauschen an und kann einen Traumaüberlebenden schnell überfordern. Eine ruhige Umgebung ist entscheidend, um sich sicher zu fühlen. Studien zeigen, dass Traumaüberlebende täglich bis zu zwei Stunden absolute Stille brauchen, um abzuschalten und neue Kraft zu tanken.

3. Sanfte Bewegung.

Es ist bekannt, dass Bewegung viele positive Auswirkungen auf die Gesundheit hat. Für Menschen mit einem Trauma ist Bewegung ein wichtiger Teil des Heilungsprozesses, aber es muss die richtige Art von Aktivität sein. Leistungssport in Mannschaften oder andere intensive Aktivitäten sind allzu oft kontraproduktiv, und ein traumatisiertes Kind zu sportlichen Höchstleistungen zu drängen, kann retraumatisierend sein. Hat ein Überlebender beispielsweise einen „wütenden“ Vater, kann ein Trainer, der von der Seitenlinie schreit, mehr schaden als nützen. Bewegung muss von dem motiviert sein, was sich für den Überlebenden gut anfühlt, nicht von dem, was sich wie eine Strafe anfühlt. Individuelle Sportarten, die „persönliche Bestleistungen“ erbringen, wie Schwimmen, können sich gut anfühlen, oder Aktivitäten, die die Verbindung zwischen Körper und Geist fördern, wie Yoga, werden oft bevorzugt. Der Überlebende muss das Gefühl haben, Kontrolle über seinen eigenen Körper und sein Erleben zu haben. Für Traumaüberlebende ist es ein wichtiger Schritt, sich wieder mit dem vertraut zu machen, was sich für ihren Körper gut anfühlt, und ihnen zu ermöglichen, selbst zu entscheiden.

4. Sicherheit.

Traumaüberlebende sind oft dissoziiert oder von ihren Gefühlen losgelöst, was ein Bewältigungsmechanismus ist, der sie vor extremem Terror schützt. Es ist wichtig, dass Überlebende selbst entscheiden, was sich sicher anfühlt. Ebenso wichtig ist es für alle Unterstützer in ihrem Umfeld, sofort zu respektieren, was Überlebende brauchen, um sich sicher zu fühlen. Versuchen Sie nicht, mit Traumaüberlebenden darüber zu argumentieren oder zu streiten, was sicher ist und was nicht. Es ist ihre Wahrnehmung, nicht Ihre. Wenn sie sich nicht sicher fühlen, unterstützen Sie sie dabei, die notwendigen Veränderungen in ihrem unmittelbaren Umfeld vorzunehmen. Einem Traumaüberlebenden zu erlauben, die Worte „Ich fühle mich nicht sicher“ auszusprechen, ist ein großer Schritt zur Genesung. Wenn Sie jemand sind, in dessen Nähe sich ein Traumaüberlebender nicht sicher fühlt, nehmen Sie es nicht persönlich. Wenn Sie ihn unterstützen möchten, tun Sie alles, was er braucht, um ein sicherer Mensch zu sein.

5. Autonomie.

Eine Überlebende braucht die Freiheit, selbst zu entscheiden, was sie mag und was nicht. Es ist äußerst wichtig für eine Traumaüberlebende, sich von niemandem in ihrem unmittelbaren Umfeld kontrolliert oder manipuliert zu fühlen. Traumaüberlebende in der Kindheit reagieren nicht gut auf autoritäre Regeln und Vorschriften nach dem Motto „Entweder du machst es so, oder du machst es nicht so“. Sie brauchen Menschen, die ihnen beibringen, wie sie denken sollen, nicht was sie denken sollen. Kritisches Denken kann für Missbrauchsopfer lebensrettend sein. Wenn Überlebende befähigt werden, ihre eigenen Entscheidungen zu treffen, wächst ihr Selbstvertrauen und Selbstwertgefühl. Missbrauchstäter sind per Definition kontrollsüchtige, manipulative Menschen, die Tatsachen zu ihren Gunsten verdrehen. Missbrauchsopfer müssen dabei unterstützt werden, ihre eigene Macht zurückzugewinnen.

Wie Musik heilt

„Musik drückt das Unaussprechliche aus, worüber man nicht schweigen kann.“ Victor Hugo

(Von dir) Musik begleitet mich ständig. Ich bin nicht wirklich jemand, der Stille mag. Beim Hausputz läuft Musik im Hintergrund; im Auto läuft Musik im Hintergrund. Ich bin sogar schon mal auf der Station im Krankenhaus in Gesang ausgebrochen. Musik hat mein Leben stark beeinflusst. Die Ausnahme war, als meine Welt nach dem Tod meines Enkelsohns Konnor am 22. November 2015 verstummte.

Drei Wochen lang konnte ich es nicht ertragen, das Radio einzuschalten, aus Angst vor dem, was ich hören und was es in mir auslösen könnte.

Musik berührt mich. Sie hat Bedeutung. Sie kann mich aus der Fassung bringen. Sie ist in meiner Seele.

Ich war auf einem ziemlich guten Weg. Ich war zwar nicht im siebten Himmel oder so ähnlich, aber ich war gelassen, und es lief ziemlich gut. Wie ein Tritt in den Hintern wurde ich zurück in die Trauerrealität geschickt. Die Trauerrealität meines Lebens, in der ich tagsüber wie im Automatismus funktioniere und es gerade so weit schaffe, dass alle denken, es geht mir gut. Ich rede gerade so viel, dass es mich übersteht; wenn ich nach Hause komme, ist es die ultimative Erlösung. Die Tränen sind kathartisch, und doch ist der Schmerz in meinem Herzen und meinem Bauch immer präsent. Egal, wie viel ich weine, ich weiß, er wird nie wiederkommen.

Mir wurde vorgeschlagen, Antidepressiva zu nehmen. „Vielleicht geht es dir dann besser“, sagen sie. Sie wollen, dass ich ins Land der Lebenden komme und glücklich bin. Ich habe die Antidepressiva ausprobiert, nicht nur einmal, sondern zweimal, und ich konnte sie nicht vertragen. Mein Magen sagte einfach nein.

Ich gehe weiter mit der Absicht, mit meiner Trauer fertig zu werden, wenn sie mich trifft. Es ist immer der Schlag der Realität, dass Konnor weg ist, nur für den Fall, dass ich es vergessen habe. Die Tage, an denen ich nach Luft schnappe, erinnern mich daran, dass er weg ist. In Gedanken geht dieser schreckliche Tag immer und immer wieder durch. So ein Tag, an dem mein Herz den ganzen Tag rast. Verdammt, mein Verstand und mein Herz, ich kann es nicht kontrollieren. Es trifft mich wie ein Güterzug, und ich weiß, es ist besser, als es zu ignorieren. Ich weiß einfach nicht, wie lange es dauern wird. Einen Tag, eine Woche. Ich weiß es einfach nicht.

Ich habe meine eigenen persönlichen Maßnahmen, die ich einsetze, um sicherzustellen, dass meine Trauer sicher verarbeitet werden kann. Ich habe das Gefühl, meine Trauerreise auf gesunde Weise fortzusetzen. Musik ist dabei mein Begleiter. Wenn stille Tränen fließen, hilft mir Musik meistens, mich weniger allein zu fühlen. Der Text versteht mich, und ich hätte ihn nicht besser schreiben können. Die Melodie bringt mich einfach dazu, mich ruhiger, entspannter und sogar friedlicher zu fühlen.

Haben Sie noch nie ein Lied gehört, es mit einem Freund oder einer Freundin geteilt und gesagt: „Hör dir das an!“ „So fühle ich für dich!“ Musik ist ein universeller Kommunikator. Egal, um welche Musik es sich handelt. Ob Pop, Rap oder Alternative. Es geht um die Perspektive. Wenn jemand über etwas singen kann, mit dem ich mich identifizieren kann, und eine Melodie hat, die mich tief berührt, bin ich tief berührt und verbunden mit dieser Musik und diesem Künstler. Ich möchte mehr davon hören.

Wenn man gut gelaunt ist, möchte man oft Lieder hören, die einen bei Laune halten. Wenn man deprimiert ist, möchte man oft Musik hören, die die eigenen Gefühle versteht. Vielleicht ist ein melancholischerer Radiosender die richtige Wahl. Frustriert? Kein Problem, wir haben Musik für jede Stimmung.

Was wäre ein Film ohne Musik? Diese schönen Szenen wären ohne die musikalische Untermalung wahrscheinlich nicht halb so gut. Besonders die dramatischen, traurigen. Denk mal darüber nach.

Wenn ich einen schlechten Tag habe, spiele ich Musik, die mir erlaubt, die Emotionen rauszulassen, die ich den ganzen Tag in mir getragen habe. Ich lasse mich von der Musik dorthin tragen, wo ich sein muss, und lasse die Texte sagen, was ich sagen muss. Ich schnappe mir ein Taschentuch und lasse einfach los.

Musik ermöglicht es mir, die Tränen zu vergießen, die ich loswerden muss, ohne mich dabei allein zu fühlen.

Wie Victor Hugo sagte: „Musik drückt das aus, was nicht gesagt werden kann und worüber man nicht schweigen kann.“

Entschuldige dich nie für deinen Wunsch zu heilen

(Von dir) Als trauernde Mutter gebe ich auf!

Mein Stress.

Mein Gefühl, nicht genug getan zu haben.

Meine Fixierung auf das Ergebnis.

Meine Überforderung.

Das sind die Dinge, die mich heute daran hindern, mich gut zu fühlen.

Wenn ich aufgebe, bin ich an einem besseren Ort.

Ein Ort des Vertrauens und des Glaubens, der es mir ermöglicht, das Licht wieder zu sehen.

Wieder das Licht zu sein.

Mein Sohn starb vor 21 Jahren, und das sind die Dinge, die mein Licht heute trüben.

Als meine Trauer jedoch noch neu für mich war, waren diese Dinge anders.

Es waren tiefe Verzweiflung, Traurigkeit, Wut.

Kommt dir das bekannt vor?

Ich kenne mich.

Und wie viele andere Trauernde neige ich dazu, mich in die Dunkelheit zurückzuziehen, mich zu verstecken. Und ich habe immer erwartet, dass die Leute mich dort finden.

Menschen in der Dunkelheit brauchen das Licht. Sie müssen einen flüchtigen Blick darauf erhaschen. Aber es geht nicht darum, dass das Licht sie findet.

Sie müssen das Licht finden.

Jeder Mensch trägt in dieser Dunkelheit die Verantwortung, das Licht zu finden. Und das ist eine Wahrheit, der sich so viele nicht stellen wollen.

In der Dunkelheit der Trauer sitzen wir mit anderen zusammen, die ebenfalls in dieser Dunkelheit leben. Mit denen, die diesen Schmerz kennen. Wir trösten uns gegenseitig, halten einander die Hände, geben uns Mut.

Viele leiden Schmerzen und warten darauf, dass das Licht sie findet.

Andere suchen nach dem Licht. Sie sind diejenigen, die bereit sind zu heilen.

Dann sieht es jemand! Sie beginnen, darauf zuzugehen. Sie wissen, dass dieses Licht Leben ist, das auf sie wartet.

Ein Leben, das hell und hoffnungsvoll ist, und sie sehen sogar Augenblicke der Freude!

Sie gehen darauf zu.

Sie gehen ein paar Schritte darauf zu und glauben, während sie die anderen an den Händen halten, dass sie auch sie ins Licht führen werden. Und dann merken sie, wie der Griff fester wird.

Sie bemerken, dass diejenigen, die ihnen Liebe, Verständnis und Unterstützung angeboten haben, nicht nur nicht mit ihnen gehen wollen, sondern sie sogar davon abhalten wollen.

Mach weiter!

Geh weiter. Strebe weiter. Finde das Licht!

Finde dein Leben. Es ruft dich.

Finde den Ort, an dem du deine Kraft findest und wieder mit voller Kraft strahlen kannst.

Dann kannst du den Weg für die nächste mutige Seele erleuchten, die bereit ist, die Reise von der Trauer ins Leben anzutreten.

Hoffnung für Hoffnung

In der Psychologie bezeichnet Hoffnung einen kognitiven Motivationszustand, in dem Menschen glauben, ihre Ziele aus eigener Kraft und durch die Entwicklung von Wegen zur Überwindung von Hindernissen erreichen zu können. Es ist ein dynamischer Prozess, der zielgerichtetes Denken und Handlungsfreiheit beinhaltet und es Menschen ermöglicht, sich Herausforderungen anzupassen und ihr Wohlbefinden zu bewahren. Hoffnung, maßgeblich entwickelt vom Psychologen C.R. Snyder, beinhaltet klare Ziele, die wahrgenommene Fähigkeit, Wege dorthin zu finden (Wege) und die Motivation, diese Wege zu verfolgen (Handlungsfreiheit). Es ist eine erlernte Fähigkeit, nicht nur ein Gefühl, die zu besserer Bewältigung, persönlichem Wachstum und allgemeiner Lebensqualität führt.

Ich habe einmal einen Mann Selbstmord begehen sehen.

Nein, das ist kein Witz, und nein, ich werde keine Details nennen, außer dass es unglaublich tragisch war. Und es hat mich zu ein paar Gedanken gebracht.

Viele von euch wissen, dass ich an einer schweren depressiven Störung leide. Es gibt Tage, an denen ich einfach alles beenden möchte und mich frage, warum Gott mich auf diese Erde gebracht hat und was ich sonst noch Gutes für andere tun kann. Es ist eine schreckliche Krankheit, die ich nicht einmal meinem schlimmsten Feind wünschen würde.

Und doch, gleichzeitig… denke ich manchmal, sie sei ein Geschenk. Denn ich habe gelernt, ohne Hoffnung zu leben, und manchmal ist das eine großartige Fähigkeit. Nur Menschen mit Selbstmordtendenzen können Hoffnung wirklich verstehen, glaube ich, denn es ist das Versprechen der Hoffnung – nicht die Hoffnung selbst –, das einen durch die Dunkelheit bringt. Die Vorstellung, dass sich die Dinge eines Tages bessern könnten. Die Lüge, die man flüstert: „Eines Tages wird sich das ändern. Eines Tages wird es besser. Eines Tages werde ich… glücklich sein.“

Und natürlich ist es keine Lüge. Dinge ändern sich. Dinge werden besser. Glück findet man, wenn man durch genügend Türen geht und genügend Kilometer geht. Man muss nur einige dunkle Flecken auf dem Weg durchstehen. Menschen, die glauben, Hoffnungslosigkeit sei ihre Realität… wir können uns selbst belügen. Wir haben eine Krankheit, die uns daran hindert zu glauben, dass jemals etwas Gutes passieren wird, aber meistens machen wir weiter. Warum? Weil wir auf Hoffnung hoffen. Wir stecken unsere Ziele nicht hoch, wir hoffen nicht auf Feste, sondern auf die Reste, die vom Tisch fallen.

Und das ist genug. Es muss genug sein. Denn wenn man sich lange genug von diesen Resten ernähren kann … wieder … ändern sich die Dinge. Die Dinge werden besser. Die Dinge werden gut.

Das ist ein wichtiger Grund, warum ich Horror schreibe: weil es ein Genre ist, das es mir ermöglicht, den äußersten Schrecken zu erforschen, um die größte Gnade zu finden. Geschichten, die es mir erlauben, mich selbst weiterhin zu belügen. „Es wird besser. Es wird sich ändern. Ich werde glücklich sein.“ Denn selbst im Schrecken, selbst in der Dunkelheit … gibt es Licht. Es gibt Güte.

Es gibt Hoffnung.

Ich weiß nicht, warum der Mann letzte Nacht getan hat, was er getan hat. Meine Gebete sind bei ihm, seiner Familie und seinen Lieben.

Wenn du Schmerzen hast. Wenn du krank bist. Wenn du auf die Dachsparren schaust und überlegst, welches dein Gewicht tragen wird … Halte durch. Belüge dich weiter selbst. Sagen Sie sich immer wieder: Wenn Sie einfach weitermachen, werden sich die Dinge ändern, besser werden und Sie werden glücklich sein.

Denn wie dieser Geschichtenerzähler Ihnen sagen wird, finden wir manchmal die größten Wahrheiten, wenn wir uns selbst wunderbare Lügen erzählen. Von Hoffnung.

Gott segne Sie. Umarmen Sie Ihre Familien. Seien Sie gut zueinander. Verletzen Sie sich nie selbst.

Hoffnung.

(Från dig) Ofta ger människor oss falskt hopp, eftersom de tror att det kan hjälpa mot hälsoångest. Men jag tror att falskt hopp är värre än inget hopp. Varför? För att det inte hjälper oss att lära oss att leva med svåra sanningar. Ändå tror vissa att det är bättre att ge eller ta emot falskt hopp än inget hopp. Jag håller inte med. Låt oss titta på hopp och hälsa.

1. Falskt hopp kontra lugnande
   En gång sa min läkare till mig att “det kommer att bli lättare”. Det hade gått sex år sedan jag fick diagnosen och behandlades för bröstcancer. För många betyder det att det kommer att bli lättare: färre bekymmer om att cancern kommer tillbaka och mindre chans att cancern kommer tillbaka. En av onkologerna sa till och med att jag hade blivit “botad”, medan en annan sa att allt som kunde göras hade gjorts.

Jag vet att kommentarer som min läkares är avsedda att lugna, gjorda med de bästa avsikter. Men jag vet också att de ofta är avsedda att lugna det som tolkas som hälsoångest, hopplöshet, pessimism och cynism. Vad jag känner är allt ovanstående och ändå inget av det.

2. Hälsovakenhet kontra hälsoångest
   Om du har fått diagnosen cancer eller annan livsförändrande eller livsförkortande sjukdom, kanske du också känner till känslan av att leva med vad jag kallar ständiga “undertexter”:

Ingenting är vad det är. Ingenting är som det brukade vara. Ingenting är som vi trodde att det skulle vara. Och vi ifrågasätter mycket.

Kommentarer som “Men du ser så bra ut … du får inte oroa dig så mycket” kan vara ohjälpsamma och farliga. De kan locka oss in i en falsk känsla av trygghet, när vi behöver vara uppmärksamma på förändringar i våra kroppar.

Det är en mycket fin linje mellan hälsomedvetenhet, att vara uppmärksam på varningssignaler och irrationell hälsoångest.

Och det finns inget rätt eller fel med det. Det finns ingen ritning eller manual som kan berätta för oss hur vi ska göra det “rätt”. Du har förmodligen också haft stunder av hälsoproblem och att du mår dåligt. Sedan min första cancerbehandling har jag haft många. Som tur var visade sig symtomen vara relaterade till andra saker.

Ändå är dessa intensivt skrämmande och vågar jag säga traumatiska ögonblick i våra liv. Varje gång (och alltmer) måste jag ställa mig själv till svars, om jag överreagerar och om jag kommer att betraktas som en tidsslöseri, som någon som överväldigas av hälsoångest.

3. Att hantera hälsoångest: Professionellt och personligt
   Och vad jobbar jag med? Jag är psykoterapeut och specialiserar mig på att stödja människor som drabbats av cancer och förlust. Och folk frågar mig, hur ska jag hantera det?

Är det hälsosamt för mig att “arbeta med cancer” när jag har drabbats av cancer?
Ligger inte det för nära hemmet?
Gör det inte saken värre för mig?
Mitt ärliga svar? Nej. Precis som alla andra terapeuter eller rådgivare, cancer eller inte cancer, måste även jag övervaka mig själv ständigt för att se om jag är känslomässigt och fysiskt i form att göra arbetet. Men hur kan jag hjälpa andra att hantera sin hälsoångest när jag också upplever den? Det skulle bli ett problem om vi (felaktigt enligt min mening) antog att det måste finnas ett sätt att få hälso- eller cancerångest “sorterad … avklarad … bockad av listan”.

Nej. Hälsoångest är normal och mänsklig. Det som spelar roll är att veta hur man möter den och att kunna leva med den, utan att den står i vår väg och blir oproportionerligt irrationell.

4. Om du frestas att ge någon hopp som du inte tror på
   Det är förståeligt att vi kanske vill lugna andra – av så många anledningar. Beroende på hur nära vi är kan andras förtvivlan vara svår för oss att hantera. Det är upprörande, särskilt när vi inte vet vad vi ska säga. Vi kan frestas att ge falska hopp, vad som helst, för att lugna dem och oss. Som sagt, det är förståeligt. Men fungerar det verkligen och hjälper det dig och den andra personen?
5. Falskt hopp kontra meningsfullt hopp
   Att hantera hälsoångest handlar om att acceptera vår ångest och lära sig att reglera den, så att den inte motverkar vårt välbefinnande. Falskt hopp kommer i vägen för den processen. Istället behöver vi lära oss att hitta meningsfullt hopp i oss själva och i vår förmåga att göra vårt bästa, vad som än händer – sjukdom eller ingen sjukdom.

Det handlar om hopp om att vi på något sätt, någonstans, kommer att hitta en väg ut ur de mörka stunderna och platserna. Vi får inte försköna sanningen, som är att vi inte kan veta vad som väntar runt hörnet. Det finns ingen mening med att ge falskt hopp, som om det kommer att bli lättare, eftersom det råkar ha gått x antal år. Meningsfullt hopp och trygghet kan vara svårt att ge och svårt att ta emot.

Meningsfullt hopp är:

Tron att trots det som har hänt kan vi klara av och leva bra med här och nu och med vad som än kan komma, eller inte.

Oräddheten i att möta svåra möjligheter i våra liv och inte dra sig för att namnge dem.

Den stödjande tystnaden och erkännandet av att det inte är lätt att leva med undertexter av rädsla och dödlighet och kräver ständigt fokus och ärligt accepterande.

Att kunna erkänna att hopp är svårt att få, och att behålla meningsfullt hopp är mer hjälpsamt än något falskt hopp någonsin kan vara.

Min cancer återkom. Ett lokalt återfall identifierades så småningom, efter att jag fortsatt att insistera på ytterligare undersökningar. Jag hade helt enkelt inte känt mig “bra”. För tillfället känner jag mig okej.

Jag anser mig själv leva med cancer, oavsett om det finns detekterbara bevis eller inte. Och jag anser inte att det är att ge efter för hälsoångest.

Hopp efter missbruk

Jag är missbrukare. Där. Jag sa det. Jag säger det till världen. Jag är inte bara missbrukare, utan jag har också bipolär sjukdom.

Varför berättar jag detta för dig?

Jag berättar detta för dig för att ge dig hopp. Jag var en gång ett tågvrak. Jag nådde botten. Jag var hemlös. Jag sålde mig själv på gatan för att klara mig. Jag hade inga riktiga vänner, ingen att vända mig till för råd, tröst eller stöd. Allt jag hade var mina droger.

Åh, jag förnekade att jag var missbrukare länge. Jag kunde omöjligt vara det, rationaliserade jag. Min medicin var utskriven av en läkare. Jag fick den inte från en långsäljare på gatan. Jag fick den från ett apotek. Lagligt.

Men drogerna förstörde mitt liv. Jag lyckades resa mig upp från botten, även med drogerna som mitt stöd. Jag gick tillbaka till college, jag fick ett jobb, jag vann tillbaka vårdnaden om min dotter. Jag gifte mig. Jag fick fler barn. Men jag var bara ett skal av mitt tidigare jag.

Jag förnekade att det fanns ett problem så väl att jag till och med trodde på det själv. Jag rationaliserade fullständigt att jag behövde mer medicin än vad som var ordinerat. Jag rationaliserade den brinnande önskan att klockan skulle slå till varje kväll så att jag kunde ta min Ambien. Jag rationaliserade bort allt.

Jag förklarade bort mitt udda beteende för alla. Att somna vid olämpliga tidpunkter. Det sluddriga talet. De glasartade ögonen. Allt var en biverkning av helt lagliga substanser. Lagliga substanser jag missbrukade. Jag kämpade. Min bipolära sjukdom hjälpte mig inte alls att komma över mitt beroende. Faktum är att de två sjukdomarna konkurrerade med varandra om min uppmärksamhet. Jag fick en ångestattack? Ta några Xanax. Min rygg gjorde ont? Ta ett par Roxicodon. Jag kunde inte vinna för att förlora.

Med varje läkemedel fanns det en brytpunkt för mig att sluta. Min smärtspecialist skrev ut något mot min smärta, och på förpackningen det kom i stod det “att tas för opioidberoende”. Vad i helvete? Hur vågar de anklaga mig för att vara missbrukare! Dra åt helvete till dem. Jag slutade med Suboxone och Roxicodon där och då. Jag visade dem. Jag klarade mig bra med Motrin från och med då. Och det gjorde jag.

Men beroendet fanns fortfarande kvar, och jag förnekade fortfarande att jag skulle ta det. Så jag fortsatte ta Xanax. Jag menar, det var ju receptbelagt, eller hur? Det kom äntligen en dag då jag var supersen med att hämta min son från busshållplatsen eftersom jag hade tagit några för många. Det var då jag insåg att det var överstyr. Jag kunde dock fortfarande inte sluta. Det tog en sjukhusvistelse efter en överdos innan jag äntligen kunde sluta.

Men beroendet fanns fortfarande kvar. Och jag hade fortfarande min älskade Ambien. Åh, Ambien, vilken mardröm du är. Jag skulle aldrig ha slutat med Ambien förrän min man lämnade mig på grund av det. Han hade bett i åratal att jag skulle sluta ta det, men jag kunde inte. Det var inte förrän han äntligen gick som jag vaknade upp ur dimman.

Jag slutade där och då igen. Cold turkey, aldrig igen. Det tog några månader för min man och mig att bearbeta dysfunktionen i vårt äktenskap, men vi klarade det. Jag kan nu säga att jag har varit fri från allt i 18 månader. Jag har inte ens en lust att ta något beroendeframkallande. Jag vägrar att ha det i huset.

Så vad har hänt de senaste 18 månaderna? Jag har fått tillbaka mitt liv. Jag är i samklang med vad mina barn behöver. Jag kan njuta av mina barn mer fullt ut. Vi är nära som en familjeenhet. Min man och jag är närmare varandra än någonsin. Vi har varit gifta i 8 år, och det senaste året har varit vårt bästa år någonsin, trots den dysfunktion vi var tvungna att bearbeta. Jag började på behandling för min bipolära sjukdom, och ja, missbruket också. Jag trivdes där. Jag tog examen med god koll på mig själv och hade allt i schack.

Livet är fantastiskt nu. Jag skulle aldrig ha insett hur underbart livet kan vara utan att kämpa djupt i helvetet innan dess. Jag vill bara att folk ska veta att det finns hopp. Du kan höja dig över missbruket och vara mer än ditt missbruk. Du kan bli författare. En mamma. En moster. En förespråkare. En person med värde och värde. Jag vet att det här är sant, för det är jag nu. Jag är allt det där och mer därtill.

Jag säger inte att det är lätt. Det är svårare än helvetet att resa sig över skammen och skulden över att vara missbrukare. Det krävdes mycket intensiv terapi och stöd från en kärleksfull familj för att göra det. Och du kommer att behöva stöd. Det gjorde jag definitivt. Det krävs en hel by för att hjälpa en missbrukare att återhämta sig. Men det kan göras. Jag vet att det här är sant, för jag gjorde det. Och jag vet att andra också kan.

Hopp när allt känns förlorat

(Från dig) Jag har mått helt illa den här veckan, värre än jag gjort på ett tag, och det har redan varit en usel vinter.

Ibland tror jag att universum försöker se till att jag inte ger upp när det känns som att jag är nära att ge upp.

Så idag är jag tacksam för hoppet. Jag är tacksam för att någon, någonstans där ute, vill att jag ska fortsätta och hitta styrkan att fortsätta kämpa, när jag, för att vara ärlig, bara vill ge upp och gömma mig i min grotta tills vidare.

Hopp är ett kraftfullt verktyg. Hopp är i grunden positivitet – att tänka att saker kan och kommer att bli bättre, även om de kanske inte gör det. Det skulle vara så lätt att ge efter för den bitterhet jag ibland känner. Hur orättvist det verkar att jag fastnade i den här kroppen och måste leva varje dag med smärta som får tysta tårar att springa inifrån, trots mina bästa ansträngningar att dölja dem.

Jag träffade en riktigt viktig gammal vän de senaste dagarna, och han sa till mig: “Jag släppte bitterheten tidigt, inget gott kan komma ur det.” Vi pratade om våra misslyckade äktenskap då, men det fick mig att tänka att han faktiskt har så rätt, inte bara om smärtan och smärtan man känner när ett förhållande tar slut eller man förlorar en närstående, utan också bitterheten som kan äta upp en levande när man förlorar ett jobb, en vän, ett hus – sin hälsa. Negativa känslor kan vara så skadliga om vi låter dem slå rot djupt inom oss.

Den här veckan har varit en tid av blandade känslor. Jag har kämpat med några av de högsta smärtnivåerna jag har upplevt på ett tag, en riktig topp av obehag som har utplånat mig, och jag ska vara ärlig, har fått mig att vilja sluta. Som att sluta med allt – inte i den meningen att jag vill dö utan i den meningen att jag vill att någon annan ska dyka upp och slänga in mig på ett sjukhus eller något där jag inte längre behöver hantera mina mediciner, mitt hem, mitt liv. Där förväntar sig ingen att man ska arbeta, laga middag, skriva, hjälpa till med matte, tvätta, eller hur? Jag ville bara bli lämnad ifred.

Efter nästan två år bad mitt ex om sina tillhörigheter denna vecka. Jag borde ha slängt några av de här sakerna för ett tag sedan, men hur skulle jag kunna slänga ett helt liv av minnen i containern? Men efter all denna tid kände jag mig lättare och tårarna flödade fritt när jag insåg att jag äntligen kunde gå vidare, jag kunde släppa lite av bitterheten. Rusen av frigörande endorfiner i kombination med ruset av smärta när jag lyfte dessa oändliga lådor fick mig att dö totalt, och jag undrade om jag skulle resa mig igen.

Sedan öppnade jag en påse instoppad i en låda som jag skulle lämna tillbaka.

Ut vällde ett helt liv av minnen. Ett helt liv fångat i stillbilder flödade över mina ömma ben tills jag var omgiven av varje person jag känt i mitt liv. Varje vän jag har skrattat med. Varje man jag har älskat. Varje familjemedlem jag har vuxit bredvid. Varje plats jag har varit på. Mina mor- och farföräldrar, nu borta från detta liv. Mina bebisar, åh mina bebisar, så små, och jag som ser så sjuk och ung och rädd ut. Jag valde ut några hundra och började processen att digitalisera och ladda upp dem – några av de bästa minnena i mitt liv – och delade dem med vänner jag länge tappat kontakten med och några jag träffar regelbundet men ofta glömmer hur långt tillbaka vi går. Vilket privilegium och vilken glädje det var att ge lite dokumenterad historia till de människor som hittills har delat mitt liv.

Bland dessa bilder finns några jag kommer att behålla men aldrig dela. För inom dem rymmer de så mycket smärta. Det finns en av mig som håller min 4 månader gamla son tafatt, med armen i gips och ser utmattad ut, äldre än jag gör nu och helt trasig och nedslagen. På den här bilden bar kvinnan, modern, så många hemligheter inom sig. Hon dog lite varje dag. Hon var rädd. Hon kände sig fångad. Hon var vilsen. Hon var ensam. Hon hade ljugit för alla som älskade henne och många som inte gjorde det, för att skydda sitt barn.

Hon hade tappat allt hopp.

Hon var 21.

Jag. Det var jag. Aldrig någonsin, i de ögonblick då den bilden och andra liknande togs, kunde jag ha föreställt mig att jag skulle vara där jag är nu. Jag hade förlorat mitt hopp, min värdighet, min stolthet, hela mitt jag och ljög om det då för de enda människor som kunde ha räddat mig.

Nu, 18 år senare, ja, jag har ett misslyckat äktenskap, fyra barn med två fäder, inget betalt jobb och min hälsa är sämre, men jag har hopp. Jag har frid. Jag vet vem jag är och vad jag inte kan och inte kommer att tolerera längre. Jag arbetade hårt under de decennierna för att kvalificera mig inom två yrken. Jag var framgångsrik i båda tills min hälsa försämrades. Jag fick en hög utbildningsnivå. Jag reste lite. Jag lärde mig nya färdigheter. Jag träffade nya människor. Jag läste fler böcker. Jag lyssnade och lärde mig av dem jag mötte i alla rum och på alla platser jag kom in i. Jag försökte hjälpa alla jag stötte på som behövde en del av mig, ifall de också kände sig vilsna och ensamma. Jag tror att jag har gjort en positiv skillnad, även om det bara är ett leende eller ett öra när det inte finns någon annan i närheten. Jag kämpar fortfarande för att ge mig själv ett nytt yrke och ett nytt syfte. Jag skapade ett nytt liv ur askan av den jag en gång var.

Jag fann hopp.

Jag fann frid.

Jag “släppte taget om bitterheten, för inget gott kan någonsin komma ur det.”

Så även när mörkret försöker ta dig, håll bara ut lite längre, för du vet aldrig när det där mejlet från en redaktör, det där meddelandet från en vän eller det där fotografiet som påminner dig om hur långt du har kommit, kan falla i ditt knä.

Det finns alltid hopp, även när allt verkar förlorat.

Hoppet är du.

Det är ditt sinne. Din sanning.

Du.

Ingen kan någonsin ta det ifrån dig.

Cancer: När hopp är allt du har

Jag har obotlig cancer. Jag föredrar dock att tänka på det som en kronisk sjukdom, liksom min onkolog. Jag kan inte tacka henne nog för att hon satte mig på rätt spår direkt. En cancerdiagnos är aldrig vacker, oavsett stadium eller typ. Det är fortfarande cancer, och det är hemskt läskigt.

Min första diagnos var metastatisk prostatacancer i stadium 4. Det innebar att behandlingen skulle vara systemisk, så jag skulle inte behöva genomgå prostataoperation. Om det fanns några goda nyheter så var det det. Ja, cellgifter var de goda nyheterna. Jag kan hitta en ljusglimt i allt.

Till skillnad från de flesta cancerpatienter hade jag aldrig “du har cancer”-ögonblicket. Jag mådde helt enkelt inte bra, fick lite laboratoriearbete gjort och några dagar senare fick jag veta att mitt PSA var otroligt förhöjt (5 306). Vid den tidpunkten var avancerad prostatacancer mer eller mindre en självklarhet, och en prostatabiopsi skulle snart bekräfta det. Fjorton av 14 kärnprover hade Gleason-poäng på 9 eller 10, vilket gav mig en total Gleason-poäng på 9 (5+4). Att ha en avancerad prostatacancerdiagnos innebar att vi var tvungna att gå direkt till behandling innan jag verkligen fick chansen att ta till mig diagnosen.

Min onkolog och jag kom överens om att inte prata om prognos. Mitt fall var inte terminalt (som i “du har tre månader kvar att leva”), så vi ville fokusera enbart på behandling från dag ett. Som jag snart skulle upptäcka är det absolut nödvändigt att spara all sin energi – fysisk och mental – inför den kommande behandlingen. Toxiciteten av kemoterapi kan variera, men att uppleva vissa biverkningar är i stort sett garanterat. Min cancer var avancerad och aggressiv, så kemoterapi var det bästa sättet att få den under kontroll.

En drivkraft bakom prognos är statistik. Överlevnadsstatistik handlar om aggregerade siffror och grupptrender, inte individer. Varje person och varje cancer är unik. Jag var en levande, andande människa, inte en punkt på en trendlinje, och jag ville att det skulle fortsätta så. Jag ville inte heller gå in på den självuppfyllande profetians väg. Allt jag behövde veta om femårsöverlevnad var att det fanns en kurva och sedan en riktigt lång svans. Kalla mig optimist, men en extremvärde i slutet av den svansen var det enda stället jag ville vara på.

En snabb varning, för jag lärde mig detta den hårda vägen: Om du någonsin bestämmer dig för att söka på internet efter din typ och stadium av cancer, kommer du alltid att få den största spoilern oavsett om du vill det eller inte. Det finns där ute och nästan omöjligt att inte se, så känn dig varnad. Men jag tyckte att det var väldigt stärkande att få kunskap om min sjukdom, eftersom det gav mig möjligheten att ställa frågor till mina läkare, vilket i sin tur gav mig en känsla av kontroll över min behandling.

En annan viktig sak jag lärde mig, och tro mig på detta: din onkolog kommer att bli den enskilt viktigaste personen i ditt liv. Om din onkolog inte är det, har du fel onkolog. Jag kan inte nog betona detta. Detsamma gäller för hela ditt medicinska team, och jag hoppas verkligen att du har turen att ha en. Ända från början har det varit ett grupparbete som involverat mig, min husläkare och hans sjuksköterska, min urolog, min onkolog och hennes sjuksköterska, samt en onkopsykolog. Du kanske ser dessa människor mer än du ser din familj, men till skillnad från din familj har du en del att säga till om när du väljer ditt medicinska team. Välj klokt, du kommer inte att ångra dig.

En sak jag inte kommer att göra är att använda ord som kämpe, krigare eller överlevande. Det är helt okej om det hjälper dig att identifiera dig med någon av dessa termer. Om så är fallet uppmuntrar jag dig absolut att göra det. Men för mig föredrar jag att helt enkelt säga att jag “lever med cancer”, för det är precis vad jag gör. Jag kommer att leva med cancer resten av mitt liv, och det är bara verkligheten. Det oundvikliga faktum är att jag en dag kommer att dö med cancer, eller dö av den.

Ett ord jag inte kommer att tveka att använda är “hopp”. För att citera New York Times bästsäljande författare Karen White från hennes roman ”The Time Between”:

Ibland är hopp allt vi har, och att förlora det är att förlora allt.

Låtar som erbjuder hopp vid infertilitet

“He Said” av Group 1 Crew

Så ditt liv känns som att det inte är logiskt
Och du tänker för dig själv: “Jag är en bra människa”
Så varför fortsätter dessa saker att hända?
Varför måste du hantera dem?

“The Waiting” av Jamie Grace

Hur kommer det att se ut?
Hur kommer det att vara?
När min värld blir som du planerade.
När kommer jag att komma dit? Känns som att jag inte är någonstans…

“A Thousand Years” av Christina Perri

Jag har dött varje dag och väntat på dig
Älskling, var inte rädd, jag har älskat dig
I tusen år
Jag kommer att älska dig i tusen till…

“Stronger” av Kelly Clarkson

Det som inte dödar dig gör dig starkare
Stå lite längre
Betyder inte att jag är ensam när jag är ensam
Det som inte dödar dig gör en kämpe
Fotsteg ännu lättare
Betyder inte att jag är över för du är borta

“Fight Song” av Rachel Platten

Det här är min kampsång
Sången “Ta tillbaka mitt liv”
Sången “Bevisa att jag är okej”
Min kraft är påslagen
Från och med nu kommer jag att vara stark
Jag kommer att spela min kampsång
Och jag bryr mig egentligen inte om ingen annan tror
För jag har fortfarande mycket kamp kvar i mig

“Broken Together” av Casting Crowns

Vad tänker du på när du tittar på mig
Jag vet att vi inte är den saga du drömde att vi skulle vara
Du bar slöjan, du gick i altargången, du tog min hand
Och vi dök ner i ett mysterium…

“Trust In You” av Lauren Daigle

Jag har försökt vinna det här kriget, jag erkänner
Mina händer är trötta, jag behöver din vila
Mäktige krigare, stridens kung
Oavsett vad jag möter, är du vid min sida

“Beautiful Things” av Gungor

All denna smärta
Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta min väg?
Jag undrar om mitt liv verkligen skulle kunna förändras alls?
Hela denna jord
Kan allt som är förlorat någonsin återfinnas?
Kan en trädgård överhuvudtaget komma upp ur denna mark?

“Help Me Find It” av Sidewalk Prophets

Om det finns en väg jag borde gå
Hjälp mig att hitta den
Om jag behöver vara stilla
Ge mig frid för stunden..

“Wake Me Up” av Avicii

Känner mig fram genom mörkret
Vägledd av ett bultande hjärta
Jag kan inte säga var resan kommer att sluta…
Så väck mig när allt är över
När jag är klokare och äldre
Hela tiden hittade jag mig själv
Och jag visste inte att jag var vilse…

“The Climb” av Miley Cyrus

Kampen jag står inför
Chanserna jag tar
Ibland kan de slå ner mig,
Men nej, jag tänker inte bryta…

“I Won’t Give Up” av Jason Mraz

Jag kommer inte att ge upp, även om himlen blir grov
Jag ger dig all min kärlek, jag tittar fortfarande upp…

“I Will Wait” av Mumford & Sons

Men jag kommer att knäböja
Vänta på nu
Och jag ska knäböja
Känn min mark
Och jag ska vänta, jag ska vänta på dig
Och jag ska vänta, jag ska vänta på dig

“Overcomer” av Mandisa

Du är en övervinnare
Stanna kvar i kampen till sista ronden
Du kommer inte att ge upp
För Gud håller dig just nu
Du kanske är nere ett ögonblick
Känner att det är hopplöst
Det är då Han påminner dig
Att du är en övervinnare…

“Unwritten” av Natasha Bedingfield

Lev ditt liv med armarna vidöppna
Idag är där din bok börjar
Resten är fortfarande oskriven…

Att balansera hopp och verklighet med kronisk sjukdom

Jag har navigerat genom detta liv med kronisk funktionsnedsättning i nästan tre år nu. Jag har känt att jag har “listat ut det” fler gånger än jag kan räkna, och till och med fler än jag vill erkänna. Den känslan blir oundvikligen trampad på när livet känns kaotiskt och listan över saker jag önskar att jag kunde åstadkomma blir en mil lång. När jag kan titta var som helst i mitt hus och upptäcka några saker jag så gärna vill göra. Jag vill åstadkomma dessa saker med varje kärna i mitt väsen. Så pass mycket att jag kör mig själv till sängliggandes dag efter dag tills jag fysiskt och mentalt inte kan övervinna smärtan under dagen. Sedan kraschar jag hårt, men min hjärna fortsätter att samla på sig uppgifter, så ångesten och hopplösheten ökar dag för dag, ibland timme för timme eller minut för minut.

Det är där jag bor för närvarande. Det är söndag, jag har inte haft städarna hemma på ett par veckor och det kommer att dröja ytterligare två innan de kommer. Golven är en enda röra, väggarna är en fullständig katastrof, tvätten ligger på hög, varje yta är täckt med smuts, fiskakvarierna behöver städas, växterna behöver vattnas, skolan behöver planering, människorna behöver näring. Djävulens advokat på ena axeln ropar: “Ge upp, ge efter, det är så här du alltid kommer att känna, kom över det.” Medan på min andra axel säger en mindre aggressiv röst: “Det är okej, oroa dig inte, sudda ut listan, ta det minut för minut.”

Det verkar självklart vilken röst man ska lyssna på, men när man lever det är det valet inte längre så tydligt. I grund och botten är jag en svartvit person. Jag kommer alltid initialt att dras till extremer. Under årens lopp har jag blivit ganska bra på att inse felet i den typen av tänkande. Jag har också blivit ganska bra på att fånga mig själv i att svinga mig till extremerna och föra mig tillbaka till den ofta förvirrande medelvägen. Denna dragning mot extremer i kombination med envishet och en (felaktig) tro på att mitt värde ligger i min förmåga, gör att det ibland kan bli riktigt svåra dagar.

Det gör det otroligt lätt att pressa mig själv mycket längre än jag borde: ”Jag måste göra allt.”

Det gör det svårt att tillåta nåd: ”Jag behöver inte göra allt.”

Det gör det nästan omöjligt att hitta tillfredsställelse i de saker jag kan och gör: ”Jippie! Jag lagade och dukade middag!”

Det ironiska är att de där glada tankarna från att ha gjort en lång lista med uppgifter varje dag är väldigt flyktiga och snabbt ersätts av tankar som får mig att känna mig mycket mindre lycklig.

Medan jag skriver detta är det -30 grader Celsius ute och jag sitter i min säng medan solen skiner starkt, vilket får det att kännas som en varm vårdag inomhus. Jag tar några minuter för att rensa mitt sinne (genom att låta mina fingrar förstå mina tankar), ta några djupa andetag, föra mig tillbaka till min verklighet.

De senaste veckorna har jag försökt, och nästan lyckats, att utföra dagliga uppgifter som hemmamamma. Jag har känt mig nöjd och fullbordad. Jag har också gått och lagt mig knappt gående varje kväll. I helgen har fasaden av denna handling kommit upp till ytan. Jag har varit irriterad, extremt trött, omotiverad och känslosam – alla säkra tecken på att jag har ignorerat de fysiska tecknen på att min kropp inte klarade av den mängd jag tvingade den att göra.

Jag har dansat den här dansen tusen gånger under de senaste tre åren, och ändå förvånar jag mig själv när jag låter det hända igen. Jag beskriver detta som min dumhet, men jag antar att på en mycket djupare nivå är denna dumhet insvept i hopp. Hoppet om att fungera 100 % normalt har sedan länge varit begravt. Jag minns faktiskt dagen jag insåg att det behövde begravas. Ändå är det just det hoppet som framträder de dagar jag känner mig tillräckligt energisk för att kämpa mig igenom smärtan.

Är hopp fel? Nej, jag tror inte det, men jag tror också att det behöver dämpas av lite av en verklighet. Jag kommer nästan säkert aldrig att återvända till det som en gång var mitt liv. Att behålla det hoppet skulle (och gör det) resultera i känslor av hopplöshet, eftersom mitt tillstånd försämras dag efter dag.

Så istället sätter jag medvetet mitt hopp i ett mer realistiskt scenario. Mitt hopp är att min kropp snart kommer att stabilisera sig i en förutsägbar daglig förmåga. Jag är redo att springa mot det hoppet och att aktivt arbeta mot det målet. Jag kommer att få hjälp för att kunna uppnå det genom ett riktigt bra program för kronisk smärta som drivs i min stad. Under tiden kommer jag att fortsätta försöka kontrollera mina tankar och förväntningar så att jag inte hamnar här i min säng och skriver ytterligare ett inlägg om hur jag pressade mig själv till randen igen.

Ha hopp om mental återhämtning

Vad är poängen med att hoppas?

Poängen är att saker och ting kan bli bättre. Det låter supertöntigt, jag vet, men det är sant. Livet står inte stilla, och det gör inte dess utmaningar heller. De svåra delarna av livet suger, ingen kommer att argumentera om det. Men livet är ungefär som en berg-och-dalbana; det finns upp- och nedgångar. Vi njuter av uppgångarna, och det finns aldrig en nedgång som varar för evigt; berg-och-dalbanan går alltid uppåt igen. Och hoppet är det som gör nedgångarna lite lättare, att veta att det man går igenom så småningom kommer att ta slut.

Det var så länge sedan jag hade hopp. Hur gör jag det igen?

Det är inte som att cykla; det är okej att glömma hur man gör det. Man måste bara resa sig upp och försöka igen. Man hoppas genom att först inse de svårigheter man har nu. Man kan inte ha hopp om man inte inser att man behöver det. Sedan måste du förstå den där “livets berg-och-dalbana”-analogin, att veta att du råkar vara mitt i en nedgång när en uppgång är på väg. Sedan krävs det tålamod, vilket kan vara den svåraste delen. Att vänta kan kännas som att inte göra någonting, men hopp kräver aktivt tålamod. Aktivt tålamod är att hålla huvudet högt, le när det känns omöjligt och vända tankarna mot framtiden.

Är inte hopp helt enkelt opraktiskt?

Hopp är det som håller oss vid liv. Det är det som befriar oss när vi känner oss fångade. Att acceptera tanken att förändring är möjlig är det första steget för att få den att hända. Du måste hoppas på ett bättre liv, vilket inte alls är i närheten av vanföreställningar. Men överdriv inte; hoppas inte på ett perfekt liv, eftersom det bara kommer att leda till besvikelse. Hoppas på nästa uppgång i resan, inte en berg-och-dalbana med alla uppgångar. En berg-och-dalbana med alla uppgångar är en rak linje, därför har den inga uppgångar alls. Var positiv, förbli hoppfull, men hoppas på det som kan bli, inte det som inte kan.

Jag är så trött på att kämpa, jag tror inte att jag har ork att hoppas.

Du har kämpat hårt; du har rätt att vara trött. Det du går igenom är inte lätt, det är inte roligt och det är inte utan smärta och uppoffringar. Men hopp är något du kan hålla fast vid oavsett hur svårt det är. Mitt i dina kamper är hoppet ditt bränsle, din eld för din kamp. När du har en stund att andas är hoppet en sköld som håller dig trygg ett tag till. Ditt hopp hjälper dig inte bara att se fram emot förändring, utan kan vara förändringen.

Vanor som kan få kroniskt sjuka kämpare att förlora hoppet

Prata du någonsin med dig själv? Jag vet att jag gör det. Jag pratar med mig själv hela tiden, och för det mesta slår jag mig själv på näsan. Jag tror att ett av de största problemen vi möter med kronisk sjukdom är att låta oss själva falla in i en cykel av självtvivel. Vi börjar bilda en mängd olika dåliga vanor som får oss att förlora hoppet.

Jag har frågat kroniskt sjuka kämpare för att förstå vilka vanor de har som behöver förändras. Jag tror att det första steget i självförbättring är insikten att det finns vissa vanor som bara behöver försvinna. Jag ska vara den första att erkänna att jag blev överväldigad av den feedback jag fick. Hundratals människor svarade med sina främsta dåliga vanor.

Min förhoppning är att du tar den här listan och börjar reflektera över dina egna dåliga vanor. Vilka vanor behöver du ändra?

Tro att dina tankar är sanningen.

Känna skuld.

Skylla dig själv för din sjukdom.

Oroa dig för vad andra människor tycker.

Förklara dig själv för andra.

Att stanna kvar i en icke-stödjande relation.

Att inte skratta av rädsla för att folk ska missta ditt leende för att känna dig frisk.

Att oroa sig för morgondagen.

Att fokusera på vad du inte kan göra – koncentrera dig på hur du kan göra det!

Att jämföra dig med andra med kronisk sjukdom.

Att underskatta dina förmågor på grund av rädsla.

Att inte leva ditt liv när det är det enda vi får.

Att stressa upp sig över gränser.

Att tänja på dina gränser bara för att andra säger att du inte kan.

Att kalla dig själv negativa namn när du är frustrerad.

Att lyssna på andra människor som aldrig har varit där du är.

Att umgås med negativa och giftiga människor.

Att låta din sjukdom definiera vem du är. Bara du kan definiera dig själv.

Att spendera för mycket tid på sociala medier.

Att övertänka på “tänk om” i livet. Kronisk sjukdom påverkar var och en av oss på olika sätt.

Att jämföra dig med ditt tidigare jag.

Att överdriva när du mår bra.

Att be om ursäkt för varje liten sak du inte kan kontrollera.

Att tvivla på dig själv.

Att förvänta dig att din familj och dina vänner ska förstå vad du känner.

Att försöka tillgodose andra människors behov.

Att förneka eller dölja dina begränsningar.

Att tro att din sjukdom är en karaktärssvaghet. Du är inte lat, du har en kronisk sjukdom.

Allt-eller-inget-mentaliteten – tänk framsteg.

Att fråga sig “Gör jag allt jag kan för att hjälpa mig själv?” Ingen kan göra allt.

Att vara perfektionist och känna att om du inte fick något gjort så misslyckades du.

Att oroa sig för framtiden. Våra tankar kan ge så mycket rädsla. Fokusera på nuet.

Sömnlöshet

Sömnlöshet är en vanlig sömnstörning som kan göra det svårt att somna eller att sova vidare. Det kan också göra att du vaknar för tidigt och inte kan somna om. Du kan fortfarande känna dig trött när du vaknar. Sömnlöshet kan tömma din energinivå och påverka ditt humör.

Baserat på studier som genomförts i flera länder kämpar cirka 30 procent av vuxna med sömnlöshet, och 10 procent av dem upplever ångest under dagtid på grund av sömnbrist. Det finns teorier om vad som orsakar sömnlöshet och hur man behandlar det överallt, men vad säger världens största religioner om saken?

Sömnlöshet är mer än en oförmåga att sova.

Det är denna överväldigande känsla av att vara för utmattad men rastlös.

Ångest är en klocka som aldrig slutar ticka timmarna.

Kronisk smärta gör att man vänder och vänder sig obevekligt utan lindring.

“Sömnlöshet finns i många former och storlekar: den kan vara resultatet av kronisk smärta, ångest eller bara existera på egen hand.”

Du provar allt som ska hjälpa.

Melatonin

Läsning

Stänga av telefonen

Huskurer

Gå och lägga dig tidigare

Vitt brus

Lugn musik

Binaural beats

Gosa

Träna

Yoga

Inget koffein

Meditera

Bön

Räkna får

Prova alla knep i online-artiklar, från att räkna baklänges tre till att balansera chakran.

Och bli irriterad när du får höra att du inte försöker tillräckligt hårt.

Du är mer utmattad när du går upp än när du först lägger dig ner.

Att få 3 timmars sömn under de 12 timmar du ligger där är en bra natt.

Men du känner dig fortfarande aldrig riktigt utvilad när du vaknar.

Ändå är du expert på att se ut som om du har sovit 9 timmar.

Du är inte lat, du är för trött för att fungera.

Det är den oändliga cykeln av att vara frustrerad över att du inte kan sova, och den frustrationen gör det sedan svårare att sova.

När någon säger att de har sömnlöshet, säg inte ”Jag har också svårt att somna ibland”.

Lyssna.

Ljudböcker kan hjälpa mot sömnlöshet

Min första upplevelse av sömnlöshet inträffade för fyra år sedan, när jag tog steroiden prednisolon. En av de vanliga biverkningarna är oförmågan att sova. Fram till dess hade jag aldrig upplevt detta.

Det var hemskt. Att vrida och vända sig i mörkret, medan timmarna verkade vara eviga. När jag väl hade lyckats somna var det en lätt och störd natt, frekventerad av plötsliga medvetandestötar. Antingen det, eller så var jag helt enkelt klarvaken i över halva natten.

Även om jag inte längre tar prednisolon verkade just denna biverkning kvarstå långt efter min sista dos, delvis på grund av stress och ångest. Jag trodde att jag aldrig skulle få en god natts sömn igen, tills jag en dag upptäckte kraften i ljudböcker.

Sent på kvällen, och kände mig desperat trött, valde jag “Ready Player One” av Ernest Cline på min iPod och blev förvånad över hur snabbt min kropp verkade slappna av när jag lyssnade. Även om jag inte kunde somna, avstressade den enkla handlingen att lyssna på en bra berättelse min kropp och själ till den grad att vilan jag fick var så nära sömn som möjligt.

Det var en så enkel lösning, men jag hade aldrig tänkt på det förut.

Det verkar som att alla är ivriga att föreslå ett “magiskt botemedel” mot sömnlöshet – från att lämna ett fönster öppet på natten till ögonmasker – om man nämner det för dem. Även om detta inte är ett botemedel, hjälpte det mig verkligen, och utan ljudböcker tvivlar jag på att jag skulle sova lika gott som jag gör nu.

Oavsett orsaken till din sömnlöshet kan jag inte rekommendera ljudböcker nog – även om du inte kan sova; de kan hjälpa dig att slappna av och innebära att de timmar du är vaken inte är bortkastade.

När fibrosömnen slår till

100, 99, 98, 97, 96 – Du vet säkert vad om vad jag gör. Ligger i sängen, väldigt trött och redo att somna. Åtminstone är min kropp redo. Mitt sinne, å andra sidan, har annat på gång. Var var jag nu? Jag kommer inte ihåg, jag börjar bara om.

100, 99, 98, 97, 96, 95 – Kanske borde jag börja på ett lägre nummer. Jag ska försöka börja på 90 nästa gång. Men eftersom jag fortfarande är vaken ska jag anteckna i mitt huvud vad vi behöver i mataffären. Jag kommer förmodligen inte ihåg dem imorgon bitti, men här kommer det i alla fall. Mjölk, ägg, mjöl, frukt – vänta, jag måste baka bananbröd med bananerna vi inte åt den här veckan. De är alldeles för mogna för att jag ska kunna äta dem. Jag vet inte när jag får lust att baka, så jag lägger dem i frysen imorgon. Okej, jag försöker igen. Börjar vid 90.

90, 89, 88, 87 – Om jag går och lägger mig nu har jag fem timmar kvar innan jag behöver gå upp för att gå till min tid. Usch, tandläkaren. Även om jag gillar min tandläkare är det bara tandläkaren. Vad ska de hitta den här gången? Jag borstar som jag ska, men det verkar som att de alltid hittar något. Hmm, försöker igen.

90, 89, 88, 97, 96 – Vänta, det stämmer inte. Jag är så trött att jag inte ens kan tänka rakt på att räkna får baklänges. Jag antar att jag skulle kunna försöka räkna uppåt, men det har inte fungerat tidigare. Låt mig prova avslappningsövningen jag lärde mig på seminariet. Ligg stilla och föreställ dig en fridfull plats som en äng och ett varmt ljus som flödar över mig som en helande hand. Detta helande ljus arbetar sig genom mitt system och lugnar mina nerver. Ja, det hjälper lite. Åh, jag önskar att det verkligen skulle fungera för min nacke och axlar. Det är det som verkligen har stört mig den senaste månaden. Oj, nu är jag spänd igen. Jag undrar vad klockan är nu. Jag slår vad om att en timme har gått. Nej, bara några minuter och jag är fortfarande klarvaken. Okej, en gång till.

100, 99, 98, 97, 96, 95, eh 94, 93 – Det kanske fungerar den här gången. Herregud, varför tänkte jag ens på det? Den här räknegrejen fungerar inte för mig ikväll. Jag borde bara gå upp och skriva historien som håller mig vaken. Jag är säker på att andra kommer att kunna identifiera sig med den här.

Så, du vet hur det går. Du ligger i sängen trött och har ont efter dagen och kan inte hitta en bekväm position. Det tar ett tag, men till slut fungerar det. Du ligger där och väntar på den ljuva sömnens släpp, men den undviker dig. Varför? Under dagen (om du är som jag) kommer idéer inte lätt. Det är en kamp att hålla fokus och få sysslorna gjorda. Men i samma minut som du lägger dig i sängen far dina tankar i alla riktningar med saker du vill göra. Kanske har du sett eller hört serietidningen där idéer springer från dig under dagen men springer till dig på natten när du försöker sova. Det är jag.

Det här är min definition av sömnlöshet:

Jag
Behöver
Sömn
Eller
Mina
Nerver
Värker
Allt
mer
Det är inte särskilt roligt och jag vet att du håller med mig. Oavsett om din sömnlöshet är ett symptom på fibromyalgi som min, depression, ångest eller andra problem, påverkar det oss alla på liknande sätt. Vi blir trötta i kropp, ande, sinne och känslor. Hur kan vi avleda denna trötthet?

Jag önskar att jag hade svaren. Om jag hade det skulle jag inte vara uppe mitt i natten och skriva den här artikeln. Ha! Men som alltid lär jag mig att hantera det på mitt eget unika sätt. Precis som ikväll tänkte jag att jag bara skulle gå upp och skriva ner vad som försiggick i mitt huvud. Det är lite terapeutiskt ändå. Vissa kvällar går jag upp och läser eller utforskar Pinterest för det där nästa projektet jag förmodligen inte kommer att göra. Andra kvällar pratar jag med Gud och ber för min familj, vänner och de problem som pågår i världen. Jag minns positiva saker som hänt under dagen och saker som fick mig att le.

Hur kan du hitta den där fridfulla sömnen utan att vrida och vända dig? Skriv ett brev till en vän, rita en bild av hur du ska plantera i din trädgård, läsa en bok, färglägga eller helt enkelt meditera över positiva saker i ditt liv. Det kommer förmodligen att krävas några saker för att hjälpa dig att undvika sömnlöshet, men fortsätt leta. Om en inte fungerar, prova en annan. Du kommer att vara mer utvilad och förhoppningsvis kommer du så småningom att övervinna den regelbundet.

Jag hoppas att den här artikeln fann att du sov gott! Jag tror att jag ska försöka få lite zzzz nu. God morgon.

Hur du kan förebygga kronisk sömnlöshet

Miljontals amerikaner har sömnsvårigheter och kronisk sömnlöshet är mycket vanligare än folk inser. I många fall kan enkla livsstilsförändringar göra underverk för att hjälpa dig att få en god natts sömn. När du lär dig hur du saboterar dina sömnmönster kan du göra de nödvändiga förändringarna och börja somna mycket lättare och sova längre.

Vad orsakar sömnlöshet?

Det finns ett antal faktorer som kan orsaka sömnlöshet:

Ångest
Stora livsförändringar
Depression
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)
Vissa läkemedel som astma eller förkylningsmediciner
Konsumtion av koffein, tobak eller alkohol
Exponering för ljus på natten, till exempel genom smartphone- eller datorskärmar
Hur vet du om du har sömnlöshet?

Du kan ha ett eller flera av följande symtom:

Svårigheter att somna på natten
Vaknar för tidigt
Vaknar under natten och har svårt att somna om
Känner dig trött efter en natts sömn
Svårigheter att vara uppmärksam eller koncentrera sig på uppgifter
Hur blir man av med sömnlöshet?

Kronisk sömnlöshet behöver inte vara ett problem. Ta initiativ till att hitta den bakomliggande orsaken. När du vet vad som håller dig vaken kan du börja vidta de åtgärder du behöver för att förändra din situation.

Skapa hälsosamma vanor

Att skapa hälsosamma vanor innebär att du måste titta noga på några av de saker du gör under en vanlig dag.

Eliminera koffein – om du måste dricka kaffe, drick koffeinfritt.
Förbättra din kost genom att eliminera skräpmat som innehåller tillsatser och konserveringsmedel och ersätt den med färska livsmedel som inte är bearbetade.
Inkludera naturliga kosttillskott för att stödja det din kost inte ger.
Träna regelbundet för att hålla din kropp i toppform.
Lär dig att lugna kropp och själ.

Att slappna av sinnet är lika viktigt som att slappna av kroppen. Yoga och pilates låter dig kombinera träning med olika nivåer av meditation för att uppnå en enkel balans. De hjälper till att lindra din stress, ångest och frustration som kommer att hålla ditt sinne igång timmar in på natten. Inkludera följande i din dagliga rutin:

Stretcha flera gånger under dagen.
Inkludera några meditationsövningar i din dagliga rutin.

Prova yoga och kombinera båda för att skapa en lugn och avkopplande tid som gör att du kan varva ner och rensa ditt sinne innan du försöker sova.

Vad kan göras för att förhindra sömnlöshet?

Förändringar tar tid, men när du väl börjar implementera följande kommer du gradvis att inse att du sover mycket bättre.

Grundläggande tips för att förebygga sömnlöshet

Skapa en hälsosam rutin kring din läggdags.

Ta bort tv-apparater och datorer från ditt sovrum.

Se till att mobiltelefonen är placerad så långt bort från din säng som möjligt.

Om du använder din telefon som väckarklocka, köp ett vanligt alarm att ha nära din säng.

Försök att gå och lägga dig vid samma tid varje kväll.

Inför en rutin och håll dig till den.

Om det blir svårt för dig att slutföra regelbundna aktiviteter under dagen, besök din läkare för att ta reda på orsaken till problemet och hur sömnlöshet kan botas eller förebyggas.

Borderline personlighetsstörning komplicerar sömnlöshet

Klockan är 3 på morgonen när jag skriver den här artikeln. Jag har inte sovit på över 24 timmar och jag är trött på att stirra i taket. Jag vet inte vad orsaken till min sömnlöshet är; det kan vara en hormonell obalans av melatonin eller en vanlig sömnstörning, men verkligheten är att min borderline personlighetsstörning (BPD) bara gör sömnlösheten mörkare och svårare.

Att bekämpa känslor av tomhet, försöka hålla ett stabilt humör för att inte bli arg på mina lagkamrater och begränsa impulsivt beteende tar ut sin rätt dagligen. Problemet uppstår att mycket av mitt arbete slutförs på kvällarna och att det är en kamp att stänga av när det gäller läggdags. Inte för en sekund tror jag att jag är den enda personen som känner så här, och jag har fullständig sympati för dem som är i min situation. Vrid, vänd, titta på klockan, vrid, vänd, titta i taket och upprepa; detta är en process som jag går igenom många gånger varje natt. Slutsatsen är: det har försatt mig i en ond cirkel. Jag vet att det kommer att leda mig in i ett mörkt kapitel i mitt liv inom en snar framtid. För varje dag som går ökar mitt sömnunderskott, min kropp känns svagare och mina energinivåer minskar. Även nu känner jag mig helt slut som om jag har sprungit ett maraton.

BPD är en störning som man inte kan stänga av, hur mycket jag än tror att alla som kämpar med det kommer att försöka. Jag kan försöka övertyga mig själv om att det inte är så illa, eller så kanske jag har en bra dag, men jag kommer alltid att bli nere på jorden igen någon gång. Den fysiska och mentala energin som förs ut dagligen när jag försöker framställa mig själv som en “normal” anställd i en sektor där ett stort stigma kring psykiska problem fortfarande råder är utmattande. Att sedan komma hem för att förbereda agendor för nästa dag, skicka e-post och studera för två kvalifikationer borde innebära att jag sover som ett barn varje natt. Istället rullar jag i sängen vid en rimlig tidpunkt, skakande kropp och i smärta, bara för att mötas av att min hjärna är klarvaken. Jag vet att detta är ett tillstånd som är tragiskt för mitt system.

Vad har framtiden i beredskap? Nåväl, en vecka på sjukhuset på en sömnklinik är nästa steg i processen. Är detta tillfredsställande? Inte direkt, men vad är ytterligare en uppsättning dagliga piller eller veckovisa sjukhusbesök? Att bli en person som slutar med medicinering är något som jag är säker på att många läsare känner till, men det är viktigt att komma ihåg att du inte är ensam; vi är tillsammans och vi kommer att ta oss igenom detta starkare och bättre tack vare det.

Sömnlöshet är ett verkligt problem som många människor kämpar med. Komplikationerna är otäcka, och även om min borderline personlighetsstörning inte är skyldig, bidrog den definitivt till alltför många sömnlösa nätter för mig själv.

Inuti någons sinne

Säg att du ligger i sängen. Det är en tisdag kväll, klockan 3 på morgonen. Av någon anledning, även om du vanligtvis går i säng runt 23:30, är ??du klarvaken.

Föga förvånande är det ingenting på TV. Ingen online. Du har inga bra böcker att läsa. Vi, som människor i dagens samhälle, har inte lärt oss hur man underhåller oss själva på ett adekvat sätt klockan tre på morgonen. Men vi (som människor i dagens samhälle) har inte heller lärt oss hur man hanterar tristess – alls.

Som ett resultat börjar du cykla genom en rad känslor. Först är du förvirrad över din sömnbrist (trots vår utmattning). Sedan börjar du känna dig arg, nästan rasande. (Varför kan vi inte sova? Vilken kontroll har vi ens över våra kroppar?) Efter det upplever du en känsla av desperation och självömkan. Du kanske börjar förhandla med din inre monolog i en timmes tystnad innan solen går upp. Efter dessa till synes oundvikliga känslor känner du (…som människa i dagens samhälle…) oförklarligt en känsla av nederlag och ger upp. Du ligger vaken och accepterar plikttroget ditt öde som en sömnlös zombie tills vidare.

Problemet är inte att ge upp. Istället är frågan vad som börjar hända när vi väl har gjort det.

Din hjärna börjar falla igenom tankar, och växer sig djupare och djupare ju längre du dröjer dig kvar i den märkliga känslan av vakenhet som ligger någonstans mellan hjälplös och apatisk. Du tänker på saker vi aktivt undviker under dagen, inte av okunskap, utan snarare av självbevarelsedrift. Melankolin kan inte ens röra dig när du vadar längre in i djupet av ditt eget undermedvetna. Du känner igen rädslor och tvivel och realiteter på ett sätt som du aldrig helt kommer att kunna skaka av dig.

Du börjar hjärntvätta dig själv.

Din hjärna hålls nu fången av vad som lika gärna skulle kunna vara en somalisk pirat i Tom Hanks-filmen som är ditt liv. Negativa tankar och oro flyger genom luften i 160 kilometer i timmen, men din hjärna verkar fånga dem alla utan att tveka. Du är din egen drömfångare – du fångar mardrömmarna på en plats du verkar inte kunna komma åt. Det är som om tankarna har ett eget sinne, och på många sätt har de det.

När du tittar på soluppgången inser du att gränserna börjar suddas ut mellan “igår” och “idag”. Tankarna som plågade dig hela natten verkar ha kallat på en skjuts inför den kommande dagen. Du fick inte sträcka på dig och gäspa när solen strömmade in genom dina persienner och skakade dig loss från drömmarna du upplevde natten innan. Ska du leva vidare nästa dag som om timmarna mellan midnatt och klockan 6 inte existerade? Som om du inte tillbringade de senaste åtta timmarna med att se dina rädslor och bekymmer växa och manifestera sig framför ditt ansikte? Som om du inte bara var inlåst i ett rum med ingenting annat än dig själv och din egen psyke? Hur sätter du ihop dig för att möta dagen utan att detta bagage släpar efter dig?

Svaret är tyvärr att du inte gör det. För det “du” du kände innan de senaste åtta timmarna finns inte längre där. Det “du” du kände innan du grät i sängen och vaggade dig till (vad-borde-ha-varit) sömn, existerar inte. De utvecklade rädslorna och tvivlen tog en form, ett ansikte, och de har en slående likhet med det du-som-brukade-vara.

Så du går upp ur sängen. Du börjar din dag och inser att du inte kan glömma bort, glömma bort höra eller glömma bort någonting. Du kan inte gå tillbaka och ge dig själv de där timmarna sömn, eller ta tillbaka någon av de vakna mardrömmar du verkade ha mött. Oavsett om du aldrig har en sömnlös natt igen – de timmar du missade kommer aldrig att ersättas.

Du har sömnlöshet. Och det finns ingen återvändo.

Hemligheter hos människor som lever med sömnlöshet

Sömnlöshet – svårigheter att somna eller hålla sig sovande – är mer än bara ett besvär för de människor som lever med det. Det är ett tillstånd med symtom som trötthet, låg energi, koncentrationssvårigheter, humörstörningar och mer. National Institutes of Health uppskattar att ungefär 30 procent av den allmänna befolkningen klagar över sömnstörningar, enligt National Sleep Foundation.

1. “Trött är inte en bra beskrivning. Ditt sinne slutar aldrig.”
2. “När jag säger att jag inte sover, menar jag det verkligen! Även på sömnstudierna sover jag mindre än 20 minuter varje timme. Det har gått nästan åtta år sedan jag sov bra.”
3. “Oavsett hur trött min kropp är, stänger inte mitt sinne av sig. Och nej, att stänga av min TV och mobiltelefon timmar innan [sänggåendet] hjälper inte. Inte heller att koppla av i ett varmt bad. Lita på mig, du nämner det, jag har förmodligen provat det.”
4. ”Sömnlöshet är inte bara att beröva dig något du behöver, det berövar dig ett av livets enklaste nöjen. Att få höra att jag skulle välja att gå miste om den läckra nattens sömn är förolämpande och absurt.”
5. ”Jag känner mig så ensam.”
6. ”Det här påverkar hela mitt liv. Jag kan inte göra planer eftersom jag aldrig vet om jag får tillräckligt med sömn för att genomföra de planerna. För mindre än två veckor sedan var jag tvungen att be någon annan att köra min man till en klinik för öppenvårdskirurgi. Jag hade varit vaken i 38 timmar i sträck och kände inte att det var säkert för mig att köra bil. Jag var helt förkrossad över att jag inte kunde vara där för honom.”
7. ”Det är inte bara det att jag är trött. Jag är besegrad. Jag förlorade ytterligare en natts sömn.”
8. ”Jag klagar inte på att jag är trött bara för att klaga. Jag är fysiskt, mentalt och känslomässigt utmattad i stort sett varje dag. Det gör inte den minsta skillnad oftast eftersom hela min kropp är uppbyggd och känns som om det finns bin som rör sig genom den. Jag kan ligga i sängen i timmar och ändå inte sova, och om jag har tur att få några timmar är det allt det är, några timmar. Och oftast är det inte ens flera timmar i sträck.”
9. ”Vad som helst kan utlösa en svår attack av sömnlöshet. Det som hjälpte förra gången kanske inte fungerar nästa gång.”
10. ”Att gå och lägga sig tidigare fungerar inte. Inte heller att ’lägga sig ut’ eller ’bara sluta tänka på saker’. Om en person till säger åt mig att ’tömma mitt sinne’ tror jag att jag kanske behöver borgen.”
11. ”Snälla, sluta bli arg på mig för att jag inte går och lägger mig med dig. Det är inte mitt fel.”
12. ”Det är inte kul att bli kallad lat när man inte har sovit en hel natt på flera veckor. Det är inte ett val eller för att jag ’gillar att festa på arbetskvällar’. Det är helt enkelt nästan omöjligt att fungera när man är utmattad.”
13. ”Att ta en ’tupplur’ i två timmar fixar inte veckor med lite sömn. Det är bara att svimma av ren utmattning.”
14. ”Att vara uppe sent är inte ett privilegium. Det är tortyr.”
15. ”Ja, jag är trött. Nej, att ta tupplurar ’förstör inte mitt sömnmönster’, för jag har inte något. Nej, det är inte för att jag spelar online eller tittar på TV hela natten.”
16. ”Jag är inte lat. Jag är utmattad av sömnbrist.”
17. ”Jag vill sova. Jag vet att jag behöver, men mitt sinne är fullt och jag kan inte få det att stänga av. Jag måste bokstavligen anstränga mig till utmattning. Jag måste skriva, undersöka och planera vad det än är som mitt sinne inte vill tysta om.”
18. ”Det sipprar in i alla andra aspekter av mitt liv. Det tar ut sin rätt fysiskt, känslomässigt och psykologiskt. Brist på sömn innebär brist på ett normalt liv.”

Saker jag gör för att hantera min sömnlöshet

1. Begränsa socker, koffein och alkohol

Socker och koffein är båda stimulerande medel. Att äta socker orsakar en ökning av blodsockernivåerna, vilket orsakar en omedelbar stimulans av hjärnan. Koffein verkar på det centrala nervsystemet för att öka vakenhet och uppmärksamhet. Det kan stanna kvar i systemet i upp till 12 timmar – inte så bra om du är benägen för sömnlöshet! Alkohol kan hjälpa dig att somna snabbare, men du kommer att tillbringa mindre tid i djupsömn och mer tid i det mindre vilsamma REM-sömnstadiet eller snabba ögonrörelser. Dessutom kan du behöva gå på toaletten oftare under natten…

2. Undvik att träna nära sänggåendet

Juryn är oenig om huruvida träning före sänggåendet påverkar sömnkvaliteten. Om du kämpar med sömnlöshet är det värt att experimentera med att träna vid olika tider på dagen. Personligen tycker jag att träning på kvällen försenar sömnen och försämrar min sömnkvalitet. Jag undviker det helt.

3. Undvik att titta på tv, använda dator eller mobiltelefon före läggdags

På kvällen producerar våra kroppar ett hormon som heter melatonin som hjälper oss att känna oss sömniga, somna och fortsätta sova till dagsljus. Det försvinner sedan naturligt. TV-apparater, datorer och mobiltelefoner avger dock blått ljus, vilket kan hindra kroppen från att producera melatonin. Om du kämpar med sömnlöshet kan det vara bra att undvika att titta på tv, använda dator eller mobiltelefon två till tre timmar före läggdags. Bloggare, var vänlig observera!

4. Håll dig till en regelbunden läggdags

Våra hjärnor och kroppar är föremål för en dygnsrytm som reglerar våra sömnmönster, våra energinivåer och aptit…

Jag föddes som en lärka och mår alltid bättre av att gå och lägga mig och vakna tidigt. Tyvärr tycker jag att även enstaka sena kvällar är ett problem, eftersom min dygnsrytm tar mycket lång tid att återgå till sin vanliga balans. Ibland bestämmer jag mig för att det helt enkelt inte är värt det.

5. Epsomsaltbad

Epsomsalt är rikt på mineralet magnesium, vilket hjälper till att reglera signalsubstanser som ansvarar för att lugna kropp och själ. Magnesium reglerar även melatoninnivåerna. Jag tycker att Epsomsaltbad hjälper mina muskler att slappna av och bidrar till en vilsam sömn. Magnesiumtillskott är också värda att överväga. Jag inkluderar magnesium i mitt dagliga vitamin- och mineraltillskott; jag trivs inte utan det.

6. Håll ditt sovrum fritt från röran

En av de insikter jag fick under mina år som naturmedicinterapeut var att CHI, eller energi, behöver ha en tydlig kanal att flöda i både våra kroppar, våra hem och vår arbetsplats.

Röran hindrar flödet av CHI och kan bidra till ett hektiskt sinne, dålig sömnkvalitet, blockeringar i vår karriär, flödet av överflöd… Om du kämpar med sömnlöshet, överväg att rensa ut ordentligt i ditt sovrum och ta bort överflödiga böcker, möbler, kläder som ligger på golvet… En lugn miljö bidrar till ett lugnt sinne.

7. Håll elektronisk utrustning borta från sovrummet

Jag har redan berört de skadliga effekterna av tv-apparater, datorer och mobiltelefoner på sömnkvaliteten. Om du har svårt att sova, överväg att ta bort elektronisk utrustning från ditt sovrum.

8. Dekorera ditt sovrum i vilsamma nyanser

Ljusa färger i ditt sovrum stimulerar ditt sinne och bidrar inte till en vilsam sömn. Om du lider av sömnlöshet, överväg att släppa taget om ljusgula, orange eller röda väggar… En vilsam eller pastellfärgad palett av ankäggsblå, rosa, ljusgrått, syrener och mjuka gröna nyanser kan hjälpa dig att sova bättre.

9. Investera i en säng och sängkläder av god kvalitet

Vi tillbringar ungefär en tredjedel av våra liv sovande, därför är det värt att spendera lite extra på en säng av god kvalitet. Jag använder allergivänliga sängkläder som jag tvättar i miljövänliga produkter. Det hjälper min andning och främjar god sömnkvalitet. Investera i ditt välbefinnande. Du är värd det.

10. För en dagbok vid din säng

Som författare och bloggare märker jag ofta att jag får mina bästa kreativa idéer precis innan jag somnar. Jag skriver ner dem omedelbart, så att jag inte glömmer! Jag lägger också till alla “att-göra”-tankar som dyker upp och skriver ner dem också.

11. Odla en tacksam attityd

Livet kan vara tufft ibland, men att odla en tacksam attityd har hjälpt mig genom livets upp- och nedgångar. Jag skriver ner 10 bra saker varje dag i min dagbok, oavsett hur små de är. Om livet är utmanande påminner jag mig själv om att: “Även detta kommer att gå över.”

12. Naturmediciner

Akupunktur, örtmedicin, kreativ visualisering, reflexologi, blomsterkurer och Emotional Freedom-tekniken har alla hjälpt mig att läka min sömnlöshet. Emotional Freedom-tekniken, känd som EFT, är särskilt användbar för mig. Du kan till och med öva den i sängen medan du ligger ner. Webbplatsen www.emofree.com har gratis handledningar om denna enkla men kraftfulla läkningsteknik.

Det handlar inte bara om att ha svårt att somna

Sömnlöshet förekommer i många former: att inte kunna somna, vakna flera gånger per natt, samsjuklighet i sömnlöshet (en typ som förekommer med ett annat tillstånd som ångest) och naturligtvis akuta och kroniska typer.

Även om alla former av sömnlöshet kan vara extremt svåra att hantera, vill jag att folk ska veta hur det är att ha det under en längre tid. Detta utmattande tillstånd kan stjäla så mycket från människors liv.

Här är några saker som sömnlöshet kan göra. (Tänk på att personer med akut sömnlöshet har många av samma symtom – bara under en kortare tid.)

1. Svårigheter att somna.

Jag kan vara utmattad, inte kunna röra mig, bara vilja sova i en vecka och ändå inte kunna sova. Jag kan känna brännan i ögonen och tyngden i ögonlocken och ändå ligga där oförmögen att ens gå in i det andra sömnstadiet. Jag har fastnat i det första stadiet, vilket egentligen inte är sömn utan början på att hjärnan saktar ner. Detta kan orsaka hallucinationer och myokloniska ryckningar (har du någonsin upplevt att en arm eller ett ben plötsligt rycker till när du somnat?)

Jag har fastnat i det här stadiet i timmar – ibland till klockan 5 på morgonen. Hallucinationer kan vara en av de läskigaste upplevelserna i ditt liv när du tror att du hör någon gå runt i ditt hem när ingen är där eller alla sover.

2. Svårigheter att somna.

När jag väl somnar vaknar jag många gånger under natten. Jag har räknat så många som 10 gånger. Time Magazine rapporterade att en natt med avbruten sömn kan vara värre än förkortad sömn.

Detta, tillsammans med att jag inte kan somna från första början, kan göra att jag ligger i sängen till klockan 14 eller till och med senare vissa dagar. Jag har förlorat timmar på dagtid på grund av detta, och när jag måste gå upp tidigare än min kropp vill, hamnar jag i extrem trötthet och smärta.

Brist på sömn kan också orsaka utbrott på grund av min fibromyalgi. Det gör det också svårt för mig att koncentrera mig på uppgifter eller läsning och orsakar humörsvängningar och irritabilitet, vilket påverkar mina relationer med min familj.

Min depression förvärras också, och den orsakar sammanbrott och känslor av ensamhet. Jag kan inte umgås på grund av det. Jag kan inte gå ut och kan inte hålla möten eftersom även när jag tänker hålla dem, hör jag inte mitt alarm när jag väl har somnat eller måste avboka eftersom jag bara fick en timmes sömn natten innan.

Sömnlöshet har stulit mycket av mitt liv ifrån mig. Jag kämpar för att göra något socialt, och när jag gör det kan jag inte njuta av det eftersom jag är så trött och har så ont. Utan min sömnmedicin har jag inget liv alls. Och när jag blir sjuk och måste sluta ta den ett tag, kommer alla dessa symtom tillbaka med kraft.

Det är verkligen försvagande, och jag hoppas att detta hjälper några personer att förstå att sömnlöshet inte bara är att “ha svårt att somna”.

Att kämpa mot sömnlöshet när det utlöser din ångest

Precis som min depression och ångest har jag haft små anfall av sömnlöshet hela mitt liv som successivt blivit värre allt eftersom jag blev äldre. Det var inte förrän jag slutade självmedicinera (vilket jag avråder från, eftersom det bara är att sparka burken längre fram i tiden och det kommer att komma ikapp dig tiofalt) och tog min mentala hälsa på allvar som jag lärde mig att dålig sömn och sömnbrist allvarligt utlöste min ångest.

Alla har sömnlösa nätter här och där, oavsett om du är nervös inför jobbet eller en speciell händelse nästa dag, eller orolig för ekonomi eller andra typer av stress, eller om din kropp bara inte vill avsluta dagen. Men för de med sömnlöshetsutlöst ångest är det värre än att bara stirra i ett mörkt tak i timmar innan alarmet ringer. Låt mig släppa in dig i mitt sovrum så att du kan se hur det är för mig.

Jag måste lägga mig ner och sätta på TV:n … men på en volymnivå som är precis tillräckligt hög för att jag kan höra den men inte riktigt förstå den. Det är min “vita brus”-maskin. Efter att ha ställt in insomningstimern på en timme eller en och en halv timme, brukade jag rulla över … och det är där det roliga börjar.

Min hjärna går in i sitt eget tv-läge och spelar upp hela dagen för mig samtidigt som jag vill ifrågasätta allt jag har gjort. Gjorde jag ett tillräckligt bra jobb på jobbet? Var det jag sa till någon på Facebook stötande eller orimligt? Är min partner ärlig mot mig? Låste jag dörrarna och stängde fönstren? Och några av höjdpunkterna/lågpunkterna spelades upp flera gånger, nästan tills jag har övertygat mig själv om att allt antingen är okej, hanterbart eller något som får vänta till nästa dag för att reda ut.

Men det slutar inte där! “The Next Day” blir temat för vad som cirkulerar genom mitt huvud. Om jag är huvudpersonen i sitcommen, romantiska komediserien eller dramamedin som är mitt liv, då är oro, obeslutsamhet och missförstånd efter att ha spelat upp varje kommande scenario i mitt huvud medstjärnor värda en Emmy för bästa manliga biroll/skådespelerska. Tänk dig hur tröttsamt det är … tänk dig sedan att inte kunna göra någonting åt det i stunden.

Det är där allt går in i hyperdrift. Min andedräkt ökar, och när jag börjar märka det kan jag känna mitt hjärta börja slå snabbare och snabbare, som om jag vore en seriefigur förälskad i det överdrivna hjärtat som poppar ut ur mitt bröst. Det är punkten utan återvändo. TV:n har stängts av vid det här laget, och att börja om den processen är nästan meningslöst. Det finns inget annat att göra än att gå upp och gå runt lite, och bestämma om det är värt att gå tillbaka till sängen eller bara stanna uppe och susa runt online tills sömnens vilja träffar ögonlocken. Lita på mig … du vill inte bli hittad med ansiktet nedåt framför din laptop.

Alternativet (om du skulle upptäcka att du inte kan sova) är naturligtvis sömnparalys, och det finns inget sätt jag kan nog betona hur skrämmande det är. Din kropp är utmattad. Ditt sinne är utmattad. Du vet att du behöver och vill sova. Och din kropp är där, men din hjärna har hittat denna fantastiska andra andedräkt. Du vill rulla runt, men det går inte. Du försöker resa dig upp, men ditt huvud har fastnat i en kinesisk fingerfälla som du inte kommer ihåg hur du ska ta dig ur och du fortsätter bara att dra i den medan den dras åt runt dig. Du svettas, du kan höra din andning, men du är rädd att om du öppnar ögonen kommer all ambition att sova att dö, samtidigt som du blir varnad för det fysiska faktum att din säng håller dig som gisslan. Även om det har varit ovanligt för mig på sistone, betyder det inte att det inte har hänt tillräckligt många gånger för att faktiskt chocka mig (och jag blir inte lätt chockad).

Så i alla fall, där ligger jag, i sängen, medveten om min omgivning. Om jag kan röra mig drar jag min laptop åt sidan istället för att slå på TV:n igen för att inte störa min partner. Visst, det är lätt för den övertrötta hjärnan att dras in i att sträcktitta på Netflix eller att ramla ner i ett YouTube-kaninhål, men just nu är det stimulansen som håller dig vaken. Och det var jag i några månader i sträck – jag svimmade slutligen runt klockan 6, och vid klockan 10 – med dagsljuset som smög in genom springorna i mitt sovrum – bestämde jag mig för att sömn inte längre var ett alternativ. Det är inget sätt att leva.

Jag säger det högt för personerna längst bak: Det är inget sätt att leva!

Att säga att jag blev nervös bland människor är en underdrift. Jag trodde att alla stirrade på mig eller planerade att skada mig bara genom att lägga märke till mig. Jag blev orimligt arg på små saker som gick fel eller inte gick enligt planerna jag hade planerat i mitt sömnlöshetstillstånd. Jag levde i en mardröm jag inte kunde fly från. Med svår paranoia och ingen självkännedom fick jag panik på min psykiatriska klinik tills jag kunde träffa min läkare och få mig själv på rätt spår. Jag är inte stolt över det, men det finns tillfällen då man måste vara sin egen bästa förespråkare.

När vi väl fick medicineringssituationen under kontroll (och jag kan inte säga att det var en barnlek; trial and error är normen när det gäller att hantera sömn), kunde jag komma in i en rutin. Även om det fortfarande är okonventionellt, fungerar det för mig, stör andra minimalt och har minskat mycket av min personliga ångest. Socialt sett är jag fortfarande lite obekväm, men åtminstone får jag inte panik eller gör bort mig negativt för att jag inte har sovit bra på flera dagar.

Jag har också sedan dess gått en kurs i kognitiv beteendeterapi (KBT) baserad på sömnlöshet, inriktad på bättre vanor som kan bidra till att förbättra sömnen. Jag skulle gärna vilja dela med mig av några av dem.

1. Kropps- och rumstemperatur.

Du gäspar naturligt när du är lite kylig, och din kropp sänker naturligt temperaturen om din dygnsrytm är rätt. Det är en signal om att det närmar sig sömntid. Jag märker inte det så mycket, så jag försöker hålla mitt sovrum svalare än resten av min lägenhet. Ja, jag är den där killen som sover med en fläkt på året runt.

2. Din säng är till för att sova i.

Ditt sinne gillar att spela dig ett spratt, och att ligga kvar i sängen gör dig ingen tjänst. Att gå och lägga sig med avsikten att sova är bra, men att ligga kvar i den under långa perioder när du vaknar är inte hälsosamt. När du börjar röra på dig och vaknar på morgonen, försök att inte dröja dig kvar under täcket i mer än en halvtimme eller så. Samma sak när du försöker somna; om du kämpar är det okej att gå upp i en halvtimme – bara överstimulera dig inte för mycket. Och det leder mig till…

3. Omfamna en rutin.

Att vakna ungefär samtidigt och gå och lägga sig ungefär samtidigt är otroligt viktigt för att etablera och upprätthålla din dygnsrytm (vilket i princip är din kropps sömnklocka). Det blir lättare att somna när du lyssnar på din kropps schema och när den säger att det är ungefär den tiden. Lita på mig: det finns inget bra som händer klockan 02:00 ändå, så du missar ingenting.

4. Kontrollera din kost.

För det första, undvik sena måltider om det alls är möjligt. Även mellanmål kan orsaka problem när du försöker sova. För det andra, om du måste mellanmål finns det vissa saker du bör undvika: sötsaker (inklusive frukt), fet mat och mejeriprodukter (förlåt… jag älskar ost så mycket, men det är så dåligt för dig om du vill sova). Anledningen är att din kropp arbetar hårdare än den skulle göra om du hade valt andra alternativ, och när din kropp försöker smälta fett och socker ger din hjärna dig inte den uppmärksamhet du behöver för en god sömn. Det är som att stänga av bilen men radion slutar aldrig spela; vid någon tidpunkt kommer den att tömma batteriet.

Var inte din kropps fiende, särskilt när den försöker oroa dig medan du försöker sova. Jag har tur som har kunnat utveckla en bra rutin mellan medicinering och hur jag tar hand om mig själv. Jag vet att det som fungerar för mig kanske inte fungerar för alla, men det är så här jag håller min ångest i schack. Det börjar med en ordentlig natts sömn, och jag hoppas att du kan få det själv också.

Låtarna som hjälper

“Yesterday” och “Let It Be” – The Beatles

När jag upplever stunder av sorg eller ånger spelar jag dessa låtar. Låt oss inse det, det finns dagar då vi bara vill gråta, och det är inget fel med det.

“Bad Day” – Daniel Powter, “Don’t Stop Believin’” – Journey, och “What’s Up” – 4 Non Blondes

Jag kan alltid relatera till dessa tre låtar oavsett situationen på en svår dag. Alla tre handlar om att gå igenom en dålig tid, men de inkluderar också hopp om bättre dagar framöver.

“Because of You” – Kelly Clarkson och “The Climb” – Miley Cyrus (på senare tid även inkluderad med dessa två – “Till It Happens To You” – Lady Gaga)

Självförklarande men jag dras till dessa låtar på dagar då mina tankar omger några av de mörkaste dagarna i mitt liv. På något sätt bidrar de inte bara till rädslan och sorgen utan ger mig också tröst och styrka eftersom jag vet att jag inte är ensam i min kamp.

“Lightning Crashes” – Live, “Big Girls Don’t Cry” – Fergie, “Collide” – Howie Day, “Life Got In The Way” – Sister Hazel, och “Life” – Hinder

Sedan jag fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) har min personliga relation med min make/maka lidit mycket. Tack och lov är vi tillsammans och fortsätter att älska varandra trots de många hinder vi har stött på. Det här är låtar jag spelar på de svårare dagarna.

“Wild World” – Cat Stevens, “Best of You” – Foo Fighters, “Faith” – George Michael, “You Are Not Alone” – Lifehouse, “Livin In The Moment” – Jason Mraz, och “Beautiful Soul” – Jesse McCartney

Svåra tider men hopp för framtiden och vikten av att inte ge upp är vad var och en av dessa låtar representerar för mig. De ingår på dagar då jag behöver påminna mig själv om att det här är livet och att alla upplever svåra dagar. Det är vad vi gör med de dagarna som räknas. Oavsett hur hopplös jag känner mig finns det alltid en väg igenom och hopp om en bättre dag framöver.

“Let It Hurt” och “Stand” – Rascall Flatts, “Was That My Life”, “Downtime”, “I’m Alright”, “Get Up Again”, “Me” och “I Like Me” – Jo Dee Messina

En annan grupp låtar som hjälper mig att uttrycka mina känslor och gråta när jag behöver släppa ut allt, men som också ger mig hopp och uppmuntran att fortsätta.

”Make Me This Mad” – Lucy Angel”, ”What You Get Is What You See” – Tina Turner, ”Settlin” – Sugarland, ”I Will Survive” – Gloria Gaynor, ”Fight Song” – Rachel Platten och ”My Life” – Billy Joel

När jag väl har gråtit eller på något sätt lyckats bearbeta den svåra dagen jag har haft, lyssnar jag på låtar från den här listan. De låter mig alla komma ut med beslutsamhet och styrka för att fortsätta framåt.

”Crazy Ain’t Original” – Sheryl Crowe och ”The World Needs a Drink” – Terri Clark

Du vet de där dagarna när det verkar som att allt går fel? Du är inte nödvändigtvis ledsen eller riktigt upprörd över någon sak, bara en dag då det verkar som att oavsett vad du gör så fungerar saker och ting bara inte för dig. Tja, jag har dessa dagar oftast, och när jag gör det tycker jag att de här två låtarna innehåller humor och låter mig skratta åt situationen och fortsätta med min dag. De hjälper mig också att hantera frustrationen jag känner när människor saknar förmågan att förstå mitt tillstånd.

Berg betyder för mig

(Från dig) Jag började vandra i soluppgång med en grupp vänner och blev omedelbart förälskad i det. Med tiden började dock en mask av ångest smyga sig på. Hela mitt liv har jag kämpat med sömnlöshet. Jag är naturligt en dålig sovare och all slags press kring min sömn leder lätt till sömnlösa nätter. Jag började oroa mig, “tänk om jag inte sover och sedan måste vakna på fyra?”

Det dröjde inte länge förrän det blev omöjligt för mig att vandra i soluppgång med andra människor. Pressen att bestämma sig för en tidig morgon med någon annan ledde oundvikligen till sömnlösa nätter. Jag bestämde mig en gång för att vandra i soluppgång med min systerdotter och mina syskonbarn och fick bara 45 minuters sömn natten innan.

I januari 2023 hade min äldsta dotter ledigt från skolan, och snön och isen hade precis börjat samlas i Catskillbergen. Vandringen längs Giant Ledge och Panther Mountains erbjuder massiva vyer mot öster över de böljande Catskillbergen. Vi hade aldrig varit i Catskillbergen, min dotter hade aldrig gjort en soluppgångsvandring, vi hade aldrig klättrat över 1050 meter, så detta skulle bli den första för oss båda. Jag visste att soluppgången här skulle vara perfekt.

Och ändå…

Insatserna kändes högre och mer överväldigande än tidigare. Min dotters första soluppgångsvandring, första Catskillbergen, första 100 meter. Med 2,9 kilometer och 300 meter klättring från ledens början till huvudutsikten. Vi skulle behöva vara framme vid ledens början senast klockan 06:20, vilket innebar att vi skulle lämna huset klockan 04:20. Man kan inte bara väcka en 14-åring klockan 04:20 – man måste varna dem. Alla de perfekta förutsättningarna för sömnlöshet. Förplanerade förväntningar, någon annan som litade på mig som jag inte kunde stå ut med att göra besviken. Utöver det hade jag en två timmars bilresa dit och sedan tillbaka. Jag hade inte råd att sova i bara 45 minuter. Jag var tvungen att få det att fungera. Jag var tvungen att sova.

Och ändå…

Till slut gick jag och la mig, för jag hade inget val, för jag visste inte vad som skulle hända, för jag ville hellre prova något svårt än att skygga för det, för jag var rädd och hoppfull och trött på att oroa mig för det. Jag gick och la mig, för det är vad man gör, man fortsätter, det är vad man gör. Och som tur var sov jag den här gången.

Vi anlände klockan 6:20 till parkeringen vid Giant Ledge Trailhead. En av utmaningarna med att vandra supertidigt i soluppgången är att kroppen fortfarande förväntar sig att sova när man börjar röra på sig, så uppvärmningsperioden tar längre tid. Min dotter kände verkligen av detta och sa att hon kände att hon hade astma (det har hon inte). Hon körde in i väggen efter ungefär 300 meters stigning. Hon stannade och sa att hon inte kunde fortsätta. Men vi fortsatte, för det är vad man gör – man bara fortsätter.

Vi kom fram. Skogsdalen sträckte sig ut under oss. Bergstopparna rullade från den ena till den andra likt ett krusande vatten, dimma som svävade mellan bergstopparna reflekterade tyst gryningens fuchsia. Efter ett par minuter strålade tre solstrålar ner från strax ovanför Slide Mountain, den skålformade jätten precis till höger om oss. En stråle välvde sig ner över bergssluttningen och lyste upp dalbotten som en strålkastare. En strålade över bergstopparna och antände dimman mellan dem med starkt rosa och orange. Och en smälte in i det smala bandet av blekrosa orange som underströk himlens ljusa vinterblå. Molnen som stod inför oss började glöda bakifrån som en elektrisk brännare som tändes bakom dem. Nattens djupa, dystra lila höll sig kvar vid de västra sidorna av molnen som stod inför oss, medan deras östervända ryggar alltmer lyste upp med glittrande guld, rosa och orange – en lysande silhuett som omgav det mörkare lila. Hela molntäcket verkade vara på väg att splittras till en karmosinröd gyllene explosion. Samtidigt rullade en grålila rad av vinterkalla träd över bergsbotten som en mjuk päls, endast bruten av ett och annat band av vintergröna träd som stod mörkt i spridda grupper.

Mörklila toppar simmade mellan strimmor av skimrande dimma. En tyst och uråldrig dans av lila skuggor och gyllene ljus, som om vi hade snubblat över något tyst och majestätiskt, som att se två väderbitna samurajer upprepa en uråldrig svärddans i helig tystnad.

Vi fortsatte ytterligare 300 meters klättring till toppen av Panther Mountain, där vi vandrade genom morgonens färger som gradvis skiftade från ljusrosa till gyllene, vilket reflekterades i den nysnöade snön och framhävde den ljusgröna färgen på tallbarr som stack ut under sina snötäckta filtar. Snön blev djupare runt oss och snart befann vi oss på toppen av Panther Mountain. På toppen av Panther, 1150 meter högt, står de snötäckta tallarna i en halvcirkel precis nedanför våra fötter. Förbi den tusen meter höga klippan under våra fötter reser sig och faller rad efter rad av kala träd längs ett böljande hav av snötäckta kullar. Ovanför svävar späda moln över tystnaden.

Vinterberg utstrålar tystnad och stillhet. Frusna vattenfall och träd täckta av snö. Som om världen hade pausat. Den pastellblå himlen förblir ständigt upplyst av ett ljust band av ljusorange, nästan som en oändlig solnedgång, ett avbrott i tiden. De där ögonblicken av oändliga, böljande, snötäckta berg som vilade i tystnad gav precis tillräckligt med tystnad för mitt eget rastlösa sinne.

Att hantera sömnlöshet som blind person

Alla har svårt att sova då och då, oavsett om det beror på stress, ett ständigt föränderligt arbetsschema, ett beroende av sociala medier eller bara dåliga vanor.

Men sömnlöshet och sömnbrist drabbar de med synnedsättning mest. Uppskattningsvis 70 procent av helt blinda personer har en sömnstörning, och så många som hälften av alla med en betydande synnedsättning kan också drabbas. Detta beror ofta på att man inte kan skilja på dagtid från nattetid.

Många med syndegenerativa sjukdomar som retinit pigmentosa, Leber kongenital amaurosis, Stargardt sjukdom, åldersrelaterad makuladegeneration och koroidemi för att nämna några.

Här är flera lösningar för att lindra sömnlöshet och sömnbrist för personer med synnedsättning:

1. Hetloiz.

Hetloiz, eller tasimelteon, är ett läkemedel som används för att behandla Non-24 sömn-vakensyndrom. Non-24 är ett mycket sällsynt tillstånd som drabbar många (men inte alla) personer som är helt blinda och inte har någon ljusuppfattning alls. Deras dygnsklockor blir osynkroniserade som ett resultat. Hur mycket detta läkemedel kan hjälpa beror på hur osynkroniserat din kropp är och du kan ta det i veckor eller månader. Läkemedlet är dyrt och vanliga biverkningar inkluderar huvudvärk, förhöjda leverenzymer, dåsighet, övre luftvägsinfektioner med mera.

2. Sömnmedel.

Sömnmedel som Unisom, NyQuil och en lång lista med andra sömnmedel kan hjälpa dig att somna och fortsätta sova. Dessa är okej för tillfällig användning, men rekommenderas inte för långvarig användning. Deras biverkningar inkluderar dåsighet på dagtid, sveda eller stickningar i händer, armar, fötter eller ben, aptitförändringar, svårigheter att hålla balansen och yrsel, för att nämna några.

3. Melatonin.

Melatonin är ett hormon som produceras av tallkottkörteln. Det är en ärtstor körtel som finns strax ovanför mitten av din hjärna. Det hjälper din kropp att veta när det är dags att sova och vakna. Det erbjuds i piller- och kapselform för att hjälpa kroppen med sitt sömnmönster. De finns i naturliga eller syntetiska former. De naturliga formerna framställs från tallkottkörteln hos djur. Även om melatonin är mycket säkrare än de två första alternativen, finns det fortfarande vissa biverkningar som inkluderar dagsömnighet, yrsel, magproblem, grinighet, ångest och några andra.

4. Eteriska oljor.

Du kan också välja att gå den helt naturliga vägen och använda eteriska oljor för att hjälpa dig somna och sova vidare. Eteriska oljor som lavendel, apelsin, cederträ, romersk kamomill och några andra. Du kan hitta ett stort antal recept och blandningar med eteriska oljor i den här artikeln. Möjliga biverkningar inkluderar allergiska reaktioner på ingredienserna, hudirritation (om outspädd olja används) eller en potentiell överdos – vilket kan undvikas om du följer de specifika anvisningarna. I det första fallet kan allergimedicinering som Benadryl lindra symtomen, men vid överdos – sök läkarhjälp.

Nu har du fyra olika alternativ för att hjälpa till med sömnlöshet och sömnbrist för personer med olika typer av synnedsättning.

En dag i en sömnlös persons sinne

Kära sömnlöshet,

Varför torterar du mig så?

Jag kan inte sova i timmar eller dagar i sträck.

Först är du en irritation. Klockan är ett på natten och jag är inte ens trött. Jag har en intervju imorgon eftermiddag.

Klockan är tre på natten, sedan fyra, jag har förmodligen bytt ställning 70 gånger nu.

Klockan är fem. Jag försöker desperat att sluta ögonen och falla in i sömnens varma omfamning. Du tvingar mig att sitta där i sängen, obekväm och tänka på allt jag är orolig för. Jag börjar gråta.

Jag provar lite lätt musik. Det hjälper inte.

Klockan är sex, sedan sju och jag vet att du kommer att få mig att misslyckas med den här intervjun, kanske jag kan försöka boka om?

Klockan är åtta på morgonen och jag har nästan gett upp. Jag stängde av musiken, det har blivit en suddig blandning av konstiga ljud som jag inte längre känner igen.

Jag har varit vaken i nästan två dagar.

Klockan 9 går jag upp, jag är hungrig. Jag hittar ett litet mellanmål och rusar tillbaka till sängen i hopp om att få en timmes sömn.

Klockan 10:30 bestämmer jag mig för att det inte är värt det. Jag lutar mig tillbaka och faller i trans. Mitt huvud bultar. Allt låter som om det är långt borta och precis bredvid mig samtidigt.

Klockan 11 går jag upp och tar mig lite kaffe. Du har besegrat min kropps naturliga funktioner för ännu en slitsam natt.

Jag avbokar min intervju, jag försöker igen en annan dag. Det är inte säkert att köra bil.

Vid middag tvingar jag mig själv att äta en smörgås. Jag mår illa.

Klockan 13 tittar jag på TV, min kropp värker och rummet snurrar.

Klockan är 14:00 och jag svor att jag just såg någon komma in i köket. Ingen annan är hemma.

Jag öppnar ögonen, klockan är 16.00. Du låter mig sova ett par timmar, men jag känner likadant. Ljuset som kommer in från fönstren gör ont i huvudet. Jag hämtar mer kaffe.

Jag försöker äta middag klockan 18, men min kropp skakar och min mage kurrar. Jag kräks upp allt igen.

Kanske borde jag försöka somna om, tänker jag för mig själv klockan 19. Kanske låter du mig få lite lindring.

Jag har faktiskt bara varit uppe ur sängen i några timmar. Jag har inte fått något gjort så jag tvättar undan lite kläder istället.

Jag inser att jag inte längre känner mig trött klockan 20. Jag suckar för mig själv och väntar på ännu en lång natt. Jag tittar på lite tv eller bläddrar igenom min telefon. Vad är poängen?

Klockan blir 22.00 och jag är hopkurad under mina filtar, jag hoppas att jag känner mig trött snart.

Klockan är 23, och jag har så ont att jag inte vet om jag kan sova.

Jag ser skuggor röra sig där jag vet att de inte borde vara… midnatt, tror jag? Är det här på riktigt?

Klockan är ett på natten.

Varför torterar du mig så?

Vad dessa fyra stora religioner kan lära oss

Baserat på studier som genomförts i flera länder kämpar cirka 30 procent av vuxna med sömnlöshet, och 10 procent av dem upplever obehag under dagtid på grund av sömnbrist. Det finns teorier om vad som orsakar sömnlöshet och hur man behandlar det överallt, men vad säger världens stora religioner om saken?

Hinduism och sömnlöshet: Att hitta balans

Ayurveda känner igen två typer av sömnlöshet. Att vakna mitt i natten ses som en obalans i Vata dosha, vilket har att göra med känslor som ångest och överkänslighet. Att ha svårt att somna i början betraktas som en obalans i Pitta dosha, vilket är relaterat till matsmältning och ämnesomsättning.

Ayurveda-traditionen använder många metoder för att bekämpa sömnlöshet, inklusive:

Örter som Ashwagandha eller Bacopa (Brahmi)
Att gå och lägga sig före klockan 22 eftersom detta är Kapha-tiden på dagen, som är full av jordad energi som hjälper dig att somna
Att vakna före soluppgången så att vi håller oss synkroniserade med naturens klocka
Att äta en lätt kvällsmat så att vår energi går till föryngring istället för matsmältning
Att stänga av elektroniska apparater en timme före sänggåendet eftersom tekniken stimulerar Vata dosha
Att ge dig själv en massage med olja (abhyanga) för att lugna Vata dosha
Hinduismen erbjuder också en morgon-efter-lösning för att återhämta sig från en sömnlös natt: yoga nidra, eller yogisk sömn. Yogisk sömn är en traditionell meditativ praktik där du går in i shavasana-positionen, liggande på rygg med ben och armar utåt åt sidorna. Detta främjar mycket djup avslappning och används vanligtvis i slutet av en yogasession.

Ur hinduismens ögon handlar botande av sömnlöshet om att hitta balans inom oss själva och världen omkring oss. Och tro det eller ej, buddhismen skulle inte helt hålla med.

Buddhism och sömnlöshet: Att hålla kontakten

Buddhismen ser sömnlöshet som ett slags andlig möjlighet. Rinpoche, en inkarnerad lama, talade om bardo – “mellantillståndet” – utrymmet mellan vakenhet och sömn. Det är ett grundlöst, osäkert tillstånd, vad han kallade en “höjdpunkt mitt ute i ingenstans”. Enligt Judith Simmer-Brown, en framstående buddhistisk forskare och professor i religionsvetenskap vid Naropa University, öppnar bardo oss för medvetenheten om att vi är sammankopplade med alla andra levande varelser i världen.

Även om buddhismen inte nödvändigtvis ser sömnlöshet som något dåligt, erbjuder religionen sätt att behandla det. Till exempel kan du använda mindfulness för att hålla ditt sinne lugnt och centrerat. Fokusera på vad du känner och låt dina känslor flöda genom dig. Du kan också prova denna traditionella tibetanska visualiseringsteknik för att behandla sömnlöshet:

“Föreställ dig att det är natt djupt inne i skogen. En forsande flod forsar genom en smal ravin och dånar oavbrutet. Längst upp i ravinen finns en grov repstege som går ner från kanten halvvägs ner till en liten och mysig grotta i kanjonväggen. Inuti brinner en sprakande lägereld, lyser upp och värmer grottans grova stenväggar. Jag sitter framför elden insvept i en fårskinnsmantel och kramar en getunge som ligger inbäddad i mina armar. Även när jag hör den dånande floden håller jag killingen nära och känner mig nöjd.”

Som ni kan se verkar två av de stora religionerna vara överens om många aspekter av behandling av sömnlöshet, men var står kristendomen i frågan?

Kristendom och sömnlöshet: Att hitta Gud

I likhet med buddhismen ser kristendomen inte sömnlöshet som en helt negativ upplevelse. Denna religion ser sömnlöshet som ett test av din tro och ditt fokus på Gud, och en indikation på att Gud vill ha din uppmärksamhet vid den enda tid på dagen då du är tillräckligt stilla för att lyssna på Honom – mitt i natten.

Bibeln föreslår att vi lutar oss mot tro när vi inte kan sova: ”Du har hållit koll på varje min vändning och vridning genom sömnlösa nätter. Varje tår är skriven i din loggbok, varje värk skriven i din bok (Psalm 56, vers 8).” Att söka Gud i bön, läsning etc. kan hålla dig tillräckligt lugn så att du kan få lite sömn.

Ordspråksboken 20, vers 3 säger också till oss ”var inte för förtjust i sömn”. Med andra ord, lägg inte för mycket press på dig själv att få ”tillräckligt med” sömn, och ge dig helt enkelt till din sömnlöshet. Du är vaken av en anledning.

Islam och sömnlöshet: Att hålla sig nära Allah

Enligt Shaykh Muhammad Saalih al-Munajjid, generalansvarig på Islam Question & Answer, säger islam att sömnlöshet ibland orsakas av waswaas, eller viskningar från den onde shaytaan.

Lyckligtvis erbjuder islamisk litteratur många sätt att befria oss från shaytaans mumlande. Ett sätt vi kan göra detta är genom sharia-kurer. Dessa kretsar kring att hålla vårt fokus på Allahs kärlek, belöningar och straff och livet efter detta i motsats till den fysiska världen, så att vi kan uppnå sinnesfrid. Vi gör detta genom att undvika vissa synder, be vissa böner, vara vänliga mot andra människor, läsa Koranen och tjäna Allah (‘uboodiyyah): ”De som tror (på Allahs enhet), och vars hjärtan finner ro i åminnelsen av Allah, sannerligen, i åminnelsen av Allah finner hjärtan ro (al-Ra ‘d 13:28).”

Psykologiska kurer fokuserar på att bli av med bekymmer genom att hålla sig nära Allah, vara tacksam för allt Han gör och hålla sig distanserad från den fysiska världen, medan beteendekurer inkluderar att träffa en läkare som Allah har gett kunskap om den mänskliga psyken.

Islamiska botemedel mot sömnlöshet inkluderar också att alltid be Allah om förlåtelse, söka Hans beskydd från shaytaan, hålla gott sällskap och se till att du inte tänker fel tankar. Ur detta perspektiv beror en god natts sömn på hur vi lever våra liv under dagen.

Om du har problem med sömnlöshet kan världens stora religioner hjälpa dig att hitta lite vila. De har olika uppfattningar om vad som orsakar sömnlöshet, men deras metoder för att uppnå sömn är alla baserade på kärlek och kretsar kring liknande principer: att överlämna sig till verkligheten, hålla kontakten med världen omkring oss och hitta Gud och frid inom oss själva.

Saker du behöver veta för personer med smärtstillande sömn

För personer med tillstånd som fibromyalgi slutar den kroniska smärtan inte när du lägger dig för att somna. Smärtan gör det faktiskt ofta otroligt svårt att somna alls, ett fenomen som kallas “smärtstillande sömn”. Liksom de flesta former av kronisk smärta är effekterna av smärtstillande sömn osynliga, så när du kämpar med att klara av dagen efter en sömnlös natt förstår de omgivande förmodligen inte hur utmattad du faktiskt är.

Vi samarbetade med National Fibromyalgia Association för att fråga våra Facebook-communities vad de önskar att folk visste om de såg dem efter en natt med smärtstillande sömn. Hur känns tillståndet, och vad behöver du mest från vänner, kollegor och familj efter en sömnlös natt? Även om personer med smärtstillande sömn kanske inte känner sig utvilade, anstränger de sig fortfarande för att leva sina liv som friska människor gör, och lite förståelse och tålamod skulle räcka långt.

Här är vad de sa:

1. ”Sömnlöshet för mig är när jag känner mig verkligt ensam, trots att min partner ligger bredvid mig… De mörkaste timmarna är när jag söker upp internet för att distrahera mig, för att få mig att känna mig mindre ensam. Nästa dag önskar jag att folk trodde att jag verkligen inte fick någon sömn. Jag märker att vissa tycker att man överdriver eller att de måste försöka konkurrera med en. Acceptera bara att när jag säger att jag inte har sovit menar jag det.”
2. ”Smärta är ett heltidsjobb som är helt utmattande. Om jag säger att jag är trött, säg inte ’jag med’. Eller, om du råkar vara särskilt trött (för din livserfarenhet är också giltig), förstå att våra kroppar är väldigt olika inuti.”
3. ”Natten är ensam och tyst. Du kan inte fly från verkligheten av din sjukdom klockan 3 på morgonen. När solen går upp målar vi på våra ansikten och dyker upp för livet och döljer hemligheten att vi kämpade mot fysisk smärta och mental utmattning under en stor del av natten.”
4. ”[Efter en natt av smärta och sömnlöshet skulle jag vilja ha] en kopp kaffe, en mild kram och någon som lyssnar. Efter ett tag tröttnar folk på att lyssna på oss prata om smärta eller våra symtom, och därför slutar vi prata om det. Så att någon tar en minut för att fråga hur vi egentligen mår är en vänlig gest.”
5. ”Man kan tillbringa 12 timmar i sängen och fortfarande vara utmattad… För att de tre timmarna man sov var trasiga och av dålig kvalitet.”
6. ”När jag går igenom den här typen av problem behöver jag verkligen att du förstår att jag inte alltid kommer att vara fullt fungerande som jag normalt är. Jag har kronisk smärta och jag behöver få lite slack. Jag använder inte detta som en undanflykt, jag bara gör det medvetet så att jag kan bli förstådd.”
7. ”Jag önskar att folk kunde förstå hur stark jag är. Inte hur svag jag är… utan hur stark jag är. För även om jag gråter varje morgon eller till och med under lektionen, så deltar jag fortfarande.”
8. ”Jag önskar att folk visste att när jag kommer sent till jobbet så beror det på att jag tillbringade natten med oerhörd smärta och tittade på klockan genom tårar eftersom jag visste att jag var tvungen att gå upp och dyka upp för att försörja mina barn.”
9. ”Sluta säga ’Gå och lägg dig tidigare’ eller ’Prova det här, gör det där…’ och acceptera bara min upplevelse utan att ifrågasätta vad jag gjorde för fel för att få den!”
10. ”När jag har haft en särskilt tuff natt önskar jag att folk skulle veta att jag gör mitt bästa och verkligen skulle behöva ett vänligt ord eller en kram.”
11. ”Vad du än ser i mitt ansikte är resultatet av styrka, inte svaghet. Det är inte något misslyckande från min sida som gör att jag inte sov, utan snarare att jag tillbringade hela natten med att kämpa med min egen kropp, och jag fortsätter.”
12. ”Jag önskar att folk visste att trötthet gör smärtan så mycket värre, och att det tar längre tid än man förväntar sig att återhämta sig.”
13. ”Jag önskar att de skulle förstå att det inte är som en natt av sömnlöshet, och förstå att det inte bara var ännu en ’sömnlös natt’. Det jag behöver mest efter en smärtsam sömnlöshet är att inte förvänta mig att jag ska kunna vara mitt vanliga jag. Jag kommer att göra mitt bästa, men snälla förstå, jag kommer inte att vara på topp.”
14. ”Jag önskar daglig hjälp och omvårdnad, bara för att jag är människa och inte på grund av min sjukdom. Gör mig en kopp te eller vattna trädgården utan att fråga, laga mat åt mig eller bara sitt med mig när jag har ett utbrott och håll mig sällskap. Att ha fibro kan kännas så ensamt, och den känslan är den mest smärtsamma av alla.”
15. ”Jag är inte arg på någon, jag är inte asocial, jag kan bara inte fungera som en vanlig människa. Även om jag ser ut som om jag är arg på världen, är jag bara arg på detta svek mot min kropp.”
16. ”Efter en natt av smärta och sömnlöshet ser jag ut och känner mig väldigt trött. Jag är förmodligen i en hjärndimma och behöver lite tid för att bara återhämta mig. Det kan vara att lägga ett pussel på Facebook, läsa en bok, sticka en strumpa, men för mig är detta ett sätt att undkomma den kvarvarande smärtan. Jag vet att hushållsarbetet inte är klart, middagen har inte planerats, tvätten behöver uppmärksamhet. Snälla, förstå bara och låt mig arbeta igenom detta enligt mitt eget schema, i min egen takt.”
17. ”Jag önskar att någon skulle fråga hur de kan hjälpa till och sedan följa upp. Ibland räcker enkel förståelse och empati långt.”

Oväntade hanteringstekniker som hjälper människor att hantera smärta och sömnlöshet

“Smärta och sömnlöshet” är en term som ofta används inom kroniskt sjuka för att beskriva den frustrerande men alltför relaterbara upplevelsen av att inte kunna sova på grund av smärta. Även om du känner dig utmattad eller trött, är smärtan ibland tillräcklig för att få dig att vrida och vända dig dygnet runt.

Här är vad folk delade med mig:

1. “Jag lyssnar på guidade meditationer på YouTube! Mina favoriter är de där de instruerar dig att andas i ett visst mönster och dra ihop/slappna av vissa muskler. Jag somnar vanligtvis inom en timme.”
2. “Tryckfiltar hjälper mig (inte varmt – fortfarande mycket vikt) och massor av kuddar. Jag tar också varma bad vid slumpmässiga tider på natten när mina nerver blir spastiska på grund av smärta och utmattning.”
3. “Jag har en saltlampa som jag låter vara tänd på natten snarare än en ‘nattlampa’ så att det är ett mer lugnande ljus.”
4. ”Regelbunden användning av melatonin [och] att aldrig ändra min sömnrutin, vilket inkluderar mina två varma, gosande spinnande bebisar. De gör den största skillnaden när man vaknar av smärta. En kattunge har sin säng bredvid min kudde och ligger så att minst en fot nuddar mitt ansikte/hals – och jag får spinnande ljud rakt in i örat. Den andra kattungen tenderar antingen att ligga mot mina ben eller, om jag är rastlös eller har ont, ligger han mot min kropp och jag får vibrationerna från spinnandet. Fungerar nästan varje gång.”
5. ”Tvätt mitt i natten. Min mamma har RA [reumatoid artrit] och tvättade alltid kläder (för att hantera sin sömnlöshet) när vi sov. Nu gör jag det också. Något med torktumlarens ljud är lugnande.”
6. ”Att titta på eller läsa något nytt för att distrahera mig själv från smärtan så mycket som möjligt. Det måste vara nytt, om jag har sett eller läst det förut kan mina tankar fortsätta att helt dröja sig kvar vid min smärta.”
7. ”Jag sover med ispåsar för smärta i rygg, nacke, axlar och höft och sedan dricker jag en varm kopp te med fänkål, pepparmynta, ingefära och kamomill mot uppsvälld magsmärta och illamående.”
8. ”Bön är första försvarslinjen för mig. Jag har också några betrodda vänner som jag kan prata/ventilera med och som också ber med mig. Jag måste komma utanför mig själv annars blir jag ännu värre.”
9. ”Jag har väteperoxid i en sprayflaska och när jag har ont sprayar jag det i mina händer och gnuggar det på där jag gör ont. (Det är oftast mina knän eftersom det är där min reumatoid artrit drabbar mig mest.) Jag fick det här tricket från min morfar som också led av artrit.”
10. ”Jag färglägger Jenny Lawsons bok ’You Are Here’. Jag gör också guidad meditation i appen Stop, Breathe & Think.”
11. ”Massor av ’dagdrömmeri’. Hittar på historier i mitt huvud för att distrahera [mig själv].”
12. ”Blogga! Seriöst, sedan jag startade min blogg och nu Facebook-sida har det varit ett riktigt bra utlopp när min smärta och sömnlöshet är värre. Jag har märkt att ibland när jag är vaken klockan 3 på morgonen, istället för att bli upprörd, börjar jag skriva ett utkast till ett inlägg på min telefon. Och ibland skriver jag i några minuter, ibland skriver jag ett helt inlägg, men det hjälper, att sätta ord på saker hjälper bara. Det får mig att känna att min smärta inte är förgäves.”
13. ”Mysa med min partner. Det är något så lugnande med att han frånvarande gnuggar mitt huvud i sömnen. Det tenderar att lugna ner mig och hjälpa mig att sova mer än jag normalt skulle göra.”
14. ”Jag har börjat lyssna på ljudböcker. Jag brukade vara en ivrig läsare, men att hålla i böcker kan nu få mina fingrar att urledas och anstränga min nacke samtidigt som det förvärrar mina migränanfall. Vanligtvis efter några kapitel i en ljudbok är jag helt slut. LibriVox-appen har varit en livräddare.”
15. ”Jag tar mina mediciner, gör mig så bekväm som möjligt i sängen. Lyssnar på Pandora och spelar mina pusselspel på min surfplatta. Min surfplatta har varit en livräddare. Jag vet att många säger att jag inte ska ha elektronik i sängen. Jag svär att det håller mig borta från smärtan tills jag kan somna.”
16. ”Det låter självklart, men djupandning. Jag tar flera djupa andetag, håller in och trycker ut långsamt medan jag bara fokuserar på baksidan av ögonlocken. Om mina tankar vandrar tar jag tillbaka dem och börjar om. Ganska likt (eller det kan faktiskt vara) meditation.”
17. ”Min hund är till en riktigt stor hjälp. Det gör faktiskt för ont att leka med honom i dessa stunder, men hans glädje hjälper. Gosedjur gör också susen.”
18. ”Cannabis, massor av cannabis… Jag önskar att jag kunde tänka på något annat än att efter att ha gått igenom hela skalan av saker de kan ordinera står jag bakom detta till 110 procent.”
19. ”Jag ställer alla mina favoritfilmer i mitt rum. När det blir för mycket tittar jag på dem för att försöka få bort tankarna från smärtan.”
20. ”Hörru, jag säger det bara. Orgasmer hjälper verkligen. De hjälper till att kalibrera min hjärna eller något, och jag kan få grepp om min smärta när jag tidigare både fick panik i både kropp och hjärna. Det är inget botemedel, men det hjälper ofta.”
21. ”Jag använder min bubbelpool innan jag går och lägger mig så att mina muskler slappnar av och jag försöker somna innan de stelnar igen och jag börjar värka.”
22. ”En skumrulle är min bästa vän! Jag använder den när det är för ont att sitta. Jag lutar mig mot den och det hjälper.”
23. ”Något som har varit riktigt hjälpsamt är att min arbetsterapeut rekommenderade en massageapparat med stav, som en Hitachi-stav, för att ”förvirra nerverna” med de starka vibrationerna. Tack vare gummihuvudet kan jag verkligen trycka in det i mina triggerpunkter under ett utbrott och det hjälper till att slappna av dem efter ett tag utan lika mycket blåmärken. Jag har somnat liggandes med den under min högra sätesmuskel flera gånger den senaste månaden.”
24. ”Jag skriver. Jag är författare, och det hjälper mig att komma bort från verkligheten. Min läkare gav mig amitriptylin. Jag tar två piller för de dagar jag är desperat efter att sova, men vanligtvis tar jag ett varannan dag och det tar några timmar att verka. Men så småningom faller jag i sömnen. Oavsett vad. Min tablett hjälper under den tid pillren sätter igång och jag inte kan hålla i en penna.”
25. ”Jag skriker av full hals. Känns skönt att få släppa ut det!”

TV-program att titta på när smärta håller dig vaken på natten

Vad gör du när kronisk smärta gör så ont att du inte kan somna?

För många i gemenskapen med kroniska sjukdomar är “smärta” en frekvent kamp. Det finns en mängd olika hanteringsmekanismer som folk kan vända sig till för att somna, men att titta på några avsnitt av TV (eller, på riktigt tuffa dagar, att sträcktitta på en säsong eller två) är ett av de mest populära sätten att fördriva tiden när alla andra sover djupt.

Men att bestämma vilket program man ska titta på kan vara viktigt: Försöker du vagga dig själv till sömns? Eller har du gett upp sömnen och försöker bara distrahera dig själv från smärtan? Beroende på vad du hoppas få ut av att titta på TV, såväl som dina unika intressen, kommer de typer av program du tittar på inte nödvändigtvis att vara samma som dina med-småkatter tittar på. Vissa kanske föredrar en lätt och tanklös komedi, medan andra tycker om att bli helt uppslukad av den komplexa, seriella handlingen i ett drama eller en science fiction-serie.

Oavsett vilken typ av program som passar dig och dina behov har vi det du behöver. Om du letar efter något nytt att titta på nästa gång du bara inte kan somna kan förhoppningsvis några av följande förslag ge lite vägledning.

1. ”’Brooklyn 99’ får mig alltid att skratta utan att misslyckas. Programmet är ofta oväntat roligt, vilket håller min uppmärksamhet. De hanterar sociala rättvisefrågor med humor, men förringar inte kampen, vilket är en svår balansgång att uppnå. Rekommenderas starkt!”
2. ”’The Office!’ eller ’Parks and Recreation!’ De är roliga program, alltid roliga, och de drar in dig i dem, oavsett hur många gånger du tittar på dem, så att du kan fokusera mer på programmet än din smärta. Jag växlar mellan att titta på dessa serier varje kväll, bokstavligen talat. De hjälper så mycket!”
3. ”Jag behöver komedi. Jag behöver riktigt löjlig och meningslös komedi för att distrahera mig från allt. Jag har memorerat hela ‘Family Guy’ och ‘Bob’s Burgers’ och älskar alla standup-specialer på TV. Om jag tittar på något som orsakar minsta lilla ångest så får jag en spiral.”
4. ”’Vänner’ är alltid min favorit. Oavsett om det är en dag med ont i magen, en dag med dålig mental hälsa eller båda. ‘Vänner’ lyfter mig alltid upp och får mig att skratta, och brukar hålla mig distraherad från vad som än händer, vare sig det är smärta eller depression.”
5. ”Vilken serie eller film som helst som jag har sett förut och inte behöver vara särskilt uppmärksam på. En ‘binge’ av en TV-serie via Netflix är bra, eftersom den går från serie till serie medan jag slumrar.”
6. ”’Golden Girls’, ’That 70s Show’, ’Roseanne’.”
7. ”’The Andy Griffith Show’ på Netflix. Jag tittar också på den här varje dag. Den skildrar en enklare, lyckligare tid. Självklart tycker jag om att ta det lugnt och titta på samma få serier hela tiden. Jag älskar också MAS*H men Netflix tog bort den, och jag kan inte heller titta på varje avsnitt om jag har svårt eftersom vissa är mer intensiva.”
8. ”’Frasier’. Dr. Crane tar alltid bort smärtan! En av de mest kvicka serierna. Bra för att distrahera dig från det faktum att klockan är 2 på natten och din höft är ur led så att du inte kan ligga på den, eller din rygg, eller sitta. Goda tider, goda tider.”
9. ”’Seinfeld’. Skratt är den bästa medicinen.”
10. ”‘Arrested Development.’ För att den är fullständigt löjlig och man behöver inte tänka så mycket för att ’fatta’.”
11. ”‘Full House!’ Glad och uppspelt, den blir aldrig gammal och ger mig alltid så många skratt!”
12. ”‘Scrubs!’ Att kunna skratta hjälper mycket under udda tider på natten.”
13. ”‘Schitt$ Creek’ får mig att skratta! Min man och jag tittade på allt!”
14. ”Det finns en nyare serie som jag gillar – den heter ’Superstore’. Den är så löjligt fånig med sympatiska karaktärer.”
15. ”‘Unbreakable Kimmy Schmidt.’ Den är så absurd att den får mig att skratta även när jag har ont. Och den kräver inte mycket koncentration för att följa handlingen.”
16. ”’The Office’ är alltid mitt första val. Min andra är ’How I Met Your Mother’. Jag älskar lättsamma komedierna. Jag tittade nyligen på ’Santa Clarita Diet’. Jag kanske vaknade väldigt symptomatisk en dag, men jag vaknade åtminstone inte och behövde äta människor för att överleva.”
17. ”Jag tittar på nonsenstecknade serier för vuxna som ’Rick and Morty’, ’The Simpsons’, ’Family Guy’, ’American Dad’, vad som helst. Bara något jag kan le åt men som inte kräver mycket tanke. Ljudet hindrar en från att känna sig så ensam, komiken hjälper till att distrahera från smärtan, och att ha något att göra hjälper tiden att gå så att jag inte känner mig fast i ett eländigt ögonblick för alltid. Jag tror inte att skaparna av de programmen verkligen kunde förstå hur mycket jag förlitar mig på deras arbete för att hålla mina tankar borta från den där mörka platsen. Det är verkligen lätt att komma till den punkten mitt i natten.”
18. ”‘Aggretsuko.’ Det är den här söta lilla animen om en röd panda som pressar sig själv till att vara perfekt men i hemlighet älskar death metal som en flyktväg. Jag kan relatera till att hålla saker inom sig och försöka vara perfekt, men samtidigt är det otroligt gulligt och ett trevligt sätt att koppla av.”
19. ”‘The Joy of Painting’ med Bob Ross. Den är så lugnande att titta på och hjälper dig att slappna av plus att du lätt kan bli distraherad av målningen. Det är min favoritserie när jag inte kan sova. Den finns på Hulu, Netflix och YouTube så vem som helst kan titta på den. Den har också hjälpt mig att somna på grund av hur lugnande den kan vara och den är bäst för sömnlösa nätter.”
20. ”Om du gillar realityserier men önskar att det inte fanns så mycket överdrivet drama och inte har något emot undertexter, är ‘Terrace House’ på Netflix fantastisk.”
21. ”Jag försöker titta på stillsamma program som ett matlagningsprogram (‘The Great British Bake Off’) eller bedårande djurprogram (‘The Zoo’ och ‘Too Cute’ på Animal Planet).”
22. ”Jag tycker om pratshower sent på kvällen. Jag spelar in dem och tittar på dem när jag inte kan sova. Jag får mig ett gott skratt och upptäcker att jag kan somna en stund när det är en tråkig intervju.”
23. ”Jag tittar alltid på dokumentärer, så jag måste ge min fulla uppmärksamhet åt vad jag tittar på. Om jag har sett en serie mycket och tittar om den medan jag har ont distraherar det mig inte tillräckligt. Netflix har några bra Ken Burns-dokumentärer, jag rekommenderar starkt ‘The War’ och ‘Prohibition’. Netflix har också ‘Bobby Kennedy for President’.”
24. ”Jag tittar på ‘Forensic Files’ just nu! Det är lugnande för mig, jag tror att det är berättarens röst. Jag önskar att han skulle meditera på YouTube!”
25. ”’Qi’, det är roligt och får mig att tänka lite, distraherar mig från smärtan, plus att jag lär mig alla möjliga värdelösa fakta.”
26. ”Historiska dokumentärer… Jag undrar hur människor förr i tiden levde med smärta och tycker synd om dem.”
27. ”’Hur det görs’. Det är intressant att titta på och berättarens röst är så avslappnande.”
28. ”’The Grand Tour’, mina favoritprogramledare genom tiderna vet verkligen hur man får mig att skratta medan jag förundras över coola bilar. Och ’Top Gear’ medan jag är här också, Clarkson, Hammond och May-eran.”
29. ”Jag håller mig till slumpmässiga dokumentärer på Netflix. Att lära mig om vad andra går igenom eller har gjort är fascinerande för mig.”
30. ”Jag tittar på QVC! Det är faktiskt trevligt eftersom det också är ett bekvämt sätt att shoppa när man är kroniskt sjuk. Men normalt försöker jag avstå från att köpa något. Men det är lugnt och har inte för mycket action så att det inte låter mig slappna av tillräckligt för att förhoppningsvis somna.”
31. ”Jag tittar på Game Show Network… tanklöst nöje.”
32. ”Det kanske låter galet eftersom jag är yngre än de flesta som tittar på kanalen, men allt på TV Land! Min mamma och jag har tittat på program som sänds där i åratal, och när jag måste sova i min fåtölj på grund av min smärta har vi alltid den på gång. Programmen är så lättsamma och relaterbara i de flesta fall och är vanligtvis alltid lugnande för mig.”
33. ”Allt som har med HGTV eller Food Network att göra – det är mina favoriter.”
34. ”Jag älskar att titta på brittisk TV. Man kan hitta så många bra brittiska program på YouTube. Det hjälper mig att låtsas att jag är någon annanstans, borta från smärtan och frustrationen.”
35. ”Jag tittar på Hallmark Channel. Jag tror att ‘I Love Lucy’ börjar runt klockan 02:00, kanske 03:00.”
36. ”Jag tittar på vilken välbekant serie som helst med samma berättare (tack Discovery Channel och Animal Planet). Jag kan följa handlingen om sömn är helt uteslutet, använda det som vitt brus om jag kan glida in eller ut… eller somna om jag har tur!”
37. ”’The Good Doctor’, ’Grey’s Anatomy’ och ’House MD’ är program jag alltid tittar på. Om och om igen. Patienterna i programmen är väldigt relaterbara. Det får mig att känna att jag inte är så ensam med hälsoproblem genom att titta på den typen av program. Det gör att jag inte fokuserar på smärtan.”
38. ”Igår kväll hade jag ’klåda’, vilket är galet, men det ledde till att jag återupptäckte ’House MD’ på Amazon Prime. Även om jag har blivit betydligt mer känslig sedan det sändes, var det trevligt att se en grupp läkare som faktiskt arbetade för att bota en person snarare än vad jag/vi får, vilket är mycket prat om acceptans och att hantera förväntningar, LOL.”
39. ”Igår kväll hade jag ’klåda’, vilket är galet, men det ledde till att jag återupptäckte ’House MD’ på Amazon Prime. Även om jag har blivit betydligt mer känslig sedan den sändes, var det trevligt att se en grupp läkare som faktiskt arbetade för att bota en person snarare än vad jag/vi får, vilket är mycket prat om acceptans och att hantera förväntningar, LOL.”
40. ”När jag har en särskilt dålig dag tittar jag om avsnitt av ’House MD’, för om min dag inte har inkluderat någon form av blödning eller nekrotisk hudåkomma, mår jag lite bättre! Vissa av symtomen kan komma lite nära, men vanligtvis ger det mig en känsla av ’perspektiv’, d.v.s. visst, jag lider, men jag kan vara döende och det gör jag inte.”
41. ”’Grace och Frankie!’ Jag är bara 22 men mina symtom är så dåliga att jag ofta känner mig mycket äldre. Serien är lugnande och får mig alltid att skratta, och problemen de har i 70-årsåldern får mig att känna mig mycket mer normal.”
42. ”Jag tittar på ’The Middle’. Skildringen av en typisk medelklassfamilj med tonårsbarn och överarbetade/överansträngda föräldrar är så realistisk.”
43. ”’Derek!’ Den är fantastisk och rörande.”
44. ”’Miss Fishers mordmysterier.’ En australisk import som utspelar sig på 20-talet vars huvudperson är en fantastisk privatdetektiv före sin tid, och det är helt enkelt en förtjusande, förtjusande serie som aldrig slutar få mig att le. Phryne ger aldrig upp och är utan ursäkter sig själv, lever sitt liv på sina villkor och ser fantastisk ut när hon gör det. Att det är ett alternativ är en trevlig sak att bli påmind om mitt i en dålig natt eller tre.”
45. ”’Charmed’ – Jag älskar den trots att jag har sett varje avsnitt flera gånger. Den sätter min hjärna i ett bättre utrymme, den ger fantastisk trygghet eftersom det är något jag delar med min mamma.”
46. ”’Once ??Upon a Time’ eller ’Jane the Virgin’ – tillräckligt rolig, lättsam och lättsam för att vara avkopplande men tillräckligt intressant med tillräckligt många vändningar för att hålla mig underhållen och hindra mig från att zona ut och hålla mig distraherad från smärta.”
47. ”Jag gillade ’Gossip Girl’ och ’Once ??Upon a Time’ på Netflix för kvällar när jag var lite bättre fokuserad eftersom de hade ganska bra handlingar och också var ganska optimistiska!”
48. ”‘Leverage’. Hittade familje-slash-Robin Hood-humor/skämt/snabbt tempo som bokstavligen aldrig skapade ett dåligt avsnitt under hela sin sändning. De tror att de är missanpassade, bra på bara en sak och tror att de är ensamma, men upptäcker långsamt att de inte är det, och ännu mer, att de är bättre tillsammans, förenade i saker som andra skulle kunna kalla svagheter. Den tysta påminnelsen om att det är möjligt att hitta lycka och mening på oväntade platser – och oväntade människor – trots, eller kanske på grund av, din individualitet, och ja, dina brister, är viktig och nödvändig.”
49. ”‘Supernatural!’ Det är en sådan flykt från verkligheten och efter 13 säsonger lyckas de fortfarande hålla sina fans glada. Det finns mycket komedi blandat in vilket också är roligt.”
50. ”Vilken som helst av ‘Star Trek’-serierna. Även när saker och ting ser som dystrast ut, påminner det dig om de bästa aspekterna av mänskligheten och ger dig lite hopp om att det kan bli bra. Att människor så småningom kan lära sig att arbeta tillsammans för samhällets bästa. De har till och med några avsnitt som tar upp funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Även om du är i en riktigt dålig sits personligen, kan det hjälpa till att återställa lite hopp. Och hopp är avgörande för att hantera kronisk sjukdom. Dessutom kan jag inte vänta på den där medicinska skannern som bara kan berätta för mig vad som är fel med mig, och tekniken för att fixa det!”
51. ”’Doctor Who’, jag glömmer min smärta.”
52. ”Om jag har ont och är uppe sent, behöver jag en serie som håller mitt intresse och tar min uppmärksamhet bort från smärtan. Om du gillar sci-fi-serier föreslår jag ‘Stargate SG1’ (10 säsonger) och ‘Stargate Atlantis’ (fem säsonger). Båda finns på Hulu.”
53. ”’Buffy [vampyrdödaren]’, ’Angel’ och ’Doctor Who.’ De låter mig alla fly från min verklighet (och det är därför jag spelar datorspel när jag kan…).”
54. ”Min favoritserie har alltid varit ’Twilight Zone’… Eftersom jag på något sätt kan relatera till karaktärerna tar den mig till en annan dimension och hjälper mig att ’fly’ från EDS/POTS-zonen ett tag…”
55. ”’Merlin’ är en fantastisk serie – det är fantasy och har en fantastisk handling att följa som håller dig fokuserad.”
56. ”’Arkiverna’. För att jag älskar utomjordingar och David Duchovny.”
57. ”’Det var en gång!’ Det hjälper att gå vilse i magin då och då!”
58. ”’Shameless’ – att se människors liv som är ännu mer förstörda än mitt är på något sätt trösterikt.”
59. ”’Six Feet Under.’ Det finns något terapeutiskt med att se en familj som har djup smärta som gör att mitt liv och min smärta känns mindre intensiv.”
60. ”’Law & Order: SVU.’ Det finns en miljon säsonger och den visas alltid.”
61. ”Jag tittar på skräckfilmer för att må bättre, för hey, åtminstone blir jag inte besatt av demoner eller jagad av Fred Krueger.”

Tro hänvisar till stark tro eller tillit till en person, sak eller koncept, ofta utan fullständiga bevis eller bevis. Det beskriver också lojalitet och engagemang för en sak eller person och kan betyda ett specifikt system av religiös tro, såsom den kristna eller judiska tron. I religiösa sammanhang är tro övertygelsen om sanningen i läror, tilliten till Gud eller den inre säkerheten som svarar på ett överlägset väsen.

När depression utmanar din tro

Din värld, som en gång var full av ljusstyrka och hopp, förvandlades till något mörkt och skrämmande.

Du antog att de mörka molnen skulle försvinna och att stormen i ditt sinne skulle driva bort efter veckor av vila.

Dagarna gick och känslorna stannade kvar och lämnade spår av tidigare minnen och traumatiska upplevelser. Sorgen blev värre när den täckte de tider då du visste att du borde vara lycklig. Du var mitt i festen, men kände dig utanför och ensam. Du var omgiven av vänner, men sömnlösa nätter kvarstod. Kylan och rädslan i din ryggrad hemsökte dig i dina drömmar. Det handlade inte om att vara “för känslosam”. Du bad varje dag medan melankoli smög sig igenom dig. Du bad hårdare; Du besökte kyrkan ofta, bad längre, bekände allt och gav upp allt du hade. Ändå var dessa saker inte tillräckligt. Du visste att det aldrig skulle vara tillräckligt.

Depression är en svår kamp att erövra, även när tron ??är närvarande. Sinnet är klokt och kan leda en person till mörka tankar tills förnyelsen av ens andliga liv blir mindre och mindre viktigt. Depression kan få människor att känna sig så annorlunda och isolerade att inga ord kan lindra deras oro. Händerna från människor som är villiga att hjälpa dem kanske inte spelar någon roll; tjocka moln av förtvivlan kan förblinda dem från att se hopp och optimism. Ibland kommer inte ens tron ??att hjälpa dem att övervinna det lätt.

Dessa negativa tankar äter upp dina dagliga rutiner. Du är inte längre den livliga person som andra brukade känna. Dina kyrkkamrater övertygade dig om att dessa känslor alla fanns i ditt sinne; Du kan erövra det genom att be och dra dig närmare Gud. Du försökte och fortsätter att försöka, men ändå kommer det och det går och kommer tillbaka starkare än tidigare. Du blev trött, men folk borde veta att din tro finns där. Du älskar Gud och du vet att han kan hjälpa dig. Men depression kanske aldrig lyssnar på ditt hjärtas önskningar. Bönerna kan hjälpa dig att övervinna sorgen, men i slutändan verkar depressionen ta din tro ifrån dig. Det är inte lätt. Det kommer det aldrig att bli.

Men precis som i alla andra mörker kommer friden säkert. Du inser att depression kan utmana din tro och hängivenhet. Men Guds nåd kommer att knacka på din dörr för att rädda dig från den avgrundslösa hjälplösheten. Det kanske inte får dig att känna dig starkare i början, men av min erfarenhet kan det att omfamna din tro hjälpa dig att erövra den svåraste och tuffaste striden i sinne och ande. Jag tror att det inte finns någon kärlek starkare än Jesu kärlek. Denna kärlek kan vara en språngbräda till att hitta det ljus du fortsätter att leta efter. Tro kan inte läka depression ensam, men lita på Herren och dig själv och den kommer säkerligen gradvis att försvinna.

Jag är en överlevare av depression och tron ??hjälpte mig verkligen att få fler vapen och sköldar för att bekämpa den, tillsammans med de människor som hjälpte mig igenom den. Hopp och läkning finns alltid där; vi måste bara hitta det i våra hjärtan. Du kan besegra det, för jag tror att du är Guds största krigare. Det kommer du alltid att vara.

Tankar om tro och mental hälsa

Ett hälsosamt sinne är en hälsosam själ.

Psykisk hälsa och tro kan kännas som två separata världar. För många människor ser de på livet som antingen andligt eller fysiskt/mentalt. Att blanda de två är som att försöka blanda biff och Kraft Dinner. De verkar helt enkelt inte passa ihop. Men detta är inte hälsosamt, eftersom ett hälsosamt sinne är en hälsosam själ. Frasen “psykisk hälsa” förekommer inte i Bibeln. Ändå skulle det vara ett stort misstag i vår utveckling som person att ignorera vår mentala hälsa.

Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, din själ och ditt förstånd. Jesus, Matteus 22:37.

Varför sa Jesus det så här? Han sa inte: “Älska Gud med din kropp, din hjärna, din hand och din fot…” Dessa är kroppsdelar och i sig själva är de tomma på liv. Genom att säga “Älska Gud med ditt hjärta, din själ och ditt förstånd” bad han var och en av oss att älska Gud med våra känslor, våra tankar, våra drömmar och våra passioner.

Din tro kan hjälpa dig att hantera din stress och din smärta.

Visste du att du också kan använda din tro för att undvika? Det finns tillfällen då jag har bett om min situation snarare än att prata om den eller vidtagit de åtgärder jag behövde vidta. Ibland kan vårt andliga liv vara ett sätt att undvika det vi behöver göra. Istället för att vidta åtgärder ber vi, läser vi eller skriver dagbok. Jag rekommenderar starkt boken “Emotionally Healthy Spirituality” av Peter Scazzero. Du kan hitta boken på Amazon eller i vilken bokhandel som helst. Jag blev kristen i tonåren och en tid efteråt minns jag att jag hade en läkarkontroll. Jag minns inte varför jag träffade läkaren, men under kontrollen frågade han mig om jag var deprimerad. Jag ljög. Jag sa att jag mådde bra. Jag ljög för att jag inte ville vara ett dåligt exempel och jag tyckte att det var oandligt att vara deprimerad. Jag förstod inte att man inte kan be bort sin mentala hälsa.

Ja, jag borde utöva andlighet, men att vara för andlig kanske inte är bra.

Det är lätt att överdrivet andliggöra något som hälsa. Vissa av oss har inga svårigheter att bära glasögon eller ta aspirin, men vi drar gränsen vid att ta antidepressiva läkemedel. Ibland drar vi slutsatsen att om du tar ett piller för ditt sinne kommer du inte att vara dig själv längre. Att ta antidepressiva läkemedel eller någon annan medicin gör dig inte mindre kristen.

Jag tror att Gud vill att vi ska älska Honom av hela vårt hjärta, sinne och själ, men ibland kan detta vara svårt.

När ditt sinne rusar, när du är kroniskt ångestfylld eller deprimerad, eller när du hör röster, eller när du befinner dig i en ständig fokus på din smärta eller ditt trauma – gör det att älska Honom väldigt, väldigt svårt; kanske till och med omöjligt. Jag tror att Gud inte kommer att döma dig för att du får den hjälp du behöver. Ett friskt sinne är en frisk själ. Jag har upplevt depression sedan jag var ung. Vissa perioder av min depression har varit särskilt förkrossande och andra var inte lika mörka. Men varje säsong av depression har lärt mig mer om mig själv, min familj och om livet. När någon du känner är mitt i en mörk period, säg inte till dem: “Tänk bara på vad du lär dig.” Det är helt enkelt inte vad de behöver. Det kan ta ett tag innan en person är redo att lära sig av dina erfarenheter. Tänk dig om en vän till dig stod inför en operation. Det vore oklokt att säga till dem: “Tänk bara på vad du lär dig!” Var lyhörd.

Att prata och vara sårbar kan förändra ditt liv.

Ibland behöver du dina vänner, andra gånger behöver du hjälp av en professionell. Din pastor kan vara en fantastisk resurs, men det finns tillfällen då du behöver en annan typ av hjälp. Bör du gå till en terapeut som kanske inte är kristen? Jag har gått till både kristna och icke-kristna terapeuter och jag har haft både goda och dåliga erfarenheter av båda. Kom ihåg att terapeuter och psykologer har en etisk skyldighet att respektera och ge utrymme åt våra andliga och religiösa traditioner. Det är ett personligt beslut och att få den typ av hjälp som passar vem du är är vad du vill.

Ditt bagage är inte värre än nästa persons.

Ditt bagage är inte värre, det är bara annorlunda. Men om du är hård mot dig själv om dina misstag och dina saker, så lägger du skam på din själ. Skam är giftigt för din depression, din ångest, ditt trauma eller dina känslor. Skam är som en uppsättning linser som blir superlimmade mot din själ. De färgar din värld, vilket gör det så svårt att tala ut, öppna upp och bara prata. Du känner dömande överallt och du har ingen frihet. Jag tror att Gud vill att du ska älska Honom och älska dig själv. Ignorera inte ditt bagage, erkänn det. Men håll fast vid hoppet snarare än skammen. För mer om skam rekommenderar jag starkt att du tittar på den här videon av Brenee Brown om “Listening to Shame”.

Låt dig själv bli älskad – av människor, av Gud och kanske till och med av dig själv.

Låt dig själv bli älskad, trots din smärta. Trots dina förtroendeproblem. Och trots ditt trauma. När vi internaliserar en bild av en kärleksfull Gud, läker den kärleken. Om vi ??känner en massa straff, dömande och ovärdighet, kommer det att fräta på vår mentala hälsa och skapa ett negativt känsloliv fyllt av skam. Om du tycker att det är en utmaning att uppleva kärlek kan du be om det. Men om det kvarstår är det här professionell hjälp kan behövas.

Älska Gud med ditt sinne genom att ge det en paus.

Ditt sinne, dina känslor, din identitet och din fantasi behöver mer än att gå till kyrkan. Vårt sinne behöver en sabbat. Jesus försvann mycket. Ibland bad han, ibland pratade han, andra gånger lyssnade han och ibland gick han bara. Kanske är det dags att ge ditt sinne en paus och ta ut det på en promenad?

Inte allt ditt sinne gör är andligt.

En del ångest är en genuin störning och en del är bara ångest som kommer att gå över. Visst, jag måste lita på Gud och släppa taget, men om du har en sjukdom behöver du få någon behandling. Om ångest eller depression är kronisk eller förlamande behöver du förmodligen någon behandling. Om din ångest eller depression är mer situationsbetingad (den kommer och går) kan du reagera bra på bön, meditation, andningsövningar och fysisk träning.

Var stolt.

Tron har ett antal fördelar för den mentala hälsan: det är en enorm hanteringsförmåga när du kämpar; att vara engagerad i din tro gör dig mindre benägen att använda droger eller bli alkoholberoende; och du kan också leva längre. Om du är troende kommer din kropp faktiskt att reagera bättre på medicinska behandlingar. En sak att komma ihåg är att en tro som är regelbunden och självkritisk faktiskt kommer att vara skadlig för din mentala hälsa och allmänna välbefinnande. Det är kärlek som läker, inte bara religion. Att uppleva depression och ångest har gjort mig mer empatisk, mer omtänksam och bättre kapabel att stödja andra människor som kämpar. Jag tror att Gud kan, och kommer, att använda din smärta som ett sätt att uppmuntra och stödja andra människor. Han kan ta något kraftfullt negativt som trauma och mörka, svåra humör och hjälpa dig att nå andra som står inför liknande saker.

En kyrka som är lyhörd för mental hälsa är en hälsosam plats.

Friska kyrkor inbjuder människor som lider av depression, ångest eller trauman att känna sig accepterade och hemma. Du kanske inte vet vad du ska säga – men du kan fråga “Vad kan jag göra?” och sedan lyssna. Du kan se om någon plötsligt isolerar sig eller blir dyster och undvikande. Ett av de bästa sätten jag kan älska Gud på är genom att öva på att lyssna på varandra. Att få den hjälp du behöver kommer inte att göra dig mindre kristen, mindre trofast eller mindre mänsklig. Ditt liv kommer att öppnas upp och du kommer att förändras på sätt du aldrig kunnat föreställa dig.

“The Weight of Living”, en sång av Bastille, påminner oss om att vi bär på vår depression eller ångest eller trauman, de behöver inte alltid vara så här. Vi kan lämna det bakom oss. Det här inlägget är anpassat från ett föredrag jag höll i min kyrka om tro och mental hälsa. Kom ihåg att denna och alla artiklar om mental hälsa inte ersätter medicinsk rådgivning eller rådgivning. Vänligen kontakta din läkare och få den hjälp du behöver för ditt sinne, din kropp och din själ. Jag skriver artiklar om välbefinnande, ledarskap, föräldraskap och personlig utveckling.

Du är inte ensam.

Depression och PTSD får mig att ifrågasätta min tro

Det som min läkare insisterar på att jag ska jobba med just nu är att finna det inom mig själv att tro att jag är värd att älska – av mig själv, av andra, till och med av Gud. Det verkar vara en enkel uppgift, eller hur? Inte för mycket begärt av någon. Att tro och religion har varit en stor del av mitt liv så länge jag kan minnas borde till och med göra det lätt. Eller hur? Vilken typ av kristen har trots allt inte tro på att Gud åtminstone älskar dem? Det är förklaringen till kristendomen i dess mest grundläggande former – “Gud älskar dig!”

Ändå finns det en djup känsla av skuld och skam som jag känner just nu, hyckleriet hos mig själv – att erkänna för mig själv, för andra, att under de 32 år jag har uppfostrats i tron ??och gjort den till min egen, har jag aldrig en enda gång känt att Gud kan älska mig. Andra, ja. Jag? Nej. Jag känner mig för värdelös, för trasig, för syndig, för oälskvärd. Jag känner inte att Gud vill ha mig, men ändå delar jag personligen min tro med andra eftersom jag är så övertygad om att Gud verkligen kan älska dem, förlåta dem deras synder, hjälpa dem att uthärda sina prövningar, välsigna dem med ett hopp om ett glädjefyllt liv bortom vad dagens värld kan erbjuda dem. Djupt inne i mitt hjärta finns det ingenting som skakar min tro på Guds kärlek till andra människor.

Det finns en illustration i Bibelns evangelier som talar om sparvar; de ansågs av dåtidens människor vara av yttersta värde. Faktum är att de var nästan värdelösa. Jesus sa till dem han talade till att inte ens en sparv faller till marken utan att hans himmelske Fader ser den, och att vi som människor är mer värdefulla än till och med många sparvar för Gud. Det är för att visa att ett liv, vilket liv som helst – men särskilt en människas – är värdefullt för Gud, att Han värdesätter det. Oavsett vilka vi är, är vi värdefulla.

Jag känner mig dock inte värdefull, och när jag tänker på framtiden kämpar jag med att placera mig själv i den; Det är lätt att föreställa sig en värld där jag inte finns där. Medan många människor är rädda för att bli ersatta eller bortglömda, är en av mina önskningar att jag skulle kunna finnas, för då skulle det inte finnas någon skyldighet för mig att existera längre. Ingen skulle vara ledsen, för istället för att ha dött skulle jag helt enkelt aldrig ha existerat. En värld utan mig skulle varken vara bättre eller sämre – den skulle bara vara.

Det finns väldigt få människor som jag verkligen känner har älskat mig villkorslöst, och jag erkänner tyvärr att det till och med finns en rädsla som jag försöker dölja innerst inne. Jag är rädd att min man – en man som har stått troget och outtröttligt vid min sida i mer än 15 år, genom alla svåra tider – en dag kommer att inse att jag inte är värd det. Jag är rädd att till och med han kommer att vakna upp en dag, se mig hur jag ser mig själv och gå. Han har aldrig för en sekund gett mig intrycket att han kommer att sluta älska mig; faktum är att han säger till mig flera gånger varje dag att han älskar och vårdar mig, men jag kan inte tro att jag förtjänar hans bestående kärlek. Faktum är att det till och med finns tillfällen då jag känner skuld. Jag vill att han ska älska mig eftersom det finns andra kvinnor där ute som förtjänade att en man som han skulle bli mer förälskad i dem än jag någonsin gjorde.

Bristfällig. Jag har gjort fruktansvärda misstag som lett till fruktansvärda konsekvenser. Jag har gömt vidriga hemligheter under större delen av mitt liv. Jag känner mig vilsen och trasig, och jag vet inte hur det är möjligt för någon i den här världen eller ens (särskilt) i himlen att se igenom mina tankar och känslor och fortfarande älska mig. Det verkar omöjligt att be om, omöjligt att tro på, själviskt att förvänta sig eller hoppas på.

Psalmerna är fulla av hjärtskärande dikter om känslor av ödmjukhet, skuld, värdelöshet, depression, känslomässig smärta, ångest och självförakt, blandade med försäkran om att Gud älskar oss oavsett vad vi har gjort om vi är fast beslutna att omvända oss. Försäkran om att han älskar oss oavsett vad som har hänt oss, och att han ännu mer uppskattar tron ??hos dem som älskar honom trots de extra prövningar de utstår. Allt han vill är att kunna hitta även bara en liten gnutta gott inom oss.

Jag är en god människa. Jag kan säga det med säkerhet eftersom jag vet att det är sant. Jag har en gåva av empati och medkänsla; andras känslor är djupt intressanta för mig. Att hjälpa och hela dem är något av största vikt. Det finns en sak jag vet säkert; jag är fast besluten att göra andras liv så bra som jag kan. Jag har en förmåga att älska även de som har sårat mig eller svikit mig, och det är något som får mig att känna mig både välsignad och förbannad på samma gång. Det finns inte ens ilska eller hat mot dem som har sårat mig fysiskt tidigare; jag kan inte hålla agg eftersom jag inte vet vad som hände dem som gjorde dem till dem de var. Kanske är de bara dåliga människor, eller kanske dåliga händelser har gjort dem till det? Jag förlåter dem för deras handlingar mot mig.

Hur tillämpar jag denna förlåtande anda på mig själv? Det gör jag inte. Jag känner att jag inte kan. Det känns själviskt att säga att eftersom jag är “god” är jag värdig kärlek. Jag är god eftersom jag aldrig vill att någon ska känna som jag har gjort – som jag gör. Människor behöver någon som bryr sig om dem villkorslöst, de förtjänar att bli älskade för dem de är. Men när jag säger att jag är en god människa, så tillskriver jag det logiken i mina handlingar. Jag gör mitt bästa att bete mig på ett gott sätt mot andra. Men jag känner inte att min själ är god; jag kan inte tro att mitt värde sträcker sig bortom vad jag kan göra för att försöka göra världen till en bättre plats för andra.

Och även om jag vet att Bibeln gång på gång försäkrar oss om att Gud älskar var och en av oss, ifrågasätter jag hur kan Gud älska någon som inte har någon tacksamhet för sitt liv? Vem känner sig ibland skamsen eller förbittrad över sina “gåvor” av kärlek och medkänsla? Vem har kämpat med självmordstankar sedan hon var 12? Någon som har försökt ta sitt liv? Vem har skadat sig själv och visat så liten respekt för gåvan att vara en levande själ? Hur kan Han älska någon som säger till honom att hon inte tror att Han älskar henne? Hur skulle till och med Han kunna förlåta de saker jag har gjort fel, de hemligheter jag har behållit som jag befarar kan ha orsakat andra oändlig smärta?

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg just nu, eller hur jag ska arbeta med att känna mig värdig att bli älskad. Att reflektera över hur jag personligen känner när mina barn säger: “Du älskar mig inte”, kanske ger en liten inblick i hur jag tror att Gud själv känner när jag inte är villig att tro att Hans kärlek är större än mitt eget hjärtas ödmjukhet. Bibeln själv säger till och med att man ska komma ihåg: “Guds kärlek är större än våra hjärtan som fördömer oss” i Johannes I, men mitt hjärta fördömer mig med sådan envishet att det känns osannolikt att det någonsin kommer att tystas tillräckligt för att tro på något annat.

Om någon annan sa detta till mig, att dessa svamlande känslor var deras tankar och känslor, skulle jag bli förkrossad för deras skull. Jag är förkrossad för mig själv på vissa sätt, men jag är så rädd för att försöka laga detta. Jag är livrädd för att bli självisk eller känna mig värdig. Jag är så rädd för tanken att jag kan bli självcentrerad och hedonistisk, tänka på mig själv mer än andra, förvänta mig mer än jag förtjänar.

Så kan Gud älska mig? Är jag värdig att bli älskad av Honom, eller ens av andra? Det är vad jag behöver försöka lista ut. Men tills jag lär mig att älska mig själv, bara lite grann, känner jag att det förmodligen inte finns något hopp om att jag någonsin kommer att tro på att någon verkligen kan älska mig.

Barndomstrauma påverkar min tro

(Från dig) Sittande i de gamla, olivgröna teaterstolarna där jag hade sett många pjäser som barn, hörde jag en röst ropa mitt namn. Jag tittade runt på mina gymnasiekompisar, med böjda huvuden i bön, och frågade tyst vad de ville ha. De skakade alla på huvudet och återgick till sina böner. Jag slöt ögonen och hörde återigen någon ropa mitt namn. Innan jag insåg ordet av var jag uppe på fötter och svarade på altarropet som hade följt på ett mycket högljutt och högljutt ungdomsmöte.

Jag tror att den natten kallade Gud mig till sig. Det är en övertygelse jag alltid har hållit fast vid, och i svåra stunder har jag påmint mig själv om att Gud själv ropade mitt namn. Tjugoett år senare tror jag fortfarande på det, men allt eftersom fler och fler förträngda minnen dyker upp, märker jag att min tro på den som ropade mitt namn blir svagare, allt eftersom jag också blir svagare och tröttare.

Den natten jag tog emot Kristus i mitt liv visste jag att mitt liv var annorlunda än mina vänners. Deras skafferier hade mat i sig, deras kylskåp var fyllda. Deras föräldrar köpte kläder till dem och tog dem till läkaren. Såvitt jag visste behövde de inte väcka sin bakfulla förälder till jobbet på morgonen eller tvingades aldrig att ta avstånd från ett syskon av en förälder. Jag visste att mitt liv var annorlunda, men jag visste också att det fanns något där ute som hade vakat över mig och skyddat mig fram till den tidpunkten.

Det fanns något gott där ute som hade räddat mig, vakat över mig och skyddat mig – eller så trodde jag. Något där ute hade fört in lärarna i mitt liv som gav mig tron ??att jag förtjänade bättre och kunde skapa en framtid för mig själv. Det fanns något där ute som lovade mig frid samtidigt som det viskade i mitt öra att Han älskade mig och att jag var värdig. Den natten, vid 17 års ålder, tog jag emot Kristus i mitt liv.

I 21 år efteråt var min tro min klippa. Livet är hårt och oavsett problemet höll jag fast vid min tro på Gud. Varje uppförsbacke var en lärandeupplevelse för att stärka min tro. Genom otaliga uppsägningar inom olje- och gasindustrin bad min man och jag och trodde att Gud hade en plan för oss. Allt eftersom mina leder blev sämre och sämre innan jag äntligen fick diagnosen Ehlers-Danlos syndrom, trodde jag på läkning eller en ny form av hälsa. Varje gång jag ser vår yngsta komma i poolen, bultande mitt hjärta när minnet av att hon inte rörde sig under vattnet som småbarn rusade genom mitt huvud, påminde jag mig själv om att Gud var med henne och skulle skydda henne. Min tro var stark.

Men sedan mötte mitt moderna liv min barndom. Även om jag visste att jag hade en tuff uppväxt, förutom en liten handfull goda minnen, mindes jag inte mitt liv före 12 års ålder. Min mamma hade skrattat när hon berättade för mig att den domstolsbeslutade terapeuten hade sagt till henne att jag blockerar minnen. Sättet hon sa det på fick mig att känna att det var något fel på mig, så jag ifrågasatte aldrig varför jag skulle blockera en stor del av mitt liv. Jag var 38 när de minnena äntligen började dyka upp igen och jag fick veta att jag hade blockerat minnena inte som en brist, utan som ett skydd.

Nu ser jag på mitt liv, i vad jag trodde var Gud som beskyddade mig, och inser att Han var där när jag blev förstörd. När en vuxen bad med mig och sjöng psalmer med mig som litet barn innan han misshandlade mig, var Gud där. När en förälder sa till mig att en annan skulle döda oss alla, var Gud där. När jag blev våldtagen, var Gud där.

Och nu, i nutid, sitter jag och lyssnar på en pastor som predikar fred medan varje ben i min kropp skriker och vissnar av smärta och undrar om Gud finns där. När minnena av att bli utsatt och skadad som barn dyker upp utan förvarning, och barndomstortyren vaknar till liv i min vuxna kropp, undrar jag var Gud är. Människor ropar efter mig att lita på min himmelske Fader eller pappa Gud och mitt hjärta skriker när jag kämpar för att hindra dessa ord från att nå mina öron på grund av den skräck de ger. Och sedan minns jag ansiktena på de två pastorer som jag äntligen berättade sanningen för och jag undrar varför Gud inte skulle kasta mig åt sidan som de gjorde. Kanske har han redan gjort det, och om inte, kanske borde han.

Jag ser Gud ibland i hur minnena sakta byggs upp dag efter dag och jag kan få hjälp att hantera dem innan det blir för illa. Jag ser Gud i det faktum att Han gav mig barn och en man som jag vill stanna här för när det finns en del av min själ som är för trött för att fortsätta. Ibland ser jag Gud ge mig en röst för lidandet, en röst jag aldrig ville ha och jag är för sliten för att skipa rättvisa. Jag ser Gud arbeta för att bryta min tro fri från kultur och världsliga förväntningar. Men sedan börjar jag skaka, oförmögen att fungera igen eftersom något litet får mig att gå i stå och min tro börjar glida nerför den steniga sluttningen som sliter i mina händer och fötter.

De flesta dagar önskar jag att jag kunde begrava mina minnen igen. Om jag kunde gräva ett tillräckligt djupt hål i mitt sinne, kunde smärtan och smärtan återigen läggas inuti. Då kunde jag ta upp mitt liv och min countryklubbstro och leva igen. Ingen skulle behöva känna till mina tvivel eller vara tyngd av min omsorg.

Vägar till kristen tro hjälper min mentala hälsa att återhämta sig

För mig är det en vardaglig kamp att leva med schizoaffektiv sjukdom, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Vissa dagar är okej, när demonerna i mitt huvud är prydligt undanstoppade och jag kan le och skratta som vilken annan person som helst. Andra dagar är den känslomässiga smärtan så enorm att den är fysiskt påtaglig. De dagarna är det enda jag kan göra att klä på mig och sjunka ner i min fåtölj. Att duscha, hushållsarbete eller träna känns omöjligt. En gång gick jag fem dagar i rad utan att duscha, för trasig för att göra något annat än att gråta. De flesta dagar hamnar dock någonstans mellan de två ytterligheterna. Att kämpa mot flera psykiska sjukdomar är utmattande. Som att simma mot strömmen i en forsande flod kan kampen mot en psykisk sjukdom ibland verka nästan hopplös. Och ändå fortsätter jag att kämpa och vägrar att ge upp även när mitt sinne skriker åt mig att göra just det. Vad är min största motivation att fortsätta? Min tro på Jesus Kristus.

Jag använder min kristna tro för att hjälpa min mentala hälsa att återhämta sig på flera sätt:

Bön

Jag ber varje dag, morgon och kväll och flera gånger däremellan. Jag pratar med Jesus som om han vore min bästa vän och mentor, för i själva verket är han det. När min ångest blir outhärdlig, när jag är livrädd för att jag på något sätt ska bli våldtagen igen, ber jag. Jag utöser mina rädslor för Gud och känner en känsla av frid fylla mig i gengäld. Försvinner ångesten helt? Nej, men den blir hanterbar. Det blir något jag kan hantera med mina coping-färdigheter. När mitt deprimerade humör överväldigar mig till den grad att jag tänker på självmord, ber jag till Gud om styrka att fortsätta. Delas himlen och en trollstav viftas för att ta bort alla mina problem? Nej. Istället tror jag att Gud hjälper mig på mycket mindre dramatiska sätt, genom att placera människor och händelser i mitt liv vid rätt tidpunkt för att hjälpa mig på min livsresa. Till exempel, när jag kom ut från det psykiatriska sjukhuset i mars 2017, stod jag på väntelistan för att komma in på det intensiva öppenvårdsprogrammet på min terapimottagning. Fortfarande förödande deprimerad, på gränsen till självmordsbenägen och fullständigt oförmögen att hantera de olika symtomen på min psykiska sjukdom, bad jag till Gud om hjälp att hålla ut. Det gjorde han. Inom en vecka efter att jag kom ut från sjukhuset blev jag antagen till intensivprogrammet för öppenvård och började lära mig färdigheter för att hantera mina psykiska sjukdomssymtom. Nu, en och en halv månad in i programmet, har jag flera färdigheter att vända mig till när jag verkar falla isär inifrån och ut. Jag tror att Gud inte alltid delar hav för oss, och istället besvaras våra böner ibland på enkla, tysta och effektiva sätt.

Att läsa Bibeln

Att läsa Guds ord har blivit en del av min dagliga rutin – lika viktigt för mig som att borsta tänderna och kamma håret. Jag vaknar på morgonen, tar en kopp kaffe och kryper ner i min fåtölj med min Bibel i knät. Jag läser Gamla testamentet på morgonen och innan jag tar min nattmedicin och går och lägger mig läser jag Nya testamentet. Varför är Bibeln så viktig för mitt tillfrisknande? För när jag inte har några uppmuntrande ord för mig själv, hittar jag oundvikligen några i Guds ord. En morgon kämpade jag verkligen med att känna att mina psykiska sjukdomar gjorde mig för svag för att uppnå min dröm om att bli pastor. Jag råkade läsa följande avsnitt den morgonen: ”För Kristi skull nöjer jag mig med svagheter, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och olyckor. Ty när jag är svag är jag stark” (2 Korinthierbrevet 12:10). Genom Guds ord har jag lärt mig att det som verkar vara mina svagheter faktiskt kan göra mig till en starkare person.

Att gå i kyrkan

Sedan jag vände mig tillbaka till Gud i oktober 2016 har jag gått i kyrkan varje söndag, förutom de gånger då jag var på psykiatrisk avdelning. För mig finns det något unikt upplyftande med kristen gemenskap – något med att höra en kyrka full av människor recitera Herrens bön tillsammans, med böjda huvuden och öppna hjärtan för Gud. Jag älskar allt med att gå i kyrkan. Från att se mina vänner i församlingen till att sjunga lovsånger, från bön till predikan till nattvard. Jag får en omätlig mängd styrka från dessa sammankomster med medkristna i gudstjänst. Församlingens vänliga leenden och uppmuntrande ord och Guds närvaro som fyller rummet hjälper mig att se igenom mina psykiska sjukdomssymptom och mot en framtid av tillfrisknande.

Hur tro räddade mig från självmord

(Från dig) Gud var inte en del av mitt liv i många år innan jag fann mig själv oförmögen att fortsätta utan ett mirakel. Uppvuxen katolik gick jag i kyrkan och bad ofta under min uppväxt. Min tro var en vardaglig del av mitt liv, lika nödvändig som min älskade fliptelefon var för mig under hela gymnasiet. Sedan, med en blixt och en smäll, decimerades min tro. Min mamma fick diagnosen bröstcancer i stadium tre. Läkarna gav henne sex månader att leva. Hon höll ut för sin familj i tre och ett halvt år, fram till ett par månader efter min 18-årsdag. När hon dog – efter att jag oavbrutet hade bett Gud att rädda hennes liv – förvandlades min tro till ett bittert hat mot den övernaturliga varelse som hade tagit inte bara min mamma, utan även kvinnan som var min bästa vän. Mina obehandlade psykiska sjukdomar (schizoaffektiv sjukdom, borderline personlighetsstörning (BPD) och posttraumatiskt stressyndrom) i kombination med sorg fick mig att vända mig till droger och alkohol för att hantera det. Jag missbrukade droger och alkohol till och från under de kommande tio åren.

Sedan blev livet olevbart.

Den 19 september 2016 fann jag mig själv stående framför min byrå och tittade i spegeln på en reflektion av en flicka som inte hade något liv i sina ögon. Jag var redo att dö. Oförmögen att föreställa mig ett liv utan droger, men oförmögen att föreställa mig ett liv med droger, bestämde jag mig för att ta livet av mig.

Då kände jag vad som bara kan beskrivas som ett ögonblickligt drag. Något fick mig att gå ut ur min fästmans och mitt sovrum och tvärtom säga till honom att jag skulle ta livet av mig om någon inte hjälpte mig. De närmaste timmarna var en dimma av tårar, skräck och förvirring, med den omedelbara känslan av att jag inte hade velat detta. Vad fick mig att göra detta? Min fästman körde mig till psykiatrisk klinik och jag gick igenom den alltför bekanta och utmattande intagningsprocessen. Jag tillbringade tre veckor där, försjunken i depression och psykos den första veckan, oförmögen att finna något hopp.

Förtvivlad över utsikten att eventuellt aldrig bli bättre ringde jag gråtande till min pappa och erkände att jag fortfarande ville dö. Han rådde mig vänligt att läsa Bibeln, särskilt Ordspråksboken och Psaltaren, som en källa till hopp. Jag fnös åt tanken, eftersom jag hade begravt min tro och kärlek till Gud hos min mamma. Ändå, efter att jag lagt på luren, ville pappas förslag inte lossna från mitt sinne. Tanken, objuden och oönskad, exploderade i mitt sinne. Vad var det för fel med att läsa Bibeln? Jag hade inget svar. Och med den lilla insikten mjuknade mitt förhärdade hjärta oändligt, och jag trodde plötsligt på Gud, älskade Gud och visste att han skulle hjälpa mig att tillfriskna inte bara från mitt drog- och alkoholberoende, utan också från mina psykiska sjukdomar. För första gången på 10 år hade jag hopp om en framtid.

Gud ingrep, Gud räddade mig från det största misstaget jag kunde göra. Jag hade inte styrkan att överleva, jag hade inte styrkan att bli ren och nykter och jag hade inte styrkan att fortsätta kämpa mot mina psykiska sjukdomar. Men det gjorde Gud. Han fyllde mig inte bara med styrkan att göra allt detta, utan gav mig också en orubblig känsla av hopp och ett spirande frö av mod. Jag är nästan åtta månader ren och nykter när jag skriver den här artikeln. Jag är i ett intensivt öppenvårdsprogram för att lära mig att hantera mina psykiska sjukdomar och att läka från mina tidigare trauman av ofredande och sexuella övergrepp. Min tro hade blivit själva essensen av mitt varande, min passion och kärlek. Jag började ett masterprogram i teologi i augusti 2017 och påbörjade resan mot att bli pastor och dela med andra människor den underbara nåd och det hopp som Gud gav mig.

Trons betydelse för att hantera sjukdomar

Acceptera det som är, släpp taget om det som var och ha tro på det som kommer att bli!

Gastropares!

Först, vad det är: Gastropares är en fruktansvärd magsjukdom som kan få dig att känna att du har maginfluensa 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Du kämpar ständigt mot symtomen som förändrar hur du lever ditt liv.

För det andra, släpp taget om alla dåliga känslor av gastropares. En kronisk sjukdom som gastropares är svår att släppa taget om eftersom den medför oändlig smärta, men det gastropares inte kontrollerar är din attityd. Du kontrollerar din attityd. Din attityd förändrar din riktning. Kasta bort all din ilska, frustration och tårar. Ta in det positiva!! Se på allt det goda i ditt liv. Alla människor som älskar dig och den nya person du har blivit.

Slutligen, ha tro på vad ditt liv kommer att bli. Att ha tro på Gud, din familj och dina vänner kommer att låta dig ta itu med de svåra symtomen som är förknippade med gastropares. Tro är att ha fullständig tillit eller förtroende för någon eller något.

Sedan jag fick diagnosen gastropares har min tro och relation med Gud skjutit i höjden. Jag ser på världen med ett helt annat perspektiv på grund av min tro. Jag inser hur viktigt det är att hitta lycka. Oavsett om det handlar om att hålla kontakten och utveckla vänskaper, njuta av familjens bekvämlighet eller att kunna prova olika maträtter som tidigare gjort mig sjuk. Tro ses olika för oss alla. Tänk på vad du har tro på.

Har du tro på att dina läkare kan hjälpa dig att lindra din smärta? Har du tro på att din familj och dina vänner kan hjälpa dig genom svåra tider?

Viktigast av allt, har du tro på dig själv?

Låt det sjunka in.

Att ha tro på dig själv och andra låter dig fortsätta genom livet med positivitet och uthållighet. Tro gör dig medveten om att det som händer i livet händer av en anledning.

De slumpmässiga människor du möter. De saker som plötsligt påverkar dig. De handlingar du vidtar. Allt är en del av livets resa.

Livet kan vara en vild resa, men att ha tro på Gud, familj och människor kan hjälpa dig att ta dig an vad livet än kastar på dig. Det hjälper dig att ta dig igenom varje dag med att hantera gastropares eller någon kronisk sjukdom. Nu när du vet hur du accepterar gastropares, släpp taget om det och ha tro på vad ditt liv kommer att bli. Den tro du har kommer att vara limmet som håller ihop ditt liv.

Balans mellan tro och funktionsnedsättning

När man tänker på orden tro och funktionsnedsättning kanske man inte tror att de hör ihop. Men för mig gör de det. Som bebis vägde jag 0,5 kg (400 g efter att ha genomgått en bråckoperation). Jag var vad de kallade ett mikropreemi. Jag dog tre gånger och blev återförd varje gång. Jag har alltid haft en stark känsla av Guds närvaro i mitt liv.

Min relation med Gud har alltid varit något väldigt personligt för mig. Min kyrka lär oss att inte ifrågasätta Guds skäl, och det gjorde jag aldrig under lång tid. Allt detta förändrades när min syster fick diagnosen typ 1-diabetes vid 14 års ålder. Vår barnläkare sa till oss att om min mamma hade väntat och inte insisterat på att hon skulle få träffa vår läkare direkt, skulle det ha varit för sent. Kort därefter började jag ändra hur jag pratade med Gud. Jag insåg snart att Gud hellre ville ha ett ärligt och uppriktigt samtal. Och ibland betyder det att inte försköna saker, vilket jag inte längre gör. Jag inser nu också att det inte är dåligt att ifrågasätta Guds metoder, utan snarare mänskligt. Oavsett vad som händer tror jag att Gud har kontroll.

Jag är en kontrollfreak och den ultimata orosmobben. Det här är något som mitt hjärta och huvud aldrig kan komma överens om, oavsett hur mycket jag försöker öva på det. Man skulle kunna tro att jag skulle använda det vid det här laget, men nej. Jag har bestämt mig för att bara släppa taget om allt genom att be och hitta konstruktiva sätt att låta det jag känner för stunden komma ut. Även om jag är arg på Gud i stunden varar det aldrig eftersom han aldrig lämnar mig utan ett sätt att lista ut det. Särskilt när jag får en fysisk utmaning som kräver mer ansträngning än normalt. Med en så komplex funktionsnedsättning som CP är försöker man alltid tänka på innovativa, okonventionella sätt att göra saker som icke-funktionshindrade ofta tar för givet. Hela tiden fortsätter samhället att försöka passa in en i denna “one size fits all”-ruta.

Det är här trons test kommer in i bilden för mig – att lista ut den känsliga balansen mellan hur mycket tro man ska ha på sig själv och på sin tro i allmänhet. Som rättvisevågen, men mer på en personlig/andlig nivå. Vilken skala borde vara högre än den andra? Jag tror ärligt talat att det inte finns någon perfekt balans.

Det enda sanna som kan kopplas till tro och funktionsnedsättning, enligt min mening, är försiktighet i hur vi behandlar varandra, särskilt de som är annorlunda. Kom ihåg respekt, jämlikhet och ödmjukhet. Jag tror att det är där den sanna balansen ligger.

Balans mellan tro och funktionsnedsättning

När man tänker på orden tro och funktionsnedsättning kanske man inte tror att de hör ihop. Men för mig gör de det. Som bebis vägde jag 0,5 kg (400 g efter att ha genomgått en bråckoperation). Jag var vad de kallade ett mikropreemi. Jag dog tre gånger och blev återförd varje gång. Jag har alltid haft en stark känsla av Guds närvaro i mitt liv.

Min relation med Gud har alltid varit något väldigt personligt för mig. Min kyrka lär oss att inte ifrågasätta Guds skäl, och det gjorde jag aldrig under lång tid. Allt detta förändrades när min syster fick diagnosen typ 1-diabetes vid 14 års ålder. Vår barnläkare sa till oss att om min mamma hade väntat och inte insisterat på att hon skulle få träffa vår läkare direkt, skulle det ha varit för sent. Kort därefter började jag ändra hur jag pratade med Gud. Jag insåg snart att Gud hellre ville ha ett ärligt och uppriktigt samtal. Och ibland betyder det att inte försköna saker, vilket jag inte längre gör. Jag inser nu också att det inte är dåligt att ifrågasätta Guds metoder, utan snarare mänskligt. Oavsett vad som händer tror jag att Gud har kontroll.

Jag är en kontrollfreak och den ultimata orosmobben. Det här är något som mitt hjärta och huvud aldrig kan komma överens om, oavsett hur mycket jag försöker öva på det. Man skulle kunna tro att jag skulle använda det vid det här laget, men nej. Jag har bestämt mig för att bara släppa taget om allt genom att be och hitta konstruktiva sätt att låta det jag känner för stunden komma ut. Även om jag är arg på Gud i stunden varar det aldrig eftersom han aldrig lämnar mig utan ett sätt att lista ut det. Särskilt när jag får en fysisk utmaning som kräver mer ansträngning än normalt. Med en så komplex funktionsnedsättning som CP är försöker man alltid tänka på innovativa, okonventionella sätt att göra saker som icke-funktionshindrade ofta tar för givet. Hela tiden fortsätter samhället att försöka passa in en i denna “one size fits all”-ruta.

Det är här trons test kommer in i bilden för mig – att lista ut den känsliga balansen mellan hur mycket tro man ska ha på sig själv och på sin tro i allmänhet. Som rättvisevågen, men mer på en personlig/andlig nivå. Vilken skala borde vara högre än den andra? Jag tror ärligt talat att det inte finns någon perfekt balans.

Det enda sanna som kan kopplas till tro och funktionsnedsättning, enligt min mening, är försiktighet i hur vi behandlar varandra, särskilt de som är annorlunda. Kom ihåg respekt, jämlikhet och ödmjukhet. Jag tror att det är där den sanna balansen ligger.

Ledare måste sluta glömma personer med funktionsnedsättning

Visste du att uppskattningsvis var fjärde person har funktionsnedsättning? Det är dags att våra ledare tilltalar personer med funktionsnedsättningar lika, istället för sist. Om du inte är en person med funktionsnedsättning, en familjemedlem, en närstående eller en person som har direkt kontakt med personer som har funktionsnedsättningar, vet du förmodligen inte detta. Du kanske till och med tror att personer med funktionsnedsättningar “alltid kommer att bli omhändertagna”. Det är ett direkt citat jag hörde från en kandidat i presidentvalet 2008. I samma ögonblick som jag hörde det visste jag att den välmenande kandidaten inte hade någon aning om vad funktionshinderproblem är i detta århundrade. De flesta personer med funktionsnedsättningar vill inte “bli omhändertagna” – de vill ha ett liv som ditt med anställning, kärlek, vänskap och verklig inkludering i sina samhällen. Och de som behöver extra stöd för att uppnå det livet har svårare och svårare att få hjälp.

När jag säger ledare menar jag valda ledare som inkluderar nationella, statliga och lokala ledare, skolstyrelseledamöter, skoldistriktsledare, stadschefer och borgmästare. Jag menar även ledare för ideella organisationer, verkställande direktörer, företagschefer och alla präster som leder olika trosbaserade enheter.

I var och en av dessa ledarklasser är personer med funktionsnedsättning ofta en eftertanke. Vanligtvis är detta inte avsiktligt. Men det händer ändå, om och om igen, till den grad att det verkar som att världen för funktionsnedsättningar år 2020 tar ett steg framåt och två steg bakåt.

Ett exempel: i det breda demokratiska kandidatfältet är entusiasmen påtaglig eftersom kandidaterna tillkännager och pratar om sina funktionshinderplattformar. Även om detta är goda nyheter får dessa plattformar inte lika mycket publicitet från den allmänna kanalen som de för svarta, latinamerikanska och HBTQ-grupper, seniorer etc. Enligt min mening kom det mest genuina politiska ögonblicket från den tidigare kandidaten Andrew Yang, när han berättade för världen att han har en son med autism och berömde sin fru för det arbete hon gör med att uppfostra honom. Han erkände att ha ett barn med funktionsnedsättning, och att det är ett jobb att uppfostra ett barn med en betydande funktionsnedsättning. Han sa att “särskilda behov är det nya normala” i det här landet.

Men låt oss gå bort från politiken till de offentliga skolornas värld. All data som har samlats in sedan 1990-talet visar att inkludering av majoriteten av elever med funktionsnedsättningar, inklusive de med betydande funktionsnedsättningar, inte bara resulterar i ett mycket bättre utbildningsresultat, utan också ett bättre resultat efter gymnasiet. Ändå är det år 2020 en ständig kamp över hela landet för familjer att få sina barn inkluderade med rätt stöd. Rätt stöd innebär utbildade lärare och personal, samt tillräcklig personalstyrka.

Det innebär också den allra första principen för inkludering – att bli välkommen. År 2020 är majoriteten av elever med betydande funktionsnedsättningar inte välkomna i sin hemskola. Jag har personligen upplevt detta under min dotters resa (hon har Downs syndrom), och alla jag känner i mitt breda nätverk av vänner över hela landet har upplevt detta, oavsett var de bor, deras inkomst eller deras hudfärg. Denna diskriminering baseras på den okunskap som florerar om funktionsnedsättningar. Och den existerar också eftersom skolor aldrig har fått ordentlig finansiering för att utbilda elever med funktionsnedsättningar. När IDEA implementerades 1975 lovade den federala regeringen att finansiera 40 procent av en elevs specialundervisningskostnader. År 2020 finansierar de mindre än 20 procent, vilket innebär att kommunerna måste betala en skillnad som de flesta inte kan. Så det leder tyvärr tillbaka till politiken.

Låt oss nu ta itu med sysselsättning. Omkring 80 procent av ungdomar med betydande funktionsnedsättningar är arbetslösa. En annan stor andel är undersysselsatta. Inte för att de vill sitta hemma, utan för att de inte förbereds ordentligt för arbetskraften, och för att vi till stor del har en arbetskraft som är rädd eller oförberedd på att använda denna outnyttjade resurs. Det finns ett överdrivet beroende av “jobbcoacher” vilket är ohållbart. Om arbetsgivare insåg att de kan utbilda alla anställda och anpassa sig till att utbilda personer med funktionsnedsättningar som en del av sin företagskultur, tror jag att magi skulle hända. Utbildningen skulle faktiskt förbättras för alla anställda. Kamratskap och modellering skulle ske organiskt. Och de överplanerade, underfinansierade stödsystemen för funktionsnedsättningar som redan finns skulle kunna användas i större skala för att hjälpa fler människor.

Gudstjänstlokaler är för mig de sorgligaste områdena där diskriminering sker. Återigen har min familj upplevt detta när min dotter var nyfödd. Den dåvarande tillförordnade prästen vägrade komma och hälsa på oss på sjukhuset och välsigna henne. Senare ville han inte döpa henne. Alla mina nära vänner som har barn med betydande funktionsnedsättningar har upplevt diskriminering i sin gudstjänstlokal, vare sig den är kristen, judisk eller muslimsk. Det finns många familjer som slutat gå till sin gudstjänstlokal och saknar tyvärr en rik del av livet som kan vara mycket trösterikt och meningsfullt.

År 2016 sa Darren Walker, VD för Ford Foundation:

“På samma sätt som jag har bett mina vita vänner att ta ett steg utanför sina egna privilegierade erfarenheter för att begrunda de orättvisor som färgade människor utstår, hölls jag ansvarig för att göra samma sak för en grupp människor som jag inte helt hade beaktat. Dessutom, genom att erkänna mina individuella privilegier och okunskaper, började jag tydligt uppfatta Ford Foundations institutionella okunskaper och privilegier. Det är tydligt för mig att detta var en manifestation av just den ojämlikhet vi försökte avveckla, och jag är djupt generad över det.”

Herr Walker talade om att bli kallad till mattan, så att säga, för att ha ignorerat personer med funktionsnedsättningar. Herr Walkers årliga brev till sina väljare det året hördes i alla ideella organisationer och vissa företagskretsar. Det kallades hans “mea culpa”. Hans erkännande av att ha glömt de med funktionsnedsättningar var ärligt och uppfriskande. Det var fyra år sedan.

Jag ber att det under detta nya decennium kommer att bli många fler erkännanden och ledarskapsinitiativ i alla aspekter av livet, så att personer med funktionsnedsättningar kan ses för vilka de är. De är individer med gåvor och värde, och de är en viktig del av vårt samhälle. Låt oss alla, en efter en, hjälpas åt att öppna våra medborgares ögon.

Självskadebeteende och självmordstankar med min tro

(Från dig) Jag är kristen. Jag läser min Bibel och försöker leva mitt liv så som Bibeln lär mig att leva. Jag går i kyrkan varje söndag och bibelstudier under veckan. Jag uppfostrar min dotter till att känna Gud, att be, att gå i kyrkan.

Jag har också levt med psykisk sjukdom så länge jag kan minnas. Min depression har varit så svår att jag har skadat mig själv sedan jag var 7 år gammal, så under större delen av mitt liv. Jag har försökt ta mitt liv vid ett par tillfällen. Jag har tänkt på självmord sedan jag var tonåring, så under mer än halva mitt liv. Självmord har alltid varit ett alternativ för mig. Det är inte mitt förstahandsval, men det är ändå ett val.

Hur förenar jag mina självskadebeteenden och självmordstankar med min tro? Syndar jag? Behöver jag bli tuktad av kyrkan? Behöver jag bli tillrättavisad av de äldste? Det korta svaret, enligt min mening, är nej. Jag har haft folk som citerat Bibeln för mig;

“Din kropp är Guds tempel.”

“Skär dig inte för de döda.”

“Gör allt till Guds ära.”

“Begå inte mord.”

Ja, min kropp är Guds tempel. Ja, jag har skurit i min kropp, Guds tempel. Nej, jag skar mig inte för Guds ära. Ja, att ta mitt liv skulle anses vara att mörda mig själv för vissa människor, även om det enligt min mening är att gå för långt.

Behöver jag straffas för självskadebeteende eller för självmordstankar? Vissa människor i kyrkan har sagt till mig ja, jag behöver straffas för vad jag har gjort och fortsätter att göra. Jag har fått höra av människor i kyrkan att det är en synd, att jag på grund av mina ärr inte kommer att få komma in i himlen. Tankarna, handlingarna, den uppenbara bristen på tro som jag har (för om jag hade tro skulle jag inte kämpa med psykisk sjukdom) utesluter mig från himlen.

Mitt svar är dock nej. Jag behöver inte straffas i kyrkan. Nej, jag behöver inte straffas. Mitt sinne har plågat mig så länge jag kan minnas. Jag straffar mig själv tillräckligt. Jag har tro. Jag tror på Gud. Jag ångrar mina synder. Jag tror att Jesus kommer tillbaka. Min psykiska sjukdom återspeglar inte nivån på min tro.

Vissa kyrkor och vissa människor har en mycket fundamentalistisk tro. De har legalistiska övertygelser. De har förlorat Jesu budskap om kärlek och medkänsla. De är tunga på fördömande och låga på medkänsla. De går inte bredvid människor som Jesus gjorde. De predikar inte kärlek. De predikar lag. Det är svårt att se Jesus i dessa människor. Det är svårt för kristna att se Jesus i dessa människor, så tänk dig hur svårt det är för icke-kristna att se Jesus i dessa människor. Denna attityd hjälper inte människor att läka. Denna attityd skapar nya sår som behöver läka. Varför ska människor med psykisk sjukdom känna sig längre bort från Gud medan fundamentalisterna känner sig rättfärdiga i sin närhet till Gud? Varför skulle någon vilja skapa en klyfta mellan Gud och någon vars sinne är plågat? Jag är ledsen, men det är inte Kristuslikt! Det är inte en Kristus jag skulle vilja följa.

Psykisk sjukdom är inte nytt. Psykisk sjukdom har funnits lika länge som människor har existerat. Etiketterna för dessa psykiska sjukdomar är relativt nya. Vi har sedan dess satt etiketter och diagnoser på dessa sjukdomar. Sjukdomarna är inte nya. Det är vanligare nu med befolkningstillväxten och det moderna samhället, men inte nytt. Gud blir inte förvånad av psykisk sjukdom. Han blir inte chockad av psykisk sjukdom. Jag tvivlar inte på att det gör Gud ledsen när jag tänker på självmord eller att skada mig själv, men jag vet att Gud fortfarande älskar mig och att jag fortfarande är värdig (lika värdig som alla andra) den kärleken.

Jag säger inte att lagar och budord inte är viktiga. Det är de. Kärlek och medkänsla och att vara Kristuslik är också viktigt, och jag tycker att det är viktigt att visa den sidan av Kristus för alla, särskilt för dem som lider.

Stereotyper om funktionsnedsättning i trossamfund kan orsaka skada

Genom religionernas historia har det funnits ett tendensrikt förhållande mellan funktionsnedsättning och heliga texter. Inom judendomen och kristendomen har hälsotillstånd beskrivits som ett resultat av synd, given av Gud. Inom kristendomen konceptualiseras Jesus som en läkare av sjukdomar, en gudomlig varelse som kan bota funktionsnedsättningar genom att utföra mirakel. I många österländska traditioner, som har begreppet karma, uppfattas hälsotillstånd i detta liv som ett straff för fel i en tidigare inkarnation. Dessa läror banar väg för behandling i gudstjänstlokaler som alltför ofta är marginaliserande för funktionshindrade personer.

Aktivister som Imani Barbarin har haft sina egna oroande erfarenheter kring funktionsnedsättning och religion. På Twitter förklarade Barbarin sina möten med kristendomen i en serie tweets:

“[N]är jag blev äldre dök det upp några små saker. Som föräldrar som skrek åt sina barn och pekade på mig varför de inte hade någon ursäkt. Eller människor som inte var så bekanta med min familj som antog att jag var någon liten ängel (haha, nej). I stort sett hände min upplevelse av att bli förvandlad till inspirationsporr [utanför min egen kyrka] och det hände mestadels när jag besökte andra eller mestadels när jag bara var på gatan och skötte mina affärer. När jag besökte mig försökte folk få mig att bli helad av sina pastorer eller om jag gick förbi pro-life evangelikaler skrek de åt mig och sa att jag borde vara tacksam för att min mamma inte aborterade mig. Det som förmodligen rörde mig mest var när folk sa till mig att anledningen till att jag inte blev helad var att jag inte trodde tillräckligt hårt eller hade tillräckligt med tro. Att det var mitt fel att jag inte gjorde tillräckligt för att inte bli funktionsnedsatt.”

Jag ska göra den här och jag kommer att inleda med att säga att många religiösa traditioner har detta problem, men jag kan bara tala om mina egna när det gäller kristendomen. Jag arbetade också för evangeliska missionärer och min far arbetar fortfarande för kyrkan, så jag kommer att vara försiktig.

Inspirationsporr, vilket är en fras som populariserades av den bortgångna australiska komikern och funktionsnedsättningsaktivisten Stella Young, hänvisar till utnyttjandet av funktionsnedsatta personer och deras berättelser till förmån för icke-funktionsnedsatta personer. I Barbarins berättelse om inspirationsporr hade andra barn i kyrkan ingen ursäkt för att uppföra sig illa, eftersom hon “hade det så mycket värre” och fortfarande agerade artigt. Antagandet med den här genren är dock att funktionsnedsättning är vad Young har kallat en “dålig sak”, och att funktionsnedsatta personer finns för att påminna icke-funktionsnedsatta personer om hur lyckliga de är som inte är “drabbade” på liknande sätt.

Den mest lömska delen av vad Barbarin och andra har upplevt är att bli bett över att bli botade, och att känna sig fullständigt otillräckliga för att de inte är “rätt inför Gud” när deras funktionsnedsättning eller sjukdom inte försvinner. Barbarin utvecklade sin subjektiva upplevelse av att inte känna sig som en tillräckligt bra kristen:

“[Religiösa människor] brukade ha alla dessa berättelser om någon de kände som blev helad och hur trofasta de var och hur om jag verkligen ägnade mitt liv åt Gud, skulle jag också bli det. Detta ledde till att jag grät på mitt sovrumsgolv och bad Gud om att bli helad och förhandlade med honom om att ge mig ett tecken som visade att jag var värdig. Det hände aldrig. När jag började arbeta för kyrkan gick dessa tillfällen i hyperdrift, inte på kontoret, utan vid de evenemang jag var tvungen att gå till som en del av mitt jobb. En gång blev jag bett över att bli helad 12 gånger på en dag.”

Sådana känslor av otillräcklighet börjar tära på samvetet och ibland till och med tron ??hos den funktionshindrade troende. Vissa bestämmer sig för att lämna kyrkan helt och hållet efter sådana negativa upplevelser gentemot religion och funktionsnedsättning. Andra icke-funktionshindrade personer har anammat ett fatalistiskt sätt att avfärda denna marginaliserade gemenskaps oro och uttalat “så var det skrivet” för att ogiltigförklara deras upplevelser. Med andra ord måste diskriminering och dålig behandling accepteras eftersom det är Guds vilja att ha en viss lott i livet.

Svaret på den utfrysning som många funktionshindrade personer känner i kyrkan ligger i att bygga en inkluderande verksamhet, som beskrivs av disabilityandfaith.org som “en verksamhet som möjliggör, stärker och engagerar alla personer inom den gudstjänstgörande gemenskapen, oavsett förmåga. Detta härrör från en tro att Gud har skapat oss som lika värdefulla människor till sin avbild.” Denna webbplats citerar sedan Skriften för att rättfärdiga inkluderingen av funktionshindrade personer i trossamfundet. “‘Låt oss skapa människor till VÅR avbild’” (1 Mos 1:26). Guds avbild återspeglas bäst i gemenskapen. Tillsammans lever vi ut mandatet i Lukas 4:18-21 och förkunnar ‘Herrens nådsår’ för alla.” En sådan trosutövning kommer att inkludera funktionshindrade personer i alla aspekter av det religiösa livet och göra dem till välkomna medlemmar i gemenskapen. Detta tillvägagångssätt betonar den helandeprocess som sker med Jesus, inte nödvändigtvis botandet av sjukdomar.

Tro på dig själv som din superkraft när du kämpar med depression

(Från dig) Det fanns en tid då folk trodde att det var fysiskt omöjligt för människor att springa en engelsk mil på mindre än fyra minuter. Folk visste att vi kunde komma nära, men vår fysiologi hade gränser. Sedan, 1954, gjorde Roger Bannister det omöjliga och övervann den begränsningen. Sedan dess har tiotusentals människor, inklusive gymnasieelever, gjort det som experter en gång trodde var omöjligt att göra. Bannister hjälpte till att förändra världens uppfattning om mänsklig potential, och vår tro på nya möjligheter gav oss nya förmågor.

Idag tror många att det är mentalt omöjligt för människor att helt övervinna depression. Folk vet att vi kan komma nära, men vår psykologi har gränser. Men 1977 var en man vid namn Eckhart Tolle, som hade kämpat med långa perioder av outhärdlig depression, uppe hela natten i sin egen misär eftersom han trodde att han inte kunde leva med sig själv längre. Plötsligt väckte tanken på att inte kunna leva med sig själv en inre klarhet i att han, och den uppfattning han hade om sig själv, var två saker istället för en. Han insåg att han inte längre behövde bära bördan av negativa tankar eftersom de var externa för honom. Nästa morgon vaknade han upp och kände sig djupt fridfull och föll aldrig tillbaka i depression. Sedan dess har han arbetat som mindfulnesslärare, medverkat i TV-specialer med Oprah, skrivit flera mindfulness-bästsäljare och hjälpt miljontals människor runt om i världen att släppa taget om sin depression precis som han gjorde.

Den viktigaste delen av den här historien är att Eckhart Tolle inte är speciell. Han är inte mer speciell än Roger Bannister var. Den enda unika egenskapen de delade var deras orubbliga tro på sig själva. Den tro som många människor har på sig själva är att de inte kan släppa taget om sitt trauma och de håller fast. Människor kan säga till sig själva saker som: “När man väl är deprimerad är man alltid deprimerad”, “man kan inte bli av med 100 procent av sitt trauma”, “stigmatiseringen måste tas bort innan man börjar läka” och “mer forskning behöver göras för att lösa problemet”. Låt oss utmana dessa självdestruktiva påståenden och erkänna människor som Tolles förmåga att överskrida sinnet.

Faktum är att människor har insett denna klarhet i tusentals år genom olika mindfulness-tekniker. Mindfulness behöver inte vara någon komplicerad ritual med yoga, mantran, chakran och böner, även om de är underbara verktyg om de har betydelse för dig. Istället är kärnan i mindfulness helt enkelt att vila i vetskapen om att tankar inte kan röra dig.

Detta är svårt att tro eftersom vi ända sedan vi föddes har observerat våra tankar konstant. Efter att ha gjort detta tillräckligt länge kommer det en punkt i våra liv där vi börjar tro att vi är dessa observerade tankar. Denna tro orsakar smärta eftersom närhelst sårande tankar uppstår, kryper vi ihop på samma sätt som när vi ser någon bli allvarligt skadad trots att vi är separerade och helt orörda.

Mindfulness är ett verktyg som påminner dig om denna separation. Det är en övning som stärker utrymmet mellan dig och allt brus i ditt huvud. Denna separation ger tystnad, tystnad ger lugn och lugn ger glädje. Om du utövar mindfulness är du under inga omständigheter skyldig att ta bort bruset i ditt huvud eller ens utanför ditt huvud. Öva istället på att helt enkelt observera din andning och lägg märke till hur den oavbrutna trafiken av tankeaktivitet flyter utan anledning. Titta utan att döma. Titta utan motstånd. Titta utan att reagera. Och titta med tron ??att du kan uppnå perfekt frihet.

Då och då kommer en tanke, som du betecknar som viktig eller intressant, att föra dig vart den vill. Så småningom kommer du att märka att du flyger iväg med den. När detta händer, återvänd helt enkelt till observationens rum. Ju mer du utövar din förmåga att observera detta fenomen, desto svagare blir tankarna på att dra dig med in i sitt nonsens.

Så småningom insåg jag att depression bara är tankeverksamhet, och att den egentligen inte har någon makt över mig utöver den jag ger den. Efter att ha kommit så här långt kan frid blomstra inom dig utan någon som helst ansträngning.

Tyvärr är det troligt att du i början inte kommer att tro på dig själv. Det är okej. Du behöver inte tro att du kan göra det. Du måste bara tro att du kan ta det första steget. Om du kan komma igång och hålla fast vid processen är du halvvägs där. Ditt sinne kommer att säga att du aldrig kommer att klara det. Fortsätt bara öva. Det kan till och med verka som att alla bevis i världen säger dig att du kommer att misslyckas. Fortsätt bara öva.

Oroa dig inte för att misslyckas en gång eller ens tusen gånger. Psykisk hälsa behöver inte vara något mirakel över en natt. Det kan vara en miljon små steg som börjar med att du går upp ur sängen och gör lite rostat bröd. Sedan, när du väl kommit så långt, ta ytterligare ett steg framåt i vilken riktning du än behöver. Kanske tar du två steg framåt och ett steg tillbaka eller tre steg tillbaka. Det är också bra. Håll kursen.

Det finns ingen anledning till att du inte också kan försöka släppa taget om depressionen som Tolle gjorde. Försök att inse att dina tankar bara är tankar och oavsett hur stora, skrämmande eller våldsamma de blir, kan de faktiskt inte röra dig. Ditt sinne kan inte tvinga dig att tro på sina lögner. Men du måste vara medveten om att det känner till dina svagheter och dina triggers. Det är väldigt listigt och vet exakt hur det får dig att skrika. Du har makten att säga nej till det. Även om sinnet försöker få dig att tro att du har en långvarig relation med depression, är det bara depressionen som försöker övertyga dig om dess fantastiska kraft. I själva verket tar det ingen tid att lägga ner en tung vikt eller en tung övertygelse, oavsett hur kraftfull den kan verka vara.

En övertygelse kan orsaka ett krig, skapa liv, rädda liv, avsluta liv, förstöra liv, välsigna liv och förändra världen. Dagen du besegrar depression kan vara väldigt lik idag. Precis som ett frö redan innehåller allt det behöver för att bli ett mäktigt träd, innehåller du redan allt du behöver för att vara ett mäktigt jag. Och hur mycket större är du än ett frö? När sinnet försöker grumla dig med tvivel, kom ihåg att Eckhart inte är speciell, begåvad, talangfull, välsignad eller lyckligt lottad. Han är bara en vanlig person som du. Och eftersom han gjorde det, kan du också göra det.

Stunder som återställde vår tro på mänskligheten

Ibland känns det som att man inte kan öppna en tidning eller logga in på sociala medier utan att bli översvämmad av sorgliga, frustrerande berättelser. Det är så lätt att känna en känsla av mörker och undergång, som om det inte finns någon där ute som bringar positivitet till världen. Men det är helt enkelt inte sant!

Varje dag visar människor medkänsla och kärlek för andra med stora och små vänliga handlingar – oavsett om det är så enkelt som att hålla upp en dörr för en granne, eller så livsförändrande som att hjälpa en vän att betala sina räkningar under en svår tid. Som den avlidne Fred Rogers en gång sa: “När jag var pojke och såg skrämmande saker i nyheterna brukade min mamma säga till mig: ‘Leta efter hjälparna. Du kommer alltid att hitta människor som hjälper.’”

Oavsett vilken negativitet som pågår i världen finns det alltid goda samariter där ute som gör sin del för att få en vän (eller främling!) att le.

Vi hoppas att dessa berättelser kommer att tjäna som en påminnelse om att om du tittar noga kan du hitta vänlighet på platser du aldrig förväntat dig. Nu när 2019 närmar sig sitt slut, låt oss reflektera över de ögonblick som fick oss att känna oss hoppfulla inför framtiden och tacksamma för de omtänksamma vänner och främlingar vi har träffat.

“Den första konserten jag var tvungen att gå på med min käpp hade jag en dollar mindre än vad som skulle krävas för att få den T-shirt jag ville ha eftersom de inte hade någon kreditkortsmaskin, och mannen och kvinnan som satt bredvid oss ??hörde och insisterade på att jag skulle ta deras dollar så att jag kunde få tröjan. Det var så gulligt och litet för dem men stort för mig!”

Här är vad folk delade med mig:

”Jag hade inte styrkan i händerna att öppna något för min 4-åriga systerdotter och hon sa bara: ‘Det är okej, faster Siani, det spelar ingen roll.’”

”Häromdagen tvingade min bästa vän mig in i en rullande vagn (hon har Ehlers-Danlos syndrom och tusen problem precis som jag) eftersom jag hade min nackstöd, inte min knästöd. Vi separerade, och jag hittade äntligen det jag letade efter, knappt inom räckhåll, när ett par stannade och frågade om jag behövde hjälp. Jag är ung, och även om jag ser sjuk ut för dem som känner mig, är andra snabba att döma. Det är dessa små ögonblick som stannar kvar hos en.”

”Ett par gav upp platser på ett trafikerat tåg till mina två barn som båda är autistiska. De blev alltmer upprörda, liksom jag. Det var mitt fel att jag förstörde bokningen. Jag har fibromyalgi och ångest. I samma ögonblick som deras vänliga gest brast jag i gråt. Vi har haft så många reseproblem under åren, det här var en stor sak för mig.”

”Jag ramlade rejält utomhus och kunde inte resa mig upp eftersom mina ben blev oanvändbara och en trevlig kille kom och lyfte upp mig från golvet. Änglar finns i många skepnader.”

”En kär vän från gymnasiet skickade mig blommor med en fin lapp. Detta medan hon själv kämpade mot bröstcancer. Hon kallar mig sin ’Shero’. Blommorna varade i veckor och gav mig ett leende varje dag.”

”Jag var på en rockfestival på lördagskvällen och tappade bort mitt bankkort. Åkte tillbaka på söndagen till ett helt annat område och en annan scen för att göra mig i ordning för dagen och frågade en av evenemangspersonalen var det upphittade föremålet var. Jag berättade för henne vad som hände och var. Hon frågade om mitt namn och färgen på kortet. När jag berättade det för henne sa hon att det var där, det var jag som loggade in det upphittade igår kväll. Hur galet är det inte att jag tappade bort det i ett helt annat område på många, många tunnland mark med ungefär 50 000 människor och allt visade sig vara så att jag frågade den här damen! Tack till den barmhärtige samariten som lämnade in det.”

”Jag har bott i akutboende på ett vandrarhem de senaste två åren, vilket har försämrat min hälsa. Jag har precis flyttat in i ett permanent boende, men kommunen och socialtjänsten vägrade att hjälpa mig att flytta på något sätt trots att jag är sängbunden, särskilt på vintern. Jag hade extrem tur att min mamma och hennes man tog sig tid från sina hektiska scheman för att hjälpa mig att flytta och få mig att installera mig så mycket som möjligt. Om de inte hade gjort det vet jag inte vad jag skulle ha gjort.”

”Min vän vet att jag gillar att hjälpa andra. Jag vädjade till någon att köpa en filt jag hade virkat så att jag kunde köpa lite saker till en hundräddning. Medan alla andra var tysta. Hon sa ifrån och köpte två filtar av mig.”

”Min vän från mellanstadiet återupptog kontakten med mig via Facebook och fick reda på att jag inte mår bra. Hon har strävat efter att finnas här för mig när ingen annan gör det. Hon tar med sig mina favoritkakor för att muntra upp mig. Hon planerar med mig att få ut mig ur huset och skäms inte när jag inte kan ha på mig något annat än mjukisbyxor och en t-shirt. Om jag är så dålig att jag inte kan lämna huset kommer hon över istället. Hon sms:ar mig under svåra smärtattacker mitt i natten. Hon har till och med forskat om ulcerös kolit och ställer frågor om mina personliga erfarenheter så att hon kan förstå. Sådana saker är inte små för mig. De betyder mer än jag någonsin kan uttrycka med ord.”

”Vi väntade på att bli placerade på en fullsatt restaurang när en annan familj kom in med en dotter i ungefär min sons ålder. Min son reste sig sedan upp och erbjöd flickan sin plats. Pappan gick fram till mig och gratulerade mig till att jag var en fantastisk förälder som lärde min son sådana manér. Jag höll nästan på att gråta. Jag behövde den där försäkran.”

”För några dagar sedan fick jag en Starbucks-kortsutdelning vid drive-throughen. Min totalsumma var 24 dollar och de betalade allt! Jag har aldrig upplevt det förut. Jag betalade för personen bakom mig, men jag kom undan ganska lätt eftersom deras bara var 5 dollar.”

”Ikväll på min frus transpersoners stödmöte hjälpte de andra mig och ställde frågor om hur de kunde hjälpa någon som mig och frågade om min sjukdom, etc. De gjorde mig drinkar och mat. Jag hade mina egna servitörer ikväll. Människor som de ikväll har återställt min tro på mänskligheten.”

”Min dotter tappade bort sin plånbok i en stad en timme bort genom att lämna den ovanpå bilen och mitt barnbarn satt i bilbarnstolen. En herre hittade den mitt i en trafikerad korsning och körde hela vägen till vårt hus nästa dag för att lämna tillbaka den till henne.”

”Vi har haft strömavbrott i Kentucky nyligen i timmar. När det började bli mörkt lämnade jag hemmet och sprang ett ärende som sa: ’Vi ska hitta middag på ett ställe med ström.’ En anonym granne lämnade en hög med kemlampor med en fin tygfluga runt vid vår ytterdörr. Tack vem ni än var!”

Jag kämpar i min tro med borderline personlighetsstörning

(Från dig) Jag bestämde mig för att skriva detta efter att jag skolkat från kyrkan de senaste tre veckorna, varav en på grund av orkanen Irma, och de andra var mitt val. Men om Irma inte hade bestämt sig för att skicka sin vind och regn åt oss, skulle jag fortfarande inte ha gått.

Jag har borderline personlighetsstörning (BPD). Jag har instabila och intensiva mellanmänskliga relationer. Så det är ingen överraskning att genom att fortsätta detta mönster har min relation med Gud lidit. Min motivation att delta i gudstjänster har helt minskat, och nu har det blivit en syssla som jag ofta lämnar obevakad på grund av mitt jobb. Jag har ingen lust att vara i den fysiska byggnaden, och än mindre med människorna som sitter i kyrkbänkarna.

Detta är ett exempel på devalvering. Det innebär att gå från ett tillstånd där man anser att en person eller sak är perfekt, felfri (idealisering), till att vara full av brister och inte ha några försonande egenskaper. Detta mönster kan ses i personliga relationer, kändisars åsikter och övertygelser.

På senare tid har jag gått igenom en tuff period inom ett par olika områden i mitt liv. Min tro har gradvis minskat och nu, skulle jag säga, är den nästan obefintlig. Det är den urgamla historien om “Varför har du övergivit mig, Gud?” Men för mig och min borderline personlighetsstörning blir det en brist på tro på Gud och en brist på tillit. Jag har bokstavligen sagt till Gud att jag hatar honom.

Det här var första gången jag kom till den här punkten, men jag vacklar ofta i min tro på kristendomen. Det var inte förrän nu som jag nyligen insåg att borderline personlighetsstörning är anledningen till att jag katastrofaliserar det jag upplever, vilket leder mig till denna fullständiga devalvering av Gud och kristen tro.

Och det är mycket troligt att om två veckor kommer något anmärkningsvärt att hända i mitt liv som kommer att försätta mig i “idealiserings”-sidan av detta stressiga mönster.

Och sedan kommer något dåligt att hända och jag kommer att vara tillbaka där jag är nu.

Det är utmattande och förvirrande. Det väcker känslor av ångest och depression eftersom jag känner att jag är en “dålig kristen” eller en “godväders-kristen”, vilket båda leder mig ner i en spiral av att tro att jag inte är tillräckligt bra och att jag är dömd till helvetet oavsett vad.

Jag måste fortsätta att påminna mig själv om att alla relationer har upp- och nedgångar, så det är naturligt att ha svårigheter i en relation med Gud. Jag måste ge mig själv lite slapphet och låta mig själv ta emot den nåd jag redan har blivit begåvad med, särskilt när jag känner att jag inte förtjänar det.

Min tro tröstar mig när jag tappar håret på grund av kronisk sjukdom

Mitt hår faller av och jag måste erkänna att jag är rädd. Tunnare hår skulle jag kunna hantera, men att falla av? Det här är bara för mycket.

När mitt inte så gyllene hår blev märkbart finare, omfamnade jag den delen av min “läkningsresa” med en pixieklippning. En kort frisyr jag kunde klara av, men inte bli flintskallig. Det är en frisyr jag helt enkelt inte kan göra.

För att vara rättvis har jag inte fullt utvecklade flintskalliga fläckar än, men vad jag har är en dramatiskt vikande hårfäste. Min hårfästes reträtt skedde så snabbt att jag inte ens hann säga adjö. En kväll packade de tunna hårstråna i min lugg sina väskor och flydde från mitt huvud. Jag hoppades att de bara skulle på semester, men det var veckor sedan och de har inte återvänt. Faktum är att min bortgångna hårfäste har gjort raka motsatsen till att dyka upp igen. Den har lockat fler hårsäckar att följa efter.

Likt hårstrån som går till slakt har håret på toppen av mitt huvud fallit precis i linje med hårfästet och blivit frissigt rakt ut. Det är som om mitt hår bränns, med början i slutet av varje hårstrå. Utan värme fräser och bränner hårstråna tills de är så sköra att de bryts av helt och lämnar efter sig förkolnade hårrester och en mycket mer exponerad hårbotten. Det svåra frissandet och fallet av mitt hår skrämmer mig. Det förstenar mig. Jag kan inte föreställa mig mitt huvud utan hår.

Tanken på ett hårlöst öde för mitt huvud hånar mig. Jag har oroande syner av ett försvinnande hårfäste, fläckar av exponerad hud och en öm, sårbar hårbotten. Jag har försökt springa och gömma mig från mitt vikande hårfäste genom att bära hatt och undvika spegeln, men det har varit förgäves. Jag har inte kunnat undkomma min rädsla.

Medan jag har tittat på det vikande hårfäste på mitt huvud med rädsla och oro, har Gud tittat på den vikande tilliten i mitt hjärta. Han vet hur rädd jag verkligen är för framtiden. Han ser hur rädd jag är för varje bränt hårstrå.

Men jag behöver inte vara rädd för vad som ska hända med mitt hår, för Gud har redan planerat det. Jag behöver inte veta hur många hårstrån jag kommer att ha i framtiden, för Gud har redan räknat dem. När jag har tittat mig i spegeln har jag försökt möta min rädsla genom att föreställa mig hur jag kan se ut som flintskallig, men även med min mest livliga fantasihatt ordentligt fastsatt kan jag inte föreställa mig det. Och den goda nyheten är att jag inte behöver det.

Gud har redan planerat varje steg på min livsresa enligt sin vilja och nådigt lyft från mig bördan av att veta framtiden. Oavsett om mitt hår fortsätter att dra sig tillbaka eller mirakulöst återvänder med ökad tjocklek och volym, kan jag vara säker på att Gud har kontroll. Om min hälsa fortsätter att fräsa eller om jag får styrka och vitalitet, litar jag på och vet att Gud alltid har kontroll.

Idag, med detta hår som vikit, är dagen Herren har skapat och jag kommer att glädjas åt den, oavsett vad som väntar mitt hår. Eftersom jag litar på och tror på Guds fullkomliga vilja kan jag kasta av mig oro och leva fritt från rädsla. Idag, i detta ögonblick av skallighet, kan jag koncentrera mig enbart på Kristi godhet och härlighet och lämna mitt hårs framtid, min hälsa och mitt hjärta i Guds allsmäktiga händer.

Tro hjälper mig att vara förälder till mina barn med särskilda behov

(Från dig) Kära förälder till ett barn med särskilda behov,

Jag ser dig. Jag ser dig vakna ännu en morgon och titta i din kalender för att kontrollera vilka terapi- eller läkarbesök dagen har. Jag ser dig plocka upp, mata, byta, hålla, hjälpa, sätta dig upp, knuffa runt, placera, bära, städa, ta hand om ditt barn på sätt du aldrig trodde var möjligt. Jag ser ditt blodtryck stiga när du först märker att ditt barn har täppt näsa, minns förra gången och hur det slutade. Jag ser dig göra allt du kan för förebyggande vård, med sugapparater, sprutor, nebulisatorer och mer. Jag ser dig vakna mitt i natten för att göra samma sak – kontrollera att ditt barn fortfarande andas i en behaglig takt. Jag ser dig registrera varenda uns vätska som tas in eller kräks upp, och suckar av lättnad varje gång en våt blöja dyker upp.

Jag ser dig. Jag ser dig tålmodigt försöka få ditt barn att dricka och äta tillräckligt. Jag ser dig prova metod efter metod, dag efter dag, för att få ditt barn att hålla sin flaska eller ta en klunk. Jag ser dig torka bort tårar när din lilla kräks under en måltid. Jag ser dig tålmodigt städa upp och trösta ditt barn ännu mer. Jag ser dig ängsligt titta på vågen vid läkarbesöket, vänta på att se ett högre nummer än förra gången dyka upp och känna dig besegrad om det inte gör det.

Jag ser dig. Jag ser dig gå i terapi efter terapibesök där de var och en berättar fem olika saker att arbeta med hemma på din fritid. Jag ser dig le, nicka och anteckna mentalt vilken punkt du kommer att försöka göra detta under dagen. Jag ser dig heja på ditt barn när de försöker göra samma sak som de har försökt göra i månader. Jag ser dig undra om de någonsin kommer att nå en ny milstolpe samtidigt som du fortsätter att se till att din lilla vet att du tror att de kan. Jag ser dig blinka tillbaka tårarna när ditt barn skriker medan terapeuten sätter dem i en ny apparat eller terapeutisk dräkt, samtidigt som du försäkrar dig om att det inte skadar ditt barn; Det är bara obehagligt. Du håller med, men innerst inne undrar du hur de vet att det är sant. Du undrar om det är värt det. Du funderar på om du i slutändan bara ska låta ditt barn vara sig själv, istället för att pusha det om och om igen. Men du fortsätter, för om du inte gör det, vad händer då?

Jag ser dig i väntrummet på ett av många läkarbesök. Jag ser dig komma in nervöst och undra vilka nyheter som kommer att ges vid det här besöket. Jag ser dig hålla ditt barn hårt medan det blir petat, knuffat, undersökt och analyserat. Jag ser dig vara fast besluten att inte gråta på läkarmottagningen när de berättar ännu en nedslående del av ditt barns diagnos, eller bristen på densamma. Jag ser dig hoppa till varje gång telefonen ringer och hoppas att resultaten från det senaste blodprovet är inne. Jag ser dig kolla kalendern för att tänka tillbaka på när testet faktiskt gjordes och när du borde få beskedet.

Jag ser dig. Jag ser dig i mataffären, knuffa ditt barn runt och hoppas att ingen ska stoppa dig för att fråga om hans/hennes ålder. Jag ser dig titta på det typiskt utvecklande barnet tvärs över gången, mumsande på en kaka, knuffande saker från hyllorna och springande fram och tillbaka. Mamman ser frustrerad ut och fortsätter att be honom att sluta. “Nej!” Du tänker för dig själv. “Säg inte åt honom att sluta. Säg åt honom att fortsätta!” Jag ser dig titta förvånat på alla milstolpar som lättsinnigt nås runt omkring dig, och medan du gör detta önskar du för en sekund att ditt barn skulle plocka upp en kaka, knuffa saker från hyllorna, springa ifrån dig. Jag ser att du känner dig skyldig för att ens tänka så här.

Att vara mamma till barn med särskilda behov är isolerande på många sätt. Det är svårt att hitta sin plats på sätt och vis, för på sätt och vis känns det som om ditt liv inte har mycket gemensamt med någon annan. Att gå på lekträffar med typiskt utvecklande barn känns obekvämt (och för oss som har barn med nedsatt immunförsvar, bakteriellt); men människor utan barn kan också vara svåra att relatera till. Eftersom mina flickor inte har någon diagnos har jag inte hittat någon stödgrupp eller insamlingsgrupp ännu; men jag är medlem i många onlinegrupper där jag får interagera och bolla vardagliga rutiner med andra människor. Jag har märkt att många av dem, många av oss, blir bittra och fast i våra egna saker, och om du gjorde en omröstning (och folk var ärliga) tror jag att de flesta skulle säga att deras tro har försvunnit på den här resan. Jag förstår. Men jag är här för att säga att det aldrig var meningen att det skulle vara så. Faktum är att jag är här för att uppmuntra dig att inte bara är Gud med dig på den här resan; Han är den som skriver den.

Jag vet, jag vet. Den här resan har varit tuff. Den har innefattat mycket lidande och kamp, ??och många av er kanske säger att en god Gud inte skulle tillåta att dessa ögonblick inträffade. En god Gud skulle rädda sina barn från allt lidande, eller hur? Saken är den, vännen: Det gjorde han. Min tro på Kristus har stärkts genom den här resan med våra flickor. Om du plötsligt har blivit avskräckt av de där meningarna, håll dig till mig. Jag skriver inte detta från okunskap. Långt ifrån. Jag har inte bara ett barn med särskilda behov, jag har två. Jag vet att jag inte är den enda i den här situationen, och jag ber inte om en medalj, men jag vill bara se till att det är tydligt att om någon har anledning att bli modfälld i allt detta, så kan det vara jag. Trots allt har läkarkåren varit förbryllad över vår situation. Tvåäggstvillingar med samma odiagnostiserade, ganska försvagande sjukdom? Jag fick en gång höra att det bara fanns 6 procents chans. Många kallar det “olyckligt” eller “otur”. Men Gud.

Först och främst, för att vara rak, vill jag inte tjäna en Gud som jag kan förutsäga och förstå. Om jag kan förstå Hans gärningar i min blotta mänsklighet, hur är Han då Gud? Om jag kunde förstå Hans vägar, var skulle då trons del komma in? Jag tror att kristendomen handlar om vad Gud gjorde för mig, inte vad jag kan göra för Gud. Jag tror att Gud vet mer än vi om att se ett barn lida. Ja, att vara förälder till ett/ett barn med särskilda behov är svårt. Ja, det finns lager av utmaningar som byggs upp varje dag, men jag tänker aldrig att det inte finns en Gud som kontrollerar allt. Jag vill inte tjäna en Gud som inte är helt suverän. Jag vill tjäna en Gud som väljer att föra in det som är bäst i mitt liv, även om jag inte kan förstå det just då. Tro. När jag ser mina barn, oavsett deras behov, som små skapade till Guds avbild – inte av en slump utan genom Hans suveräna planer och makt – är det revolutionerande. När jag ser mina dagliga uppgifter som dyrkan av Skaparen snarare än vardagliga överlevnadsaktiviteter, kan jag finna glädje. Utöver det, när jag kommer ihåg att medan våra kroppar tynar bort (alla av oss), förnyar Han min ande varje dag, kan jag finna glädje även i de svåraste stunderna. Hopp. Jag tror att detta inte hände av en slump. Jag tror att Han valde allt i Sin fullkomliga visdom, och Han gjorde det av ren kärlek. En god, god Gud. Värdig mitt förtroende och min tillit. Förmåga att bära mina bördor när det helt enkelt är för mycket. Visar Sin styrka genom vår svaghet som Sin megafon till en bitter, hopplös värld. Målmedveten. Det är därför jag, istället för att skaka nävarna mot himlen i vår verklighet, kan lyfta mina händer i lovprisning. Detta är inte bara positivitet. Du och jag vet båda att oavsett hur många gånger vi upprepar: “Jag kommer att vara tacksam idag. Jag kommer att luta mig mot lyckan och luta mig bort från smärta,” bla, bla, bla, det hjälper inte. Döda, meningslösa ord till ett sårat hjärta. Förälder till ett barn med särskilda behov: Jag ser dig. Jag är du. Och jag vet att det är svårt. Du går igenom det ofattbara hela tiden, många av er med bördor som är mycket tyngre än mina. Jag kan inte jämföra våra resor, men jag tror att min Gud kan möta bådas behov. Han vill använda detta, och Han har kontroll. Jag tror att om Han valde detta för mitt barn, så är det absolut Hans bästa. Jag låter Honom forma det i mitt hjärta.

Förälder till ett barn med särskilda behov: du är så älskad. Du är sedd. Du är omhändertagen; och det du gör spelar roll. Det finns ett syfte med allt, och du är aldrig, någonsin ensam.

LÄKA

Psykologi läker genom att ta itu med hela människan genom emotionell bearbetning, självreglering, stödjande relationer och en holistisk förståelse av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Tekniker inkluderar mindfulness, träning, hälsosamma vanor och professionell hjälp i form av terapi för att bearbeta trauma, hantera stress och förbättra välbefinnande och motståndskraft.

Skillnaden mellan att erkänna att du behöver läka och att tillåta dig själv att läka

Läkning. Det är ett koncept och en process som sällan, om någonsin, är snabb och enkel. Det finns vissa fall där processen är smidigare och stadigare än i andra, medan den i andra fall kan vara plågsam, långsam och utdragen. Den kan också vara dränerande, både fysiskt och emotionellt och kommer i många mönster och vågor. Ibland kan den fysiska sidan av läkning vara lättare än den emotionella aspekten och vice versa. Varje fall och instans av läkning är individuell och igår, när jag satte min fot i en sandal för första gången den här säsongen, nådde jag en betydande uppenbarelse.

Det är sandaler som snabbt blev en favorit hos mig efter att ha köpt dem tidigt på sommaren förra året. Lätt att bära, stilen jag längtade efter och till och med bekväma, jag bar dem mer än ofta och de var mina modefix för säsongen. Så en tidig augustikväll, efter att ha arbetat febrilt vid min laptop i flera timmar, gick jag in i köket för att sätta mig vid bordet och lyckades, av frustration, på något sätt tappa den tunga köksstolen i trä på lilltån på min högra fot. Överraskande nog kände jag viss smärta inledningsvis, men det var inte så illa som jag hade föreställt mig. När jag ser tillbaka kan det ha varit ilskan och adrenalinet som pulserade genom mig när jag var trött och frustrerad, vilket förmodligen maskerade mycket av den inledande smärtan.

Det var lite eller ingen smärta resten av kvällen och nästa dag, efter att jag klätt på mig och tagit på mig de där älskade sandalerna, började jag känna lite obehag. Jag tänkte inte så mycket på det, distraherad av mina andra uppgifter för dagen. Men senare samma dag, när jag gick genom det lokala biblioteket, förvärrades smärtan. Att försöka gå blev en bedrift jag knappt klarade av. Först kunde jag inte förstå varför jag plötsligt upplevde smärta, och ignorerade helt och hållet och glömde till och med händelserna från föregående kväll som rörde min lilltå.

Jag insåg att något var fel trots att min tå saknade blåmärken eller egentligen några tecken förutom någon svullnad, och tog mig till akutmottagningen. En röntgenbild senare visade att det inte fanns några frakturer, men jag kunde fortfarande inte förstå hur mycket smärta jag upplevde. Jag kände mig inte “fri”, och en stukning verkade inte heller logisk. Nästa vecka eller så försökte jag gå igenom dagarna som jag brukade, men fortsatte att kämpa med att gå. Först trodde jag att de där sandalerna kanske inte var de bästa skorna att ha på mig just då, så jag försökte ta på mig en annan men upplevde fortfarande identisk smärta. Svullnaden i min tå förvärrades och så återigen gick jag för en medicinsk intervention, den här gången hos en lokal fotvårdsspecialist.

Två olika fotvårdsbesök och en magnetkameraundersökning senare fick jag diagnosen: benmärgsödem, vilket indikerade en stressfraktur som inte kunde ses på röntgen. Till slut ställdes diagnosen, men de åtgärder som följde är jag inte stolt över och än idag önskar jag att jag hade agerat annorlunda. Gips, både gånggips och vanliga gips, en känga och kryckor föreslogs och rekommenderades till mig, men jag vägrade alla. Istället fortsatte jag att gå, grimaserade av smärta, stannade varannan steg för att bräsera mig och gnällde mig igenom alltihop.

Sanningen att säga var det enda som läkte mig ankomsten av de kallare månaderna och kängsäsongen. Mitt favoritpar kängor, styva, hårda och liknade sammansättningen av en gångkänga, visade sig vara min räddning, när allt kommer omkring. Efter en vecka eller så i kängorna började min smärta minska och återigen kunde jag gå med minimal eller ingen smärta.

Idag är smärtan ett avlägset minne, men ett som jag begrundade igår när jag satte fötterna i just de där sandalerna. Det var en påminnelse om hur långsam läkningsprocessen kan vara, men också hur ansvariga vi är för vår egen läkning; det är ett bevis för mig att vår läkning är vårt ansvar, enbart. Vi kan välja att kämpa oss igenom det, som jag gjorde genom att vägra bära rätt skor och behandling, eller så kan vi kompromissa och uthärda det obehag som läkningsprocessen kan ge oss.

Läkning är inte alltid linjär – ofta är det tvärtom. Ibland startar vi läkningsprocessen och den stannar plötsligt, eller stannar med tiden och börjar sedan igen. Ibland händer det utan förvarning, medan andra gånger är det en medveten ansträngning att börja om. Det händer stunder där vi tror att vi är helade och sedan inser att vi inte är det; detta kan ske efter en utlösande händelse, eller hända spontant. Det har funnits många fall där jag ansett mig själv vara “läkt” från vissa situationer, möten och personliga relationer och sedan insåg att jag bara tillfälligt hade sövt mig själv. Det är dock viktigt att inse när man säger detta att det inte är ett misslyckande att kämpa för att läka eller att behöva börja eller stoppa processen; det är ett tecken på att vi är mänskliga. Det är ett tecken på att livet händer, situationer uppstår, människor förändras, behov förändras och vår uppmärksamhet krävs på andra sätt.

Samtidigt misslyckas vi ibland med att först inse hur mycket vi faktiskt har läkt genom allt, som jag gjorde igår. Att ta på sig sandalerna och gå i dem utan smärta var förbluffande för mig hur långt jag hade kommit och hur jag lyckades läka under de plågsamma sista veckorna av förra sommaren och hösten. Smärtan är borta och nu ser jag tillbaka på den tiden och inser att de val jag gjorde inte var de bästa och hämmade mitt läkningsarbete, men medvetenheten om den är fortfarande läkande i sig. Att vara medveten och tacksam är avgörande för läkningsprocessen – eller åtminstone för mig.

Med detta sagt hoppas jag att om du läker, oavsett var du befinner dig mitt i den, eller om du ännu inte har påbörjat processen eller nyligen har slutat eller känt dig fastlåst, ska du veta att läkning är som ett hav; det ebbar och flödar, ibland möter det stora vågor eller bedrifter och andra gånger är det stillastående eller kanske turbulent. Kom ihåg att läkning inte är en tävling som ska springas, eller ett test som ska betygsättas; det är en personlig process fylld med många förändringar och förskjutningar. En sak är dock sant och det är alla våra unika förmågor att läka på sätt som fungerar bäst för oss.

Kan inte läka i en giftig miljö

Överlevande får höra att de är ansvariga för sin läkning. Jag, som överlevande, säger att vi som en kollektiv värld, samhälle och kultur är ansvariga för att skapa en miljö som inte är traumatiserad och orsakar avsiktlig skada. En som inte är förtryckande från första början.

En växt kan inte frodas utan de nödvändiga förutsättningarna. Ett experiment genomfördes till och med som visade hur en växt reagerade på att bli verbalt mobbad genom att vissna bort och dö istället för att frodas och växa. Människor är som växter, de behöver rätt förutsättningar för att frodas. Jag tror inte att trauma ska delas in i små eller stora T, eller misshandel i “värre” och “mindre”. Detta är inte hjälpsamt och orsakar bara skam, och skam blir giftig och blockerar läkningsprocessen.

Överlevande ska inte behöva rättfärdiga sin smärta eller känna att de inte är värda hjälp eller stöd eftersom smärta och trauma mäts. Vi ska inte tillåta misshandel genom att bara agera när det har nått extrema mått, vi ska säga “nej”, punkt slut. Misshandel är misshandel. Vi borde stödja alla som lider och blöder, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Det kan ta år för psyket att läka, och även då betyder läkning inte att saker och ting kommer att vara desamma, det betyder att anpassa sig till ett nytt liv, hantera smärtan, triggers och känslor, och minska kampen och smärtan. Ett meningsfullt och lyckligt liv är möjligt, men vi måste anpassa oss och lära oss nya sätt att leva och fungera i livet och nya färdigheter som hjälper oss att göra det.

COVID-19 var ett kollektivt hot och trauma. Det tog många människors liv och vi kämpade med allt vi förlorade. Ändå har sexuella övergrepp och våld, våld i hemmet och rasistiska trauman varit pandemier genom oändlig historia. Och i nuet fortsätter de att hota livet och välbefinnandet för så många som har förlorat sina liv till förövare eller drivs att avsluta sin smärta genom att ta sitt eget liv.

Jag ser reklam som uppmuntrar överlevande att träda fram, och de som kämpar med depression att inte kämpa i tystnad och att prata. Hur många gånger behöver överlevande prata? Vi har pratat, men förtryck har tystat oss. Samhället har offret skyllt på oss. Rättvisa verkar aldrig skipas, förändringar tar oändliga år att ske och när de väl gör det är det tack vare överlevande.

Världen tror att de kan känna smärta de aldrig har upplevt, såväl som att döma dem som har upplevt den.

Som människor tror vi ibland att vi vet bättre och vet allt tills det händer oss.

Överlevande behöver inte säga ifrån, världen behöver öppna sina öron för att lyssna, för att se förändring och omsätta den i handling. Det räcker inte att säga: “Jag är inte en våldtäktsman, jag är inte en förövare, jag är inte rasist, misogyn …” eftersom de flesta av oss har varit problemet även när vi inte inser det. Vi måste verkligen utmana oss själva och se inåt och vi måste bli arga kollektivt, inte bara när saker personligen påverkar oss eller våra nära och kära.

Om du verkligen stöder psykisk sjukdom, sluta skämma ut, döma och rösta på ledare med narcissistiska tendenser. Börja tro på överlevande, börja lyssna på dem. Kämpa för jämlikhet, kämpa för rättvisa, kämpa för slutet på grymhet mot alla människor och djur. Börja respektera miljön och världen du inte äger och inte har rätt till. Sluta förstöra liv och natur och sedan undra varför saker händer. Sluta göra detta och tro att det inte kommer att bli några konsekvenser.

Om vi ??lever i en värld som inte uppfyller mänskliga behov, som inte är trygg eller känns trygg, tror vi verkligen att psykisk sjukdom bara är en sjukdom? Att självmord bara är resultatet av depression? Depression är ett symptom som manifesterar sig i en värld som kan få oss att känna oss hjälplösa, hopplösa och ensamma. Världen måste förändras om psykisk sjukdom ska bli bättre. Alla dessa saker är skador på psyket, och naturligtvis kommer psyket att blöda. Tyvärr, när det är psyket, lämnas många att blöda eller tillsägs att sluta blöda. Du förstår, att kämpa är en normal mänsklig upplevelse och det är svårt att läka sår när miljön som orsakade dem inte förändras.

Hur etikettering av ångest hjälpte till att läka

Att bli sjuk är skrämmande. När man inte vet vad som orsakar ens sjukdom och inte har något sätt att konfrontera den, är det ännu läskigare. Mitt första anfall av ångest inträffade när jag var 14, även om jag inte hade något namn för det då. Först var det bara en tisdag. Jag gick hem från skolan, åt ett mellanmål och lekte sedan ute med min hund och häst. Som alltid gjorde det mig glupsk precis i tid för att äta middag med min familj, vilket alltid var klockan 17.00.

Medan jag lekte ute brukade min bror vara i vardagsrummet och titta på tv, min pappa skötte trädgården utomhus och min mamma var i köket och lagade mat. Sedan, vid middagstid, samlades min familj runt bordet och diskuterade varandras dag.

Klockan var 16:30, men mitt hem var lika tyst och stilla som en spökstad. Inget vanligt högljutt ljud ekade från vardagsrummet, inga nya växter eller ogräshögar på uppfarten, inget ljud av vattenspridare som mättade växter i trädgården, och mystiskt nog inget ljud av grytor och stekpannor eller ugnssurrning från köket. Det enda ljudet jag kunde höra var ljudet av mitt hjärta som slog. När klockan tickade efter middagstid och himlen mörknade ökade tempot.

Jag visste var min mamma var. Två veckor tidigare hade hon övergivit min familj. Så det var inte så att jag visste var hon var, utan var hon inte var, och det var hemma och lagade middag till sin familj. En viss osäkerhet, om man så vill.

Jag visste inte heller var min bror och pappa var. Jag hoppades att de inte hade följt i min mammas fotspår och fattat det improviserade beslutet att lämna familjen och rymma också. Den rationella delen av mig visste att de inte lämnade för alltid – de var ute någon annanstans och gjorde något annat, utan mig. Men min mamma introducerade den distinkta, existentiellt skrämmande möjligheten att den person som förväntas älska dig mest i världen, när som helst, en dag kommer att ändra sig och inse att de faktiskt inte älskar dig och lämna dig i ett skelett av ett hus, ensam och hungrig.

Det var tankarna jag gömde medan jag satt ensam vid köksbordet och väntade, hoppades, drömde om att middagen snart skulle serveras. Jag ville höra om min brors dag i skolan eller min fars dag på jobbet. Och mest av allt längtade jag efter att höra min mammas röst igen. Tysta tårar droppade från mina ögon, så att jag inte skulle störa den fridfulla miljön i köket, som jag en gång avgudade.

Till slut blev 4:30 till 5:30, 5:30 blev 6:30, och sedan blev 6:30 till 7:30, och det fanns fortfarande ingen middag eller familj i sikte. Jag resignerade mig inför denna nya verklighet, sprang över till skåpet, drog fram en burk jordnötssmör och började sluka innehållet inuti.

Min pappa snubblade äntligen in genom ytterdörren runt klockan 20. Förutom den här gången luktade han sprit istället för att lukta som de väldoftande tillbehören jag mindes. Min bror kom aldrig hem den kvällen alls. Ingen av dem hade betett sig så här före idag. Men det var verkligen inte sista gången, varken för dem eller mig; jag skulle fortsätta att oroa mig medan jag satt hemma ensam utan en ordentlig middag i beredskap åt mig.

Detta var faktiskt bara ännu en tisdag, den första av många i detta nya normala. En gång en trygg, hälsosam rutin, var det nu en önskedröm, korrumperad av den hårda verkligheten av familjetrauma. Och den ångest som följde av det.

Decennier senare, efter att mitt äktenskap tog slut, återuppstod samma känslor av oro och rädsla, men med större intensitet. Som ett resultat av efterverkningarna av mitt äktenskap befann jag mig ensam hemma i mitt stora tomma hus på natten, låste dörrarna och hukade mig av rädsla i soffan med bara en flaska vin i handen för att stilla nerverna, som den där burken jordnötssmör när jag var tonåring hemma. Jag kunde inte sova, tänka eller göra något jag brukade gilla.

Jag kände mig fastlåst och förlitad på hanteringsmekanismer som inte gjorde någonting för att lindra den underliggande rädslan jag kände. Det var som en långsam död, vilket gjorde mig oförmögen att gå vidare eller vara lycklig. Så jag sökte upp en terapeut som satte en etikett på hur jag kände och diagnostiserade mig med generaliserat ångestsyndrom.

Förvånansvärt nog tröstade det mig att få denna diagnos, för nu visste jag vilket namn jag skulle sätta på ansiktet på det monster som terroriserat min mentala hälsa i årtionden. Och nu visste jag var jag skulle börja lära mig mer om sjukdomen och i slutändan hur jag skulle bekämpa dessa känslor.

Som en ivrig läsare läste jag böcker om ångest på natten. Ett återkommande tema i dessa böcker var konceptet meditation som en behandling för ångest. Eftersom jag inte längre var villig att känna som jag gjorde, var jag öppen för alla behandlingar som jag trodde kunde lindra min ångest. Dessa böcker skickade mig på en resa för att lära mig meditera, och jag fick mer än jag hade förväntat mig.

Det var 15 år sedan. Inte nog med att min ångest gradvis minskade, utan meditation gav mig den riktning jag behövde för att bygga upp mitt liv efter min skilsmässa. Jag blev starkare och mer självständig, odlade en nära relation med min då unge son (nu vuxen) och startade ett företag som hjälper andra att lära sig meditation som ett sätt att hjälpa dem att läka från ångest och trauma. I det långa loppet räddade meditation mitt liv och gör det fortfarande varje dag.

Traumabaserad terapi kan hjälpa dig att läka

Trauma gör ont

Trauma kan ha en allvarlig effekt på en persons sinne. Det är absolut nödvändigt att du, om du står inför traumatiska upplevelser, träffar en terapeut som förstår vad du upplever känslomässigt. Snarare än att arbeta med en psykodynamisk terapeut kan någon som utövar traumabaserad terapi vara mer skicklig på att behandla dina symtom.

Din terapeut behöver vara expert på trauma

Det är absolut nödvändigt att du arbetar med en terapeut som vet vad trauma är så att de kan hjälpa dig att läka. Människor som inte vet hur man behandlar traumaöverlevare kommer inte att vara bäst på att visa dem sätt att hantera sina traumatiska upplevelser. När du träffar en terapeut som specialiserar sig på trauma tar du din mentala hälsa i dina egna händer och försöker läka. Det du har gått igenom är verkligt och giltigt. Du behöver inte förklara hur trauma fungerar för en terapeut som specialiserar sig på området.

Överlevare av sexuella övergrepp förtjänar att bli hörda

När du har överlevt våldtäkt eller sexuella övergrepp har du rätt att bli hörd. Din röst är viktig och det är absolut nödvändigt att arbeta med en terapeut som förstår överlevande. De kommer att kunna hjälpa dig att bearbeta trauma. De förstår det mer än någon annan typ av psykiatrisk vårdpersonal. När du går in i en terapisession med en traumainformerad terapeut (oavsett om det är online eller i ditt område) träffar du en traumaspecialist.

Att överleva sexuella övergrepp är allvarligt och du kanske är rädd för att öppna dig om det. Var säker på att jag kan säga dig att en traumainformerad terapeut vet att du lider och vill höra din historia. De vet att de inte ska pressa dig om du känner dig triggad och de vill hjälpa dig att läka. Det är deras ansvar som terapeut. De har utbildats för att hantera trauma på ett sätt som är produktivt och effektivt. Oavsett hur lång tid det tar kommer de att stanna vid din sida och de tror på din rätt till ett bra liv.

Du överlevde

Trauma betyder överlevnad. Du gick igenom något hemskt och tog dig ut på andra sidan. Du är motståndskraftig. Du kan studsa tillbaka från något som sårade dig djupt och fortsätta leva. Din styrka är inspirerande för andra överlevande. Kom ihåg att du är stark även när du känner dig svag. Kom ihåg att du är älskad även när du känner dig oälskvärd. Din terapeut finns där för att stödja dig på din resa mot välbefinnande.

Att vara rädd är normalt

Det är naturligt att vara rädd när du berättar om något som hänt dig som är traumatiskt. Det du behöver komma ihåg är att inte låta den rädslan frysa dig; fortsätt. Tänk på din terapeut som en hejarklacksledare. Föreställ dig din terapeut som en coach. De vill att du ska arbeta dig igenom din smärta och må bättre. De är tålmodiga om de är bra terapeuter. De tror på dig. Även om du inte tror på dig själv kommer en utmärkt terapeut att stanna hos dig och hjälpa dig igenom den självtviveln så att du kan göra mer än du föreställt dig och leva ett liv där du kan erkänna din smärta och gå vidare. Att ha ont är extremt svårt, men du kan överleva. Du lyckades ta dig igenom upplevelsen, och nu har du lärt dig hur stark du är inuti.

Hitta en relation med en utmärkt terapeut

Du förtjänar att arbeta med en psykiatrisk vårdgivare som du känner dig bekväm med att prata med. Din berättelse är ett känsligt ämne, och du vill känna dig trygg när du är sårbar. Du har rätt att känna dig bekväm under din session. En traumainformerad terapeut är specialist på att överleva traumatiska händelser och erbjuder dig en unik uppsättning färdigheter. Oavsett om du arbetar med en terapeut online eller personligen är målet detsamma, att hjälpa dig att läka från något som försökte förstöra dig. Du spelar roll, och du är stark. Du överlevde, och du kan ta dig igenom detta. Oavsett hur svårt det verkar, är du en krigare.

Du är inte ensam.

Tiden läker inte alltid

(Från dig) Biologisk mamma, biologisk förälder, första mamma, biologisk mamma… varje kvinna föredrar en viss terminologi när hon talar om sin adoptionsresa. Oavsett allt….du, kvinnan som födde barn, du är en mamma.

Jag har aldrig gillat att bli kallad biologisk mamma – men jag blev så ledsen över hela upplevelsen och kände att jag inte hade en röst, så jag fastnade bara hos biologisk mamma. Det är som om jag kände mig skyldig över att ta titeln mamma… men kände mig respektlös som om jag vore någon slags barntillverkningsmaskin. Det finns inte tillräckligt med berättelser om biologiska mödrar. Inte tillräckligt med stöd.

Berättelserna man hör är fiktiva berättelser och biologiska mamman är vanligtvis en ung kvinna som antingen har problem med missbruk eller är väldigt ung och inte kan föräldra ett barn.

Sedan ser man berättelserna på Lifetime-kanalen där biologiska mödrar är skurkarna. Det är så skamligt. Biologiska mödrar är starka, osjälviska, vackra människor. De ger någon den ultimata gåvan, något de inte kunde göra… Jag kunde välsigna deras familj med ett vackert barn.

Anledningen till dessa stereotyper är att vi skäms för att förbli tysta … eftersom samhället ser föräldrarna som adopterar barnet som en räddare.

Inte alla biologiska mödrar känner så här, men många gör det. Här är den råa sanningen om att vara biologisk mamma.

Hennes födelsedagar är de svåraste. De mest smärtsamma. Att vakna upp från det akuta kejsarsnittet den där julaftonsmorgonen 2004.

Att se min dotter på neonatalavdelningen för första gången, utan att ännu veta att denna första gång jag såg henne snart skulle bli min sista. Jag studerade varenda centimeter av hennes ansikte. Jag räknade hennes tår och fingrar. Höll mitt ansikte försiktigt nära hennes så att jag kunde försöka komma ihåg ljudet av hennes andning.

Jag döpte henne till Faith.

Sjukhuset hade gett mig ett födelsebevis med det namn jag gav henne. Men det var irrelevant eftersom hon skulle få ett nytt födelsebevis med sitt nya namn och sina nya föräldrar.

Jag uppskattade att hennes nya föräldrar gick med på att hennes mellannamn skulle vara Faith. Jag respekterade dem verkligen för det. De behövde inte göra det för mig.

Jag lämnade sjukhuset barnlös, med ett falskt födelsebevis och den lilla hatten hon bar. Jag höll hatten med mig medan jag sov i månader.

Jag har fortfarande hatten kvar, hopvikt i min byrå. Tvättade den aldrig. Född i vecka 26. Hållande henne… herregud var så bitterljuv. Vid det här laget gick jag med på den öppna adoptionen, men ingenting var hugget i sten. Hon var fortfarande min.

Jag minns att jag grät till sjuksköterskan som gav henne till mig när jag skulle träffa henne på neonatalavdelningen. Hon tröstade mig eftersom hon visste att jag valde adoption. Hela upplevelsen var traumatisk. Jag ville inte lämna henne. Att veta vilken dag jag skulle skrivas ut var som en nedräkning, en nedräkning till en smärtsam verklighet.

Det blir inte lättare, tiden läker inte alla sår; kanske för andra biologiska mammor, men inte för min resa. Man lär sig bara att sätta ett plåster över sitt brustna hjärta. Man blir tillsagd att gå vidare, leva sitt liv. Jag visste inte hur man skulle göra det.

För varje födelsedag som går tänker jag “det här är det, året då jag känner mig i fred med allt, jag kan gå vidare med livet.”

Hennes 17-årsdag har precis passerat. Det här året var svårt. Varje år är svårt, men ibland slår det annorlunda. Varje år överväldigas jag av så mycket sorg.

Ja, det här är mitt liv och jag hade en oplanerad graviditet utom äktenskapet. Ja, jag tar fullt ansvar för mina val, ja jag var ung men jag var fortfarande vuxen… Jag var 21 år gammal och i en giftig relation.

Jag säger allt detta för oavsett vad kommer det att finnas de människor som är dömande, okänsliga och saknar all empati. Oavsett vilken väg jag skulle ha valt, skulle samma människor döma mig.

Om jag valde att vara förälder skulle jag ha behövt statligt stöd och andra anpassningar för att klara mig.

Sedan blir jag dömd av vissa som säger “Jag skulle aldrig kunna ge upp mitt barn.” Som om hon vore en bit skräp jag kastade bort. Detta gör mig rasande, för adoption är inte den enkla vägen ut. Vägen jag valde var osjälvisk och det svåraste beslutet jag någonsin skulle fatta. Det är alltid människorna som inte har någon aning om hur livet var just då. Man kan inte vinna. Förbannat om man gör det, förbannat om man inte gör det.

Att vara biologisk mor har varit en mycket smärtsam upplevelse för mig. Jag känner att jag lever ett dubbelliv. Det är en konstig känsla.

Jag lät verkligen sorgen förtära mig… den fick mig att känna mig så dysfunktionell ibland under de senaste 17 åren. Jag har verkligen kämpat genom min resa. Jag kämpade för att acceptera vad som hände, att acceptera hur min verklighet var. Jag kämpar fortfarande med adoption.

Adoption är svårt. Öppen adoption är svårt.

Att vara biologisk mamma är en känsla som ingen annan, en känsla jag inte skulle vilja att någon någonsin skulle känna. Det förändrar dig verkligen.

Att vara biologisk mamma är inte något du vill vara – du vill vara mamma. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta.

Känslan av sorg där ditt hjärta bokstavligen värker – du är förkrossad. Du känner den där knuten i halsen som försöker hålla känslorna inne.

Jag saknar henne. Jag saknar allt jag förlorade med henne. Jag känner att jag svikit så många, inte bara henne.
Adoptionsbyrån var ett skämt enligt min mening. Nu när jag är äldre, mindre sårbar, klokare och mer utbildad – insåg jag att de kommer att säga vad som helst för att övertyga den biologiska mamman om att hennes barn har det bättre utan henne så att deras klienter (potentiella föräldrar) kan få ett barn.

De får dig att tro att det kommer att gå bra eftersom de glorifierar öppen adoption som ett val.

Vad de inte säger är att det inte finns något hugget i sten med öppen adoption. När du väl avstår från dina föräldrarättigheter är det över… det är allt.

Du sätter all din tillit och ditt hopp i dessa föräldrar att de inte ska göra dig illa. Du har inga rättigheter.

De brutna löftena, bristen på stöd och terapi för den biologiska modern. De ger dig en bok som heter “Hur man säger adjö till sitt barn” eller en bok om öppen adoption, tillsammans med några broschyrer. Sedan skickar de iväg dig. De önskar dig lycka till och skjutser ut dig genom dörren.

Det finns en där pinsam och ovanlig känsla. Att älska min (biologiska) dotter så mycket, men jag vet inte ens vem hon är. Bara att säga det högt smärtar mig djupt. Det är svårt. Svårt att inte veta saker som en “mamma” borde veta om sin dotter. Jag visste mer om henne när hon var liten, när jag såg henne mer än nu. Det är vad som kan hända vid öppen adoption. Inte av eget val; jag skulle gärna ha fortsatt en nära relation, men allt eftersom åren gick upphörde telefonsamtalen, besöken upphörde och uppdateringar och foton var mestadels obefintliga. Jag skulle inte kunna berätta hennes favoritfärg, hennes favoritårstid, hennes favoritbok eller hennes favoritämne i skolan. Jag vet inte hennes favoritmåltid eller favoritdessert. Jag skulle inte kunna berätta vad hon strävar efter att bli i livet. Jag vet inte hennes favorithögtid, jag vet inte hennes favoritlåt. Jag vet inte hennes favoritfilm… så mycket vet jag inte.

De säger att barnet inte minns att de separerades…

Ändå, enligt Adoption.org, “har experter ansett separation från ett barns biologiska föräldrar, även som spädbarn, vara en traumatisk händelse. Vilket innebär att varje adopterat barn kommer att uppleva tidigt trauma i minst en form. Allt som barnet hade varit vant vid, även i livmodern, synen, ljuden och lukterna är borta.”

Jag tittade på gamla foton av min (biologiska) dotter. Jag stötte på några foton – på dessa foton ser du mig ge ett påtvingat leende. Jag var olycklig. På dessa bilder var hon fortfarande bara en nyfödd. Det var för tidigt att titta på en annan kvinna och man som höll henne. Det kändes fel, onaturligt… Jag kan bokstavligen fortfarande känna smärtan jag upplevde i just det ögonblicket. Jag ifrågasatte om öppen adoption var rätt för mig. Varje gång jag såg och besökte henne var det som att öppna upp det såret, om och om igen… aldrig läka. Varje besök var en trigger. Jag var tvungen att fortsätta vara engagerad. Jag ville inte förlora henne igen. Jag ville att hon skulle veta vem jag var. Jag lärde mig att bli avdomnad för smärtan under åren.

På dessa bilder var jag bara ungefär sex veckor efter förlossningen. Självklart ville jag se min (biologiska) dotter, men det var väldigt obehagligt. Jag var deprimerad, sörjde mitt barn, läkte fortfarande efter kejsarsnittet, band fortfarande mina bröst för att stoppa mjölkproduktionen, mina hormoner rasade, jag upplevde förlossningsdepression tillsammans med allt annat.

Jag vet under all smärta, sorg och smärta… att jag gjorde det som var bäst. Jag ville att hon skulle få ett vackert liv.

Till alla biologiska mödrar som fortfarande har ont – och även till dem som har frid.

Ni är fantastiska, glöm aldrig det.

Läka från PTSD

(Från dig) Jag var en relativt ny medlem i en liten kyrka i Atlanta när jag sörjde en förlust. Under de senaste två åren hade jag haft psykiska problem, och som ensamstående mamma genom donatorinsemination hade jag ingen partner att hjälpa till eller lita på. Jag var tvungen att anlita fosterhem och så småningom adoptera min dotter.

De flesta söndagar gick en del av församlingen ut på middag efter gudstjänsterna. Jag blev inbjuden till middag en kväll; motvilligt gick jag dit, men det slutade med att jag hade det ganska trevligt. Medan vi var på middagen kom en kvinna fram till mig. Jag fick senare veta att hon var en adoptivmamma. Hon erbjöd sig att komma över och läsa sin bok hemma hos mig. Tja, jag tänkte att det här var konstigt. Varför skulle hon vilja läsa sin bok hemma hos mig? Hon erbjöd sig inte att läsa sin bok för mig. Jag visste inte vad jag skulle tycka om detta erbjudande, men hon verkade behöva någonstans att läsa sin bok, så jag sa okej.

Veckan därpå dök hon upp. Hon satt i mitt vardagsrum och läste sin bok. Den dagen gick jag upp ur sängen. Nästa gång hon kom diskade jag. Hon kom igen och jag tvättade lite. Hon fortsatte bara att dyka upp. Jag hade gett upp livet, men hon fortsatte bara att dyka upp för mig. Verkligheten var att hon inte kunde säga något som skulle ha fått mig att må bättre. Ingen visste vad de skulle säga till mig. Det här var inte ens en kass situation. Alla andra höll sig borta.

Hon gjorde all skillnad i världen under de första dagarna efter att jag förlorat min dotter. Jag är så tacksam för hennes närvaro. Vi började så småningom göra sysslor tillsammans när jag förberedde mig för att sälja mitt hus. Hon satt till och med med mig när jag städade min dotters sovrum. Det var en outhärdlig process som brutaliserade mig innerst inne. Jag kan inte kvantifiera vilken inverkan hon hade på mig. Ibland finns det inga ord, och vi behöver bara vara närvarande för varandra.

När jag talar inför publik frågar folk mig ofta hur de kan hjälpa en närstående. Jag berättar den här historien för dem. Hur hon dök upp för mig i avsaknad av ord eller handlingar. Ibland behöver man bara gå och läsa sin bok i deras vardagsrum så kommer resten.

Min nya vän och jag är nu gamla vänner. Nu hittar ni oss på IHOP på lördagsmorgnar där vi dricker kaffe och ställer upp för varandra.

Böcker som har hjälpt överlevande av barndomsmisshandel att läka

Om du växte upp med att uppleva barnmisshandel påverkar det dig ofta långt in i vuxen ålder. Kanske hör du dig själv upprepa ord för dig själv som du hörde under din våldsamma uppväxt. Kanske manifesterar ditt känslomässiga trauma sig fysiskt i form av kronisk huvudvärk, smärta eller flashbacks. Eller kanske kämpar du med att hitta hälsosamma hanteringsmekanismer för att hantera den känslomässiga smärtan.

Det är i sådana här stunder som böcker kan vara användbara.

1. “Matilda” av Roald Dahl

“Jag läste den första gången i tredje klass och den har varit min bok sedan dess. Min berättelse stämde nästan perfekt överens med Matildas och innan jag fick mitt lyckliga slut gav det mig hopp om att det så småningom skulle komma ett. Det har gått nästan ett år nu sedan jag adopterades av min lärare sedan åtta år.”

”Det gjorde mig inte så ensam, eftersom jag alltid kände mig som den utstötta i min familj när jag växte upp. [Jag kände mig som] barnet ingen ville ha i min närhet. Och precis som Matilda sågs mina gåvor som svagheter eller förbiseddes helt. Det gav mig också hopp om att saker och ting en dag kunde bli bättre, och att jag kunde få en kärleksfull egen familj. Och det har jag nu.”

2. ”Kroppen håller räkningen” av Bessel van der Kolk

”Det hjälpte till att förklara varför PTSD-symtom kan ha så starka fysiska manifestationer och hur somatiska terapier är så viktiga för läkning.”

3. ”The Shack” av William P. Young

”The Shack. Jag har kämpat med varför Gud skulle tillåta att något sådant hända, men den här boken utmanar min ilska och jag bröt ihop i gråt när jag var klar med den. Jag har läst den flera gånger sedan dess.”

4. ”A Child Called It” av Dave Pelzer

”Den var svår att läsa, och jag hoppade definitivt över vissa delar, men den hjälpte mig att förstå att jag också led av övergrepp, och jag visste att det var en radikal idé för mig då att tro att det var övergrepp. Det förändrade bokstavligen allt för mig att veta att jag inte var ensam, men att jag behövde få hjälp från någon som inte heller skulle äventyra min säkerhet. Det vände på steken för mina förövare och fick mig att känna mig som en hjälte.”

5. ”Hungerspelen”-trilogin av Suzanne Collins

”’Hungerspelen’-böckerna. Särskilt i den sista boken på de sista sidorna där hon säger hur det kommer att finnas dagar då du kommer att falla ihop, men du kommer tillbaka från det och fortfarande älska dina nära och kära. Även hennes beskrivning av att vara gravid. Jag kunde relatera till det som en överlevare av sexuella övergrepp – att vara gravid var inte alltid magiskt.”

6. “En serie olyckliga händelser” av Lemony Snicket

“Violet, Klaus och Sunny gick igenom helvetet och tillbaka i varje bok, men oavsett vad, kämpade de sig igenom sin situation och kom ut levande på andra sidan, vilket alltid var ett supermotiverande budskap för mig trots det dystra ämnet. Gav mig hopp om att jag fortfarande hade kraften att ta mig igenom nästan vilken stressig situation som helst som kastades i min väg.”

7. “Min söta Audrina” av V.C. Andrews

“’Min söta Audrina’ och sedan andra V.C. Andrews-böcker hjälpte mig i förskoleåldern att känna mig mindre ensam som offer för flera typer av övergrepp och hjälpte mig att upptäcka att det var tillräckligt vanligt att ha en extremt trasig familj för att berättelser bygger på den. Decennier senare upptäckte jag att min tonåring läste de böckerna och fick höra att det var för att bättre förstå mina upplevelser. Jag skulle rekommendera till unga vuxna av samma skäl.”

8. “She’s Come Undone” av Wally Lamb

“Så många små saker i den som säger mig att jag inte är ensam. Den är ganska lugnande för mig. Jag har läst den inte mindre än 50 gånger.”

9. “Will I Ever Be Good Enough?” av Karyl McBride

“Det var en bok om att bli uppfostrad av en narcissistisk mamma. Det var en fantastisk bok som hjälpte mig genom min läkning av barnmisshandel och avvisande.”

10. “Blood and Chocolate” av Annette Curtis Klause

“Jag identifierade mig starkt med huvudpersonen Vivian, vars flock är i ruiner efter hennes fars död, den en gång Alfa. Jag läste den medan jag var i fosterhem, och jag ger ärligt talat den här boken äran för att ha räddat mitt liv. Den handlade om familjedynamik, relationer, inre konflikter och lågmäld depression och självmord. Men i slutändan är den hoppfull och full av möjligheter.”

Böcker som har hjälpt överlevande av barndomsmisshandel att läka

Om du växte upp med att uppleva barnmisshandel påverkar det dig ofta långt in i vuxen ålder. Kanske hör du dig själv upprepa ord för dig själv som du hörde under din våldsamma uppväxt. Kanske manifesterar ditt känslomässiga trauma sig fysiskt i form av kronisk huvudvärk, smärta eller flashbacks. Eller kanske kämpar du med att hitta hälsosamma hanteringsmekanismer för att hantera den känslomässiga smärtan.

Det är i sådana här stunder som böcker kan vara användbara.

1. “Matilda” av Roald Dahl

“Jag läste den första gången i tredje klass och den har varit min bok sedan dess. Min berättelse stämde nästan perfekt överens med Matildas och innan jag fick mitt lyckliga slut gav det mig hopp om att det så småningom skulle komma ett. Det har gått nästan ett år nu sedan jag adopterades av min lärare sedan åtta år.”

”Det gjorde mig inte så ensam, eftersom jag alltid kände mig som den utstötta i min familj när jag växte upp. [Jag kände mig som] barnet ingen ville ha i min närhet. Och precis som Matilda sågs mina gåvor som svagheter eller förbiseddes helt. Det gav mig också hopp om att saker och ting en dag kunde bli bättre, och att jag kunde få en kärleksfull egen familj. Och det har jag nu.”

2. ”Kroppen håller räkningen” av Bessel van der Kolk

”Det hjälpte till att förklara varför PTSD-symtom kan ha så starka fysiska manifestationer och hur somatiska terapier är så viktiga för läkning.”

3. ”The Shack” av William P. Young

”The Shack. Jag har kämpat med varför Gud skulle tillåta att något sådant hända, men den här boken utmanar min ilska och jag bröt ihop i gråt när jag var klar med den. Jag har läst den flera gånger sedan dess.”

4. ”A Child Called It” av Dave Pelzer

”Den var svår att läsa, och jag hoppade definitivt över vissa delar, men den hjälpte mig att förstå att jag också led av övergrepp, och jag visste att det var en radikal idé för mig då att tro att det var övergrepp. Det förändrade bokstavligen allt för mig att veta att jag inte var ensam, men att jag behövde få hjälp från någon som inte heller skulle äventyra min säkerhet. Det vände på steken för mina förövare och fick mig att känna mig som en hjälte.”

5. ”Hungerspelen”-trilogin av Suzanne Collins

”’Hungerspelen’-böckerna. Särskilt i den sista boken på de sista sidorna där hon säger hur det kommer att finnas dagar då du kommer att falla ihop, men du kommer tillbaka från det och fortfarande älska dina nära och kära. Även hennes beskrivning av att vara gravid. Jag kunde relatera till det som en överlevare av sexuella övergrepp – att vara gravid var inte alltid magiskt.”

6. “En serie olyckliga händelser” av Lemony Snicket

“Violet, Klaus och Sunny gick igenom helvetet och tillbaka i varje bok, men oavsett vad, kämpade de sig igenom sin situation och kom ut levande på andra sidan, vilket alltid var ett supermotiverande budskap för mig trots det dystra ämnet. Gav mig hopp om att jag fortfarande hade kraften att ta mig igenom nästan vilken stressig situation som helst som kastades i min väg.”

7. “Min söta Audrina” av V.C. Andrews

“’Min söta Audrina’ och sedan andra V.C. Andrews-böcker hjälpte mig i förskoleåldern att känna mig mindre ensam som offer för flera typer av övergrepp och hjälpte mig att upptäcka att det var tillräckligt vanligt att ha en extremt trasig familj för att berättelser bygger på den. Decennier senare upptäckte jag att min tonåring läste de böckerna och fick höra att det var för att bättre förstå mina upplevelser. Jag skulle rekommendera till unga vuxna av samma skäl.”

8. “She’s Come Undone” av Wally Lamb

“Så många små saker i den som säger mig att jag inte är ensam. Den är ganska lugnande för mig. Jag har läst den inte mindre än 50 gånger.”

9. “Will I Ever Be Good Enough?” av Karyl McBride

“Det var en bok om att bli uppfostrad av en narcissistisk mamma. Det var en fantastisk bok som hjälpte mig genom min läkning av barnmisshandel och avvisande.”

10. “Blood and Chocolate” av Annette Curtis Klause

“Jag identifierade mig starkt med huvudpersonen Vivian, vars flock är i ruiner efter hennes fars död, den en gång Alfa. Jag läste den medan jag var i fosterhem, och jag ger ärligt talat den här boken äran för att ha räddat mitt liv. Den handlade om familjedynamik, relationer, inre konflikter och lågmäld depression och självmord. Men i slutändan är den hoppfull och full av möjligheter.”

Hur konst hjälpte mig att läka

(Från dig) Del ett

Konstnärers biografier och deras verk är lika nyfikna för mig som deras skapelser. Vad fick dem att uppmärksamma sin kreativitet? Varför valde de att skapa ett visst verk? Hur förändrade deras kreativa sysselsättningar andras liv? I vilket historiskt sammanhang gjorde deras konst skillnad? Dessa mångbottnade berättelser överskrider tid och rum genom att skapa innerliga kopplingar mellan betraktaren och konstnären, en koppling som är lika fascinerande för mig som det estetiska värdet i deras verk.

Konst har inspirerat och stärkt alla aspekter av mitt liv: som barn, vän, grundskolelärare, aktivist, konstmuseipedagog, men främst som dotter. Från ung ålder brukade min mamma Nina ta med mig till föreställningar, musikaler och utställningar i vår hemstad Manhattan. Hon uppmuntrade mig att fortsätta rita hemma när grundskolans dagböcker krävde “färre illustrationer och fler ord, tack”. Under en kort period i grundskolan gick jag på en Isadora Duncan dans-/balettskola nära Carnegie Hall. Lärarna var vänliga nog att avsluta den där dundrande perioden, både för min och deras skull, och flyttade mig sedan till en progressiv, tolkande jazzdansklass på Upper West Side. Jag är oerhört tacksam i denna sociala mediers tidsålder att det inte finns några foton som firar den perioden. Tänk regnbågens färger, glittrande benvärmare och lila strumpbyxor.

Biljetter till “Nötknäpparen” på Lincoln Center var ett måste under vinterlovet. George Balanchine, Patricia McBride, Rudolph Nureyev, Mikhail Baryshnikov, Pavarotti och Leonard Bernstein var de enda namnen som kunde locka hela vår familj att titta på TV samtidigt. Vi såg “Les Misérables” två gånger på Manhattan och igen i London, för vem skulle kunna se den en gång? Under mitt sista år på gymnasiet började vi köpa våra teaterbiljetter exklusivt från Broadway Cares/Equity Fights AIDS. Efter college hade hon inte direkt något emot när jag skaffade en Keith Haring-tatuering på min fotled. Dels för att hon visste att jag kunde ha byxor eller strumpor på mig för att täcka över det när det behövdes, men mest för att hon förstod varför hennes heterosexuella, konstälskande dotter arbetade i HBTQ-communityn i Philadelphia för att bekämpa AIDS och homofobi.

Vi gick genom Central Park under “The Gates” till Metropolitan Museum of Art för att äta middag i Trustee Dining Room, inte så mycket för maten, utan för att se “The Gates” uppifrån. Vi besökte Neue Gallerie vid dess öppning och grät framför Klimt och Schiele. Närhelst en av oss såg en utställning utan den andra, gick vi oundvikligen därifrån med två exemplar av de inbundna utställningskatalogerna. Dessa kataloger fungerar som en självbiografisk tidslinje över min besatthet av olika konstnärer. Monet var min första besatthet och kärlek. Sedan Matisse och Chagall, följt av en kort period av förälskelse i Lichtenstien, sedan Giacometti, Klee, Morandi, Georgia O’Keefe, Dora Marr och Francois Gilot, Jackson Pollack, Lee Krasner, Toulouse Lautrec, Keith Haring och Frida Kahlo.

Högst upp på min lista står Van Gogh.

Hösten 2003 gjorde jag en resa till Nederländerna och Frankrike, med en resplan tillägnad att vandra i Van Goghs fotspår. Medan andra ifrågasatte mig för att jag valde detta som en drömsemester, var det bara min mamma som kunde förstå den logiska och andliga innebörden av denna resplan. Hon förstod min besatthet, eftersom hon själv gjorde pilgrimsfärden till södra Frankrike flera år tidigare.

Tiden har tagit ut sin rätt på min mors fysiska styrka, men inte hennes intellekt, skönhet eller själ. Även om vi inte kan delta i föreställningar och utställningar tillsammans, samtalar vi fortfarande oändligt om konsten: den frustrerande och givande processen att skapa; val av ämnen, färger, medium och material; utställningar; kostymer; stora skådespelare och författare; målningar; couture-mode; och nya upptäckter om de gamla mästarna.

Som dotter kan jag bara göra ett antagande om vilka av mina livserfarenheter min mamma värderar högst. Om jag skulle gissa så var det det största privilegiet jag hade 2012. Jag stod helt ensam i ett litet galleriutrymme med Van Goghs målning Mandelblom från 1890. Utställningen Van Gogh på nära håll hade ännu inte öppnats för allmänheten på Philadelphia Museum of Art, där jag hade anställts som museipedagog. Det var ett sällsynt, privat ögonblick att vara ensam med en konstskatt. Målningen gjordes med kärlek, och kanske hopp, av Vincent för hans bror Theo för att fira födelsen av Theos son, passande nog kallad Vincent. Liksom min mamma var Theo en lojal anhängare av sin brors konstnärliga strävanden. Återigen bar jag hem två inbundna utställningskataloger.

Del två

I oktober 2014 skadades jag och ådrog mig en skallfraktur, en mild traumatisk hjärnskada och PTSD. En dag var jag en självsäker, energisk, intellektuell kvinna, en aktiv lärare, en omtänksam vän och uthållighetsidrottare, och på ett ögonblick blev jag en främling i min egen hud. Jag var oförmögen att fungera, utmattad och begränsad av fysisk smärta och kognitiva symtom som sedan dess har tvingat mig att leva i en tyst, noggrant planerad, långsamt rörlig, liten värld. Mitt neuro-optometriska system, frontalloben, tillsammans med andra neurologiska kretsar, påverkades av ett slag mot ansiktet, huvudet och halsryggen. Jag förlorade min förmåga att multitaska, att komma ihåg detaljer, att organisera, att navigera i hektiska visuella miljöer, att köra bil, att jonglera konsten att gå och prata samtidigt, att följa flera samtal i sociala situationer och formulera sammanhängande tankar på grund av extrem kognitiv trötthet.

Att läsa var omöjligt; tv- och datorskärmar var outhärdliga. Även att följa en berättelse i en poddsändning var utmattande. Jag sov 12–14 timmar om dygnet och kämpade med otroliga migränanfall, illamående, balansproblem, ljuskänslighet och tinnitus. Tack och lov kunde jag sitta och bläddra igenom sidor från min samling av museikataloger. Att stirra på bilderna av målningar gav mig tröst och en koppling till skönhet.

Flera månader av vestibulär terapi, neurofeedback och synterapi gick, och jag bemästrade den serie övningar som mitt behandlingsteam ordinerat. Dessa terapier var inledningsvis utmattande och fruktansvärt smärtsamma. Min första neurooptometriska läkare rekommenderade att jag skulle göra synövningarna med ett blått vellumfilter vid sänggåendet, så att jag kunde somna direkt efteråt. Dessa övningar var tråkiga, orsakade huvudvärk, trötthet och illamående, men var nödvändiga för att återträna mitt binokulära fokus, synspårning och sackadiska ögonrörelser.

När jag bemästrade synterapierna fanns det inga ytterligare nivåer av böcker tillgängliga för att utmana mig och läkaren avfärdade mig som sin patient. Det fanns helt enkelt inget mer hon kunde göra för mig. Men ingen av dessa övningar kunde tillämpas i den verkliga världen. I verkligheten fungerar ditt neuro-optometriska system i mycket större skala och i mycket mer hektiska miljöer med ett brett spektrum av extern stimulans. Tänk dig vad som krävs för att hjärnan ska organisera och bearbeta bilkörning, matinköp, gå ut och äta med en grupp vänner på en högljudd restaurang, tävla i triathlon, undervisa en grupp på 30 elever, vara värd för en insamlingsträff eller delta i en storsäljande museumsutställning?

Ta museumsutställningen som ett exempel. En sådan aktivitet inkluderar att spåra rörliga kroppar, anpassa sig till en mängd olika ljus och ljud, visuellt skanna och bearbeta delar av en målning, bedöma avståndet till en annan person eller grupp, navigera i folkmassor när man går i trappor eller åker rulltrappor, gå och bearbeta medan man lyssnar på ett ljudklipp, läsa och bearbeta kuratorns anteckningar som är stencilerade på väggen, jämföra två eller tre målningar och organisera dina tankar, reaktioner och minnen om konstverket, navigera i utställningsutrymmet för bästa möjliga visning utan att störa en annan besökares visning.

Lägg nu till en vän! Du kan delta i ett tyst samtal, följa deras blickar, begrunda deras reaktioner och kommentarer, titta fram och tillbaka på ett arbete medan du ignorerar människorna som går framför dig medan dina ögon far fram och tillbaka till din kamrat. Våra hjärnor sorterar, bearbetar, gör kopplingar och engagerar sig på en gång!

Mina första synterapier förbättrade mina förmågor i den mån att jag kunde börja läsa texter med stor typsnitt, med den blå vellumskölden i flera minuter och sedan gradvis längre perioder. Men de träningsövningar jag hade bemästrat i mitt hems lugna vrå skulle aldrig få mig tillbaka till ett museum eller en klassrumsmiljö, och inte heller den rutinmässiga vestibulära terapiövningen som utfördes i en tyst miljö, med vägledning av stödterapeuter.

En dag hemma medan jag skrev dagbok slog det mig: Jag kunde börja rita mönster i mina dagböcker i större skala för att härma synterapiövningarna för att ytterligare omskola mina ögon och stärka nya neurobanor. Jag började skapa svårare övningar genom att uppfinna teckningar och vad som då verkade vara komplicerade mönster. Så här började min konstnärliga medicinska vandring. Jag flyttade mitt dammiga ritbord till matsalen där det fanns längre dagsljus och började min egen form av visuell och emotionell konstterapi.

Mina läkare och terapeuter blev ganska förvånade över hur snabbt mitt neurooptometriska system utvecklades tack vare teckningen hemma. Beviset ligger i utvecklingen av komplexiteten i de mönster och färger jag skapade. När jag väl nådde en platå där jag kunde skapa något själv utan att framkalla symtom, lade jag stegvis till fler detaljer och färger i mönstren och började publicera dem på Facebook. Det ledde till mer kommunikation med de vänner jag saknade att se.

Att skapa illustrationer för mina vänner gick väldigt långsamt och krävde ökade nivåer av exekutiva funktioner och därför mer vila och meditation under processen. Jag kunde bara rita i mycket korta perioder. Mina exekutiva funktioner utmanades av att undersöka botaniska växter, skissa på rutat papper för att organisera layouter, välja färger, utveckla rumsliga relationer och mönster på sidan. Intermittenta meditationspauser och andningsövningar blev en del av processen för att lugna mina förvärrade symtom. Min hjärna kopplades om och dess batteri försvann snabbt med uppgifter som en gång var enkla.

Det enda fokuset på att rita och meditera, i tystnaden i mitt hem, odlade en koppling till något intuitivt och kreativt som översteg den fysiska sfären av kroppsliga förnimmelser. Rita och meditera blev en avsiktlig distraktion från smärtan, särskilt migränen i samband med hjärnskadan. Konsten kändes som om den strömmade ut ur mig från en gudomlig plats och läkte mitt brustna hjärta. Att skapa konst för mina nära och kära lugnade både mitt överaktiva sympatiska nervsystem och höjde mitt humör, ungefär som meditation och bön. Idag tittar jag på vissa verk och kan inte tro att de kom från mig.

Jag har försökt mig på några utställningar på Philadelphia Museum of Art med hjälp av tålmodiga och humoristiska vänner. Med uppmuntran från en annan konstnär skickade jag in mina verk till jurybedömda lokala utställningar på Philadelphia Sketch Club. Jag blev överraskad och glad hösten 2016 och våren 2017, när två av mina målningar antogs till Phillustration8 och The Art of the Flower. Att delta i mottagningen för varje utställning med vänner var väldigt ödmjukande, och jag önskar bara att min mamma var tillräckligt frisk för att vara där med mig.

Epilog

För flera år sedan lämnade min mamma sitt älskade hem på Manhattan för att flytta till Philadelphia för att vara närmare sina döttrar och två barnbarn. Att bo i en enda bostad under ett helt liv kräver att man gör högar av vad man ska behålla, vad man ska slänga och vad man ska ge bort. En tid efter flytten till Philly gav min mamma mig en omsorgsfullt packad hög, tung låda. Inuti fanns hennes stora samling av medlemsbulletiner från Metropolitan Museum of Art, som samlats in under mer än två decennier.

Hon hade arkiverat och packat mina skissböcker från grundskolan, mellanstadiet och gymnasiet, såväl som en två meter lång tuschrulleillustration jag gjorde på gymnasiet som föreställde en mångsidig kö av människor utanför en nattklubb i New York som mina vänner och jag frekventerade, passande nog kallad The Underground. Hon visste alltid att konst var menad att vara min väg till lycka. Förra julen gav jag min mamma ett inramat tryck av en av illustrationerna som hjälpte mig att läka: illustrationen “Iris för Alex”, gjord till min älskade vän Alex. Mamma sa att hon inte kan sluta stirra på den.

Läka efter emotionellt övergrepp av gaslighting

Tydligen har gaslighting blivit den nya “grejen” i populära psykologikretsar. Vi ser artikel efter artikel som varnar för farorna med gaslighting och hur man upptäcker en gaslighter. Jag har själv skrivit några sådana artiklar.

Är det dags för en till? Jag tror det. Nu när fler människor vet om gaslighting behöver de veta hur de ska läka efter upplevelsen, precis som de skulle göra efter alla typer av emotionellt övergrepp.

För det är vad gaslighting är – emotionellt övergrepp. Men det är en specifik typ av emotionellt övergrepp. Vid gaslighting förnekar en person i en relation (romantisk, familjär eller vänskaplig) den andra personens verklighetsuppfattning och arbetar för att övertyga offret om att de är den “galna” i relationen. Liksom vid andra former av emotionellt övergrepp kan gaslightern försöka isolera offret från vänner och släktingar, ge intermittent förstärkning (ouppriktiga ursäkter) som drar offret tillbaka in i relationen, eller förnedra personen med förolämpningar.

Men kärnan i gaslighting är förnekelsen av den andra personens verklighet. Förövaren säger i själva verket: ”Du kan inte lita på dina egna känslor. Min syn på världen är korrekt och din är inte det. Du är ’galen’.” Naturligtvis kan gaslightern också använda de välbekanta teknikerna för emotionell misshandel: isolering, förolämpningar, projektion och förringning, men gaslighting är unikt eftersom förövaren förvränger en persons världsbild, självkänsla och tro på sig själv.

Att läka från gaslighting är inte lätt, men det går. Här är några råd från mig, en person som var offer för gaslighting men nu läker.

1. Gå så långt bort från gaslightern som möjligt.

Ja, det kan innebära att du bryter kontakten med en familjemedlem, om det är den som utför gaslightingen. Det kan innebära att du lämnar staden. Det innebär att du gör en uppriktig och varaktig känslomässig brytning.

2. Håll inte kontakten med gaslightern.

Du kanske tror att när du väl har brutit dig loss från gaslightern kan de inte göra någon ytterligare skada. Detta är bara en inbjudan till mer känslomässig misshandel.

3. Namnge misshandeln.

Säg till dig själv – och eventuellt till en betrodd person: ”Det här var gaslighting. Jag blev känslomässigt utnyttjad och lurad att tro att jag var ‘galen’. Min världsbild förnekades och mina tankar och känslor sades vara ogiltiga.”

4. Känn känslorna.

Det kan ta ett tag innan du kan erkänna eller ens uppleva de känslor som gaslighting medför. Din första reaktion kan vara lättnad (”åtminstone är jag ur det där!”), men det kan finnas år av ilska, frustration, rädsla och raseri som lurar bakom det. Det kan krävas arbete för att komma fram till ytan av dessa känslor, känna dem och inse att de är giltiga.

5. Få lite hjälp.

Det kan vara en terapeut som specialiserar sig på att behandla offer för känslomässig misshandel, eller det kan vara en stödjande vän, familjemedlem eller religiös rådgivare. Det bör vara någon som kan lyssna utan att döma, bekräfta din verklighetsuppfattning och sympatisera med din situation.

6. Försök inte hämnas.

Detta är bara ett annat sätt att återknyta kontakten med din gaslighter. Det ger personen ytterligare en möjlighet att “bevisa” att du är “galen”.

7. Utveckla nya relationer.

Det kan verka som att det inte finns någon i din värld som kommer att förstå och vara stödjande. Ett tag kanske du inte kan lita tillräckligt på att ha en annan nära vän eller älskare. Du kanske har mycket att läka först. Men kom ihåg att gaslighters är i minoritet; de flesta gör inte det mot människor de påstår sig bry sig om.

8. Ge det tid.

Det kan ta år att helt komma över upplevelsen. Jag vet att det gjorde det för mig. Gå kanske inte direkt in i en rebound-relation. Du behöver tid och utrymme för att bearbeta dina känslor och återuppbygga din verklighetsuppfattning.

Kom bara ihåg att gaslighting inte behöver vara ett sätt att leva. Det kan ta slut när du samlar styrkan att bryta dig loss från det. Du kan läka och ta tillbaka det du vet är sant – att du är en person som är värd kärlek. Dina uppfattningar och känslor är giltiga. Du behöver inte leva efter någon annans syn på vad som är verkligt. Du är inte “galen”.

Poledancelektioner kan hjälpa till att läka från sexuella övergrepp

(Från dig) För några år sedan gick jag igenom det som ingen någonsin vill gå igenom, men som tyvärr är något som många människor utstår: sexuella övergrepp. Det hände inte som det gör i filmer, och ärligt talat, om jag ser tillbaka på det känns det faktiskt surrealistiskt. Det tog lång tid för mig att bearbeta det som hände, det var inte omedelbart för mig. Jag gick inte hem senare och bröt ihop, det tog ungefär sex till sju månader innan det sjönk in. Jag tryckte ner det minnet så djupt så snabbt att det tog lång tid för mig att öppet erkänna att det hände.

När jag väl gjorde det förlorade jag dock allt självförtroende, jag kände mig smutsig och jag hatade mig själv för att jag inte såg det komma och inte reagerade som jag trodde att jag skulle göra. Jag vägrade att gå på dejter, jag vägrade till och med att prata om sex med någon. Jag hade distanserat mig själv, och jag stod inte ut med att titta på mig själv i spegeln. Jag trodde att jag aldrig skulle komma över det, att personen som gjorde det berövade mig min värdighet. Jag kunde känna hur jag fastnade i den här oändliga cirkeln av att bara återuppleva minnet och hata mig själv mer. Så jag tänkte prova något nytt för att komma ut ur huset och se om det skulle bygga upp mitt självförtroende.

Poledance är något jag alltid velat prova, men aldrig haft modet. Jag tyckte alltid att sättet folk kunde utföra trick på poledance och göra en freestyledans var otroligt eftersom man behöver så mycket styrka och självförtroende för att göra det. Jag hittade en studio online som hade fantastiska recensioner och kastade mig bara in i det innan jag började övertänka det för mycket. Känslan jag hade efter min första klass var obeskrivlig, jag visste att jag var tvungen att fortsätta komma tillbaka. Och det gjorde jag. Varje klass jag tog kunde jag känna mitt självförtroende växa, uppmuntran och stödet jag fick från mina tränare och andra i klassen drev mig att fortsätta. Varje gång jag lyckades med något nytt var det en ny triumf för mig, jag kände mig på toppen av världen.

Men bäst av allt, jag blev förälskad i min kropp igen. Jag kände mig inte längre smutsig, jag hatade inte längre mig själv, jag kände inte längre behovet av att gömma mig från människor och skämmas. Jag hade en ny sorts kärlek till mig själv som var så stark att den fick mig att se på vad som hände mig i ett nytt ljus. Den fick mig att inse att jag kan övervinna ett så hemskt minne och fortfarande leva mitt liv. Den fick mig att inse att jag inte skulle låta det förstöra mig. Istället skulle jag låta det göra mig starkare.

Tyvärr finns det fortfarande ett stort stigma kring pole, och jag tycker att det är löjligt. Det finns inget annat i världen som har byggt upp mitt självförtroende på samma sätt som polelektioner har gjort. Jag har märkt att man bara går så vilse i det man gör, det tar en till en annan plats mentalt. Jag lärde mig att älska varje del av mig själv tack vare pole. Jag lärde mig att släppa taget om allt som plågade mitt sinne varje gång jag grep tag i en stav i början av en lektion. Atmosfären kring så stödjande människor som alla njöt av samma sak och alla uppmuntrade varandra var så upplyftande.

Det bästa, dock? Jag har lärt mig att älska mig själv igen, och det känns fantastiskt.

Saker som överlevande av barndomstrauma behöver för att läka

Jag tillbringade många år med att absorbera skulden för min våldsamma familj och uttömde alla möjliga möjligheter att försöka “komma överens” med dem. När jag äntligen slutade kontakten tog det ytterligare 10 år att känna mig tillräckligt trygg för att helt omfamna mitt förflutna och sörja. Även om jag tyckte att jag hade gjort en hel del arbete längs vägen, har det tagit en hel livstid för mig att bearbeta vissa aspekter av övergreppet. Vissa minnen var inlåsta, andra begravdes under felplacerad skuld och skam. Vissa minimerades så mycket att det verkade nästan normalt. Jag hade tur i den meningen att jag tillbringade större delen av mina vuxna år med att erkänna att händelserna i min barndom inte var rätt, och jag slutade kontakten ens innan jag helt förstod hur viktigt det var att göra det. Jag visste bara att jag behövde göra det för min egen mentala hälsa. Men för mig är det långt ifrån över, och på många sätt känner jag att jag bara har börjat arbetet.

Det är möjligt att läka från barndomstrauma, men överlevande behöver rätt miljö. Ofta är det inte förrän ett barn är fullvuxet och långt borta från sitt giftiga förflutna som de får möjlighet att hantera konsekvenserna. Vissa människor kommer aldrig undan sina övergrepp, och vissa människor når aldrig en plats där de känner sig tillräckligt trygga för att göra det hårda arbetet med att läka.

Välmenande vänner och nära och kära som vill stödja överlevande gör ofta mer skada än nytta när de inte först utbildar sig om traumats effekter. Att tvinga överlevande att “förlåta” sina förövare eller säga åt dem att “komma över det” är några av de vanligaste misstagen. Baserat på min personliga erfarenhet såväl som många andra överlevandes resor, här är en lista med fem saker som traumaöverlevande behöver för att läka. Det är inte på något sätt en komplett lista, men för dem som försöker stödja sin nära och kära är det ett bra ställe att börja.

1. Avstånd från giftiga människor.

Först och främst behöver överlevande av trauma komma långt borta från alla som skapar stress och disharmoni i sin nuvarande miljö. Ingen annan läkning kan ske förrän den nuvarande miljön är fri från människor som ljuger, fuskar, manipulerar, skyller på, rasar eller visar dålig impulskontroll. Att öppna upp gamla sår kommer bara att förstärka den toxicitet som finns i nuet. För många är ingen kontakt rätt väg att gå, men inte alla kan göra det. En av de viktigaste färdigheterna en överlevande behöver lära sig är att distansera sig från alla som stressar dem, och att göra det utan att be om ursäkt.

2. En tyst och lugn miljö.

Det rasar ett krig i hjärnan hos en traumaöverlevande, och många kämpar med PTSD eller komplex PTSD. Traumaöverlevande kan lätt skrämmas av höga ljud eller överdrivet upphetsad energi runt omkring sig. Även en positiv men kaotisk miljö, som en sportmatch eller att vara runt barn som leker, kan orsaka extrem ångest för många. Buller känns som statisk elektricitet i hjärnan och kan snabbt överväldiga någon som hanterar trauma. En lugn miljö är avgörande för att känna sig trygg. Vissa studier visar att traumaöverlevande behöver upp till två timmar om dagen av total tystnad för att varva ner och återställa intensiteten.

3. Mild aktivitet.

Det är välkänt att träning har många positiva hälsofördelar. För någon som hanterar trauma är aktivitet en viktig del av läkningsprocessen, men det måste vara rätt typ av aktivitet. Alltför ofta är tävlingsinriktade idrottslag eller andra aktiviteter med hög belastning kontraproduktiva, och att pressa ett traumatiserat barn att prestera inom idrott kan vara retraumatiserande. Om till exempel en överlevande har en “rasistisk” pappa, kommer tränaren som skriker från sidlinjen att göra mer skada än nytta. Aktivitet måste motiveras av vad som känns bra för den överlevande, inte vad som känns som ett straff. Individuella “personbästa”-sporter, som simning, kan kännas bra, eller aktiviteter som uppmuntrar kontakten mellan kropp och själ, som yoga, är ofta att föredra. Den överlevande måste känna att hen har kontroll över sin egen kropp och sin upplevelse. För traumaöverlevande är det ett viktigt steg att återbekanta sig med, och låta dem själva välja vad som känns bra för deras kroppar.

4. Trygghet.

Traumaöverlevare är ofta distanserade eller avskilda från sina känslor som en hanteringsmekanism som skyddade dem från extrem terror. Det är viktigt för en överlevare att själv bestämma vad som känns tryggt. Det är lika viktigt för alla stödjande i sin omgivning att omedelbart respektera vad överlevare behöver för att känna sig trygga. Försök inte resonera eller argumentera med en traumaöverlevare om vad som är tryggt och vad som inte är det. Det är deras uppfattning, inte din. Om de inte känner sig trygga, stöd dem att göra de förändringar som krävs i sin närmiljö. Att låta en traumaöverlevare säga orden “Jag känner mig inte trygg” är ett stort steg mot återhämtning. Om du är någon de inte känner sig trygga i närheten av, ta det inte personligt. Om du vill stödja dem, gör vad de än behöver att du gör för att vara en trygg person.

5. Autonomi.

En överlevare behöver friheten att själv bestämma vad hon gillar och ogillar. Det är oerhört viktigt för en traumaöverlevare att inte känna sig kontrollerad eller manipulerad av någon i sin närmiljö. Traumaöverlevare som drabbats av barn reagerar inte bra på auktoritära regler och förordningar som går på “min väg eller väg”. Traumaöverlevare behöver människor som lär dem hur de ska tänka, inte vad de ska tänka. Kritiskt tänkande kan vara livräddande för överlevare av övergrepp. När överlevare får möjlighet att göra sina egna val växer deras självförtroende och självkänsla. Förövare är per definition kontrollerande, manipulativa personer som vrider och vrider fakta för att det ska passa dem. Överlevare av övergrepp behöver stöd i att återta sin egen makt.

Hur musik hjälper till att läka

“Musik uttrycker det som inte kan sägas och som det är omöjligt att vara tyst om.” Victor Hugo

(Från dig) Musik har varit en ständig närvaro i mitt liv. Jag är egentligen inte en som gillar tystnad. Städa huset, musik i bakgrunden; i bilen, musik i bakgrunden. Jag har till och med varit känd för att bryta ut i sång på jobbet på min sjukhusavdelning. Musik har haft ett så stort inflytande i mitt liv. Undantaget är när min värld tystnade när mitt barnbarn Konnor gick bort den 22 november 2015.

I tre hela veckor stod jag inte ut med att sätta på radion av rädsla för vad jag skulle höra och vad det skulle få fram ur mig.

Musik är känslomässigt för mig. Den har mening. Den kan få mig ur ett humör. Den finns i min själ.

Jag var inne i en ganska bra period. Nu var jag inte på topp eller på moln nio eller något i närheten av det, men jag var lugn och saker och ting gick ganska nära vad jag skulle klassificera som bra. Som en spark i baken skickades jag tillbaka till sorgens verklighet. Sorgens verklighet i mitt liv där jag fungerar på automatik under dagen och klarar det precis tillräckligt för att alla ska tro att jag mår bra. Jag pratar precis tillräckligt för att klara mig; jag kommer hem och det är den ultimata befrielsen. Tårarna är renande men ändå är värken i mitt hjärta och mage ständigt närvarande. Hur mycket jag än gråter vet jag att han aldrig kommer tillbaka.

Det har föreslagits för mig att jag ska börja med antidepressiva medel. “Kanske mår du bättre”, säger de. De vill att jag ska återvända till de levandes land och bli lycklig. Jag provade antidepressiva medel, inte en gång, utan två gånger, och jag kunde inte tolerera det. Min mage sa bara nej.

Jag går vidare med avsikten att hantera min sorg när den slår till. Det är alltid en känsla av verklighet att Konnor är borta, ifall jag glömde det. Dagarna som får mig att kippa efter andan påminner mig om att han är borta. Mitt sinne återupplever den hemska dagen om och om igen. Den typen av dag där jag känner mitt hjärta rusa hela dagen lång. Förbannade tankar och hjärtan för att jag inte kan kontrollera det. Det slår bara mot mig som ett godståg och jag vet bättre än att ignorera det. Jag vet bara inte hur länge det kommer att vara. En dag, en vecka. Jag vet fan inte.

Jag har mina egna personliga åtgärder och sätter dem på plats för att säkerställa att min sorg får sin utlösning på ett säkert sätt. Jag känner att jag fortsätter min sorgeresa på ett hälsosamt sätt. Jag använder musik som dess följeslagare. Oftast när tysta tårar fälls hjälper musiken mig att känna mig mindre ensam. För mig förstår texten mig, och jag kunde inte ha skrivit den bättre. Melodin för mig bara närmare en känsla av lugnare, mer avslappnad och till och med fridfull.

Har du aldrig lyssnat på en låt och delat den med en vän eller en älskare och sagt: “Lyssna på den här!” “Så här känner jag för dig!” Musik är en universell kommunikatör. Det spelar ingen roll vilken form av musik det är. Oavsett om det är pop, rap eller alternativmusik. Det handlar om perspektiv. Om du kan sjunga om något jag kan relatera till i en melodi som berör min själ, blir jag djupt berörd och fäst vid den musiken och den artisten. Jag vill höra mer.

Om du är på bra humör vill du ofta höra låtar som håller dig på gott humör. När du är nere vill du ofta lyssna på musik som förstår dina känslor. Kanske är en mer melankolisk radiostation valet. Frustrerad? Inga problem, vi har musik som passar alla sinnesstämningar.

Hur skulle en film vara utan musik? De där vackra scenerna skulle förmodligen inte vara hälften så bra utan musiken som bakgrund. Särskilt de dramatiska, sorgliga. Tänk på det.

När jag har en dålig dag spelar jag musik som låter mig släppa lös de känslor jag har hållit inom mig hela dagen. Jag låter musiken ta mig dit jag behöver vara, låter texten säga vad jag behöver säga. Jag tar en näsduk och bara släpper taget.

Musik låter mig fälla tårarna jag behöver släppa lös och ändå inte känna att jag är ensam när jag är det.

Som Victor Hugo förklarade: ”Musik uttrycker det som inte kan sägas och som det är omöjligt att tiga om.”

Be aldrig om ursäkt för att jag vill läka

(Från dig) Som en sörjande mamma ger jag upp!

Min stress.

Min känsla av att jag inte har gjort tillräckligt.

Min anknytning till resultatet.

Mina känslor av överväldigande.

Det här är de saker som hindrar mig från att må bra idag.

När jag ger upp är jag på en bättre plats.

En plats av tillit och tro, och som gör att jag kan se ljuset igen.

Att vara ljuset igen.

Min son dog för 21 år sedan, och det här är de saker som dämpar mitt ljus idag.

Men när min sorg var nyare för mig var de sakerna annorlunda.

De var djup förtvivlan, sorg, ilska.

Låter det bekant?

Jag känner mig själv.

Och liksom många andra sörjande har jag en tendens att vilja dra mig tillbaka till mörkret, att gömma mig. Och jag brukade förvänta mig att folk skulle hitta mig där.

Människor i mörkret behöver ljuset. De behöver se glimtar av det. Men det handlar inte om att ljuset ska hitta dem.

De behöver hitta ljuset.

Det finns ett ansvar inom varje person i detta mörker att hitta ljuset. Och det är en sanning som så många inte vill möta.

I sorgens mörker sitter vi med andra som också lever i detta mörker. De som också känner till denna smärta. Vi tröstar varandra, håller varandra i handen, lugnar varandra.

Många har ont och väntar på att ljuset ska hitta dem.

Andra söker efter ljuset. Det är de som är redo att läka.

Sen ser någon det! De börjar röra sig mot det. De vet att detta ljus är liv som väntar på dem.

Ett liv som är ljust och hoppfullt och de ser till och med glimtar av glädje!

De rör sig mot det.

De tar några steg mot det och tror, ??medan de håller de andra i handen, att de också kommer att leda dem in i ljuset. Och sedan märker de att greppet blir hårdare.

De märker att de som har erbjudit dem kärlek, förståelse och stöd inte bara inte vill följa med dem, utan faktiskt försöker hindra dem från att göra det också.

Fortsätt!

Fortsätt stegen. Fortsätt sträcka dig. Kom till ljuset!

Kom till ditt liv. Det kallar på dig.

Kom till den plats där du hittar din styrka och kommer att kunna lysa igen med full kraft.

Då kan du lysa upp vägen för nästa modiga själ som är redo att göra resan från sorg till liv.

Hopp om hopp

Inom psykologin är hopp ett kognitivt motivationstillstånd där individer tror att de kan uppnå sina mål genom egna ansträngningar och genom att utveckla vägar för att övervinna hinder. Det är en dynamisk process som involverar målinriktat tänkande och en känsla av handlingsfrihet, vilket gör det möjligt för människor att anpassa sig till utmaningar och bibehålla välbefinnande. Hopp utvecklades i hög grad av psykologen C.R. Snyder och innebär att ha tydliga mål, den upplevda förmågan att skapa vägar för att nå dem (vägar) och motivationen att följa dessa vägar (handlingsfrihet). Det är en inlärd färdighet, inte bara en känsla, som leder till bättre hantering, personlig utveckling och övergripande livskvalitet.

Jag såg en man ta sitt liv en gång.

Nej, detta är inte ett skämt, och nej, jag kommer inte att ge några detaljer annat än att det var otroligt tragiskt. Och det ledde mig till en tanke eller två.

Många av er vet att jag lider av egentlig depression. Det finns dagar då jag bara vill avsluta allt, där jag undrar varför Gud satte mig på den här jorden och vilket gott jag kan göra för någon. Det är en fruktansvärd sjukdom, och en jag inte skulle önska min värsta fiende.

Och ändå, samtidigt… tror jag ibland att det är en gåva. För jag har lärt mig att leva utan hopp, och ibland är det en stor förmåga. Endast människor med självmordstendenser kan verkligen förstå hopp, tror jag, för det är hoppets löfte – inte hoppet i sig – som tar dig igenom mörkret. Tanken att saker och ting en dag kan förbättras. Lögnen du viskar: ”En dag kommer detta att förändras. En dag kommer detta att bli bättre. En dag kommer jag att vara… lycklig.”

Och naturligtvis är det inte en lögn. Saker förändras. Saker blir bättre. Lycka finns om du går igenom tillräckligt många dörrar och går tillräckligt många kilometer. Du måste bara gå igenom några mörka fläckar längs vägen. Så människor som tror att hopplöshet är deras verklighet… vi kan ljuga för oss själva. Vi har en sjukdom som hindrar oss från att tro att något gott någonsin kommer att hända, men oftast fortsätter vi. Varför? För att vi hoppas på hopp. Vi siktar inte högt, vi hoppas inte på festmåltider utan på resterna som faller från bordet.

Och det är tillräckligt. Det måste det vara. För om du kan hålla ut tillräckligt länge på de där bitarna… igen… förändras saker. Saker blir bättre. Saker blir bra.

Det är en stor del av anledningen till att jag skriver skräck: för att det är en genre som låter mig utforska den yttersta skräcken för att hitta den största nåden. Berättelser som låter mig fortsätta ljuga för mig själv. “Det kommer att bli bättre. Det kommer att förändras. Jag kommer att bli lycklig.” För även i skräcken, även i mörkret… finns det ljus. Det finns godhet.

Det finns hopp.

Jag vet inte varför mannen gjorde vad han gjorde igår kväll. Mina böner går till honom och hans familj och nära och kära.

Om du har ont. Om du är sjuk. Om du tittar på takbjälkarna och funderar på vilken som kommer att bära din vikt… Håll ut. Fortsätt ljuga för dig själv. Fortsätt att intala dig själv att om du bara fortsätter framåt, kommer saker att förändras, saker kommer att bli bättre, du kommer att bli lycklig.

För, som den här berättaren kommer att berätta för dig, ibland kan de största sanningarna hittas när vi berättar underbara lögner för oss själva. Om hopp.

Gud välsigne er. Krama era familjer. Var snälla mot varandra. Skada er aldrig.

Hopp.

Skillnaden mellan att ha hopp och att få förhoppningar om behandlingar

Har du någonsin skrivit ett brev till jultomten och bett om en valp eller kanske den nya Xbox 360? Och kanske jultomten tog med sig en gosedjursvalp eller en FurReal Friend istället? Inte vad vi menade, jultomten. Och kanske istället för den nya Xboxen tog han med sig ett nytt spel till den totalt tråkiga Game Cube du har haft i åratal? Eller kanske något helt slumpmässigt som en till Legolåda? Jag menar, kom igen jultomten, det är så grundskolans.

Vi har alla fått våra förhoppningar om saker som inte har hänt. Vi återhämtar oss så småningom, men det kan vara ganska besvikande. Jag har lärt mig att med mina kroniska sjukdomar kan jag inte få mina förhoppningar varje gång jag träffar en ny läkare eller provar en ny medicin. Vissa människor har svårt att förstå detta, men för mig är det stor skillnad mellan att ha hopp och att få mina förhoppningar. Den senare av de två är den som är mycket farligare för mig.

Det finns ett par anledningar till detta, den första är att jag helt enkelt träffar för många nya läkare, som alla kommer med sin egen plan för terapier/behandlingar/mediciner, och alla fungerar inte. Sanningen är att de flesta inte fungerar! Kroniska sjukdomar är mycket komplexa, och det finns inte särskilt många godkända behandlingar för dem, så vi (läkarna och patienterna) slutar med att sätta ihop våra egna behandlingar, och det är mycket trial and error. Våra läkare arbetar verkligen hårt för oss, och jag är så tacksam för det! Tyvärr är många av dessa mediciner helt enkelt inte gjorda specifikt för våra tillstånd och därför fungerar de ofta inte. Ibland är biverkningarna för många, försäkringen godkänner inte alltid behandlingar och andra gånger hjälper medicinen helt enkelt inte. Hur som helst, om jag trodde att varje medicin skulle vara lösningen på allt, skulle jag bli otroligt besviken alldeles för ofta.

Den andra anledningen till att jag försöker att inte ha höga förhoppningar är att mina sjukdomar är kroniska. Det betyder att de sannolikt inte kommer att försvinna helt. Jag hoppas att vi varje dag hittar en behandlingsplan som gör att jag kan leva ett mycket mer bekvämt och välfungerande liv, men jag vet också (vid det här laget) att det inte finns något botemedel mot mina sjukdomar, så jag riskerar alltid att mina symtom kommer tillbaka. Det kan vara en skrämmande tanke, men jag arbetar med några fantastiska läkare och har mycket hopp om att vi så småningom kommer att hitta ett sätt att hjälpa mig att komma på fötter igen (bildligt talat och bokstavligen vissa dagar!) och ha fler bra dagar än dåliga. Jag antar att man kan säga att det att inte ha höga förhoppningar är ett slags skyddsnät. För att leva mitt liv med en positiv inställning och hålla fast vid hoppet om ett mer “normalt” liv kan jag inte ha höga förhoppningar om var och en av de individuella behandlingar mina läkare ger mig. Men som en läkare brukade påminna mig om, gör inställningen skillnad, så det är viktigt att ha hopp. Det är därför jag ser till att vara positiv och ha hopp om att vi så småningom kommer att hitta rätt behandling! En dag kommer en läkare att välja rätt behandling, och när han gör det kommer jag att vara som ett barn på julaftonsmorgon som äntligen fick en valp!

Eftersom jag inte får upp mina förhoppningar varje gång och därför inte blir lika lätt besviken, kan jag fortsätta hoppas varje dag på en bättre morgondag. Jag hoppas på dagar med mindre smärta. Jag hoppas på dagar med mer aktivitet och mindre tupplurar. (Ja, jag vill spendera mindre tid i sängen!) Jag hoppas på tider då jag kan äta mer och utöka mina “säkra livsmedel”. Jag hoppas att jag kommer att gå tillbaka till skolan och ta min(a) examen(er). Jag hoppas på en framtid som innehåller en mer “normal” livsstil och en som kommer att inkludera färre läkarbesök och mer tid med vänner, ett jobb jag älskar och god hälsa för min familj och för mig själv. Och jag hoppas att det en dag kommer att finnas ett botemedel mot gastropares, dysautonomi, Ehlers-Danlos syndrom och alla andra kroniska sjukdomar som drabbar mig och så många andra människor varje dag.

Det är skillnad på att ha höga förhoppningar och att vara hoppfull, och jag har hittat den balans som fungerar för mig. Albert Einstein sa en gång: “Lär dig av gårdagen, lev för idag, hoppas på morgondagen.” Jag har lärt mig att leva en dag i taget är vägen att gå, men att hoppas på en bättre morgondag skadar aldrig.

( From You ) As a bereaved mom, I surrender!

My stress.

My feeling like I haven’t done enough.

My attachment to outcome.

My feelings of overwhelm.

These are the things that are blocking me from feeling good today.

When I surrender, I am in a better place.

A place of trust and faith, and that allows me to see the light again.

To be the light again.

My son died 21 years ago, and these are the things dimming my light today.

However, when my grief was newer to me, those things were different.

They were deep despair, sadness, anger.

Sound familiar?

I know myself.

And like a lot of other grievers, I have a tendency to want to retreat to darkness, to hide. And I used to expect people to find me there.

People in the darkness need the light. They need to see glimpses of it. But it’s not about the the light finding them.

They need to find the light.

There is a responsibility that lies inside each person in this darkness to find the light. And that is a truth so many don’t want to face.

In the darkness of grief we sit with others who also reside in this darkness. Those who know this pain too. We comfort each other, hold hands, reassure one another.

Many are in pain waiting for the light to find them.

Others search for the light. Those are the ones who are ready to heal.

Then someone sees it! They start to move toward it. They know this light is life waiting for them.

Life that is bright and hopeful and they even see glimpses of joy!

They move toward it.

They take a few steps toward it, believing as they hold hands with the others, that they will lead them into the light too. And then they notice the grip getting tighter.

They notice those who have offered them love, understanding, and support not only don’t want to go with them, but are actually trying to hold them back from going too.

Keep going!

Keep stepping. Keep reaching. Get to the light!

Get to your life. It’s calling to you.

Get to the place where you find your strength and will be able to shine again at full voltage.

Then you can light the path for the next brave soul ready to make the journey from grief to life.

Hope for Hope

In psychology, hope is a cognitive motivational state where individuals believe they can achieve their goals through their own efforts and by developing pathways to overcome obstacles. It’s a dynamic process that involves goal-directed thinking and a sense of agency, enabling people to adapt to challenges and maintain well-being. Developed significantly by psychologist C.R. Snyder, hope involves having clear goals, the perceived ability to create paths to reach them (pathways), and the motivation to pursue those paths (agency). It is a learned skill, not just a feeling, that leads to better coping, personal growth, and overall quality of life.

I saw a man kill himself once.

No, this is not a joke, and no, I will not provide details other than it was incredibly tragic. And it led me to a thought or two.

Many of you know I suffer from major depressive disorder. There are days when I just want to end it all, where I wonder why God put me on this Earth and what possible good I can do for anyone. It’s a terrible disease, and one I wouldn’t wish on my worst enemy.

And yet, at the same time… I sometimes think it is a gift. Because I have learned to live without hope, and sometimes that is a great ability. Only people with suicidal tendencies can truly understand hope, I think, because it is the promise of hope — not hope itself — that gets you through the darkness. The idea that one day things may improve. The lie you whisper: “One day this will change. One day this will get better. One day I’ll be… happy.”

And of course, it isn’t a lie. Things do change. Things do get better. Happiness is found if you go through enough doors and walk enough miles. You just have to go through some dark patches along the way. So people who believe that hopelessness is their reality… we can lie to ourselves. We have a disease that keeps us from believing anything good will ever happen, but more often than not we keep on going. Why? Because we hope for hope. We don’t set our sights high, we hope not for feasts but for the scraps that fall from the table.

And that is enough. It has to be. Because if you can sustain yourself long enough on those scraps… again… things change. Things get better. Things become good.

That’s a large part of why I write horror: because it’s a genre that allows me to explore the utmost terror in order to find the greatest grace. Stories that permit me to continue lying to myself. “It’ll be better. It’ll change. I’ll be happy.” Because even in the horror, even in the darkness… there is light. There is goodness.

There is hope.

I don’t know why the man did what he did last night. My prayers go out to him and to his family and loved ones.

If you hurt. If you are ill. If you look at the rafters and think which one will support your weight… Hold on. Keep lying to yourself. Keep telling yourself that if you just keep moving forward, things will change, things will get better, you will be happy.

Because, as this storyteller will tell you, sometimes the greatest truths can be found when we tell ourselves wonderful lies. Of hope.

God bless. Hug your families. Be good to each other. Never hurt yourselves.

Hope.

The Difference Between Having Hope and Getting Hopes Up About Treatments

Did you ever write a letter to Santa asking for a puppy or perhaps the new Xbox 360? And maybe Santa brought you a stuffed animal puppy or a FurReal Friend instead? Not what we meant, Santa. And maybe instead of the new Xbox he brought a new game for the totally lame game cube you’ve had for years? Or maybe something completely random like another box of Legos? I mean, come on Santa, that is so elementary school.

We’ve all gotten our hopes up for things that haven’t happened. We recover eventually, but it can be pretty disappointing. I’ve learned that with my chronic illnesses, I can’t get my hopes up every time I go see a new doctor or try a new medication. Some people have trouble understanding this, but for me, there’s a big difference between having hope and getting my hopes up. The latter of the two is the one that is much more dangerous for me.

There are a couple of reasons for this, the first being I simply see too many new doctors, each of whom comes with their own plan for therapies/treatments/medications, and not all of them work. The truth is, most of them don’t work! Chronic illnesses are very complex, and there aren’t very many approved treatments for them, so we (the doctors and patients) end up putting together treatments of our own, and it is a lot of trial and error. Our doctors work really hard for us, and I am so grateful for that! Sadly, a lot of these meds just aren’t made specifically for our conditions and so they often don’t work out. Sometimes the side effects are too much, insurance doesn’t always approve treatments and other times the medication just doesn’t help. Either way, if I thought each medication was going to be the fix-all, I would be incredibly disappointed far too often.

The second reason I try not to get my hopes up is because my illnesses are chronic. This means they likely won’t completely go away. I hope every day we find a treatment plan that allows me to live a much more comfortable and high-functioning lifestyle, but I also know (at this point) there is no cure for my illnesses, so I’m always at risk for my symptoms coming back. This can be a daunting thought, but I work with some great doctors and have a lot of hope that eventually we will figure out a way to help me get back on my feet (figuratively and literally some days!) and have more good days than bad. I guess you could say that not getting my hopes up is a sort of safety net. In order to live my life with a positive attitude and to hold onto hope for a more “normal” life, I can’t get my hopes up about each of the individual treatments my doctors give me. However, as one doctor liked to remind me, attitude does make a difference, so it’s important to have hope. This is why I make a point to stay positive and have hope that we will find the right treatment eventually! One of these days a doctor is going to choose the right treatment, and when he does, I am going to be like a kid on Christmas morning who finally got a puppy!

Because I don’t get my hopes up every time and therefore don’t get let down as easily, I am able to keep hoping every day for a better tomorrow. I hope for days with less pain. I hope for days with more activity and less napping. (Yes, I want to spend less time in bed!) I hope for times where I can eat more and expand my “safe foods.” I am hopeful I will go back to school and get my degree(s). I am hopeful for a future that holds a more “normal” lifestyle and one that that will include fewer doctor appointments and more time with friends, a job I love, and good health for my family and for myself. And I hope that one day there will be a cure for gastroparesis, dysautonomia, Ehlers-Danlos Syndrome and all of the other chronic illnesses that affect me and so many other people every day.

There’s a difference between getting my hopes up and being hopeful, and I have found the balance that works for me. Albert Einstein once said, “Learn from yesterday, live for today, hope for tomorrow.” I’ve learned that living one day at a time is the way to go, but hoping for a better tomorrow never hurts.

False Hope About Illness Is Worse Than No Hope

( From You ) Often people give us false hope, because they think it can help with health anxiety. But I believe false hope is worse than no hope. Why? Because it does not help us learn to live with difficult truths. Yet some people think giving or receiving false hope is better than no hope. I disagree. Let’s look at hope and health.

1. False Hope vs. Reassurance
   Once my medical practitioner told me that “things will get easier.” It had been six years since my diagnosis and treatment for breast cancer. For many, this means things will get easier: fewer worries about the cancer coming back and less chances of the cancer coming back. One of the oncologists even said I had been “cured,” while another said all that can be done had been done.

I know comments like my doctor’s are meant to reassure, made with the best of intentions. But I also know they are often meant to pacify what is interpreted as health anxiety, hopelessness, pessimism and cynicisms. What I feel is all of the above and yet none of it.

2. Health Alertness vs. Health Anxiety
   If you have been diagnosed with cancer or another life-changing or life-shortening illness, you too, may know the feeling of living with what I call constant “subtitles:”

Nothing is what it is. Nothing is like it used to be. Nothing is like we thought it would be. And we call much into question.

Comments like “But you look so well … you must not worry so much” can be unhelpful and dangerous. They can lure us into a false sense of reassurance, when we need to remain alert to changes in our bodies.

There is a very fine line between health awareness, watching out for red flag signs and irrational health anxiety.

And there is nothing right or wrong about it. There is no blueprint or manual that can tell us how to do it “right.” You, too, probably have had moments of health concerns and feeling unwell. Since my initial cancer treatment I have had many. Thankfully, the symptoms turned out to be related to other things.

Yet these are intensely frightening and dare I say traumatic moments in our lives. Each time (and increasingly so) I have to check in with myself, whether I am over-reacting and whether I will be thought of as a time waster, as someone overcome by health anxiety.

3. Coping With Health Anxiety: Professionally and Personally
   And what do I do for a living? I am a psychotherapist and I specialize in supporting people affected by cancer and loss. And people ask me, how do I square that?

Is it healthy for me “to work with cancer,” when I have been affected by cancer?
Is that not too close to home?
Does that not make things worse for me?
My truthful answer? No. Like any other therapist or counselor, cancer or no cancer, I too, have to monitor myself constantly, to see whether I am emotionally and physically fit to do the work. But how can I help others deal with their health anxiety when I, too, experience it? There would be a problem if we were to assume (wrongly in my view), that there needs to be a way of having health or cancer anxiety “sorted… done and dusted … ticked off the list.”

No. Health anxiety is normal and human. What matters is knowing how to face up to it and being able to live with it, without it standing in our way and becoming disproportionately irrational.

4. If You Are Tempted to Give Someone Hope That You Don’t Believe In
   It is understandable that we may want to reassure others – for so many reasons. Depending on how close we are, others’ despair can be hard for us to cope with. It is upsetting, especially when we don’t know what to say. We may be tempted to give false hope, anything, to reassure them and us. As I said, it is understandable. But does it really work and help you and the other person?
5. False Hope vs. Meaningful Hope
   Coping with health anxiety is about accepting our anxiety and learning to regulate it, so it does not work against our well-being. False hope gets in the way of that process. Instead we need to learn to find meaningful hope in ourselves and in our ability to be able to do the best we can, whatever may happen – illness or no illness.

It’s about hope that somehow, somewhere we will find a way out of the dark moments and places. We must not sugar-coat the truth, which is that we cannot know what is around the corner. There is no point in giving false hope, like it will get easier, because it happens to have been x number of years. Meaningful hope and reassurance can be hard to give and hard to receive.

Meaningful hope is:

The belief that despite what has happened, we can cope and live well with the here and now and with whatever may come, or not.

The fearlessness of facing up to difficult possibilities in our lives and not shying away from naming them.

The supportive silence and acknowledgement that living with subtitles of fear and mortality is not easy and requires constant focus and honest acceptance.

To be able to acknowledge that hope is hard to come by, and to keep meaningful hope is more helpful than any false hope can ever be.

My cancer did return. A local recurrence was eventually identified, after I continued to insist on further investigations. I just had not felt “right.” At the moment I feel OK.

I consider myself as living with cancer, whether there is detectable evidence or not. And I don’t consider that giving in to health anxiety.

Hope After Addiction

I’m an addict. There. I said it. I’m saying it to the world. Not only am I an addict, but I have bipolar disorder as well.

Why am I telling you this?

I’m telling you this to give you hope. I was once a trainwreck. I hit rock bottom. I was homeless. I was selling myself on the street to get by. I had no real friends, no one to turn to for advice, comfort, support. All I had were my drugs.

Oh, I denied being an addict for a long time. I couldn’t possible be one, I rationalized. My medicine was prescribed by a doctor. I didn’t get them from a dealer off the streets. I got them from a pharmacy. Legally.

But the drugs were ruining my life. I managed to claw myself up from rock bottom, even with the drugs as my support. I went back to college, I got a job, I won back custody of my daughter. I got married. I had more kids. But I was only a shell of my former self.

I denied there was a problem so well I even believed it myself. I totally rationalized needing more meds than prescribed. I rationalized the burning desire for 8 p.m. to hit every night so I could take my Ambien. I rationalized everything away.

I explained away my odd behavior to everyone. The falling asleep at inappropriate times. The slurred speech. The glazed over eyes. It was all a side effect of perfectly legal substances. Legal substances I was abusing. I struggled. My bipolar disorder didn’t help me at all to get over my addiction. In fact, the two disorders competed with each other for my attention. I was having an anxiety attack? Pop a few Xanax. My back was hurting? Pop a couple Roxicodone. I couldn’t win for losing.

With each drug of choice, there was tipping point for me to quit it. My pain specialist prescribed me something for my pain, and the package it came in read, “to be taken for opioid addiction.” What the hell? How dare they accuse me of being an addict! F*ck them. I quit the Suboxone and Roxicodone right then and there. I’d show them. I could manage just fine with Motrin from there on out. And I did.

But the addiction was still there, and I was still in denial over having it. So I continued to take the Xanax. I mean, it was prescribed, right? There was finally a day when I was super late picking up my son from the bus stop because I’d popped a few too many. This is when I realized things were out of hand. I still couldn’t quit though. It took a hospital stay after an overdose before I was finally able to stop.

But the addiction was still there. And I still had my beloved Ambien. Oh Ambien, what a nightmare you are. I would have never quit the Ambien, until my husband left me over it. He had begged for years for me to quit taking it, but I couldn’t. It wasn’t until he finally left that I woke up from the foggy haze.

I quit right then and there again. Cold turkey, never again. It took a few months for my husband and I to work through the dysfunction in our marriage, but we did it. I can now say I’ve been clean from everything for 18 months. I don’t even have a desire to take anything addictive. I refuse to have it in the house.

So what’s happened in the last 18 months? I’ve gotten my life back. I’m in tune with what my children need. I’m able to enjoy my children more fully. We’re close as a family unit. My husband and I are closer than ever. We’ve been married 8 years, and this past year has been our best year ever, even with the dysfunction we had to work through. I got into treatment for my bipolar disorder, and yes, the addiction as well. I thrived there. I graduated with a good handle on myself, and had everything in check.

Life is amazing now. I would have never realized just how wonderful life can be without struggling in the depths of hell beforehand. I just want people to know there is hope. You can rise above the addiction and be more than your addiction. You can be a writer. A mother. An aunt. An advocate. A person with worth and value. I know this is true because that’s me now. I’m all of those things and more.

I’m not saying it’s easy. It’s harder than hell to rise above the shame and guilt over being an addict. It took me a lot of intensive therapy and the support of a loving family to do it. And you’ll need support. I definitely did. It takes a village to help an addict recover. But it can be done. I know this is true because I did it. And I know others can, too.

Hope When All Feels Lost

( From You ) I’ve been feeling absolutely pants this week, worse than I have for a while, and it’s already been a crappy winter.

Sometimes I think the universe is trying to make sure I don’t give up when it feels I’m close to quitting.

So today I am grateful for hope. I’m grateful someone, somewhere out there wants me to keep going and find the strength to keep fighting, when to be honest, I just want to quit and hide in my cave until further notice.

Hope is a powerful tool. Hope is basically positivity — thinking things can and will get better, even if they might not. It would be so easy to give into the bitterness I occasionally feel. How unfair it all seems that I got stuck in this body and have to live each day with pain that causes silent tears to spring from within, despite my best efforts to hide them.

I caught up with a really important old friend in the last few days, and he said to me, “I let go of the bitterness early on, nothing good can come from that.” We were talking about our failed marriages at the time, but it made me think actually he’s so right, not just about the hurt and pain you feel when a relationship ends or you lose a loved one, but also the bitterness that can eat you alive when you lose a job, a friend, a house — your health. Negative emotions can be so damaging if we let them set down roots deep inside us.

This week has been a time of mixed emotions. I have been battling with some of the highest pain levels I’ve experienced for a while, a real peak of unpleasantness that has wiped me out, and I’ll be honest, has made me want to quit. Like quit everything — not in the sense that I want to die but in the sense that I want someone else to swoop in and plonk me in a hospital or something where I no longer have to manage my meds, my home, my life. There, no one expects you to work, make the dinner, to write, to help with maths, to do laundry, do they? I just wanted to be left alone.

After nearly two years, this week my ex asked for his belongings. I should have thrown some of these things out awhile ago, but how could I throw a lifetime of memories in the skip? But after all this time, I felt lighter and tears flowed freely as I found I could finally move on, I could let some of the bitterness go. The rush of liberating endorphins combined with the rush of pain at lifting these endless boxes totally floored me, and I wondered if I would get up again.

Then I opened a bag shoved inside a box I was to return.

Out spilled a lifetime of memories. An entire life captured in still images flowed over my sore legs until I was surrounded by every person I’ve known in my life. Each friend I have laughed with. Each man I’ve loved. Each family member I grew alongside. Every place I’ve been. My grandparents, now gone from this life. My babies, oh my babies, so small, and me looking so ill and young and afraid. I selected a few hundred and began the process of digitalizing and uploading them — some of the best memories of my life — sharing them with friends I’ve long lost touch with and some I see regularly but often forget just how far we go back. What a privilege and pleasure it was to give some documented history to the people who have shared my life so far.

Among these pictures are some I will keep but never share. Because within them they hold so much pain. There’s one of me holding my 4-month-old son awkwardly, my arm in a cast and looking exhausted, older than I do now and just utterly broken and beaten down. In this picture, the woman, the mother, was holding so many secrets inside. She was dying a little every day. She was scared. She felt trapped. She was lost. She was alone. She had lied to every person who loved her and many who didn’t, to protect her baby.

She had lost all hope.

She was 21.

Me. That was me. I never ever in the moments that picture and others like it were taken, could have imagined I would be where I am now. I had lost my hope, my dignity, my pride, my whole self and lied about it at the time to the only people who could have saved me.

Now, 18 years later, yes, I have a failed marriage, four children by two fathers, no paid job and my health is worse, but I have hope. I have peace. I know who I am and what I cannot and will not tolerate anymore. I worked my butt off in those decades to qualify in two professions. I was successful in both until my health deteriorated. I gained a high level of education. I traveled a little. I learned new skills. I met new people. I read more books. I listened and learned from those I encountered in all the spaces and places I entered. I tried to help anyone I came across who needed a part of me, in case they also felt lost and alone. I think I’ve made a positive difference, even if it’s just a smile or an ear when there is no one else around. I am still fighting to give myself a new occupation and purpose. I forged a new life from the ashes of who I used to be.

I found hope.

I found peace.

I “let go of the bitterness because nothing good can ever come of that.”

So even when the darkness tries to take you, just hold on that little bit longer, as you never know when that email from an editor, that message from a friend or that photograph reminding you how far you’ve come, might fall into your lap.

There is always hope, even when all seems lost.

Hope is you.

It’s your mind. Your truth.

You.

No one can ever take that away.

Cancer: When Hope Is All You Have

I have incurable cancer. However, I prefer to think of it as a chronic illness, as does my oncologist. I can’t thank her enough for setting my head straight on this right out of the gate. A cancer diagnosis is never pretty, regardless of the stage or type. It’s still cancer, and it’s scary as hell.

My initial diagnosis was stage 4 metastatic prostate cancer. That meant treatment would be systemic, so I wouldn’t have to go through prostate surgery. If there was any good news, that was it. Yeah, chemo was the good news. I can find a silver lining in anything.

Unlike most cancer patients, I never had the “you have cancer” moment. I simply wasn’t feeling well, had some lab work done, and a few days later learned my PSA was incredibly elevated (5,306). At that point, advanced prostate cancer was more or less a given, and a prostate biopsy would soon confirm it. Fourteen out of 14 cores were a Gleason 9 or 10, giving me an overall Gleason score of 9 (5+4). Having an advanced prostate cancer diagnosis meant we’d have to go straight into treatment before I really had a chance to absorb the diagnosis.

My oncologist and I mutually agreed not to talk prognosis. My case was not terminal (as in “you’ve got three months to live”), so we wanted to focus solely on treatment from day one. As I would soon discover, it’s imperative to save all your energy — physical and mental — for the treatment to come. The toxicity of chemotherapy can vary, but experiencing some side effects is pretty much guaranteed. My cancer was advanced and aggressive, so chemo was the best shot at getting it under control.

A driving force behind prognosis is statistics. Survival statistics deal with aggregate numbers and group trends, not individuals. Every person and every cancer is different. I was a living, breathing human being, not a point on a trendline, and I wanted to keep it that way. Nor did I want to go down the path to self-fulfilling prophecy. All I needed to know about five-year survival rates was that there was a curve and then a really long tail. Call me an optimist, but an outlier on the end of that tail was the only place I wanted to be.

A quick warning, because I learned this the hard way: If you ever decide to search the internet for your type and stage of cancer, you will invariably get the spoiler of all spoilers whether you want it or not. It’s out there and almost impossible not to see, so consider yourself warned. However, I found gaining knowledge of my disease very empowering, as it gave me the ability to ask my doctors questions, which in turn gave me some sense of control over my treatment.

Another important thing I learned, and trust me on this: your oncologist will become the single most important person in your life. If your oncologist is not, then you’ve got the wrong oncologist. I can’t stress this enough. Same goes for your entire medical team, and I do hope you’re lucky enough to have one. From the very start, it’s been a group effort involving me, my GP and his nurse, my urologist, my oncologist and her nurse, and an onco-psychologist. You may see these people more than you see your family, but unlike your family, you do have some say in choosing your medical team. Choose wisely, you won’t regret it.

One thing I won’t do is use words like fighter, or warrior, or survivor. It’s perfectly fine if it helps you by identifying with any of those terms. If that’s the case, then I absolutely encourage you to do so. But for me, I prefer simply to say that I’m “living with cancer,” because that’s exactly what I’m doing. I’ll be living with cancer for the rest of my life, and that’s just the reality of the matter. The inescapable fact is that one day, I will die with cancer, or die from it.

One word I won’t hesitate using is “hope.” To quote New York Times bestselling author Karen White from her novel “The Time Between:”

Sometimes hope is all we have, and to lose that is to lose all.

Songs That Offer Hope With Infertility

“He Said” by Group 1 Crew

So your life feels like it don’t make sense
And you think to yourself, “I’m a good person”
So why do these things keep happening?
Why you gotta deal with them?

“The Waiting” by Jamie Grace

What will it look like?
What will it be like?
When my world turns out like you planned.
When will I get there? Feels like I’m nowhere…

“A Thousand Years” by Christina Perri

I have died every day waiting for you
Darling, don’t be afraid I have loved you
For a thousand years
I’ll love you for a thousand more…

“Stronger” by Kelly Clarkson

What doesn’t kill you makes you stronger
Stand a little taller
Doesn’t mean I’m lonely when I’m alone
What doesn’t kill you makes a fighter
Footsteps even lighter
Doesn’t mean I’m over cause you’re gone

“Fight Song” by Rachel Platten

This is my fight song
Take back my life song
Prove I’m all right song
My power’s turned on
Starting right now I’ll be strong
I’ll play my fight song
And I don’t really care if nobody else believes
‘Cause I’ve still got a lot of fight left in me

“Broken Together” by Casting Crowns

What do you think about when you look at me
I know we’re not the fairy tale you dreamed we’d be
You wore the veil, you walked the aisle, you took my hand
And we dove into a mystery…

“Trust In You” by Lauren Daigle

I’ve tried to win this war I confess
My hands are weary I need Your rest
Mighty Warrior, King of the fight
No matter what I face, You’re by my side

“Beautiful Things” by Gungor

All this pain
I wonder if I’ll ever find my way?
I wonder if my life could really change at all?
All this earth
Could all that is lost ever be found?
Could a garden come up from this ground at all?

“Help Me Find It” by Sidewalk Prophets

If there’s a road I should walk
Help me find it
If I need to be still
Give me peace for the moment..

“Wake Me Up” by Avicii

Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can’t tell where the journey will end…
So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself
And I didn’t know I was lost…

“The Climb” by Miley Cyrus

The struggles I’m facing
The chances I’m taking
Sometimes might knock me down,
But no, I’m not breaking…

”I Won’t Give Up” by Jason Mraz

I won’t give up on us, even if the skies get rough
I’m giving you all my love, I’m still looking up…

“I Will Wait” by Mumford & Sons

But I’ll kneel down
Wait for now
And I’ll kneel down
Know my ground
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you

“Overcomer” by Mandisa

You’re an overcomer
Stay in the fight ‘til the final round
You’re not going under
‘Cause God is holding you right now
You might be down for a moment
Feeling like it’s hopeless
That’s when He reminds You
That you’re an overcomer…

“Unwritten” by Natasha Bedingfield

Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten…

Balancing Hope and Reality With Chronic Illness

I’ve been navigating this chronic disability life for almost three years now. I’ve felt I’ve “figured it out” more times than I can count, and even more than I’d like to admit. That feeling inevitably gets trampled on when life feels chaotic and the list of things I wish I could accomplish gets to be a mile long. When I can look anywhere in my house and spot a few things I so badly want to do. I want to accomplish these things with every core in my being. So much so I will run myself to bedridden day after day until I physically and mentally cannot overcome the pain during the day. Then, I crash hard, but my brain continues to accumulate tasks, so the anxiety and hopelessness increase day by day, sometimes hour by hour or minute by minute.

That is the place I currently reside. It’s Sunday, I haven’t had the house cleaners in for a couple weeks and it will be another two before they come. The floors are a mess, the walls are a complete disaster, the laundry is piled up, every surface is caked with dirt, the fish tanks need cleaning, plants need watering, school needs planning, humans need nourishing. The devil’s advocate on one shoulder shouts, “Give it up, give in, this is how you will always feel, get over it.” While on my other shoulder, a less aggressive voice says, “It’s OK, don’t worry, wipe the list clean, take it minute by minute.”

It seems obvious which voice to listen to, but when you’re living it, that choice is no longer so clear. At my core, I’m a black-and-white person. I will always initially gravitate to extremes. Over the years, I’ve gotten fairly good at recognizing the error of that type of thinking. I’ve also gotten pretty good at catching myself swinging to the extremes and bringing myself back to the often confusing middle ground. This pull toward extremes paired with stubbornness and a (faulty) belief my value lies in my ability, makes for some really difficult days sometimes.

It makes it incredibly easy to push myself much farther than I should: “I must do it all.”

It makes it hard to allow grace: “I don’t have to do it all.”

It makes it almost impossible to find satisfaction in the things I can and do accomplish: “Yay! I made and cleaned up supper!”

The ironic thing is those happy thoughts from accomplishing a long list of tasks each day are very fleeting and quickly replaced by thoughts which make me feel much less happy.

As I type this, it is -30 degrees Celsius outside and I’m sitting on my bed while the sun shines brightly, making it feel like a warm spring day inside. I’m taking a few minutes to clear my mind (by allowing my fingers to make sense of my thoughts), take some deep breaths, bring myself back to my reality.

For the last couple weeks, I’ve tried, and almost succeeded, in performing day-to-day tasks of a stay-at-home mom. I’ve felt satisfied and accomplished. I’ve also gone to bed barely walking every night. This weekend, the facade of this act has come to the surface. I’ve been irritable, extremely fatigued, unmotivated and emotional — all sure signs I’ve been ignoring the physical signs my body couldn’t handle the amount I was forcing it to do.

I’ve danced this dance a thousand times over the last three years, and still, I surprise myself when I allow it to happen again. I describe this as my foolishness, but I suppose at a much deeper level, this foolishness is wrapped up in hope. The hope of functioning 100% normally has been long since buried. I actually remember the day I realized it needed to be buried. Yet, it’s that very hope that emerges on the days I’m feeling energetic enough to push through the pain.

Is hope wrong? No, I don’t think so, but I also think it needs to be cushioned by a bit of a reality. I will almost certainly never return to what once was my life. Maintaining that hope would (and does) result in feelings of hopelessness, as day after day my condition deteriorates.

So, instead I consciously place my hope in a more realistic scenario. My hope is my body will soon stabilize in a predictable day-to-day ability. I’m ready to run toward that hope and to actively work toward that goal. I’m going to be getting help to be able to achieve that through a really neat chronic pain program that is run in my city. In the meantime, I’ll continue to try and control my thoughts and expectations so I don’t end up here on my bed writing out another post about how I pushed myself to the brink again.

Have Hope for Mental Health Recovery

What’s the point of hoping?

The point is that things can get better. It sounds super corny, I know, but it’s true. Life isn’t stagnant, and neither are its challenges. The hard parts of life suck, no one is going to argue about that. But life is a lot like a roller coaster; there are the ups and the downs. We enjoy the ups, and there is never a down that lasts forever; the coaster always heads up again. And hope is what makes the downs a little easier, knowing that what you’re going through will eventually end.

It’s been so long since I had hope. How do I do it again?

It’s not like riding a bike; it’s OK to forgot how to do it. You just have to get back up and try it again. You hope by first recognizing the struggles you are in now. You can’t have hope if you don’t realize you need it. Then you have to understand that “life roller coaster” analogy, knowing you just happen to be in a down when an up is on the way. Then, it takes patience, which may be the hardest part. Waiting may feel like doing nothing, but hope requires active patience. Active patience is holding your head up high, smiling when it feels impossible, and turning your thoughts towards the future.

Isn’t hope just impractical?

Hope is what keeps us alive. It’s what sets us free when we feel trapped. Accepting the idea that change is possible is the first step in making it happen. You have to hope for a better life which is nowhere near delusional. But don’t go overboard; don’t hope for a perfect life, as that will only lead to disappointment. Hope for the next up in the ride, not a coaster of all ups. A coaster with all ups is a straight line, therefore it has no ups at all. Stay positive, stay hopeful, but hope for what can be, not what cannot.

I’m so tired of fighting, I don’t think I have it in me to hope.

You’ve fought hard; you have the right to be tired. What you’re going through is not easy, it’s not fun and it’s not without pain and sacrifice. But hope is something you can hold onto no matter how hard it is. In the midst of fighting your struggles, hope is your fuel, your fire for your fight. When you have a moment to breathe, hope is a shield to keep you safe for a little while longer. Your hope not only helps you look forward to change, but can be the change.

Habits That Can Cause Chronic Illness Fighters to Lose Hope

Do you ever talk to yourself? I know I do. I talk to myself all the time, and most of the time I am beating myself up. I believe one of the biggest issues we face with chronic illness is letting ourselves fall into a cycle of self-doubt. We begin to form a wide variety of bad habits that cause us to lose hope.

I have been polling chronic illness fighters to understand what habits they have that need to change. I believe that the first step in self improvement is the realization that there are some habits that just need to go away. I will be the first to admit, I was overwhelmed with the feedback that I received. Hundreds of people responded with their top bad habits.

My hope is that you will take this list and start to reflect on your own bad habits. What habits do you need to change?

Believing your thoughts are the truth.

Feeling guilt.

Blaming yourself for your illness.

Worrying about what other people think.

Explaining yourself to others.

Staying in a non-supportive relationship.

Not laughing for fear that people may mistake your smile for feeling healthy.

Worrying about tomorrow.

Focusing on what you can’t do — concentrate on how you can do it!

Comparing yourself to others with chronic illness.

Selling your capabilities short due to fear.

Not living your life when it’s the only one we get.

Stressing out about limits.

Pushing past your limits just because other people say you can’t.

Calling yourself negative names when frustrated.

Listening to other people who have never been where you are.

Hanging around negative and toxic people.

Letting your illness define who you are. Only you can define yourself.

Spending to much time on social media.

Overthinking the “what if’s” in life. Chronic illness affects each of us differently.

Comparing yourself to your former self.

Overdoing it when you feel good.

Saying sorry for every little thing you can not control.

Having self doubts.

Expecting your family and friends to understand what you’re feeling.

Trying to accommodate other people’s needs.

Denying or hiding your limitations.

Thinking your disease is a weakness of character. You’re not lazy, you have a chronic illness.

The all-or-nothing mentality — think progress.

Asking “Am I doing everything I can to help myself?” No one can do everything.

Being a perfectionist and feeling like if you didn’t get something done you failed.

Worrying about the future. Our thoughts can bring so much fear. Focus on Now.

Insomnia

Insomnia is a common sleep disorder that can make it hard to fall asleep or stay asleep. It also can cause you to wake up too early and not be able to get back to sleep. You may still feel tired when you wake up. Insomnia can drain your energy level and affect your mood.

Based on studies conducted in multiple countries, about 30 percent of adults struggle with insomnia, and 10 percent of them experience daytime distress because of a lack of sleep. You can find theories about what causes insomnia and how to treat it all over the place, but what do the world’s major religions have to say about the matter?

Insomnia is more than an inability to sleep.

It’s this overwhelming feeling of being too exhausted but restless.

Anxiety is a clock that never stops ticking away the hours.

Chronic pain brings tossing and turning relentlessly with no relief.

“Insomnia comes in many shapes and sizes: it can be the result of chronic pain, anxiety, or just exist on its own.”

You try everything that’s supposed to help.

Melatonin

Reading

Turning off your phone

Home remedies

Going to bed earlier

White Noise

Soft Music

binaural beats

Cuddling

Exercising

Yoga

No caffeine

Meditating

Praying

Counting sheep

Trying every single online article trick from counting backwards by threes to balancing chakras.

And get irritated when you’re told that you aren’t trying hard enough.

You are more exhausted getting up then when you first lay down.

Getting 3 hours of sleep in the 12 hours you lay there is a good night.

But you still never truly feel refreshed upon waking.

Yet you’re an expert at looking like you’ve gotten 9 hours of sleep.

You’re not lazy, you’re too tired to function.

It’s the endless cycle of being frustrated that you can’t sleep, and that frustration then making it harder to sleep.

When someone tells you they have insomnia, don’t say “I have trouble falling asleep sometimes too.”

Listen.

Audiobooks Can Help Insomnia

My first experience with insomnia happened four years ago, when I was on the steroid prednisolone. One of the common side effects is the inability to sleep. Until that point I had never experienced this.

It was awful. Tossing and turning in the darkness, while the hours seemed to last forever. By the time I’d managed to fall asleep it would be a light and disturbed one, frequented by sudden jolts to consciousness. Either that or I’d simply be wide awake for over half the night.

Although I’m no longer on prednisolone, this particular side effect seemed to remain long after my final dose, partly due to stress and anxiety. I thought I’d never have an easy night’s sleep again, until one day I discovered the power of audiobooks.

Late at night, and feeling desperately tired, I selected “Ready Player One” by Ernest Cline on my iPod and was amazed at how quickly my body seemed to relax as I listened. Even if I couldn’t get to sleep, the simple action of listening to a great story de-stressed my body and mind to the point where the rest I was getting was as near to sleep as possible.

It was such a simple solution, but I’d never thought of it before.

It seems that everyone is eager to suggest a “magic cure” to insomnia — from leaving a window open at night to eye masks — if you mention it to them. Although this isn’t a cure, it truly helped me, and without audiobooks, I doubt I’d sleep as soundly as I do now.

Whatever the cause of your insomnia, I can’t recommend audiobooks enough – even if you can’t sleep; they may help you relax and mean the hours you spend awake aren’t wasted.

When the Fibro Insomnia Strikes

100, 99, 98, 97, 96 – Hey, I bet you know what I’m doing. Lying in bed, very tired and ready to go to sleep. At least my body is ready. My mind, on the other hand, has other things going on. Now, where was I? I don’t remember, I’ll just start over.

100, 99, 98, 97, 96, 95 – Maybe I should start at a lower number. I’ll try to start at 90 next time. But since I’m still awake, I’ll make a mental note of the things we need at the grocery store. I probably won’t remember them in the morning, but here goes anyway. Milk, eggs, flour, fruit – wait, I need to make banana bread with the bananas we didn’t eat this week. They’re way too ripe for me to just eat. I don’t know when I’ll feel like baking, so I’ll put them in the freezer tomorrow. OK, let me try this again. Starting at 90.

90, 89, 88, 87 – If I go to sleep now, I’ll have five hours before I need to get up to go to my appointment. Ugh, the dentist. Although I like my dentist, it’s just the dentist. What are they going to find this time? I brush like I’m supposed to, but it seems they always find something. Umm, trying again.

90, 89, 88, 97, 96 – Wait, that’s not right. I’m so tired I can’t even think straight to count sheep backwards. I guess I could try counting up, but that’s not worked in the past. Let me try the relaxation exercise I learned at the seminar. Lie still and envision a peaceful place like a meadow and a warm light is flooding over me as a healing hand. This healing light is working its way through my system calming my nerves. Yeah, that helps some. Oh, I wish it would really work on my neck and shoulders. That’s what has really been bothering me for the last month. Oops, now I’m tense again. I wonder what time it is now. I’ll bet an hour has passed. Nope, just a few minutes and I’m still wide awake. OK, one more time.

100, 99, 98, 97, 96, 95, uh 94, 93 – It might work this time. Oh man, why did I even think that? This counting thing isn’t working for me tonight. I should just get up and write the story that is keeping me awake. I’m sure others will be able to identify with this one.

So, you know how it goes. You lie in bed tired and hurting from the day and can’t find a comfortable position. It takes a while, but one finally works. You lie there waiting for the sweet release of sleep, but it evades you. Why? During the day (if you’re like I am), ideas do not come easily. It’s a struggle to keep focused and get the chores done. But the minute you lie in bed, your mind goes in all directions with things you want to do. Perhaps you’ve seen or heard the comic where ideas are running from you during the day but running to you at night when you’re trying to sleep. That’s me.

This is my definition of insomnia:

I
Need
Sleep
Or
My
Nerves
Increasingly
Ache

It’s not much fun and I know you agree with me. Whether your insomnia is a symptom of fibromyalgia like mine, depression, anxiety or other issues, it affects us all in similar ways. We grow weary in body, spirit, mind and emotion. How can we divert this weariness?

I wish I had the answers. If I did, I wouldn’t be up in the middle of the night writing this article. Ha! However, as always, I’m learning how to deal with it in my own unique way. Like tonight, I figured I should just get up and write what was going through my head. It’s kind of therapeutic anyway. Some nights, I’ll get up and read or explore Pinterest for that next project I probably won’t actually do. Other nights, I talk to God and pray for my family, friends and the issues that are going on in the world. I remember positive things that happened throughout the day and things that brought a smile to my face.

What ways can you find that peaceful sleep without tossing and turning? Write a letter to a friend, draw a picture of how you’re going to plant your garden, read a book, color or simply meditate on positive things in your life. It will probably take a few things to help you avoid insomnia but keep looking. If one doesn’t work, try another. You’ll be more refreshed and hopefully you will eventually overcome it on a regular basis.

I hope this article found you sleeping well! I think I’ll try to get some zzzz’s now. Good morning.

When Your Insomnia Won’t Go Away

No one expects a high schooler to have insomnia, but it happens. I would lay in bed and look at the ceiling until almost two hours before I had to be up. I was drained. I was confused. It’s like my body was moving out of habit and not out of a real need to.

Sadly, that was almost 40 years ago. Insomnia affects 33 percent to 50 percent of the adult population. Whereas I am lucky enough to have chronic insomnia, which affects 10 percent to 15 percent of the population, according to the Cleveland Clinic. What’s so bad about insomnia is how it affects your ability to do things during the day. And with me being a mom of a child with disabilities, I have to be on my ball game at all times.

There are several insomnia symptoms that are particularly difficult. They are:

Difficulty falling asleep at night. One can only watch so much Netflix.
Irritability, depression and anxiety. I have meds for these too. It’s not fair.
Difficulty paying attention. My focus and my memory are bad. I tend to do things wrong quite often.
Struggling to get along with people because I am irritable and depressed.
The next day I have a feeling like I haven’t slept at all.

Most insomnia doctors will recommend the same tips for better sleep. They are:

Avoid watching television or reading a book in bed.
Use the bedroom for only sleep and sexual activity.
Avoid eating large meals or drinking a lot of water in the evening.
Eat a light snack before bed.
Make sure the room has a comfortable temperature and is dark.
And take your medication, if the doctor has prescribed you a prescription to help you sleep. I take Ambien. Though I don’t like to take it every night. And I take melatonin.

If you feel like you might have insomnia, call your doctor. Sometimes a sleep test is necessary. Other times it will be a question and answer session followed by you most likely keeping a diary for a while. Insomnia is serious. So don’t take it lightly.

How You Can Prevent Chronic Insomnia

Millions of Americans have trouble sleeping and chronic insomnia is much more common than people realize. In many cases, simple lifestyle changes can work wonders in helping you get a good night’s sleep. When you learn how you are sabotaging your sleep patterns, you can make the necessary changes and begin to fall asleep much easier, and stay asleep for longer periods of time.

What Causes Insomnia?

There are a number of factors that can cause insomnia:

Anxiety
Major life changes
Depression
Post-traumatic stress disorder (PTSD)
Certain medications like asthma, or cold medicines
Use of caffeine, tobacco or alcohol
Exposure to light at night, such as through smartphone or computer screens
How Do You Know If You Have Insomnia?

You may have one or more of the following symptoms:

Difficulty in falling asleep at night
Waking up too early
Waking up during the night and having trouble falling asleep again
Feeling tired after a night’s sleep
Difficulty in paying attention or concentrating on tasks
How Do You Get Rid of Insomnia?

Chronic insomnia doesn’t have to be a problem. Take the initiative to find the underlying cause. Once you know what is keeping you awake, you can begin to take the steps you need to change your situation.

Create Healthy Habits

Creating healthy habits means you have to take a close look at some of the things you do during an ordinary day.

Eliminate caffeine – if you must have coffee, drink decaf
Improve your diet by eliminating junk foods that contain additives and preservatives, and replace them with fresh foods that are not processed
Include natural supplements to support what your diet does not provide
Exercise regularly to keep your body at peak efficiency
Learn to Calm the Mind and Body

Relaxing the mind is just as important as relaxing the body. Yoga and Pilates allow you to combine exercise with various levels of meditation to achieve a simple balance. They help to relieve your stress, anxiety and frustration that will keep your mind running hours into the night. Include the following in your daily routine:

Stretch several times throughout the day.
Include a few meditation exercises in your daily routine.
Try yoga and combine both to create a peaceful, relaxing time that will allow you to de-stress and clear your mind before you try to sleep.
What Can Be Done to Prevent Insomnia?

Changes take time, but once you start implementing the following, you will gradually realize you are sleeping much better.

Basic Tips to Prevent Insomnia

Create a healthy routine around your bedtime.

Remove televisions and computers from your bedroom.

Make sure the cell phone is placed as far as possible away from your bed.

If you use your phone as your alarm clock, buy a conventional alarm to keep near your bed.

Try to go to bed at the same time each night.

Establish a routine and stick to it.

If it becomes hard for you to complete regular activities during the day, visit your doctor to find out the cause of the problem, and how insomnia can be cured or prevented.

Borderline Personality Disorder Complicates Insomnia

It’s 3 a.m. when I write this article. I haven’t slept in over 24 hours and I’m tired of staring at my ceiling. I don’t know what the cause of my inability to sleep is; it might be a hormonal imbalance of melatonin or a standard sleep disorder, but the reality is that my borderline personality disorder (BPD) only makes insomnia darker and more difficult.

Fighting feelings of emptiness, trying to keep a solid mood to not get angry at my teammates and restricting impulsive behavior takes its toll on a daily basis. The issue arises that a lot of my work is completed in the evenings and switching off when it comes to bedtime is a struggle. For not one second do I think I am the only person who feels this way, and I have complete sympathy to those who are in my situation. Twist, turn, look at the clock, twist, turn, look at the ceiling and repeat; this is a process which I go through many times every single night. The bottom line is: it has made me enter into a vicious cycle. I know it will lead me into a dark chapter of my life in the near future. As each day passes my sleep deficit increases, my body feels weaker and my energy levels decrease. Even now I feel deflated as if I’ve run a marathon.

BPD is a disorder which you cannot switch off, as much as I believe any person who struggles with it will try. I can try to convince myself it’s not so bad, or I might be having a good day, but I will always be brought back down to earth at some point. The physical and mental energy which is expelled on a daily basis trying to present myself as a “normal” employee in a sector where a great stigma to mental health issues still stands is exhausting. To then come home to prepare agendas for my next day, send emails and study for two qualifications should mean I sleep like a baby every night. Instead, I roll into bed at a reasonable time, body shaking and in pain, only to be greeted by my brain being wide awake. I know this is a condition which is tragic for my system.

What does the future hold? Well, a week in the hospital at a sleep clinic is the next step in the process. Is this satisfactory? Not really, but what is another set of daily pills or weekly visits to the hospital? Becoming a person who runs off medication is something I’m sure a lot of readers are familiar with, but it is important to remember you are not alone; we are together and we will come through this stronger and better for it.

Insomnia is a real problem many people struggle with. The complications are nasty, and while my BPD is not to blame, it definitely contributed too many sleepless nights for myself.

Inside the Mind of Someone

Say you’re lying in bed. It’s a Tuesday night, 3 a.m. For some reason, although you usually retire around 11:30 p.m., you’re wide awake.

Unsurprisingly, there’s nothing on TV. No one online. You don’t have any good books to read. We, as humans in today’s society, have not been taught how to adequately entertain ourselves at three in the morning. However, we (as humans in today’s society) have also not been taught how to handle boredom — at all.

As a result, you begin to cycle through a range of emotions. First, you are confused at your lack of sleep (despite our exhaustion). Next, you begin to feel angry, verging on infuriated. (Why can we not sleep? What control do we even have over our bodies, anyway?) After that, you experience a sense of desperation and self-pity. You may begin bargaining with you inner monologue for even an hour of shut-eye before the sun rises. After these seemingly inescapable emotions, you (…as a human in today’s society…) inexplicably feel a sense of defeat, and give up. You lie awake, dutifully accepting your fate as a sleepless zombie until further notice.

The issue is not giving up. Instead, the issue is what begins to happen once we have done so.

You brain begins falling through thoughts, growing deeper and deeper the longer you linger in the strange sense of awake that’s somewhere between helpless and apathetic. You think of things we actively avoid throughout the day, not out of ignorance, but rather out of self-preservation. Melancholy can’t even touch you as you wade further into the depths of your own subconscious. You recognize fears and doubts and realities in a way you will never be able to fully shake off.

You begin to brainwash yourself.

Your brain is now held captive by what might-as-well be a Somalian pirate in the Tom Hanks movie that is your life. Negative thoughts and anxious concerns are flying through the air at 100 miles per hour, yet your brain seems to catch them all without hesitation. You are your own dream catcher — trapping the nightmares in a place you seem to be unable to access. It’s as if the thoughts have a mind of their own, and in a lot of ways, they do.

As you watch the sunrise, you realize the lines start to blur between “yesterday” and “today.” The thoughts that plagued you throughout the night seem have called shot-gun for the day ahead. You did not get to stretch and yawn as the sun came streaming in through your blinds, shaking yourself free of the dreams you experienced the night before. Are you supposed to go about the next day like the hours between midnight and 6 a.m. didn’t exist? As if you didn’t spend the last eight hours watching your fears and worries grow legs and manifest themselves in front of your face? As if you weren’t just locked in a room with nothing but yourself and your own psyche? How do you put yourself together to face the day without this baggage dragging behind you?

The answer, unfortunately, is you don’t. Because the “you” you knew before the past eight hours is no longer there. The “you” you knew before crying in bed, rocking yourself to (what-should’ve-been) sleep, doesn’t exist. Those evolved fears and doubts took on a shape, a face, and they bear a striking resemblance to the you-that-used-to-be.

So, you get out of bed. You start your day, realizing you can’t un-think, un-hear, or un-learn anything. You can’t go back and give yourself those hours of sleep, or take back any of the waking-nightmares you seemed to have faced. No matter if you never have a sleepless night again — those hours you missed will never be replaced.

You have insomnia. And there’s no going back.

Secrets of People Who Live With Insomnia

Insomnia — difficulty falling or staying asleep — is more than just an inconvenience to the people who live with it. It’s a condition with symptoms including fatigue, low energy, difficulty concentrating, mood disturbances and more. The National Institutes of Health estimates that roughly 30 percent of the general population complains of sleep disruption, according to the National Sleep Foundation.

1. “Tired doesn’t begin to describe it. Your mind never stops.”
2. “When I say I don’t sleep, I really mean it! Even at the sleep studies, I sleep for less than 20 minutes of every hour. It’s been nearly eight years since I slept well.”
3. “No matter how tired my body is, my mind won’t shut off. And no, turning off my TV and cell phone hours before [bed] won’t help. Neither will relaxing in a hot bath. Trust me, you mention it, I’ve probably tried it.”
4. “Insomnia is not only robbing you of something you need, it’s robbing you of one of life’s simplest pleasures. To be told I would choose to miss out on the deliciousness of a good night’s rest is insulting and absurd.”
5. “I feel so alone.”
6. “This is affecting my entire life. I can’t make plans because I never know if I’ll get enough sleep to carry out those plans. Less than two weeks ago I had to ask someone else to drive my husband to a clinic for outpatient surgery. I had been awake for 38 hours straight and didn’t feel that it was safe for me to drive. I was absolutely devastated that I wasn’t able to be there for him.”
7. “It’s not just that I am tired. I am defeated. I lost another night of sleep.”
8. “I’m not complaining that I’m tired just to be complaining. I am physically, mentally and emotionally exhausted pretty much every single day. That doesn’t make the slightest bit of difference most times because my whole body is wired and feels like there are bees going throughout it. I can lay in bed for hours and still not sleep, and if I’m lucky to get a few hours, that’s all it is, a few hours. And most times it’s not even consecutive hours.”
9. “Anything can trigger a bad bout of insomnia. What helped it the last time may not work next time.”
10. “Going to bed earlier doesn’t work. Neither does ‘having a lie-in’ nor ‘just stop thinking about things.’ If one more person tells me to ’empty my mind’ I think I might need bail money.”
11. “Please stop getting angry with me for not coming to bed with you. It’s not my fault.”
12. “It’s not fun being called lazy when you haven’t had a full night of sleep in weeks. It’s not a choice or because I ‘like to party on work nights.’ It’s just nearly impossible to function when you’re exhausted.”
13. “Taking a ‘nap’ for two hours doesn’t fix weeks of little sleep. That’s just passing out from sheer exhaustion.”
14. “Staying up late isn’t a privilege. It’s torture.”
15. “Yes, I am tired. No, taking naps isn’t ‘ruining my sleep pattern,’ because I don’t have one. No, it’s not because I’m online playing or watching TV all night.”
16. “I’m not lazy. I’m exhausted from lack of sleep.”
17. “I want to sleep. I know I need to, but my mind is full and I can’t make it shut down. I literally have to work my brain out to exhaustion. I have to write, research and plan whatever it is my mind won’t shut up about.”
18. “It seeps into every other aspect of my life. It takes a toll physically, emotionally and psychologically. Lack of sleep means lack of a normal life.”

Things I Do to Manage My Insomnia

1. Limit sugar, caffeine and alcohol

Sugar and caffeine are both stimulants. Eating sugar causes a spike in blood glucose levels, causing an immediate stimulation of the brain. Caffeine acts on the central nervous system to increase alertness and attention. It can stay in your system for up to 12 hours – not so good if you are prone to insomnia! Alcohol may help you fall asleep more quickly, but you will spend less time in a deep sleep, and more time in the less restful REM or rapid eye movement stage of sleep. In addition you may have to visit the toilet more often during the night…

2. Avoid exercising close to bedtime

The jury is divided on whether exercising before bedtime affects sleep quality. If you struggle with insomnia, it is worth experimenting on exercising at different times of the day. Personally, I find exercising in the evening delays sleep and impairs my sleep quality. I avoid it completely.

3. Avoid watching television, using a computer or mobile phone before bedtime

In the evening, our bodies produce a hormone called melatonin that helps us feel sleepy, fall asleep and stay asleep till daylight. It then naturally dissipates. However, televisions, computers and mobile phones emit blue light, which can prevent the body from producing melatonin. If you struggle with insomnia you may find it helpful to avoid watching television, using a computer or mobile phone two to three hours before bedtime. Bloggers, please take note!

4. Keep to a regular bedtime

Our brains and bodies are subject to a circadian rhythm which regulates our sleeping patterns, our energy levels and appetite…

I was born a lark, and always feel better going to bed and waking up early. Sadly, I find even occasional late nights a problem, as my circadian rhythm takes a very long time to return to its usual balance. Sometimes, I decide it is simply not worth it.

5. Epsom salt baths

Epsom salts are rich in the mineral magnesium, which helps to regulate neurotransmitters responsible for calming the body and the mind. Magnesium also regulates melatonin levels. I find Epsom salt baths help my muscles to relax, and aid restful sleep. Magnesium supplements are also worth considering. I include magnesium in my daily vitamin and mineral support; I do not thrive without it.

6. Keep your bedroom free of clutter

One of the insights I gained through my years as a natural medicines therapist was that CHI, or energy, needs to have a clear channel to flow in both our bodies, our homes and our workplace.

Clutter impedes the flow of CHI and can contribute to a busy mind, poor quality sleep, blockages in our career, the flow of abundance… If you struggle with insomnia, please consider having a major clutter clear out in your bedroom and removing excess books, furniture, clothes lying on the floor… A calm environment aids a calm mind.

7. Keep electronic equipment out of the bedroom

I have already touched on the detrimental effects of televisions, computers and mobile phones on sleep quality. If you are finding it difficult to sleep, please consider removing electronic equipment from your bedroom.

8. Decorate your bedroom in restful hues

Bright colors in your bedroom will stimulate your mind, and are not conducive to restful sleep. If you are an insomniac, consider letting go of bright yellow, orange or red walls… A restful or pastel palette of duck egg blue, pink, pale grey, lilacs, soft greens can help you sleep more soundly.

9. Invest in a good quality bed and bedding

We spend approximately one-third of our lives asleep, therefore it is worth spending a little extra on a good quality bed. I use hypoallergenic bedding, which I wash in environmentally friendly products. It helps my breathing and promotes good quality sleep. Invest in your well-being. You are worth it.

10. Keep a journal by your bedside

As an author and blogger, I often find I get my best creative ideas just before I nod off. I write them down immediately, lest I forget! I also add any “to-do” thoughts that surface and jot those down too.

11. Cultivate an attitude of gratitude

Life can be tough at times, but cultivating an attitude of gratitude has helped me through life’s ups and downs. I write a note of 10 good things each and every day in my journal, no matter how small. If life is challenging, I remind myself that: “This too shall pass.”

12. Natural medicines

Acupuncture, herbal medicine, creative visualization, reflexology, flower remedies and emotional freedom technique have all helped me in healing my insomnia. Emotional freedom technique, known as EFT, is particularly useful for me. You can even practice it in bed while lying down. The website www.emofree.com has free tutorials on this simple yet powerful healing technique.

It Isn’t Just Having a Hard Time Falling Asleep

Insomnia comes in many forms: not being able to fall asleep, waking up multiple times a night, comorbid insomnia (a type that exists with another condition such as anxiety) and, of course, acute and chronic types.

While all forms of insomnia can be extremely hard to deal with, I want people to know what it’s like to have it for an extended period of time. This draining condition can steal so much from people’s lives

Here are a few things insomnia can do. (Please keep in mind that people with acute insomnia deal with many of the same symptoms — just for a shorter period of time.)

1. Difficulty falling asleep.

I can be exhausted, not able to move, just want to sleep for a week and still not be able to actually sleep. I can feel the burning in my eyes and the heaviness in my eyelids and still lie there unable to actually go into so much as the second stage of sleep. I’m stuck in the first stage, which isn’t actually sleep but the beginning of the brain slowing down. This can produce hallucinations and myoclonic jerks (ever had an arm or leg suddenly twitch as you were falling asleep?)

I’m stuck in this stage for hours — sometimes until 5 a.m. Hallucinations can be one of the scariest experiences of your life when you think you hear someone walking around your home when no one is there or everyone is asleep.

2. Difficulty staying asleep.

Once I fall asleep, I wake up many times throughout the night. I’ve counted as many as 10 times. Time magazine reported a night of interrupted sleep can be worse than abbreviated sleep.

This, along with not being able to fall asleep in the first place, can cause me to be in bed until 2 p.m. or even later some days. I’ve lost hours being in the daytime because of this, and when I have to get up earlier than when my body wants to, I end up in extreme fatigue and pain.

A lack of sleep can also cause flares because of my fibromyalgia. It also makes it hard for me to concentrate on tasks or reading and causes moodiness and irritability, which affects my relationships with my family.

My depression also gets worse, and it causes breakdowns and feelings of loneliness. I can’t socialize because of it. I can’t go out and can’t keep appointments because even when I intend to keep them, I don’t hear my alarm once I’ve finally gone to sleep or have to cancel because I only got one hour of sleep the night before.

Insomnia has stolen much of my life from me. I struggle to do anything social, and when I do, I can’t enjoy it because I’m so tired and in so much pain. Without my sleep medicine, I have no life at all. And when I get sick and have to stop taking it for a while, all of these symptoms come back with a force.

It’s truly debilitating, and I hope this helps a few people understand that insomnia isn’t just “having a hard time falling asleep.”

Fighting With Insomnia When It’s Triggering Your Anxiety

Like my depression and anxiety, I’ve had small bouts of insomnia all my life that got progressively worse as I got older. It wasn’t until I stopped self-medicating (which I advise against, because it’s only kicking the can down the road and it’ll catch up to you tenfold) and taking my mental health seriously did I learn that poor sleep and lack of sleep were seriously triggering my anxiety.

Everyone has the sleepless night here and there, whether you’re nervous about work or a special event the next day, or worried about finances or other kinds of stress, or your body just doesn’t want to call it a day. But for those with insomnia-triggered anxiety, it’s worse than just staring at a dark ceiling for hours before the alarm goes off. Allow me to let you into my bedroom so you can see what it’s like for me.

I have to lie down and turn the TV on… but at a volume level just loud enough that I can hear it but not quite understand it. It’s my “white noise” machine. After setting the sleep timer for an hour or an hour and a half, I’d roll over… and that’s where the fun begins.

My brain goes into its own television mode, replaying the entire day for me while making me want to question everything I’ve done. Did I do a good enough job at work? Was what I said to someone on Facebook offensive or out of line? Is my partner being honest with me? Did I lock the doors and shut the windows? And some of the highlights/lowlights would get replayed several times, almost until I’ve convinced myself everything’s either OK, manageable or something that’ll have to wait until the next day to figure out.

But it doesn’t stop there! “The Next Day” becomes the theme of what’s cycling through my head. If I’m the main character in the sitcom, rom-com or dramedy that is my life, then worry, indecision and misunderstanding after playing every upcoming scenario out in my head are the costars worthy of Best Supporting Actor/Actress Emmys. Imagine how tiresome that is… then imagine not being able to do anything about it in the moment.

That’s where everything goes into hyperdrive. My breath quickens, and as I start to notice that I can feel my heart begin to beat faster and faster, as though I’m a cartoon character in love with the exaggerated heart popping out of my chest. That’s the point of no return. The TV has clicked off by now, and starting that process over is almost futile. There’d be nothing else to do but get up and pace around a little, deciding if it’s worth it to go back to bed or just stay up and screw around online until the will of sleep hits the eyelids. Trust me… you don’t want to be found face-down in front of your laptop.

Of course, the alternative (should you find yourself unable to sleep) is sleep paralysis, and there is no way I can stress enough how terrifying that is. Your body is exhausted. Your mind is exhausted. You know you need and want to sleep. And your body is there, but your brain has found this amazing second wind. You want to roll over, but you can’t. You try to get up, but your head has you in a Chinese finger trap that you don’t remember how to get out of and you just keep pulling as it tightens around you. You’re sweating, you can hear your breathing, yet you’re afraid opening your eyes will kill all ambition to sleep while alerting you to the physical fact your bed is holding you hostage. While that’s been rare for me lately, that’s not to say it hasn’t happened enough times to actually shock me (and I’m not shocked easily).

So anyway, there I am, lying in bed, aware of my surroundings. If I can move, I’ll pull my laptop over rather than turn the TV back on so as not to disturb my partner. Sure, it’s easy for the overtired brain to get sucked into binge-watching on Netflix or falling down a YouTube rabbit hole, but at this point, the stimulation is what’s keeping you up. And that was me for a few months straight — finally passing out around 6 a.m., and by 10 a.m. — with the daylight creeping through the crevices of my bedroom — deciding sleep was no longer an option. That is no way to live.

I’ll say it loud for the people in the back: That is no way to live!

To say I became skittish around people is an understatement. I thought everyone was staring at me or plotting to harm me just by noticing me. I became unreasonably angry at minuscule things going wrong or not going to the plans I’d figured out in my insomniac state. I was living in a nightmare I couldn’t escape from. With heavy paranoia and no self-awareness, I freaked out in my mental health clinic until I could see my doctor and get myself right. I’m not proud of it, but there are times you have to be your own best advocate.

Once we got the medication situation under control (and I can’t say it was a breeze; trial and error is the norm with managing sleep), I was able to settle into a routine. While it’s still unconventional, it works for me, is minimally disruptive to others and has lessened a lot of my personal anxiety. Socially, I’m still a bit awkward, but at least I’m not panicking or making a total fool out of myself negatively because I haven’t slept well for days.

I’ve also since taken a cognitive behavioral therapy (CBT) class based on insomnia, geared toward better habits that’ll help improve sleep. I’d love to pass some of them along.

1. Body and room temperature.

You naturally yawn when you’re a bit chilly, and your body naturally lowers its temperature if your circadian rhythm is right. It’s a signal that it’s getting close to sleepy-time. I don’t notice that so much, so I try to keep my bedroom cooler than the rest of my apartment. Yeah, I’m that guy who sleeps with a fan on all year ‘round.

2. Your bed is for sleeping.

Your mind likes to play tricks on you, and staying in bed doesn’t do you any favors. Going to bed with the intent to sleep is great, but staying in it for long periods of time when you wake isn’t healthy. When you start to stir and wake in the morning, try not to linger under the covers for more than a half-hour or so. Same when you’re trying to fall asleep; if you’re struggling, it’s OK to get up for a half-hour — just don’t overstimulate yourself too much. And that leads me to…

3. Embrace a routine.

Waking up around the same time and going to bed around the same time is incredibly important in establishing and maintaining your circadian rhythm (which is your body’s sleep clock, basically). It becomes easier to fall asleep when you’re listening to your body’s schedule and when it tells you it’s about that time. Trust me: there’s nothing good that happens at 2 a.m. anyway, so you’re not missing anything.

4. Check your diet.

First, avoid late meals if at all possible. Even snacks can cause problems when you’re trying to sleep. Second, if you must snack, there are certain things you should avoid: sweets (including fruit), fatty foods and dairy (sorry… I love cheese so much, but it’s so bad for you if you want to sleep). The reason is your body is working harder than it’d be if you’d went with other options, and when your body’s trying to digest fats and sugars, your brain isn’t giving you the proper attention you need for a good sleep. It’s like shutting your car off but the radio never stops playing; at some point, it’s going to drain your battery.

Don’t be the enemy of your body, especially when it’s looking to agitate you while you’re trying to sleep. I’m lucky in that I’ve been able to develop a good regimen between meds and how I take care of myself. I know what works for me may not work for everyone, but this is how I keep my anxiety in check. It starts with a decent night’s sleep, and I hope you’re able to get that for yourself as well.

The Songs That Help

“Yesterday” and “Let It Be” – The Beatles

When I am experiencing times of sadness or regret I play these songs. Let’s face it, there are days when we just want to cry, and there is nothing wrong with that.

“Bad Day” – Daniel Powter, “Don’t Stop Believin’” – Journey, and “What’s Up” – 4 Non Blondes

I can always relate to these three songs no matter what the situation is on a difficult day. All three are about going through a bad time, but they also include hope for better days to come.

“Because of You” – Kelly Clarkson and “The Climb” – Miley Cyrus (more recently also included with these two – “Till It Happens To You” – Lady Gaga)

Self-explanatory but I gravitate to these songs on days when my thoughts surround some of the darkest days of my life. Somehow they not only contribute to the fear and sadness but also give me comfort and strength because I know I am not alone in my struggle.

“Lightning Crashes” – Live, “Big Girls Don’t Cry” – Fergie, “Collide” – Howie Day, “Life Got In The Way” – Sister Hazel, and “Life” – Hinder

Since being diagnosed with post-traumatic stress disorder (PTSD), my personal relationship with my spouse has suffered greatly. Thankfully, we remain together and continue to love each other despite the many obstacles we have encountered. These songs are ones I play on the more difficult days.

“Wild World” – Cat Stevens, “Best of You” – Foo Fighters, “Faith” – George Michael, “You Are Not Alone” – Lifehouse, “Livin In The Moment” – Jason Mraz, and “Beautiful Soul” – Jesse McCartney

Hard times but hope for the future and the importance of not giving up are what each of these songs represents to me. They are included on days when I need to remind myself that this is life and everyone experiences difficult days. It is what we do with those days that counts. Regardless of how hopeless I feel, there is always a way through and hope for a better day ahead.

“Let It Hurt” and “Stand” – Rascall Flatts, “Was That My Life,” “Downtime,” “I’m Alright,” “Get Up Again,” “Me,” and “I Like Me” – Jo Dee Messina

Another group of songs that helps me express my feelings and cry when I need to let it all out but that also gives me hope and encouragement to keep going.

“Make Me This Mad” – Lucy Angel,” “What You Get Is What You See” – Tina Turner, “Settlin” – Sugarland, “I Will Survive” – Gloria Gaynor, “Fight Song” – Rachel Platten and “My Life” – Billy Joel

Once I have cried or somehow managed to process the difficult day I have had, I listen to songs from this list. They all allow me to emerge with determination and strength to keep moving forward.

“Crazy Ain’t Original” – Sheryl Crowe and “The World Needs a Drink” – Terri Clark

You know those days when it seems everything goes wrong? You aren’t necessarily sad or really upset with any one thing, just a day when it seems no matter what you do things just are not working out for you. Well, I have these days more often than not, and when I do I find that these two songs incorporate humor and allow me to laugh at the situation and carry on with my day. They also assist me in dealing with frustration I feel when people lack the ability to understand my condition.

Mountains Mean to Me

( From You ) I started sunrise hiking with a group of friends and immediately fell in love with it. Over time though, a worm of anxiety began to creep in. My whole life I’ve struggled with insomnia. I’m naturally a bad sleeper and any kind of pressure around my sleeping easily brings about sleepless nights. I started to worry, “what if I don’t sleep and then have to wake up in the fours?”

Before long it became impossible for me to sunrise hike with other people. The pressure of committing to an early morning with someone else inevitably led to sleepless nights. I once committed to going sunrise hiking with my niece and nephews and got only 45 minutes of sleep the night before.

In January of 2023, my oldest daughter had a day off of school, and the snow and ice had just started to accumulate in the Catskills. The Giant Ledge and Panther Mountain hike provides massive east-facing views of the rolling Catskill mountains. We had never been to the Catskills, my daughter had never done a sunrise hike, we had never climbed above 3,500 feet, so this would be the first for both of us. I knew sunrise here would be perfect.

And yet…

The stakes felt higher and more overwhelming than before. My daughter’s first sunrise hike, first Catskills hike, first 35’er. With 1.8 miles and 1,300 feet of climbing from the trailhead to the main view. We would need to arrive at the trailhead by 6:20 am, which meant leaving the house at 4:20 am. You can’t just wake a 14-year-old up at 4:20 — you have to warn them. All the perfect conditions for insomnia. Preplanned expectations, someone else relying on me who I could not stand to disappoint. Beyond that, I had a two-hour drive to get there and then back. I couldn’t afford to sleep for only 45 minutes. I had to make it work. I had to sleep.

And yet…

Ultimately, I went to bed, because I had no choice, because I didn’t know what would happen, because I’d rather try something hard than shy away from it, because I was scared and hopeful and sick of worrying about it. I went to sleep because that’s what you do, you go on, that’s what you do. And luckily, this time I slept.

We arrived at 6:20 am at the Giant Ledge Trailhead parking lot. One of the challenges of super early sunrise hiking is that your body still expects to be asleep when you start moving, so the warm up period takes longer. My daughter was really feeling this and said she felt like she had asthma (she doesn’t). She hit her wall at about 1,000 feet of climbing. She stopped and said she couldn’t go on. But we kept going on, because that’s what you do — you just keep on going.

We arrived. The woodland valley stretched out beneath us. The tops of mountains rolling from one to the next like a rippling of water, mist hovering in between the mountains tops quietly reflected the fuchsia of dawn. After a couple minutes three rays of sunlight beamed down from just above Slide Mountain, the bowl-shaped behemoth just off to our right. One ray arced down across the slope of the mountain, lighting a spotlight on the valley floor. One beamed across the tops of the mountains igniting the mists between them with bright pinks and orange. And one blended into the narrow band of pale pink orange underlining the bright winter blue of the sky. The clouds facing us began to glow from the back like an electric burner turning on behind them. The deep somber purple of night held to the western sides of the clouds facing us while their east-facing backs increasing lit up with scintillating gold, pink, and orange — a shining silhouette outlining the darker purple. The whole cloud cover seemed on the verge of shattering into a crimson golden explosion. While at the same time, a gray purple line of winter-bare trees rolled across the mountain floor like a soft fur, broken only by the occasional band of evergreen trees standing darkly in scattered groups.

Dark purple peaks swam in between wisps of shimmering mist. A silent and ancient dance of purple shadows and golden light, like we’d stumbled upon something quiet and majestic, like watching two weathered samurai repeating an ancient sword dance in sacred silence.

We continued another 1,000 feet of climbing to the top of Panther, walking through the colors of the morning shifting gradually from pale pink to golden, reflecting off the fresh snow highlighting the bright green of pine needles sticking out from under their snowy blankets. The snow got deeper around us and soon we found ourselves atop Panther Mountain. On top of Panther at 3,700 feet the snow blanketed pine trees stand in a semicircle just below your feet. Past the thousand foot cliff beneath our feet, row after row of bare trees rise and fall along a rolling sea of snow covered hills. Hovering in place above, wispy clouds guard the silence.

Winter mountains radiate silence and quiet. Frozen waterfalls and trees blanketed in snow. Like the world hit pause. The pastel blue sky remains perpetually lit with a light band of pale orange almost like a never-ending sunset, a break in time. Those moments of endless, rolling, snow-covered mountains resting in silence provided just enough quiet for my own restless mind.

Dealing With Insomnia as a Blind Person

Everyone has trouble sleeping once in a while, whether it’s from stress, an ever-changing work schedule, a social media addiction or from plain bad habits.

But insomnia and lack of sleep affect those with vision loss the most. An estimated 70 percent of totally blind people have a sleep disorder, and as many as half of everyone with a significant sight loss could also be affected. This is often due to not being able to tell daytime from nighttime.

Many with vision degenerative diseases such as retinitis pigmentosa, Leber congenital amaurosis, Stargardt disease, age-related macular degeneration, and choroideremia to name a few.

Here are several solutions to help alleviate insomnia and lack of sleep for those with vision loss:

1. Hetloiz.

Hetloiz, or tasimelteon is a medication used to treat Non-24 Sleep-Wake Disorder. Non-24 is a very rare condition affecting many (but not all) people who are totally blind and have absolutely no light perception. Their circadian clocks become out of sync as a result. How much this drug can help depends on how much out of sync your body is and you may be on it for weeks or months. The drug is pricey, and common side effects include headaches, elevated liver enzymes, drowsiness, upper respiratory tract infections, and more.

2. Sleep aids.

Sleep aids such as Unisom, NyQuil, and a long list of other sleeping drugs can help you fall asleep and stay asleep. These are OK for occasional use, but not recommended for long-term use. Their side effects include daytime drowsiness, burning or tingling in the hands, arms, feet, or legs, changes in appetite, difficulty keeping balance, and dizziness, to name a few.

3. Melatonin.

Melatonin is a hormone made by the pineal gland. That’s a pea-sized gland found just above the middle of your brain. It helps your body know when it’s time to sleep and wake up. It’s offered in pill and capsule form to aid the body in its sleeping pattern. They come in natural or synthetic forms. The natural forms are made from the pineal gland in animals. Even though melatonin is much safer than the first two options, there are still some side effects which include daytime sleepiness, dizziness, stomach problems, crankiness, anxiety and a few others.

4. Essential oils.

You can also decide to go the all-natural route and use essential oils to help you fall asleep and stay asleep. Essential oils such as lavender, orange, cedarwood, Roman chamomile and a few others. You can find a great number of essential oil recipes and blends in this article. Possible side effects include allergic reactions to the ingredients, skin irritation (if using undiluted oil), or a potential overdose – which can be avoided if following the specific directions. In the first case, taking some allergy medication such as Benadryl can ease symptoms, but in case of an overdose – seek medical help.

Now you have four different options to help with insomnia and lack of sleep for those with various types of vision loss.

A Day Inside the Mind of an Insomniac

Dear insomnia,

Why do you torture me so?

I cannot sleep for hours or days on end.

At first, you’re an annoyance. It’s 1 a.m. and I’m not even tired. I have an interview tomorrow afternoon.

It’s 3 a.m., then 4, I have probably switched positions 70 times now.

It’s 5. I try desperately to close my eyes and drift into the warm embrace of sleep. You force me to sit there in bed, uncomfortable and thinking about everything I am anxious about. I begin to cry.

I try some light music. It doesn’t help.

It’s 6, then 7 and I know you’re going to make me bomb this interview, maybe I could try to reschedule?

It’s 8 a.m. and I’ve almost given up. I turned off the music, it’s become a blur of odd sounds I no longer recognize.

I’ve been awake for almost two days.

At 9 a.m. I get up, I’m hungry. I find a small snack and rush back to bed, hoping I’ll get an hour of sleep.

At 10:30 I decide it’s not worth it. I lay back and fall into a trance. My head is pounding. Everything sounds like it’s far away and right next to me at the same time.

At 11, I get up and get myself some coffee. You’ve defeated my body’s natural functions for another grueling night.

I cancel my interview, I’ll try again another day. It isn’t safe to drive.

At noon, I force myself to eat a sandwich. I feel sick.

At 1 p.m. I am watching T.V., my body aches and the room is spinning.

It’s 2 p.m. and I swore I just saw someone walk into the kitchen. No one else is home.

I open my eyes, it’s 4 p.m. You let me sleep for a couple hours, but I feel the same. The light coming in from the windows hurts my head. I get more coffee.

I try to eat dinner at 6, but my body is shaking and my stomach churning. I throw it all back up.

Maybe I should try to go to sleep again, I think to myself at 7. Maybe you’ll let me get some relief.

I’ve only actually been out of bed a few hours. I’ve gotten nothing done so I put some laundry away instead.

I realize I no longer feel tired at 8. I sigh to myself, awaiting another long night. I watch some T.V. or scroll through my phone. What’s the point?

10 p.m. comes around and I’m curled up under my blankets, I hope I feel tired soon.

It’s 11, and I’m in so much pain I don’t know if I am capable of sleeping.

I see shadows moving where I know they shouldn’t around… midnight, I think? Is this real?

It’s 1 a.m.

Why do you torture me so?

What These 4 Major Religions Can Teach Us

Based on studies conducted in multiple countries, about 30 percent of adults struggle with insomnia, and 10 percent of them experience daytime distress because of a lack of sleep. You can find theories about what causes insomnia and how to treat it all over the place, but what do the world’s major religions have to say about the matter?

Hinduism and Insomnia: Finding Balance

The Ayurveda recognizes two types of insomnia. Waking up in the middle of the night is seen as an imbalance in the Vata dosha, which has to do with emotions like anxiety and hypersensitivity. Having a difficult time initially falling asleep is regarded as an imbalance in the Pitta dosha, which is related to digestion and metabolism.

Ayurveda tradition uses many methods to combat insomnia, including:

Herbs like Ashwagandha or Bacopa (Brahmi)
Going to bed before 10 pm since this is the Kapha time of day, which is full of grounded energy to help you fall asleep
Waking up before sunrise so we stay synchronized with nature’s clock
Eating a light supper so our energy goes towards rejuvenation instead of digestion
Turning off electronic devices an hour before bed because technology stimulates the Vata dosha
Giving yourself a massage with oil (abhyanga) to soothe the Vata dosha
Hinduism also offers a morning-after remedy to recover from a sleepless night: yoga nidra, or yogic sleep. Yogic sleep is a traditional meditative practice in which you get in the shavasana position, lying on your back with your legs and arms out to your sides. This promotes very deep relaxation and is usually used at the end of a yoga session.

Through the eyes of Hinduism, curing insomnia is about finding balance within ourselves and the world around us. And believe it or not, Buddhism wouldn’t completely disagree.

Buddhism and Insomnia: Staying Connected

Buddhism sees insomnia as a sort of spiritual opportunity. Rinpoche, an incarnate lama, talked about bardo — the “in-between state” — the space between wakefulness and sleep. It’s a groundless, uncertain state, what he referred to as a “highlight in the middle of nowhere.” According to Judith Simmer-Brown, a prominent Buddhist scholar and professor of religious studies at Naropa University, being in bardo opens us up to the awareness that we’re connected with every other living being in the world.

Even though Buddhism doesn’t necessarily view insomnia as a bad thing, the religion offers ways to treat it. For instance, you can use mindfulness to keep your mind calm and centered. Focus on what you’re feeling, and let your emotions flow through you. You can also try this traditional Tibetan visualization technique to treat insomnia:

“Imagine it is night deep in the forest. A raging river rushes through a narrow gorge, roaring incessantly. At the top of the gorge there is a coarse rope ladder descending from the rim halfway down to a small and cozy cave in the canyon wall. Inside is a crackling campfire burning, illuminating and warming the rough stone walls of the cave. I am sitting before the fire wrapped in a sheepskin cloak, cuddling a baby goat nestled into my arms. Even as I hear the roaring river, I hold the kid close and feel content.”

As you can see, two of the major religions seem to agree on many aspects of treating insomnia, but where does Christianity stand on the issue?

Christianity and Insomnia: Finding God

Similar to Buddhism, Christianity doesn’t view insomnia as an entirely negative experience. This religion looks at insomnia as a test of your faith and focus on God and an indication that God wants your attention at the only time of day you’re being still enough to listen to Him — in the middle of the night.

The Bible suggests we lean on faith when we can’t sleep: “You’ve kept track of my every toss and turn through the sleepless nights. Each tear entered in Your ledger, each ache written in Your book (Psalm 56, verse 8).” Seeking God in prayer, reading, etc., might keep you calm enough so you can get some sleep.

Proverb 20, verse 3 also tells us “don’t be too fond of sleep.” In other words, don’t put too much pressure on yourself to get “enough” sleep, and simply surrender to your sleeplessness. You’re awake for a reason.

Islam and Insomnia: Staying Close to Allah

According to Shaykh Muhammad Saalih al-Munajjid, general supervisor at Islam Question & Answer, Islam says that insomnia is sometimes caused by waswaas, or whispers from the evil Shaytaan.

Fortunately, Islamic literature offers many ways to free ourselves from Shaytaan’s mumbling. One way we can do this is through Shari remedies. These revolve around keeping our focus on Allah’s love, rewards and punishments and the Hereafter as opposed to the physical world, so we can attain peace of mind. We do this by avoiding certain sins, saying certain prayers, being kind to other people, reading the Qur’aan and serving Allah (‘uboodiyyah): “Those who believed (in the Oneness of Allah), and whose hearts find rest in the remembrance of Allah verily, in the remembrance of Allah do hearts find rest (al-Ra ‘d 13:28).”

Psychological remedies focus on getting rid of worries by means of staying close to Allah, being grateful for everything He does and staying detached from the physical world, while behavioral remedies include seeing a doctor to whom Allah has given knowledge of the human psyche.

Islamic cures for insomnia also include always asking Allah for forgiveness, seeking His protection from Shaytaan, keeping good company and making sure you don’t think wrong thoughts. From this perspective, getting a good night’s sleep depends upon how we live our lives during the day.

If you have problems with insomnia, the world’s major religions may be able to help you find some rest. They have different ideas about what causes insomnia, but their methods for attaining sleep are all based in love and revolve around similar principles: surrendering to reality, staying connected to the world around us and finding God and peace within ourselves.

Things People With Painsomnia Need You to Know

For people with conditions like fibromyalgia, the chronic pain doesn’t end when you lay down to go to sleep. In fact, the pain often makes it incredibly difficult to fall asleep at all, a phenomenon known as “painsomnia.” Like most forms of chronic pain, the effects of painsomnia are invisible, so when you struggle to go about your day after a sleepless night, those around likely don’t understand how exhausted you actually are.

We partnered with the National Fibromyalgia Association to ask our Facebook communities what they wish people knew if they see them after a night of painsomnia. What does the condition feel like, and what do you need most from friends, coworkers and family after a sleepless night? While people with painsomnia may not feel rested, they still make an effort to live their lives as healthy people do, and a little understanding and patience would go a long way.

Here’s what they said:

1. “Painsomnia for me is when I feel truly lonely, despite my partner lying next to me… The darkest hours are when I seek out the internet to distract me, to make me feel less alone. The next day I wish people believed I really didn’t get any sleep. I find some people think you are exaggerating or they have to try and compete with you. Just accept that when I say I’ve not slept I mean it.”
2. “Pain is a full-time job that is entirely draining. If I say I’m tired, please don’t say ‘me too.’ Or, if you happen to be particularly tired (because your life experience is valid, too), understand that our bodies are very different on the inside.”
3. “The night is lonely and quiet. You can’t escape the reality of your illness at 3 a.m. When the sun arises, we paint on our faces and show up for life hiding the secret that we battled physical pain and mental exhaustion for a good part of the night.”
4. “[After a night of painsomnia I’d like] a cup of coffee, a gentle hug, and someone to listen. After a while people get tired of listening to us talk about pain or our symptoms, and so we stop talking about it. So having someone take a minute to ask how we’re really feeling is a kind gesture.”
5. “You can spend 12 hours in bed and still be exhausted… Because the three hours you slept were broken and of poor quality.”
6. “When I go through these kinds of struggles, I really need you to understand I’m not always going to be fully functional like I normally am. I have chronic pain, and I need to be cut some slack. I’m not using this as a copout, I’m just making it aware so I can be understood.”
7. “I wish people could understand how strong I am. Not how weak I am… but how strong I am. Because even though I cry every morning or even during class, I’m still participating.”
8. “I wish people knew that when I show up late for work it’s because I spent the night in tremendous pain and watched the clock through tears because I knew I had to get up and show up to provide for my kids.”
9. “Stop saying ‘Go to bed earlier’ or ‘Try this, do that…’ and just accept my experience without questioning what I did wrong to have it!”
10. “When I’ve had a particularly rough night, I wish people would know I’m trying my best and could really use a kind word or hug.”
11. “Whatever you see on my face is the result of strength, not weakness. It’s not some failing on my part that I didn’t sleep, but rather I spent the whole night fighting with my own body, and I’m still going.”
12. “I wish people knew that being tired makes the pain so much worse, and it takes longer than you’d expect to recover.”
13. “I wish they would understand it’s not like a night of insomnia, and understand it wasn’t just another ‘sleepless night.’ What I need most after a painsomnia is to not expect me to be able to be my normal self. I will do my best, but please understand, I won’t be at my best.”
14. “I wish for daily help and care, just because I’m human and not because of my illness. Make me a cuppa or water the garden without question, cook for me or even just sit with me when I’m having a flare and keep me company. Having fibro can feel so lonely, and that feeling is the most painful of all.”
15. “I’m not mad at anyone, I’m not anti-social, I just can’t function like an ordinary person. Even though I look like I’m mad at the world, I’m only mad at this betrayal of my body.”
16. “After a night of painsomnia, I look and feel very fatigued. I am probably in a brain fog and need some time to just recoup. It may be doing a jigsaw puzzle on Facebook, reading a book, knitting a sock but, to me, this is a way to escape the lingering pain. I know the housework isn’t done, dinner hasn’t been planned, the laundry needs attention. Please just understand and let me work through this on my own schedule, at my own pace.”
17. “I wish someone would ask how they can help and then follow through. Sometimes simple understanding and empathy go a long way.”

Unexpected Coping Techniques That Help People Manage Painsomnia

“Painsomnia” is a term often used within the chronic illness community to describe the frustrating but all-too-relatable experience of being unable to sleep due to pain. Even if you feel exhausted or fatigued, sometimes the pain is enough to keep you tossing and turning at all hours of the night.

Here’s what people shared with me:

1. “I listen to guided meditations on YouTube! My favorites are the ones where they instruct you to breathe in a certain pattern and contract/relax certain muscles. I’m usually asleep within the hour.”
2. “Pressure blankets help me (not hot – still a lot of weight) and lots of pillows. I also do hot baths at random times of the night when my nerves go spastic because of pain and exhaustion.”
3. “I have a salt lamp I leave on at night rather than a ‘night light’ so that it’s a more soothing light.”
4. “Regular use of melatonin [and] never changing my sleep routine which includes my two warm cuddling purr babies. They make the biggest difference when you wake up in pain. One kitty has his bed beside my pillow and lays so at least one foot is touching my face/neck – and I get purrs right into my ear. The other kitty tends to either lie against my legs or if I’m restless or in pain he will lie against my body and I get the vibrations from the purrs. Works almost every time.”
5. “Laundry in the middle of the night. My mum has RA [rheumatoid arthritis], and always did laundry (to cope with her painsomnia) when we were sleeping. Now I do it too. Something about the dryer sound is soothing.”
6. “Watching or reading something new to distract myself from the pain as much as possible. It must be new, if I’ve seen or read it before my mind can continue to fully linger on my pain.”
7. “I will sleep with ice packs for any back, neck, shoulder and hip pain and then I drink a warm cup of fennel, peppermint, ginger, camomile tea for the bloated stomach pain and nausea.”
8. “Prayer is the first line of defense for me. I also have a few trusted friends I can talk/vent to and who will also pray with me. I have to get outside of myself or I will be more miserable.”
9. “I have hydrogen peroxide in a spray bottle and when I am in pain, I spray it into my hands and rub it onto where I hurt. (It’s usually my knees since that is where my RA affects me most.) I got this trick from my Grandpa who also suffered from arthritis.”
10. “I color in Jenny Lawson’s book ‘You Are Here.’ I also do guided meditation on the Stop, Breathe & Think app.”
11. “Lots and lots of ‘daydreaming.’ Making stories up in my head to distract [myself].”
12. “Blogging! Seriously, since starting my blog and now Facebook page, it’s a really good outlet when my painsomnia is bad. I’ve found that sometimes when I’m awake at 3 a.m., rather than getting upset, I start drafting a post on my phone. And sometimes I write for a few minutes, sometimes I write a whole post, but it helps, putting things into words just helps. It makes me feel like my pain isn’t for nothing.”
13. “Snuggling with my partner. There’s something so soothing about him absently rubbing my head in his sleep. It tends to calm me down and help me sleep more than I normally would.”
14. “I’ve started listening to audiobooks. I used to be an avid reader but holding books can dislocate my fingers now and strains my neck along with worsening my migraines. Usually after a few chapters of an audiobook I’m out like a light. The LibriVox app has been a lifesaver.”
15. “I take my meds, set myself as comfy as I can get in bed. Listen to Pandora, and play my puzzle games on my tablet. My tablet has been a lifesaver. I know lots of people say no electronics in bed. I swear it keeps my mind off the pain until I can get to sleep.”
16. “It sounds obvious, but deep breathing. I take several deep breaths, holding it in and pushing it out slowly while focusing only on the back of my eyelids. If my mind wanders I bring it back and start over. Pretty similar to (or it might actually be) meditation.”
17. “My dog is a reaaaally big help. It actually hurts too much to play with him at these moments, but his joy helps. Stuffed animals do the trick too.”
18. “Cannabis, lots of cannabis… I wish I could think of anything else but having been through the entire gamut of things they can prescribe, I stand by this 110 percent.”
19. “I put all of my favorite movies in my room. When it’s too much, I watch to try to take my mind off the pain.”
20. “Look, I’m just going to say it. Orgasms totally help. They kind of help recalibrate my brain or something and I’m able to get a handle on my pain when before my body and brain were both freaking out. It’s no cure but it helps a lot of the time.”
21. “I use my hot tub before bed so my muscles relax and I try to fall asleep before my muscles stiffen again and I start aching.”
22. “Foam roller is my best friend! I use it when it’s too painful to sit. I will prop myself up against it and it helps.”
23. “Something that has been really helpful is my occupational therapist recommended a wand ‘massager’ like a Hitachi wand to ‘confuse the nerves’ with the strong vibrations. Because of the rubber head I can really push it into my trigger points during a flare and it will help relax them after a while without as much bruising. I have fallen asleep lying with that under my right glute several times in the last month.”
24. “I write. I’m an author, and it helps me get away from reality. My doctor gave me amitriptyline. I take two pills for the days I’m desperate to sleep, but usually I take one every other day and it takes a few hours to kick in. But I eventually drift off. No matter what. My tablet helps during the time the pills are kicking in and I can’t hold a pen.”
25. “I scream at the top of my lungs. Feels good to let it out!”

TV Shows to Watch When Painsomnia Keeps You Up at Night

What do you do when chronic pain leaves you hurting so badly you’re unable to fall asleep?

For many in the chronic illness community, “painsomnia” is a frequent struggle. There are a variety of coping mechanisms people may turn to in order to drift off, but watching a few episodes of TV (or, on really tough days, binge watching a season or two) is one of the most popular ways to pass the time when everyone else is fast asleep.

But deciding which show to watch can be important: Are you trying to lull yourself to sleep? Or have you given up on sleep and are just trying to distract yourself from the pain? Depending on what you hope to get out of watching TV, as well as your unique interests, the types of shows you watch won’t necessarily be the same ones your fellow spoonies watch. Some may prefer a light and mindless comedy, while others enjoy getting totally immersed in the complex, serial plot of a drama or sci-fi show.

Whatever type of show suits you and your needs, we’ve got you covered. If you’re looking for something new to watch the next time you just can’t get to sleep, hopefully some of the following suggestions can offer some guidance.

1. “‘Brooklyn 99‘ always makes me laugh without fail. The show is often unexpectedly hilarious, which keeps my attention. They handle social justice issues with humor, but don’t cheapen the struggle, which is a difficult balance to achieve. Highly, highly recommend!”
2. “‘The Office!’ Or ‘Parks and Recreation!’ They are fun shows, always funny, and draw you into them, no matter how many times you watch them, so you are able to focus more on the show than your pain. I go between watching these series every night, literally. They help so much!”
3. “I need comedy. I need really ridiculous and senseless comedy to distract from everything. I have memorized all of ‘Family Guy‘ and ‘Bob’s Burgers‘ and love all of the stand up specials on TV. If I watch anything that causes even the slightest anxiety then I’ll spiral.”
4. “‘Friends‘ is always my go to. Whether it’s a bad pain day, bad mental health day or both. ‘Friends’ always lifts me up and makes me laugh, and usually keeps me distracted from whatever is going on, be it pain or depression.”
5. “Any show or movie that I’ve seen before, and don’t particularly have to pay attention to. A ‘binge’ of a TV show via Netflix is good, as it’ll go from show to show as I doze.”
6. “‘Golden Girls,’ ‘That 70s Show,’ ‘Roseanne.’”
7. “‘The Andy Griffith Show‘ on Netflix. I also watch this every day. It portrays a simpler, happy time. Obviously I enjoy zoning out and watching the same few series all the time. I also love MAS*H but Netflix took it off, and I also can’t watch every episode if I’m having a hard time because some are harder hitting.”
8. “‘Frasier.’ Dr. Crane always takes the pain away! One of the most witty shows. Great to distract you from the fact that it’s 2 a.m. and your hip is dislocated so you can’t lay on it, or your back, or sit. Good times, good times.”
9. “‘Seinfeld.’ Laughter is the best medicine.”
10. “‘Arrested Development.’ Because it is completely ridiculous and you don’t have to think that much to ‘get it.’”
11. “‘Full House!’ Happy and upbeat, it never gets old and always gives me so many laughs!”
12. “‘Scrubs!’ Being able to laugh helps a lot at odd hours of the night.”
13. “‘Schitt$ Creek‘ makes me laugh! My husband and I binge watched it all!”
14. “There’s a newer show that I enjoy – it’s called ‘Superstore.’ It’s so ridiculously silly with likable characters.”
15. “‘Unbreakable Kimmy Schmidt.’ It is so absurd that it makes me laugh even when I am in pain. And does not require a lot of concentration to follow the plot.”
16. “‘The Office‘ is always my first go-to. My second is ‘How I Met Your Mother.’ I love the light comedies. I recently binged ‘Santa Clarita Diet.’ I may have woken up very symptomatic one day but at least I didn’t wake up and need to eat people to survive.”
17. “I watch nonsense cartoons for grown-ups like ‘Rick and Morty,’ ‘The Simpsons,’ ‘Family Guy,’ ‘American Dad,’ whatever. Just something I can smile at but doesn’t require much thought. The noise keeps you from feeling so alone, the comedy helps distract from the pain, and having something to do helps the time pass so I don’t feel stuck in one miserable moment forever. I don’t think the creators of those shows could really understand how much I rely on their work to keep my mind out of that dark place. It’s really easy to get to that point in the middle of the night.”
18. “‘Aggretsuko.’ It’s this cute little anime about a red panda who pushes herself to be perfect but secretly is into death metal as an escape. I can relate to holding things inside and trying to be perfect, but at the same time it’s utterly cute and a nice way to switch off.”
19. “‘The Joy of Painting’ with Bob Ross. It is so calming to watch and just helps you relax plus you can get easily distracted with the painting. It is my go-to show when I can’t sleep. It’s on Hulu, Netflix and YouTube so anyone can watch it. It has also helped put me to sleep due to how calming it can be and it is the best for sleepless nights.”
20. “If you like reality shows but wish there wasn’t so much over-the-top drama and don’t mind subtitles, ‘Terrace House‘ on Netflix is great.”
21. “I try to watch gentle shows like a cooking show (‘The Great British Bake Off‘) or adorable animal shows (‘The Zoo‘ and ‘Too Cute‘ on Animal Planet).”
22. “I enjoy late night talk shows. I record them and watch them when I can’t sleep. I get a good laugh and find I can fall asleep for a bit when there’s a dull interview.”
23. “I always watch documentaries, so I have to give my full attention to what I am watching. If I have seen a show a lot and re-watch while in pain it doesn’t distract me enough. Netflix has a few good Ken Burns documentaries, I highly suggest ‘The War‘ and ‘Prohibition.’ Netflix also has ‘Bobby Kennedy for President.’”
24. “I’m watching ‘Forensic Files‘ right now! It’s soothing to me, I think it’s the narrator’s voice. I wish he would do meditation on YouTube!”
25. “‘Qi,’ it’s funny and gets me to think a bit, distracting me from the pain, plus I learn all sorts of useless facts.”
26. “History documentaries… I wonder how people in the past lived with pain and feel bad for them.”
27. “‘How It’s Made.’ It’s interesting to watch and the narrator’s voice is so relaxing.”
28. “‘The Grand Tour,’ my favorite hosts of all time sure know how to make me laugh while I am amazed by cool cars. And ‘Top Gear‘ while I’m here too, Clarkson, Hammond and May era.”
29. “I stick to random documentaries on Netflix. Learning about what others go through or have done is fascinating to me.”
30. “I watch QVC ! It is actually nice because it’s also a convenient way to shop when you’re chronically ill. But normally I try to refrain from buying anything. But it’s calm and doesn’t have too much action to where it won’t let me relax enough to hopefully fall asleep.”
31. “I watch the Game Show Network… mindless fun.”
32. “It may sound crazy because I’m younger than most people who watch the channel, but anything on TV Land! My mom and I have been watching shows that air on there for years, and when I have to sleep on my recliner because of my pain we always have it playing. The shows are so lighthearted and relatable in most cases and is typically always soothing to me.”
33. “Anything HGTV or Food Network – those are my go-to’s.”
34. “I love to watch British TV. You can find so many great British shows on YouTube. It helps me pretend I’m somewhere else, away from the pain and frustration.”
35. “I watch the Hallmark Channel. I think ‘I Love Lucy‘ starts around 2 a.m., maybe 3 a.m.”
36. “I go for any familiar serial show with the same narrator (thank you Discovery Channel and Animal Planet). I can follow the story if sleep is totally out of the question, use it like white noise if I’m able to drift in or out… or fall asleep if I’m lucky!”
37. “‘The Good Doctor,’ ‘Grey’s Anatomy,’ and ‘House MD‘ are shows I always watch. Over and over. The patients on the shows are very relatable. Makes me feel like I’m not so alone with health issues by watching those kinds of shows. It makes me not focus on the pain.”
38. “Last night I had ‘itchsomnia,’ which is crazy making, but it did lead me to rediscovering ‘House MD‘ on Amazon Prime. Although I’ve gotten considerably more squeamish since it was on the air, it was nice to see a group of doctors actually working to cure a person rather than what I/we get, which is a lot of talk about acceptance and managing expectations, LOL.”
39. “Last night I had ‘itchsomnia,’ which is crazy making, but it did lead me to rediscovering ‘House MD‘ on Amazon Prime. Although I’ve gotten considerably more squeamish since it was on the air, it was nice to see a group of doctors actually working to cure a person rather than what I/we get, which is a lot of talk about acceptance and managing expectations, LOL.”
40. “When I have an especially bad day, I re-watch episodes of ‘House MD,’ because if my day hasn’t included some kind of hemorrhage or necrotic skin condition, I feel slightly better off! Some of the symptoms can hit a bit close to home, but usually it gives me a sense of ‘perspective’ i.e. sure, I’m suffering, but I could be dying and I’m not.”
41. “‘Grace and Frankie!’ I’m only 22 but my symptoms are so bad that I often feel a lot older. The show is calming and never fails to make me laugh and the problems they’re having in their 70s make me feel a lot more normal.”
42. “I watch ‘The Middle.’ The portrayal of a typical middle class family with teenage kids and overworked/overstretched parents is so realistic.”
43. “‘Derek!’ It is amazing and touching.”
44. “‘Miss Fisher’s Murder Mysteries.’ An Australian import set in the 20s whose protagonist is a kickass woman private detective ahead of her time and it’s just a delightful, delightful show that never ceases to make me smile. Phryne never gives up and is unapologetically her, living her life on her terms and looking fabulous doing it. That that’s an option is a nice thing to be reminded of in the middle of a bad night or three.”
45. “‘Charmed‘ – I love it even though I’ve seen every episode multiple times. It puts my brain in a better space, it gives amazing comfort because it’s something I share with my mom.”
46. “‘Once Upon a Time‘ or ‘Jane the Virgin‘ – fun, easy and lighthearted enough to be relaxing but interesting enough with enough twists to keep me entertained and stop me from zoning out and keep me distracted from pain.”
47. “I liked ‘Gossip Girl‘ and ‘Once Upon A Time‘ on Netflix for nights when my focus was a bit better because they had pretty good storylines and were also pretty upbeat!”
48. “‘Leverage.’ Found family-slash-Robin Hood humor/banter/quick pacing that literally never made a bad episode in its entire run. They think they’re misfits, good at only one thing and believing they’re alone, but slowly find out they’re so not, and even more, that they’re better together, united in things that others might call weaknesses. The quiet reminder that it’s possible to find happiness and meaning in unexpected places — and unexpected people — in spite of, or perhaps because of, your individuality, and yes, your deficiencies, is important and needed.”
49. “‘Supernatural!’ It’s such an escape from reality and after 13 seasons they still manage to keep their fans happy. There is a lot of comedy mixed in which is fun too.”
50. “Any of the ‘Star Trek‘ series. Even when things look their bleakest, it reminds you of the best aspects of humanity, and gives you some hope that it might be OK. That people could eventually learn to work together toward the best interests of society. They even have some episodes that address disability and mental illness. Even if you are in a really bad place, personally, it can help to restore some hope. And hope is vital to dealing with chronic illness. Plus, I can’t wait for that medical scanner which can just tell me what’s wrong with me, and the technology to fix it!”
51. “‘Doctor Who,’ I forget about my pain.”
52. “If I’m in pain and up late, I need a show that will hold my interest and take my attention away from the pain. If you like sci-fi shows, I suggest ‘Stargate SG1‘ (10 seasons) and ‘Stargate Atlantis‘ (five seasons). Both are on Hulu.”
53. “‘Buffy [the Vampire Slayer]‘, ‘Angel‘ and ‘Doctor Who.’ They all let me escape from my reality (also why I play computer games when I can…).”
54. “My go-to has always been ‘The Twilight Zone‘… Because I can somehow relate to the characters, it takes me to another dimension and helps me ‘escape’ from The EDS/POTS Zone for a while…”
55. “‘Merlin‘ is a great show – it’s fantasy and has a great storyline to follow that keeps you focused on it.”
56. “‘The X-files.’ Because I love aliens and David Duchovny.”
57. “‘Once Upon A Time!’ It helps to get lost in the magic every once in a while!”
58. “‘Shameless‘ – watching people’s lives that are even more fucked up than mine is comforting somehow.”
59. “‘Six Feet Under.’ There’s something therapeutic about watching a family who is in deep pain that makes my life and my pain feel less intense.”
60. “‘Law & Order: SVU.’ There are a million seasons and it’s always on.”
61. “I watch horror movies to make me feel better, because hey, at least I’m not getting possessed by demons or chased by Fred Krueger.”

Faith refers to strong belief or confidence in a person, thing, or concept, often without complete proof or evidence. It also describes loyalty and commitment to a cause or person and can mean a specific system of religious belief, such as the Christian or Jewish faith. In religious contexts, faith is the conviction of the truth of doctrines, the trust in God, or the attitude of inner certainty that responds to a supreme being.

When Depression Challenges Your Faith

Your world, which was once full of brightness and hope, turned into something dark and terrifying.

You assumed the dark clouds would pass and that the storm in your mind would drift away after weeks of rest.

The days passed by and the feelings stayed, leaving traces of past memories and traumatic experiences. The sadness became worse as it covered the times when you knew you should be happy. You were in the middle of the party, but felt left out and alone. You were surrounded by friends, but sleepless nights remained. The chill and fear in your spine haunted you in your dreams. This was not about being “too emotional.” You prayed every single day as melancholy crept through you. You prayed harder; you visited the church often, prayed longer, confessed everything and surrendered all that you had. Yet these things were not enough. You knew it would never be enough.

Depression is a tough battle to conquer, even when faith is present. The mind is wise and can lead a person to think dark thoughts until the renewal of one’s spiritual life becomes less and less important. Depression can leave people feeling so different and isolated that no amount of words can ease their worries. The hands of people who are willing to help them may not matter; thick clouds of hopelessness may blind them from seeing hope and optimism. Sometimes, even faith will not help them to overcome it easily.

These negative thoughts eat up your daily routines. You’re no longer the lively person others used to know. Your church mates convinced you that these feelings were all in your mind; you can conquer it by praying and drawing yourself closer to God. You tried and keep on trying, but still, it comes and it goes and comes back again stronger than before. You became tired, but people should know that your faith is there. You love God and you know he can help you. But depression may never listen to your heart’s desires. The prayers may help you overcome the sadness, but at the end of the day, depression seems to be taking your faith away from you. It is not easy. It will never be.

But like any other darkness, peace will surely come. You realize that depression may challenge your faith and devotion. But the grace of God will come knocking at your door to save you from the pit helplessness. It may not make you feel stronger at the start, but from my experience, embracing your faith can help you conquer the hardest and toughest battle of mind and spirit. I believe there is no love stronger than the love of Jesus. This love can be a stepping stone to finding the light you keep looking for. Faith cannot heal depression alone, but trust in the Lord and yourself and surely, it will gradually go away.

I am a survivor of depression and indeed, faith helped me gain more weapons and shields to fight it, along with the people who helped me get through it. Hope and healing are always there; we just have to find it in our hearts. You can conquer it, because I believe you are God’s greatest warrior. You will always be.

Thoughts About Faith and Mental Health

A healthy mind is a healthy soul.

Mental health and faith can feel like two separate worlds. For many people, they look at life as either spiritual or physical/mental. Mixing the two is like trying to mix steak and Kraft Dinner. They just don’t seem to fit. But this is not healthy, because a healthy mind is a healthy soul.The phrase “mental health” does not appear in the Bible. Yet to ignore our mental health would be a huge mistake in our development as a person.

Love the Lord your God with all your heart, your soul and your mind. Jesus, Matthew 22:37.

Why did Jesus say it this way? He didn’t say, “Love God with your body, your brain, your hand and your foot…” These are body parts and on their own, they are empty of life. By saying “Love God with your heart, soul and mind” he asked each one of us to love God with our very emotions, our thoughts, our dreams and our passions.

Your faith can help you cope with your stress and your pain.

Did you know you can also use your faith to avoid? There are times when I have prayed about my situation rather than talked about it or took the action that I needed to take. Sometimes, our spiritual life can be a way to avoid what we need to do. Rather than taking action, we pray, or we read, or we journal. I highly recommend the book, “Emotionally Healthy Spirituality” by Peter Scazzero. You can find the book at Amazon or at any bookstore. I became a Christian in my teens and some time after I remember having a medical checkup. I don’t remember why I was seeing the doctor, but during the check up he asked me if I was depressed. I lied. I told him I was fine. I lied because I did not want to be a bad example and I thought it was unspiritual to be depressed. I didn’t understand you can’t pray away your mental health.

Yes, I should practice spirituality, but being too spiritual may not be a good thing.

It’s easy to overly spiritualize something like health. Some of us have no difficulty wearing glasses or taking an aspirin, but we draw the line at taking an antidepressant. Sometimes we conclude that if you take a pill for your mind you won’t be yourself anymore. Taking an antidepressant or any other medication won’t make you less of a Christian.

I believe God wants us to love Him with all our heart, mind and soul, but sometimes this can be difficult.

When your mind races, when you are chronically anxious or depressed, or when you hear voices, or when you find yourself continuously focused on your pain or trauma – it makes loving him very, very difficult; maybe even impossible. I believe God won’t judge you for getting the help you need. A healthy mind is a healthy soul. I have experienced depression since I was young. Some seasons of my depression have been particularly crushing and others were not as dark. But each season of depression has taught me more about myself, my family and about life. When someone you know is in the middle of a dark season, please don’t say to them, “Just think of what you are learning.” That’s just not what they need. It can take a while before a person is ready to learn from your experience. Imagine if a friend of yours were facing surgery. It would be unwise to say to them, “Just think of what you are learning!” Be sensitive.

Talking and being vulnerable can change your life.

Sometimes you need your friends, other times you need the help of a professional. Your pastor can be a fantastic resource, but there are times when you need a different kind of help. Should you go to a counselor who might not be a Christian? I have gone to both Christian and non-Christian therapists and I’ve had good and bad experiences with both. Remember that counselors and psychologists have an ethical obligation to respect and give space to our spiritual and religious traditions. It is a personal decision and getting the kind of help that fits who you are is what you want.

Your baggage is not any worse than the next person.

Your baggage is not worse, it’s just different. But if you are hard on yourself about your mistakes and your stuff, you heap shame onto your soul. Shame is toxic to your depression, your anxiety, your trauma or your emotions. Shame is like a set of lenses that become superglued to your soul. They color your world, making it so difficult to speak up, open up and just talk. You sense judgment everywhere and you have no freedom. I believe God wants you to love Him and to love yourself. Don’t ignore your baggage, acknowledge it. But hold onto hope rather than shame. For more about shame, I highly recommend watching this video by Brenee Brown on “Listening to Shame.”

Let yourself be loved – by people, by God and perhaps even by yourself.

Let yourself be loved, despite your pain. Despite your trust issues. And despite your trauma. When we internalize an image of a loving God, that love heals. If we sense a load of punishment, judgment and unworthiness, it will eat away at our mental health and create a negative emotional life filled with shame. If you find it a challenge to experience love, you can pray about it. But if it persists, this is where professional help may be needed.

Love God with your mind by giving it a break.

Your mind, your emotions, your identity and your imagination need more than going to church. Our mind needs a Sabbath. Jesus disappeared a lot. Sometimes he prayed, sometimes he talked, other times he listened and sometimes he just walked. Maybe it’s time to give your mind a break and take it out for a walk?

Not everything your mind does is spiritual.

Some anxiety is a genuine disorder and some of it is just anxiety that will pass. Sure, I need to trust God and let go, but if you have an illness, you need to get some treatment. If anxiety or depression is chronic or crippling, you likely need some treatment. If your anxiety or your depression is more situational (it comes and it goes), you may respond well to prayer, meditation, breathing exercises and physical exercise.

Stand proud.

Faith has a number of mental health benefits: it is a huge coping skill for when you struggle; being involved in your faith will make you less likely to use drugs or become alcohol-dependent; and you might also live longer. If you are a believer, your body will actually respond better to medical treatments. One thing to remember is that having a faith that is rule-bound and self-critical will actually be harmful to your mental health and overall well-being. It is love that heals, not religion alone. Experiencing depression and anxiety have made me more empathetic, more caring and better able to support other people who struggle. I believe God can, and will, use your pain as a way to encourage and support other people. He can take something powerfully negative like trauma and dark, difficult moods and help you to reach others who face similar things.

A church that is sensitive to mental health is a healthy place.

Healthy churches invite people who suffer depression, anxiety or traumas to feel accepted and at home. You may not know what to say — but you can ask “What can I do?” and then listen. You can watch if someone suddenly isolates or becomes gloomy and avoidant.One of the greatest ways I can love God is through the practice of listening to one another. Getting the help that you need won’t make you less of a Christian, less faithful or less human. Your life will open up and you will change in ways you never imagined.

“The Weight of Living,” a song by Bastille, reminds us that we carry, our depression or anxiety or traumas, they do not have to always be this way. We can leave it behind. This post is adapted from a talk I did at my church on faith and mental health. Remember that this and any article on mental health are not a substitute for medical advice or counseling. Please see your doctor and get the help you need for your mind, your body and your soul. I write articles about wellness, leadership, parenting and personal growth.

You are not alone.

Depression and PTSD Make Me Question My Faith

The current thing my doctor is insisting I work on is finding it within myself to believe I am worth loving — by myself, by others, even by God. It seems to be a simple task, right? Not too much to ask of someone. The fact faith and religion has been a huge part of my life for as long as I have been able to remember should even make it an easy thing to do. Correct? After all, what kind of Christian doesn’t have faith that at the very least God loves them? It is the explanation of Christianity in its most basic of forms — “God loves you!”

Yet for me, there is a deep sense of guilt and shame I am feeling right now, the hypocrisy of myself — admitting to myself, to others, that for the 32 years I have been raised in faith, and made it my own, I have never once felt God could love me. Others, yes. Me? No. I feel too worthless, too broken, too sinful, too unlovable. I do not feel God wants me, yet I personally share my faith with others because I am so convinced God can indeed love them, to forgive them for their sins, to help them to endure their trials, to bless them with a hope for a joyous life beyond what the world of today can offer them. Deep in my heart, there is nothing that shakes my faith in the love of God for other people.

There is an illustration in the Gospels of the Bible that talks about sparrows; they were regarded by the people of the day as being of the most little of value. In fact, they were almost worthless. Jesus was telling those he was speaking to that not even a sparrow drops to the ground without his Heavenly Father seeing it, and that as humans, we are more valuable than even many sparrows to God. It is to show that a life, any life — but especially that of a human — is valuable to God, that He cherishes it. No matter who we are, we are worthwhile.

I do not feel I am valuable, though, and when I think of the future I struggle to place myself in it; it is easy to imagine a world where I am not there. While many people fear being replaced or forgotten, one of my wishes is I could be, because then there would be no obligation for me to exist anymore. No one would sad because instead of having died, I would simply not have ever existed. A world without me would not be better or worse off — it would just be.

There are very few people who I truly feel have loved me unconditionally, and I sadly admit there is even a fear I try to hide deep down. I fear my husband — a man who has stood faithfully and tirelessly by my side for more than 15 years, through all the hard times — will one day realize I am not worth it. I fear even he will wake up one day, see me how I see myself and leave. He has never for one second given me the impression he will stop loving me; in fact, he tells me multiple times each and every day that he loves and cherishes me, but I cannot believe I deserve his enduring love. In fact, there are even times when I feel guilt I have him to love me because there are other women out there who deserved to have a man like him fall in love with them more than I ever did.

Flawed. I have made terrible mistakes that led to horrible consequences. I’ve hidden sickening secrets for the greater part of my life. I feel lost and broken, and I don’t know how it is possible for anyone in this world or even (especially) in Heaven could look through my thoughts and feelings and still love me. It seems impossible to ask, impossible to believe in, selfish to expect or to hope for.

The Psalms are full of heart-wrenching poems about feelings of lowliness, guilt, worthlessness, depression, emotional pain, distress and self-loathing, tempered with assurances God loves us no matter what we have done if we are determined to repent. Assurances that he loves us no matter what has happened to us, appreciating, even more, the faith of those that love him despite extra trials they endure. All he wants is to be able to find even just a small bit of good within us.

I am a good person. I can say that with assurance because I know it is true. I have a gift of empathy and compassion; the emotions of others are deeply interesting to me. Helping and healing them is something that is of the deepest importance. There is one thing I know for sure; I am determined to make the lives of others as good as I can. I have an ability to love even those who have hurt me or let me down, and this is something that makes me feel both blessed and cursed at the same time. There is not even anger or hatred towards those who have hurt me physically in the past; I cannot hold a grudge because I do not know what happened to them to make them like they were. Maybe they are just bad people, or maybe bad events turned them that way? I forgive them for their actions to me.

How do I apply this forgiving spirit to myself? I don’t. I feel I can’t. It feels selfish to say that because I am “good” I am worthy of love. I am good because I don’t ever want anyone to feel like I have — like I do. People need someone to care for them unconditionally, they deserve to be loved for who they are. But in saying that I am a good person, I assign that to the logic of my actions. I try my best to behave in a good manner towards others. But I do not feel my soul is good; I cannot believe my worth extends beyond what I can do to try and make the world a better place for others.

And while I know that the Bible assures us time and time again God loves each of us, I question how can God love someone who has no thanks for her life? Who even at times feels ashamed or resentful of her “gifts” of love and compassion? Who has battled with suicidal thoughts since she was 12? Someone who has tried to take her life? Who has self-harmed, showing so little respect for the gift of being a living soul? How can He love someone who tells him she doesn’t believe He loves her? How could even He forgive the things I have done wrong, the secrets I have kept that I fear maybe have caused endless pain to others?

I don’t really know where I am going right now, or how I am going to work on feeling worthy of being loved. Reflecting on how I personally feel when my children say, “You don’t love me,” maybe gives a little insight into how I think God himself feels when I am unwilling to believe that His love is greater than my own heart’s lowliness. The Bible itself even says to remember, “God’s love is greater than our hearts which condemn us” in John I, but my heart condemns me with such insistence it feels unlikely to ever be silenced enough to believe anything else.

If someone else were telling me this, that these rambling emotions were their thoughts and feelings, I would be heartbroken for them. I am heartbroken for myself in some ways, but I am so scared of trying to mend this. I am terrified of becoming selfish or feeling worthy. I am so frightened by the thought I could become self-centered and hedonistic, thinking of myself more than others, expecting more than I deserve.

So can God love me? Am I worthy of being loved by Him, or even by others? That is what I need to try and figure out. But until I learn to love myself, just a little, I feel there is probably no hope I will ever believe truly that anyone can truly love me.

Childhood Trauma Impacts My Faith

( From You ) Sitting in the old, olive green theater seats where I had watched numerous plays as a child, I heard a voice call my name. Looking around at my high school friends, their heads bowed in prayer, I quietly asked what they wanted. They all shook their heads and went back to their prayers. Closing my eyes, I again heard someone call my name. Before I realized it, I was on my feet, responding to the altar call that had followed a very loud and rambunctious youth rally.

I believe on that night God called me to Him. It’s a belief I have always clung to, and in hard moments I’ve reminded myself that God himself called my name. Twenty-one years later, I still believe that, but as more and more repressed memories emerge, I find my faith in the one who called my name to be growing weaker as I also grow weaker and more tired.

On the night I accepted Christ into my life, I knew my life was different than my friends. Their pantries had food in them, their fridges stocked. Their parents bought them clothes and took them to the doctor. As far as I knew they didn’t have to wake their hungover parent up for work in the morning or were never forced to disown a sibling by a parent. I knew my life was different, but I also knew there was something out there that had been watching over me and protecting me until that point.

There was something good out there that had saved me, watched over me and protected me — or so I thought. Something out there had brought the teachers into my life who gave me the belief that I deserved better and could make a future for myself. There was something out there that promised me peace while whispering into my ear that He loved me and I was worthy. On that night, at 17 years old, I accepted Christ into my life.

For 21 years after, my faith was my rock. Life is hard and no matter the problem, I clung to my faith in God. Every uphill battle was a learning experience to grow my faith. Through numerous job lay-offs in the oil and gas industry, my husband and I prayed and believed that God had a plan for us. As my joints grew worse and worse before I was finally diagnosed with Ehler’s-Danlos syndrome, I believed for healing or for a new form of health. Every time I watch our youngest get into the pool, my heart pounding as the memory of her not moving underwater as a toddler raced through my head, I reminded myself that God was with her and would protect her. My faith was solid.

But then my modern life met my childhood. Even though I knew I had a rough upbringing, except for a tiny handful of good memories, I didn’t remember my life prior to 12 years of age. My mom had laughed when she told me that the court-ordered therapist had told her I block out memories. The way she said it made me feel like it was something wrong with me, so I never questioned why I would block out a large part of my life. I was 38 when those memories finally started reappearing and I learned I had blocked the memories not as a flaw, but as protection.

Now I look at my life, in what I thought was God protecting me and realize He was there when I was destroyed. When an adult prayed with me and sang hymns with me as a small child before abusing me, God was there. When one parent told me another one was going to kill us all, God was there. When I was raped, God was there.

And now, in the present day, I sit and listen to a pastor preach peace as every bone within my body is screaming and withering in pain and wonder if God is there. As the memories of being molested and harmed as a child show up without warning, and the childhood torture comes to life within my adult body, I wonder where God is. People cry out for me to trust my Heavenly Father or Daddy God and my heart screams as I struggle to block those words from reaching my ears because of the terror they bring. And then I remember the faces of the two pastors who I finally told the truth and I wonder why God wouldn’t cast me aside like they did. Maybe He already has and if not, maybe He should.

I see God sometimes in the way the memories slowly build day-after-day and I’m able to get help to handle them before it gets too bad. I see God in the fact that He gave me kids and a husband who I want to stay here for when there’s part of my soul that is too tired to keep going. Sometimes I see God giving me a voice for the suffering, a voice I never wanted and I’m too worn to do justice. I see God working to break my faith free from culture and worldly expectations. But then I start shaking, unable to function again because something small sets me off and my faith starts to slip down the rocky slope that tears at my hands and feet.

Most days I wish I could bury my memories once again. If I could dig a deep enough hole inside my mind, the hurt and pain could once again be laid inside. Then I could pick up my life and country club faith and live again. No one would have to know my doubts or be burdened with my care.

God was there. He saw all of the abuse and didn’t stop it. He heard me cry out. He saw my pain. He knew it all, even when I couldn’t remember. My faith is wrecked, but I believe He knew that would happen too, and yet. He still called my name.

Ways to Christian Faith Helps My Mental Health Recovery

For me, living with schizoaffective disorder, post-traumatic stress disorder (PTSD) and generalized anxiety disorder (GAD) is an everyday struggle. Some days are alright, when the demons in my head are neatly tucked away and I can smile and laugh like any other person. Other days the emotional pain is so immense it is physically tangible. On those days, it’s all I can do to get dressed and slump into my armchair. Showering, housework or exercise feel impossible. Once I went five days in a row without showering, too broken to do anything but cry. Most days, though, fall somewhere in between the two extremes. Fighting multiple mental illnesses is exhausting. Like swimming against the current of a raging river, battling a mental illness can seem near hopeless at times. And yet I continue to fight, refusing to give up even when my mind screams at me to do just that. What is my biggest motivation to continue on? My faith in Jesus Christ.

I use my Christian faith to help my mental health recovery in several ways:

Prayer

I pray every day, morning and night and several times in between. I talk to Jesus like he is my best friend and mentor, because in actuality, he is. When my anxiety becomes unbearable, when I am terrified that somehow I will be raped yet again, I pray. I pour out my fears to God and feel a sense of peace fill me in return. Does the anxiety vanish completely? No, but it becomes manageable. It becomes something I can handle with my coping skills. When my depressed mood overwhelms me to the point of suicidal thinking, I pray to God for the strength to carry on. Do the heavens part and a magic wand is waved to take away all my problems? No. Instead I believe God helps me in far less dramatic ways, placing people and events in my life at the right time to help me on my journey of life. For example, when I got out of the psychiatric hospital in March of 2017, I was on the waitlist to get into the intensive outpatient program at my counseling office. Still devastatingly depressed, bordering on suicidal and utterly unequipped to handle the various symptoms of my mental illness, I prayed to God to help me hang on. He did. Within a week of me being out of the hospital, I was accepted into the intensive outpatient program and began learning skills to cope with my mental illness symptoms. Now, a month and a half into the program, I have several skills to turn to when I seem to be falling apart from the inside out. I believe God doesn’t always part seas for us, and instead sometimes our prayers are answered in simple, quiet and effective ways.

Reading the Bible

Reading God’s Word has become a part of my daily routine — as essential to me as brushing my teeth and combing my hair. I wake up in the morning, get a cup of coffee and crawl into my recliner with my Bible in my lap. I read the Old Testament in the morning and before I take my nighttime medicine and go to sleep, I read the New Testament. Why is the Bible so important to my recovery? Because when I have no words of encouragement for myself, I inevitably find some in God’s Word. One morning I was really struggling with feeling like my mental illnesses made me too weak to achieve my dream of becoming a pastor. I happen to read the following passage that morning, “For the sake of Christ, then, I am content with weaknesses, insults, hardships, persecutions and calamities. For when I am weak, then I am strong” (2 Corinthians 12:10). Through God’s Word, I have learned that what seem like my weaknesses can actually make me a stronger person.

Attending Church

Since I turned back to God in October 2016, I have attended church every Sunday, save for the times when I was in the psych hospital. For me, there is something uniquely uplifting about Christian fellowship — something about hearing a church full of people reciting the Lord’s Prayer together, head bowed, hearts open to God. I love everything about attending church. From seeing my friends in the congregation to singing songs of praise from praying to the sermon to Communion. I gain an immeasurable amount of strength from these gatherings with fellow Christians in worship. The congregation’s kind smiles and encouraging words and God’s presence filling the room help me see through my mental illness symptoms to a future of recovery.

How Faith Saved Me From Suicide

( From You ) God was not part of my life for many years before I found myself unable to go on without a miracle. Raised Catholic, I went to church and prayed often growing up. My faith was an everyday part of my life, as necessary as my treasured flip phone was to me throughout high school. Then, with a flash and bang, my faith was decimated. My mom was diagnosed with stage three breast cancer. The doctors gave her six months to live. She hung on for her family for three and a half years, until a couple of months after my 18th birthday. When she died — after I had prayed unceasingly for God to save her life — my faith turned into a bitter hatred at the supernatural being that had taken not just my mother, but the woman who was my best friend. My untreated mental illnesses (schizoaffective disorder, borderline personality disorder (BPD) and post-traumatic stress disorder) combined with grief, prompted me to turn to drugs and alcohol to cope. I abused drugs and alcohol on and off for the next ten years.

Then, life became unlivable.

On September 19, 2016, I found myself standing in front of my dresser, looking in the mirror at a reflection of a girl who had no life in her eyes. I was ready to die. Unable to imagine life without drugs, but unable to imagine life with drugs, I resolved to kill myself.

Then, I felt what can only be described as an instant, pull. Something prompted me to walk out of my fiancé’s and my bedroom, and flatly state to him that I was going to kill myself if someone didn’t help me. The next couple of hours were a blur of tears, terror and confusion, with the instant feeling that I had not wanted this. What made me do this? My fiancé drove me to the psych hospital and I went through the all too familiar and draining intake process. I spent three weeks there, lost in depression and psychosis for the first week, unable to find hope of any kind.

Despairing over the prospect of possibly never improving, I called my dad crying, confessing I still wanted to die. He gently advised me to read the Bible, specifically Proverbs and Psalms, as a source of hope. I scoffed at the notion, having buried my faith and love for God with my mother. Still, after I hung up the phone, my dad’s suggestion would not unglue itself from my mind. The thought, unbidden and unwanted, exploded in my mind. What was so wrong with reading the Bible? I didn’t have an answer. And with that small realization, my harden heart softened immeasurably, and I suddenly believed in God, loved God and knew he would help me achieve recovery from not only my drug and alcohol addiction, but also from my mental illnesses. For the first time in 10 years, I had hope for a future.

God intervened, God saved me from the biggest mistake I could possibly make. I did not have the strength to stay alive, I did not have the strength to get clean and sober and I did not have the strength to continue battling my mental illnesses. But God did. He filled me with not only the strength to do all of those things, but also gave me a unshakable sense of hope and a budding seed of courage. I’m almost eight months clean and sober as I write this article. I am in an intensive outpatient program to learn how to cope with my mental illnesses and to heal from my past traumas of molestation and sexual assault. My faith had become the very essence of my being, my passion and love. I start in a Masters of Divinity program in August of 2017, beginning the journey to become a pastor and share with other people the wondrous grace and hope God gave to me.

The Importance of Faith in Tackling Diseases

Accept what is, let go of what was and have faith in what will be!

Gastroparesis!

First, what it is: Gastroparesis is a terrible stomach disease that can make you feel like you’re having the stomach flu 24 hours a day, seven days a week. You’re constantly battling the symptoms that are changing how you live your life.

Second, let go all of the bad feelings of gastroparesis. A chronic illness like gastroparesis is tough to let go of because its brings never-ending pain, but what gastroparesis doesn’t control is your attitude. You control your attitude. Your attitude changes your direction. Throw away all your anger, frustration and tears out the door. Bring in the positivity!! Look at all the good in your life. All the people who love you and the new person you have become.

Lastly, have faith in what your life will be. Keeping faith in God, your family and your friends will allow you to tackle the difficult symptoms associated with gastroparesis. Faith is having complete trust or confidence in someone or something.

Since diagnosed with gastroparesis, my faith and relationship with God has skyrocketed. I look at the world in a totally different view because of my faith. I realize how important it is to find happiness. Whether that is keeping in touch and developing friendships, enjoying the comfort of my family or being able to try different foods that before had made me sick. Faith is viewed differently for all of us. Think about what you have faith in.

Do you have faith in your doctors to help relieve your pain? Do you have faith in your family and friends to help you through difficult times?

Most importantly, do you have faith in yourself?

Let that sink in.

Having faith in yourself and others allows you to keep moving through life with positivity and perseverance. Faith makes you aware that what happens in life happens for a reason.

The random people you encounter. The things that suddenly affect you. The actions you take. It’s all part of life’s journey.

Life can be one wild ride, but having faith in God, family and people can help you take on whatever life throws at you. It helps you get through each day dealing with gastroparesis or any chronic illness. Now that you know how to accept gastroparesis, let go of it and have faith in what your life will be. The faith you have is going to be the glue that holds your life together.

Balance of Faith and Disability

When you think of the words faith and disability, you may not think they go together. But for me they do. As a baby, I weighed 1 pound 6 ounces (9 ounces after undergoing a hernia surgery.) I was what they called a micro-preemie. I died three times and was brought back each time. I have always had a strong sense of God’s presence in my life.

My relationship with God has always been something very closely personal to me. My church teaches us not to question God’s reasons, and for a long time I never did. That all changed when my sister was diagnosed with type 1 diabetes at 14. Our pediatrician told us that had my mom waited and not insisted she be seen by our doctor right away, it would have been too late. Shortly thereafter, I began to change how I talked with God. I soon realized that God would rather have an honest, frank conversation. And sometimes that means not sugar coating things, which I no longer do. I also realize now that questioning God’s methods is not a bad thing, but instead a human thing. No matter what happens, I believe God is in control.

I am a control freak and the ultimate worrywart. This is something my heart and head never can get on the same page about, no matter how much I attempt to practice it. You would think that I would use it by now, but nope. I have decided to just let it all go by praying and finding constructive ways to let whatever I am feeling at the moment out. Even if I am angry with God in the moment, it never lasts because he never leaves me without a way to figure it out. Especially when I am given a physical challenge that requires more effort than normal. With a disability as complex as CP is, you’re always trying to think of innovative, outside the box ways to do things non-disabled people often take for granted. All the while, society continues to make attempts to fit you in this one size fits all box.

This is where the test of faith comes into play for me — figuring out the delicate balance of how much faith you should put in yourself and in your faith in general. Like the scales of justice, but more on a personal/spiritual level. Which scale should be higher than the other? I honestly believe there is no such thing as a perfect balance.

The only true thing that can be connected to faith and disability, in my opinion, is delicateness in how we treat one another, especially those who are different. Remember respect, equality, and humility. I believe that is where the true balance lies.

Leaders Must Stop Forgetting People With Disabilities

Did you know that an estimated 1 in 4 people have disabilities? It’s time our leaders address people with disabilities equally, instead of last. Unless you are a person with a disability, a family member, loved one, or person who has direct contact with people who have disabilities, you probably do not know this. You may even think people with disabilities “are always going to be taken care of.” That is a direct quote I heard from a candidate in the 2008 presidential election. The minute I heard that, I knew the well-meaning candidate had no clue as to what disability issues are in this century. Most people with disabilities do not want “to be taken care of” — they want a life like yours with employment, love, friendship and real inclusion in their communities. And those who need extra support to achieve that life are finding it harder and harder to receive help.

When I say leaders, I mean elected leaders which include national, state, and local leaders, school board members, school district leaders, city managers and mayors. I also mean nonprofit leaders, executive directors, corporate CEOs, and all clergy who lead various faith-based entities.

In every one of those classes of leaders, people with disabilities are often an afterthought. Usually, this is not intentional. But it happens nonetheless, over and over, to the point it seems in 2020 the world of disabilities is taking one step forward and two steps backward.

Case in point: in the wide Democratic field of candidates, excitement is palpable because candidates are announcing and talking about their disability platforms. While this is good news, these platforms are not receiving as much mainstream publicity as those for the Black, Hispanic and LGBTQ communities, senior citizens, etc. In my opinion, the most genuine political moment came from former candidate Andrew Yang, when he told the world he has a son with autism and praised his wife for the work she does raising him. He acknowledged having a child with a disability, and that raising a child with a significant disability is a job. He stated that “special needs are the new normal” in this country.

But let’s move away from politics to the world of public schools. All the data that has been accumulated since the 1990s shows that including the majority of students with disabilities, including those with significant disabilities, results in not only a much better educational outcome, but a better post-high school outcome. Yet in 2020 it is a constant struggle across this country for families to have their children included with proper support. Proper support means trained educators and staff, and adequate staffing levels.

It also means the very first tenet of inclusion — being welcomed. In 2020, the majority of students with significant disabilities are not welcomed in their home school. I have personally experienced this in my daughter’s journey (she has Down syndrome), and everyone I know in my wide network of friends across the country has experienced this, regardless of where they live, their income, or the color of their skin. This discrimination is based on the ignorance that abounds concerning disabilities. And it also exists because schools have never been properly funded to educate students with disabilities. When IDEA was implemented in 1975, the federal government promised to fund 40 percent of a student’s special education costs. In 2020 they fund less than 20 percent, leaving localities left to pay a difference most cannot. So that sadly goes back to politics.

Now let’s address employment. About 80 percent of youth with significant disabilities are unemployed. Another large portion are underemployed. Not because they want to be sitting at home, but because they are not being properly prepared for the workforce, and because in great part we have a workforce that is afraid or unprepared to employ this untapped resource. There is an over-reliance on “job coaches” which is unsustainable. If employers would realize they can train all employees, and adapt to training those with disabilities as part of their corporate culture, I believe magic would happen. Training would actually improve for all employees. Peer friendships and modeling would organically take place. And the overscheduled, underfunded disability support systems already in place could be used on a grander scale to help more people.

Places of worship are to me the saddest areas of discrimination. Again, my family has experienced this when my daughter was a newborn. The interim priest at the time refused to come see us in the hospital and bless her. Later on, he did not want to baptize her. All my close friends who have children with significant disabilities have experienced discrimination in their place of worship, be it Christian, Jewish or Muslim. There are many families who stopped going to their place of worship, and are sadly missing a rich part of life that can be very comforting and fulfilling.

In 2016, Darren Walker, the CEO of the Ford Foundation said,

“In the same way that I have asked my white friends to step outside their own privileged experience to consider the inequities endured by people of color, I was being held accountable to do the same thing for a group of people I had not fully considered. Moreover, by recognizing my individual privilege and ignorance, I began to clearly perceive the Ford Foundation’s institutional ignorance and privilege as well. It is clear to me that this was a manifestation of the very inequality we were seeking to dismantle, and I am deeply embarrassed by it.”

Mr. Walker was talking about being called on the carpet, so to speak, for ignoring people with disabilities. Mr. Walker’s annual letter to his constituents that year was heard all around nonprofit and some corporate circles. It was called his “mea culpa.” His admission of forgetting those with disabilities was honest and refreshing. That was four years ago.

I pray in this new decade there will be many more admissions, and leadership initiatives in all aspects of life, so people with disabilities can be seen for who they are. They are individuals with gifts and worth, and they are an integral piece of our society’s fabric. One by one, let’s all help open our fellow citizens’ eyes.

Self-Harm and Suicidal Thoughts With My Faith

( From You ) I am a Christian. I read my Bible and try to live my life the way the Bible teaches me to live. I go to church every Sunday and Bible study during the week. I’m raising my daughter to know God, to pray, to go to church.

I’ve also lived with mental illness for as long as I can remember. My depression has been so severe, I’ve self-harmed since I was 7 years old, so for the majority of my life. I have tried to take my life on a couple of occasions. I’ve thought about suicide since I was a teenager, so for more that half of my life. Suicide has always been an option for me. It’s not my first choice, but it’s a choice nonetheless.

How do I reconcile my self-harm and suicidal thoughts with my faith? Am I sinning? Do I need to be placed under church discipline? Do I need to be admonished by the elders? The short answer, in my opinion, is no. I’ve had people quote the Bible to me;

“Your body is the temple of God.”

“Do not cut yourself for the dead.”

”Do everything for the Glory of God.”

”Do not commit murder.”

Yes, my body is the temple of God. Yes, I have cut my body, the temple of God. No, I did not cut myself for the glory of God. Yes, taking my life would be considered murdering myself to some people, although, in my opinion, that’s an overreach.

Do I need to be placed under church discipline for self-harming or for suicidal thoughts? Some people in the church have told me yes, I do need to be punished for what I have done and continue to do. I have been told by people in the church that it is a sin, that because of my scars, I won’t be allowed into heaven. The thoughts, the actions, the obvious lack of faith that I have (because if I had faith I wouldn’t struggle with mental illness) exclude me from heaven.

However, my answer is no. I do not need to be placed under church discipline. No, I do not need to be punished. My mind has tortured me for as long as I can remember. I punish myself enough. I have faith. I believe in God. I repent my sins. I believe Jesus will come again. My mental illness is not a reflection of the level of my faith.

Some churches and some people have a very fundamentalist faith. They have legalistic beliefs. They have lost Jesus’ message of love and compassion. They are heavy on condemnation and low on compassion. They do not walk beside people like Jesus did. They do not preach love. They preach law. It’s hard to see Jesus in these people. It’s hard for christians to see Jesus in these people, so imagine how hard it is for non-christians to see Jesus in these people. This attitude doesn’t help people to heal. This attitude creates new wounds that will need healing. Why should people with mental illness feel further from God while the fundamentalists feel righteous in their closeness to God? Why would anyone want to create a divide between God and someone whose mind is tortured? I’m sorry, but that’s not Christ like! That’s not a Christ I would want to follow.

Mental illness is not new. Mental illness has existed for as long as humans have existed. The labels for these mental illnesses are relatively new. We have since attached labels and diagnoses to these illnesses. The illnesses are not new. It’s more common now with the growth in population and modern day society, but not new. God is not surprised by mental illness. He’s not shocked by mental illness. I have no doubt that it saddens God when I think of suicide or harm myself, but I know God still loves me and I am still worthy (as worthy as anyone else) of that love.

I’m not saying that laws and commandments are not important. They are. Love and compassion and being Christ-like is also important, and I think it’s important to show that side of Christ to everyone, particularly to those who are suffering.

Disability Stereotypes in Faith Communities Can Cause Harm

Throughout the history of religions, there has been a tendentious relationship between disability and sacred texts. In Judaism and Christianity, health conditions have been described as the result of sin, given by God. In Christianity, Jesus is conceptualized as a healer of ailments, a divine being who can cure disability by performing miracles. In many Eastern traditions, which have the concept of Karma, health conditions in this life are perceived as a punishment for wrongs in a previous incarnation. These doctrines set the stage for treatment in houses of worship that is too often marginalizing for disabled people.

Activists like Imani Barbarin have had their own set of troubling experiences around disability and religion. On Twitter, Barbarin elucidated her encounters with Christianity in a series of tweets:

“[A]s I grew older, some little things would come up. Like parents yelling at their kids and pointing to me as to why they didn’t have an excuse. Or people who weren’t too familiar with my family making the assumption that I was some little angel (haha, no). By [and] large, my experience being turned into inspiration porn happened [o]utside of my own church and mostly happened when I would visit others or mostly when I was just in the street minding my business. When I would visit, people would try to get me to be healed by their pastors or if I walked by pro-life evangelicals, they would shout at me, [t]elling me I should be grateful my mom didn’t abort me. Probably what got to me the most was when people would tell me that the reason I wasn’t healed was because I didn’t believe hard enough or have enough faith. That it was my fault for not doing enough to not be disabled.”

I’m going to do this one and I’m going to preface this by saying that many faith traditions have this issue, but I can only speak to my own with Christianity. Also, I used to work for evangelical missionaries and my father still works for the church, so I’m going to be delicate.

Inspiration porn, which is a phrase popularized by the late Australian comedian and disability rights activist, Stella Young, refers to the exploitation of disabled people and their stories for the benefit of nondisabled people. In Barbarin’s account of inspiration porn, other children in the church didn’t have an excuse for misbehaving, because she “had it so much worse” and was still acting polite. The assumption with this genre, however, is that disability is what Young has termed a “Bad Thing,” and that disabled people exist to remind nondisabled people how lucky they are not to be similarly “afflicted.”

The most insidious part of what Barbarin and others have experienced is being prayed over to be cured, and feeling utterly inadequate for not being “right with God” when their disability or illness doesn’t disappear. Barbarin elaborated upon her subjective experience of not feeling like a good enough Christian:

“[Religious people] would have all of these stories about someone they knew who was healed and how faithful they were and how if I really dedicated my life to god, I would be too. This would lead to me crying on my bedroom floor pleading with God to be healed bargaining with him to give [m]e a sign to show me I was worthy. It never happened. When I started working for the church, those instances went into hyperdrive, not in the office, but at the events I would have to go to as a part of my job. Once I was prayed over to be healed 12 times in one day.”

Such feelings of inadequacy begin to eat at the conscience and sometimes even the faith of the disabled believer. Some decide to leave the church altogether after such negative experiences vis-a-vis religion and disability. Other non-disabled people have adopted a fatalistic way of dismissing the concerns of this marginalized community, pronouncing “that’s the way it was written,” to invalidate their experiences. In other words, discrimination and poor treatment need to be accepted because it is God’s will to have a certain lot in life.

The answer to the ostracism many disabled people feel at church is in building an inclusive ministry, which is described by disabilityandfaith.org as “one which enables, empowers and engages all persons within the worshipping community, regardless of ability. This stems from a belief that God has created us as equally-valued people in His image.” This website then quotes Scripture to justify the inclusion of disabled people in the faith community. “‘Let us create man in OUR Image’” (Gen 1:26). The image of God is best reflected in community. Together we live out the mandate of Luke 4:18-21, proclaiming ‘the year of the Lord’s favor’ to everyone.” Such a faith practice will include disabled people in all aspects of religious life and will make them welcome members of the community. This approach emphasizes the healing that occurs with Jesus, not necessarily the curing of ailments. It also works to challenge outdated modes of viewing disability as sin, so that disabled people can feel just as accepted in church as nondisabled people.

Faith in Yorself as Your Superpower When Fighting With Depression

( From You ) There was a time when people believed it was physically impossible for humans to run a mile in less than four minutes. People knew we could get close, but our physiology had limits. Then, in 1954, Roger Bannister did the impossible and beat that limitation. Since then, tens of thousands of people, including high school students, have done what at one time experts believed could not be done. Bannister helped changed the world’s belief about human potential, and our faith in new possibilities gave us new abilities.

Today, many people believe it is mentally impossible for humans to completely conquer depression. People know we can get close, but our psychology has limits. However, in 1977, a man named Eckhart Tolle, who had struggled with long periods of unbearable depression, was up all night in his own misery because he believed he could not live with himself anymore. All of a sudden, the idea of not being able to live with himself sparked an inner clarity that he, and the idea he had of himself, were two things instead of one. He realized he no longer had to carry the burden of the negative thinking because they were external to him. The next morning, he woke up feeling deeply peaceful and never fell back into depression again. Since then, he has worked as a mindfulness teacher, appeared on TV specials with Oprah, written several mindfulness best-sellers and helped millions of people around the world let go of their depression just like he did.

The most important part of this story is that Eckhart Tolle is not special. He is no more special than Roger Bannister was. The only unique feature they shared was their unyielding belief in themselves. The belief many people have of themselves is that they are incapable of letting go of their trauma and they hold on. People may tell themselves things like, “once you’re depressed, you’re always depressed,” “you can’t get rid of 100 percent of your trauma,” “the stigma needs to be removed before you start healing,” and “more research needs to be done to solve the problem.” Let’s challenge these self-defeating statements, recognizing people like Tolle’s ability to transcend the mind.

In fact, people have been realizing this clarity for thousands of years through various mindfulness techniques. Mindfulness doesn’t have to be some complicated ritual with yoga, mantras, chakras and prayers, although those are wonderful tools if they have meaning for you. Instead, the essence of mindfulness is simply resting in the knowledge that thoughts cannot touch you.

This is hard to believe because ever since we were born, we have watched our thoughts constantly. After doing this long enough, there comes a point in our lives where we start to believe that we are these observed thoughts. This belief causes pain because whenever hurtful thoughts arise, we cringe in the same way as when we see someone get seriously injured even though we are separated and completely untouched.

Mindfulness is a tool that reminds you of this separation. It is an exercise that strengthens the space between you and all the noise in your head. This separation provides silence, silence provides peace and peace provides joy. If you practice mindfulness, under no circumstances are you required to remove the noise in your head or even outside your head. Instead, practice simply watching your breath and notice how the nonstop traffic of thought activity flows without reason. Watch without judgment. Watch without resistance. Watch without reacting. And watch with the belief that you can achieve perfect freedom.

Every now and then, a thought, which you label as important or interesting, will carry you away wherever it wants. Eventually, you will notice that you are flying off with it. When this happens, simply return to the space of watching. The more you exercise your power of observing this phenomenon, the weaker thoughts become at dragging you away into their nonsense.

Eventually, I realized that depression is just thought activity, and it doesn’t actually have any power over me other than that which I give it. After making it this far, peace can bloom within you without any effort at all.

Unfortunately, it’s likely that in the beginning, you won’t believe in yourself. That’s OK. You don’t have to believe that you can do it. You just have to believe that you can take the first step. If you can get started and maintain committed to the process, you’re halfway there. Your mind will tell you you’re never going to make it. Just keep practicing. It may even seem like every piece of evidence in the world is telling you, you will fail. Just keep practicing.

Don’t worry about failing once or even a thousand times. Mental health doesn’t have to be some miracle overnight. It can be a million baby steps that start with getting out of bed and making some toast. Then, once you get that far, take another step forward in whatever direction you need. Maybe you take two steps forwards and one step back or three steps back. That’s fine too. Stay the course.

There’s no reason you can’t also try to let go of depression as Tolle did. Try to realize that your thoughts are simply thoughts and no matter how big, scary or violent they get, they cannot actually touch you. Your mind cannot force you to believe its lies. But you must be mindful that it knows your weaknesses and your triggers. It’s very cunning and knows exactly how to make you squeal. You have the power to say no to it. Even if the mind tries to make you believe you have a long-term relationship with depression, that’s just the depression trying to convince you of its awesome power. In truth, it doesn’t take any time to put down a heavy weight or a heavy belief, regardless of how powerful it may seem to be.

A belief can cause a war, create life, save life, end life, destroy life, bless life and change the world. The day you conquer depression could be very much like today. Just like a seed already contains everything it needs to become a mighty tree, you already contain everything you need to be a mighty you. And how much greater are you than a seed? When the mind tries to cloud you with doubt, remember that Eckhart is not special, gifted, talented, blessed or lucky. He is just a normal person like you. And since he did it, you can do it too.

Moments That Restored Our Faith in Humanity

Sometimes it feels like you can’t open a newspaper or log on to social media without being inundated with sad, frustrating stories. It’s so easy to feel a sense of darkness and doom, like there’s no one out there bringing positivity to the world. But that’s just not true!

Every day, people show compassion and love for others with large and small acts of kindness — whether it’s as simple as holding a door for a neighbor, or as life-changing as helping a friend pay their bills during a difficult time. As the late Fred Rogers once said, “When I was a boy and I would see scary things in the news, my mother would say to me, ‘Look for the helpers. You will always find people who are helping.”

No matter what negativity is going on in the world, there are always Good Samaritans out there doing their part to bring a smile to a friend’s (or stranger’s!) face.

We hope these stories will serve as a reminder that, if you look closely, you may find kindness in places you never expected. With 2019 coming to a close, let’s reflect on the moments that made us feel hopeful for the future and grateful for the thoughtful friends and strangers we’ve met.

“The first concert I had to attend with my cane, I was one dollar short on what it would take to get the T-shirt I wanted because they had no credit card machine, and the man and woman sitting next to us overheard and insisted I take their dollar so I could get the shirt. It was so sweet and a little thing to them but huge to me!”

Here what people shared with me:

“I didn’t have the strength in my hands to open something for my 4-year-old niece and she just said, ‘It’s OK Aunty Siani, it doesn’t matter.’”

“The other day my best friend forced me into a rolling cart (she has Ehlers-Danlos syndrome and a thousand issues like I do) as I had my neck brace, not my knee [brace]. We ended up splitting up, and I finally found what I was looking for, barely in my reach, when a couple stopped and asked if I needed help. I’m young, and though I look sick to those that know me, others are quick to judge. These small moments, those are the ones that stay with you.”

“A couple gave up seats on a busy train to my two children who are both autistic. They were getting increasingly upset as was I. It was my fault for messing up the booking. I have fibromyalgia and anxiety. At the moment of their kind gesture, I burst into tears. We’ve had so many travel issues over the years this was a huge deal to me.”

“I had a bad fall outside and couldn’t get up as my legs became useless and a lovely chap came and picked me up off the floor. Angels come in many forms.”

“A dear friend from high school sent me flowers with a lovely note. This while battling breast cancer herself. She calls me her ‘Shero.’ The flowers lasted for weeks, bringing me a smile every day.”

“I was at a rock festival on Saturday night and I misplaced my bank card. Went back Sunday to a totally different area and stage to get set up for the day and asked one of the event helpers where the lost and found was. I told her what happened and where. She asked my name and color of the card. When I told her, she said it is there, I was the one logging in the lost and found stuff last night. Now how crazy is it that I lost it in a totally different area on many many acres of land with like roughly 50,000 people and it all lined up that I asked this lady! Thank you to the Good Samaritan that turned it in.”

“I was living in emergency accommodation in a hostel the past two years, which has deteriorated my health. I’ve just moved into permanent home, the council and social services refused to help me move in any way even though I’m bedbound, more so in the winter. I was extremely lucky that my mum and her husband took time out of their busy schedules to help me move, and get me settled as much as they could. If they hadn’t I don’t know what I would have done.”

“My friend knows that I like to help others. I put out a plea for someone to buy a blanket I had crochet so that I could buy some things for a dog rescue. While everyone else was silent. She spoke up and bought two blankets from me.”

“My friend from middle school reconnected with me through Facebook and found out I am not well. She has made a point to be here for me when no one else is. She brings me my favorite cookies to cheer me up. She makes plans with me to get me out of the house and isn’t embarrassed when I can’t wear anything but sweats and a T-shirt. If I am so unwell that I can’t leave the house, she comes over instead. She texts me through bad pain spells in the middle of the night. She even researched ulcerative colitis and asks me questions about my personal experience so she can understand. These things are not little to me. They mean more than I can ever express with words.”

“We were waiting to be seated at a crowded restaurant when another family walked in with a daughter about my son’s age. My son then got up and offered the girl his seat. The father walked up to me and congratulated me on being an amazing parent to teach my son such manners. I almost cried. I needed that reassurance.”

“A few days ago I was the recipient of a Starbucks pay-it-forward at the drive-through. My total was $24 and they paid the whole thing! I’ve never had that happen before. I paid for the person behind me, but I got off pretty light since theirs was only $5.”

“Tonight at my wife’s transgender support meeting, the other people helped me and asked questions about how they could help someone like me and asked about my illness, etc. Made me drinks and got me food. I had my own waiters tonight. People like those tonight have restored my faith in humankind.”

“My daughter lost her wallet in a town an hour away by leaving it on top of the car putting my grandson in his car seat. A gentleman found it in the middle of a busy intersection and drove all the way to our house the next day to return it to her.”

“We have had a power outage in Kentucky recently for hours. When it was getting dark I left home running an errand of ‘Let’s find dinner at a place with power.’ An anonymous neighbor left a stack of chem lights with a nice fabric bowtie around it at our front door. Thank you whoever you were!”

I Struggle in My Faith With Borderline Personality Disorder

( From You ) I decided to write this after I skipped church for the past three weeks, one of which because of Hurricane Irma, and the others were my choice. But if Irma hadn’t decided to send her wind and rain our way, I still wouldn’t have gone.

I have borderline personality disorder (BPD). I have unstable and intense interpersonal relationships. So, it comes as no surprise that in continuing this pattern, my relationship with God has suffered. My motivation to attend church service has completely dwindled, and now it has become a chore that I often leave unattended to because of my job. I have zero desire to be in the physical building, and much less with the people that sit in the pews.

This is an example of devaluation. This means going from a state of considering a person or thing to be perfect, flawless (idealization), to being riddled with flaws and having no redeeming characteristics. This pattern can be seen in personal relationships, celebrity opinions and beliefs.

Recently, I’ve been going through a tough time in a couple different aspects of my life. My faith has gradually decreased and now, I’d say, it’s almost nonexistent. It’s the age-old story of “Why hast thou forsaken me, God?” But for me and my BPD, it becomes a lack of faith in God and a lack of trust. I have literally told God I hate him.

This was the first time I’ve gotten to this point, but I often vacillate in my faith regarding Christianity. It wasn’t until now that I’ve recently I realized that BPD is the reason why I catastrophize what I’m experiencing which leads me to this complete devaluation of God and Christian belief.

And it’s very likely that two weeks from now, something remarkable will happen in my life which will have me in the “idealization” side of this stressful pattern.

And then something bad will happen and I’ll be right back where I am now.

It’s exhausting and confusing. It brings up feelings of anxiety and depression because I feel like I’m a “bad Christian” or a “fair weather Christian” both of which lead me down a spiral of believing that I’m not good enough and that I am doomed to Hell no matter what.

I must continue to remind myself that all relationships have ups and downs, so it’s natural to have difficulties in a relationship with God. I have to cut myself some slack and allow myself to receive the grace I have already been gifted with, especially when I feel I’m undeserving.

My Faith Comforts Me as I Lose My Hair to Chronic Illness

My hair is falling out and I have to admit, I’m scared. Thinning hair I could handle but falling out? This is just too much.

When my not-so-golden locks became noticeably finer, I embraced that
part of my “healing journey” with a pixie cut. A short hair style I could pull off, but not bald. That’s a hairdo I simply cannot do.

To be fair, I don’t have fully developed bald spots just yet but what I do have is a dramatically receding hairline. My hairline’s retreat occurred so quickly I didn’t even get to say goodbye. One night the thin strands of my bangs packed their bags and fled the scene of of my head. I hoped they were just going on vacation but that was weeks ago and they haven’t returned. In fact, my departed hairline has done just the opposite of reappear. It has enticed more hair follicles to follow.

Like strands of hair to the slaughter, the hair on the tippy-top of my head has fallen right in line with my hairline and frizzled right out. It is as if my hair were being scorched, beginning at the very end of each strand. Without any heat, the strands sizzle and sear until they are so fragile they snap off entirely, leaving behind charred hair debris and a much more exposed scalp. The severe frizzling and falling out of my hair scares me. It petrifies me. I can’t imagine my head without hair.

The thought of a hairless fate for my head taunts me. I have disturbing visions of a vanishing hairline, patches of exposed skin and a tender, vulnerable scalp. I’ve tried to run and hide from my receding hairline by wearing hats and avoiding the mirror but it has been futile. I have been unable to escape my fear.

While I’ve been looking at the receding hairline on my head with fear and concern, God has been looking at the receding trust in my heart. He knows how truly frightened I am of the future. He sees how scared I am by each scorched strand.

But I need not be fearful of what will become of my hair because God already has it planned. I don’t need to know how many strands I’ll have in the future because God already has them counted. As I’ve looked in the mirror I have tried to face my fear by imagining what I might look like bald but even with my most vivid imagination cap securely fastened I can’t picture it. And the good news is I don’t need to.

God has already plotted out every step of my life’s journey according to His will and graciously lifted from me the burden of knowing the future. Whether my hair continues to retreat or miraculously returns with increased thickness and volume, I can rest assured that God is in control. If my health continues to sizzle or if I gain strength and vitality, I trust and know that God is always in control.

Today, with this head of receding hair, is the day the Lord has made and I will rejoice in it, no matter what lies ahead for my locks. Because I trust and believe in the perfect will of God, I can cast off worry and live free of fear. Today, in this balding moment, I can concentrate solely on the goodness and glory of Christ and leave the future of my hair, my health and my heart in the almighty hands of God.

Faith Helps Me Be a Parent to My Children With Special Needs

( From You ) Dear Parent of a Child with Special Needs,

I see you. I see you waking up yet another morning, looking at your calendar to check and see which therapy or doctor’s appointments the day holds. I see you picking up, feeding, changing, holding, helping, sitting up, pushing around, positioning, carrying, cleaning up, taking care of your child in ways you never thought possible. I see your blood pressure rising when you first notice your child has a stuffy nose, remembering the last time and how it ended up. I see you doing all you can for preventative care, with suctions, syringes, nebulizers and more. I see you waking up in the middle of the night to do the same thing — checking to make sure your child is still breathing at a comfortable rate. I see you recording every last ounce of fluid taken in or vomited up, sighing in relief each time a wet diaper appears.

I see you. I see you patiently attempting to get your child to drink and eat enough. I see you trying method after method, day after day, to get your baby to hold their bottle or sip out of a sippy cup. I see you wiping away tears as your little one vomits during a meal. I see you patiently cleaning up and comforting your child all the more. I see you anxiously watching the scale at the doctor appointment, waiting to see a higher number than last time to appear and feeling defeated if it does not.

I see you. I see you going to therapy after therapy appointment in which they each tell you five different things to work on at home in your spare time. I see you smiling, nodding and making a mental note of what point you will try and do this throughout the day. I see you cheering your child on as they attempt to do the same thing they’ve been trying to do for months. I see you wondering if they will ever reach another milestone while continuing to make sure your little one knows you believe they can. I see you blinking back tears as your child screams while the therapist places them in a new contraption or therapeutic suit, all the while assuring you it isn’t hurting your child; it’s just uncomfortable. You’re agreeing, but deep down inside, you’re wondering how they know that to be true. You’re wondering if it’s all worth it. You’re thinking about whether or not, at the end of the day, you should just let your child be himself/herself, instead of pushing them over and over again. But, you continue, because if you don’t, what then?

I see you in the waiting room at one of many doctor appointments. I see you walking in nervously, wondering what news will be given at this one. I see you holding your child tightly as they’re poked, prodded, examined and analyzed. I see you remaining determined to not cry in the doctor’s office as they tell you yet another discouraging part of your child’s diagnosis or lack thereof. I see you jumping each time the phone rings, hoping the results are in from the most recent blood test. I see you checking the calendar to think back on when the test was actually given and when you should receive the news.

I see you. I see you in the grocery store, pushing your child around, hoping no one will stop you to ask his/her age. I see you watching the typically developing child across the aisle, munching on a cookie, pushing things off the shelves and running to and fro. The momma looks frustrated, and keeps asking him to stop. “No!” You’re thinking to yourself. “Don’t tell him to stop. Tell him to keep going!” I see you looking in amazement at all the milestones flippantly being reached around you, and as you do this, wishing for just a second that your child would pick up a cookie, push things off shelves, run away from you. I see you feeling guilty for even thinking this way.

Being a mom of children with special needs is isolating in many ways. It’s hard to find your place in a sense, because in ways, it feels as if your life doesn’t have much in common with anyone. Going to playdates with typically developing children feels awkward (and for those of us who have immune-compromised children, germy); but people without children can be hard to relate to as well. Because my girls don’t have a diagnosis, I haven’t found a support group or fundraising group just yet; but I’m members of many online groups in which I get to interact and bounce off day-to-day normals with other people. I’ve found that many of them, many of us, become bitter and stuck in our own stuff, and if you took a poll (and people were honest), I believe that most would say their faith has worn thin on this journey. I get it. But, I’m here to tell you it was never intended to be that way. In fact, I’m here to encourage you that not only is God with you on this journey; He is the One that is writing it.

I know, I know. This journey has been tough. It’s included a lot of suffering and struggle, and many of you might say that a good God would not allow these moments to have happened. A good God would save His children from any and all suffering, right? Here’s the thing friend: He did. My faith in Christ has been strengthened through this journey with our girls. Now, if you’ve suddenly become turned off by those couple sentences, please stick with me. I’m not writing this from a place of ignorance. Far from it. I not only have one child with special needs, I have two. I know I’m not the only one in this boat, and I’m not asking for a medal, but I just want to make sure it’s clear that if anyone has reason to get discouraged in all this, it could be me. After all, the medical community has been perplexed by our situation. Fraternal twins with the same undiagnosed, quite debilitating, disease? I was once told there was only a 6 percent chance. Many chalk it up as “unfortunate” or “bad luck.” But God.

First off, to be blunt, I don’t want to serve a God I can predict and understand. If I can fathom His doings in my mere humanity, then how is He God? If I could understand His ways, then where would the faith part come in? I believe Christianity is about what God did for me, not what I can do for God. I believe God knows more than we do about watching a child suffer. Yes, being a parent of a child/children with special needs is hard. Yes, there are layers of challenges that build up every day, but I never think there is not a God that controls it all. I do not want to serve a God that isn’t fully sovereign. I want to serve a God that chooses to bring that which is best into my life, even if I cannot understand it at the time. Faith. When I view my children, regardless of their needs, as little ones made in the image of God — not by chance but by His sovereign plans and power — it’s a game-changer. When I view my day to day tasks as worship to the Creator rather than mundane activities of survival, I can find joy. Beyond that, when I remember that, while our bodies are wasting away, (all of us), He is renewing my spirit each and every day, I can find joy even in the hardest moments. Hope. I believe this did not happen by chance. I believe He chose it all in His perfect wisdom, and He did it out of sheer love. A good, good, God. Worthy of my trust and my confidence. Able to carry my loads when it’s just too much. Displaying His strength through our weakness as His megaphone to a bitter, hopeless world. Purposeful. This is why, instead of shaking my fists at the sky in our reality, I can lift my hands in praise. This is not mere positivity. You and I both know that no matter how many times we repeat, “I will be grateful today. I will lean in to happiness and lean away from hurt,” blah, blah, blah, it doesn’t help. Dead, futile words to a hurting heart.

Parent of a child with special needs: I see you. I am you. And, I know it’s hard. You are walking through the unimaginable at all times, many of you with loads much heavier than mine. I cannot compare our journeys, but I believe that my God can meet the needs of both of us. He wants to use this, and He is in control. I believe If He chose this for my child, it is absolutely His best. I allow Him to mold that into my heart.

Parent of a child with special needs: you are so very loved. You are seen. You are cared for; and what you are doing matters. There is purpose in it all, and you are never, ever alone.

HEAL

Psychology heals by addressing the whole person through emotional processing, self-regulation, supportive relationships, and the holistic understanding of biological, psychological, and social factors. Techniques include mindfulness, exercise, healthy habits, and professional help in the form of therapy to process trauma, manage stress, and improve well-being and resilience.

The Difference Between Acknowledging You Need to Heal and Allowing Yourself to Heal

Healing. It is a concept and process that is rarely, if ever, quick and easy. There are some cases where the process is smoother and steadier than others, while in other instances, it can be agonizing, slow and dragging. It can also be draining, both physically and emotionally and comes in many patterns and waves. Sometimes, the physical side of healing can be easier than the emotional aspect and vice versa. Each case and instance of healing is individual and yesterday, as I placed my foot inside a sandal for the first time this season, I reached a significant revelation.

They are sandals that quickly became a favorite of mine after purchasing them early on in the summer season last year. Easy to wear, the style I longed for and even comfortable, I wore them more often than not and they were my fashion fix of the season. Then one early August evening, after spending several hours working feverishly at my laptop, I entered the kitchen to sit at the table and, out of frustration, somehow managed to drop the heavy, wooden kitchen chair on the little toe on my right foot. Surprisingly at first, while I did feel some initial pain, it wasn’t as bad as I would have imagined it would be. Looking back, it may have been the anger and adrenaline pulsing through me as I was tired and frustrated, which probably masked much of the initial pain.

There was little to no pain the rest of that evening and the next day after dressing and putting on those beloved sandals, I started to feel some discomfort. I didn’t think much of it, distracted by my other responsibilities of the day. However, later that day as I was walking through the local library the pain worsened. Attempting to walk became a feat I could barely manage. At first, I couldn’t fathom why I was experiencing a sudden uptake in pain, completely disregarding and even forgetting the prior evening’s events involving my little toe.

Realizing something was inherently wrong even though my toe lacked bruising or really any signs beyond some swelling, I made my way to the urgent care center. An x-ray later, I was told there were no fractures, but I still couldn’t comprehend the amount of pain I experienced. To me, I did not feel “in the clear,” and a sprain did not seem logical to me either. The next week or so, I attempted to traverse through the days as I typically did, but continued to struggle with walking. At first, I believed maybe those sandals were not the best footwear to wear at the time, so I attempted to wear another but still experienced identical pain. The swelling in my toe worsened and so again, I made my way for a medical intervention, this time visiting a local podiatrist.

Two different podiatrist visits and an MRI later and I received a diagnosis: bone marrow edema, indicating a stress fracture unable to be seen through an x-ray. Finally, a diagnosis was achieved, but the actions that followed I am not proud of and to this day, I wish I’d acted differently. Casts, both walking and regular, a boot and crutches were all suggested and recommended to me, but I refused them all. Instead, I continued to walk, wincing in pain, stopping every few steps to braise myself and whimpered through all of it.

Truth be told, the only thing that healed me was the arrival of the colder months and boot season. My favorite pair of boots, rigid, hard and similar to the composition of a walking boot, proved to be my saving grace, when all is said and done. After a week or so in the boots, my pain started to lessen and once again, I was able to walk with minimal to no pain.

Today, the pain is a distant memory, but one that I contemplated yesterday as I slipped my feet into those very sandals. It was a reminder of how slow the process of healing can be, but also how responsible we are for our own healing; it is evidence to me that our healing is our responsibility, alone. We can choose to push through it, as I did through refusing to wear the proper footwear and treatment, or we can compromise and endure the discomfort the healing process may and can bring us.

Healing is not always linear — often times, it is the contrary. Sometimes, we start the healing process and it abruptly stops, or halts over time and then begins again. Sometimes it happens without warning, while other times, it is a conscious effort to begin again. Moments happen where we think we are healed and then realize we are not; this can be after an inciting incident, or happen spontaneously. There have been many cases when I deemed myself “healed,” from certain situations, encounters and personal relationships and then I realized I’d only temporarily anesthetized myself. It’s important to recognize though in saying this, that struggling to heal or needing to begin or stop the process is not a failure; it is a sign we are human. It is a sign that life happens, situations arise, people change, needs shift and our attentions are required in other ways.

At the same time, sometimes we fail to recognize at first just how much we actually have healed through it all, as I did, yesterday. Slipping on those sandals and walking in them sans pain, it was astonishing to me how far I’d come and how through the agonizing last weeks of last summer and fall I managed to heal. The pain is gone and now I look back on that time and realize the choices I made were not the best and hampered my healing, but having the awareness of it is still healing in itself. Being aware and being grateful, is essential to the healing process — or at least for me, it is.

In saying this, I hope that if you are healing, no matter where you are in the midst of it, or even if you have yet to begin the process of it or recently stopped or felt stuck, know that healing is like an ocean; it ebbs and flows, sometimes encountering big waves or feats and other times, it is stagnant or maybe turbulent. Remember that healing is not a race to be run, or a test to be graded; it is a personal process filled with many changes and shifts. One thing though, is true and that is all of our unique abilities to heal in ways that work best for us.

Can’t Heal in a Toxic Environment

Survivors are told they are responsible for their healing. I, as a survivor, say we as a collective world, society and culture are responsible for creating an environment that isn’t traumatized and causes intentional harm. One that isn’t oppressive in the first place.

A plant cannot thrive without the necessary conditions. An experiment was even carried out that showed how a plant responded to being verbally bullied by withering away and dying instead of thriving and growing. Humans are like plants, needing the right conditions to thrive. I don’t believe trauma should be divided into small or big T’s, or abuse into “worse” and “lesser.” This isn’t helpful and only brings shame, and shame becomes toxic and blocks the healing process.

Survivors shouldn’t have to justify their pain or feel they are not worthy of help or support because pain and trauma is being measured. We shouldn’t allow abuse by acting only when it’s reached extreme measures, we should be saying “no” period. Abuse is abuse. We should be supporting all who hurt and bleed not only physically, but also emotionally. It can take years for the psyche to heal, and even then, healing doesn’t mean things will be the same, it means adapting to a new life, managing the pain and triggers and emotions, and the lessening of the struggle and pain. A fulfilling and happy life is possible, but we need to adapt and learn new ways to live and function in life and new skills to help us do that.

COVID-19 was a collective threat and trauma. It took the lives of many and we struggled with all we lost. Yet, sexual abuse and violence, domestic abuse and violence and racial trauma have been pandemics throughout endless history. And in the present, continue to threaten the lives and well-being of so many who have lost their lives to offenders or are driven to end their pain by ending their own lives.

I see adverts encouraging survivors to come forward, and those who struggle with depression not to struggle in silence and to talk. How many times do survivors need to talk? We have been talking, but oppression has silenced us. Society has victim blamed us. Justice never seems served, changes take endless years to occur and when they do, it’s thanks to survivors.

The world thinks they can know pain they have never experienced, as well as judge those who have lived it.

As humans, sometimes we think we know better and know it all until it happens to us.

Survivors don’t need to speak up, the world needs to open their ears to listen, to see change and put it in action. It’s not enough saying, “I’m not a rapist, I’m not an abuser, I’m not racist, misogynistic …” because most of us have been the problem even when we don’t realize it. We need to really challenge ourselves and look within and we need to get angry collectively, not only when things personally affect us or loved ones.

If you really are in support of mental illness, stop shaming, judging, voting for leaders with narcissistic tendencies. Start believing survivors, start listening to them. Fight for equality, fight for justice, fight for the end of cruelty to all humans and animals. Start respecting the environment and world you don’t own and are not entitled to. Stop destroying life and nature and then wondering why things happen. Stop doing this and thinking there will be no consequences.

If we live in a world that doesn’t meet human needs, that isn’t safe or feels safe, do we really think mental illness is just a disease? That suicide is just the result of depression? Depression is a symptom that manifests in a world that can render us to feel helpless and hopeless and alone. The world needs to change if mental illness is to get any better. All these things are injuries to the psyche, and naturally, the psyche will bleed. Sadly, when it’s the psyche, many are left to bleed or told to stop bleeding. You see, struggling is a normal human experience and it’s hard to heal wounds when the environment that caused them doesn’t change.

How Labeling Anxiety Helped Heal

Getting sick is scary. When you don’t know what’s causing your illness and have no way of confronting it, it’s even scarier. My first bout of anxiety occurred when I was 14, though I had no name for it at the time. At first, it was just another Tuesday. I walked home from school, had a snack and then played outside with my dog and horse. As always, it made me ravenous just in time to have dinner with my family, which was always at 5 p.m.

While I would play outside, my brother would be in the front room watching television, my dad would be tending to the garden outside and my mom would be in the kitchen cooking. Then, at dinnertime, my family would gather around the table and discuss each other’s day.

It was 4:30 p.m., but my home was as silent and still as a ghost town. There was no usually-boisterous noise echoing from the front room, no new plants or stacks of weeds in the driveway, no sound of sprinklers satiating plants in the garden, and mysteriously, no sound of pots and pans or the oven humming coming from the kitchen. The only noise I could hear was the sound of my heart beating. As the clock ticked past dinnertime and the sky grew darker, it increased in tempo.

I knew where my mom was. Two weeks earlier, she abandoned my family. So, it wasn’t that I knew where she was, but where she wasn’t, and that was at home, making dinner for her family. Certain uncertainty, if you will.

I didn’t know where my brother and father were either. I hoped they hadn’t followed in my mother’s footsteps and made the impromptu decision to drop the family and run away, too. The rational part of me knew they didn’t leave forever — they were out somewhere else, doing something else, without me. But my mother introduced the distinct, existentially terrifying possibility that, at any moment, the person who is supposed to love you the most in the world will one day change their mind and realize that, actually, they don’t love you and leave you in a skeleton of a house, alone and hungry.

These were the thoughts I harbored as I sat alone at the kitchen table, waiting, hoping, dreaming, that dinner would be served soon. I wanted to hear about my brother’s day at school or my father’s day at work. And, most of all, I yearned to hear my mother’s voice again. Silent tears dripped from my eyes, so I would not disturb the peaceful environment of the kitchen, which I once idolized.

Eventually, 4:30 became 5:30, 5:30 became 6:30, and then 6:30 became 7:30, and there was still no dinner or family in sight. Resigning to this new reality, I moped over to the cupboard, pulled out a jar of peanut butter and proceeded to devour the contents inside.

My dad finally stumbled through the front door at around 8 p.m. Except for this time, he reeked of booze instead of smelling like the fragrant trimmings I remembered. My brother never came home that night at all. Neither had behaved this way before today. But it certainly wasn’t the last time, for them or me; I would continue to worry as I sat home alone without a proper dinner in store for me.

Indeed, this was just another Tuesday, the first of many in this new normal. Once a safe, wholesome routine, it was now a pipe dream, corrupted by the harsh realities of family trauma. And the anxiety that resulted from it.

Decades later, after my marriage ended, these same feelings of worry and fear resurfaced, but with greater intensity. As a result of the fallout of my marriage, I found myself home alone in my big empty house at night, locking the doors and cowering in fear on my couch with only a bottle of wine in hand to quiet my nerves, like that jar of peanut butter back when I was a teenager at home. I couldn’t sleep or think or do anything I used to like to do.

I felt stuck relying on coping mechanisms that were doing nothing to relieve the underlying fear I felt. It was like a slow death, leaving me unable to move forward or be happy. So, I sought out a therapist who put a label on how I felt and diagnosed me with generalized anxiety disorder.

Surprisingly, receiving this diagnosis comforted me because now I knew what name to put on the face of the monster that terrorized my mental health for decades. And now I knew where to begin learning more about the disorder and ultimately how to combat these feelings.

Being an avid reader, I read books about anxiety at night. A repeated theme in these books was the concept of meditation as a treatment for anxiety. No longer willing to feel the way I did, I was open-minded about any treatment that I believed could alleviate my anxiety. These books sent me on a journey to learn to meditate, and I got more than I bargained for.

That was 15 years ago. Not only did my anxiety gradually diminish, but meditation gave me the direction I needed to rebuild my life after my divorce. I became stronger and more independent, cultivated a close relationship with my then young son (now all grown up) and started a business helping others learn meditation as a way to help them heal from anxiety and trauma. In the long run, meditation saved my life and still does every day.

Trauma-Informed Therapy Can Help You Heal

Trauma hurts

Trauma can have a severe effect on a person’s mind. It’s imperative that if you’re facing traumatic experiences, you see a therapist who understands what you’re experiencing emotionally. Rather than working with a psychodynamic therapist, someone who practices trauma-informed therapy may be more adept at treating your symptoms.

Your therapist needs to be an expert in trauma

It’s imperative that you work with a therapist who knows what trauma is so they can help you heal. People who don’t know how to treat trauma survivors aren’t going to be the best at showing them ways to cope with their traumatic experiences. When you see a therapist who specializes in trauma, you’re taking your mental health into your hands and trying to heal. What you’ve been through is real and valid. You won’t have to explain how trauma works to a therapist who specializes in the field.

Survivors of sexual abuse deserve to be heard

When you have survived rape or sexual assault, you have the right to be heard. Your voice matters and working with a therapist who understands survivors is imperative. They will be able to help you work through trauma. They get it more than any other kind of mental health professional. When you step into a therapy session with a trauma-informed therapist (whether that’s online or in your area) you’re meeting with a trauma specialist.

Surviving sexual assault is serious and you may be scared to open up about it. Rest assured, I can tell you that a trauma-informed therapist knows you’re hurting and wants to hear your story. They know not to push you if you are feeling triggered and they want to help you heal. That is their responsibility as a therapist. They have been trained to handle trauma in a way that is productive and effective. No matter how long it takes, they will stick with you, and they believe in your right to a good life.

You survived

Trauma means survival. You went through something awful and made it out the other side. You are resilient. You can bounce back from an something that hurt you deeply, and keep living. Your strength is inspiring to others survivors. Remember that you are strong even when you feel weak. Remember that you are loved even when you feel unlovable. Your therapist is there to support you on your journey to wellness.

Being afraid is normal

It’s natural to be afraid when you’re expressing something that happened to you that is traumatic. What you need to remember is not to let that fear freeze you; keep going. Think of your therapist as a cheerleader. Imagine your counselor as a coach. They want you to work through your pain and feel better. They are patient if they’re good therapists. They believe in you. Even if you don’t believe in yourself, an excellent therapist is going to stay with you and help you through that self-doubt so you can do more than you imagined and live a life where you can acknowledge your pain and move forward. Being in pain is extremely difficult, but you can survive. You were able to make it through the experience, and now you’ve learned just how strong you are inside.

Find a relationship with an excellent therapist

You deserve to work with a mental health professional who you feel comfortable talking with. Your story is a sensitive subject, and you want to feel safe when you’re vulnerable. You have the right to feel comfortable during your session. A trauma informed therapist is a specialist in surviving traumatic events and offers you a unique skill set. Whether you’re working with a therapist online or in person, the goal is the same, to help you heal from something that tried to destroy you. You matter, and you are strong. You survived, and you can get through this. No matter how hard it seems, you are a warrior.

You are not alone.

Time Doesn’t Always Heal

( From You ) Birth mother, birth parent, first mother, biological mother… each woman prefers a certain terminology when speaking about their adoption journey. Regardless of it all….you, the woman who gave birth, you’re a mother.

I was never fond of being called a birth mother — but I was so saddened by the entire experience and feeling like I didn’t have a voice, so just stuck with birth mother. It’s as if I felt guilty taking the title mother… but felt disrespected like I was some baby-making machine. There are not enough stories about birth mothers. Not enough support.

The stories you do hear are fictional stories and the birth mother is usually a young woman who either has challenges with addiction or very young and cannot parent a child.

Then you see the Lifetime channel stories where the birth mothers are the villains. It’s so disgraceful. Birth mothers are strong, selfless, beautiful humans. They give someone the ultimate gift, something they were unable to do… I was able to bless their family with a beautiful baby.

The reason for these stereotypes is because we are shamed into remaining quiet…because society views the parents who adopt the child as a savior.

Not all birth mothers feel this way, but many do. Here is the raw truth of being a birth mother.

Her birthdays are the hardest. The most painful. Waking up from the emergency C-section on that Christmas Eve morning in 2004.

Seeing my daughter in the NICU for the first time, not yet knowing that this first time seeing her would soon be my last. I studied every single inch of her face. I counted her toes and fingers. Held my face gently close to hers so I could try to remember the sound of her breathing.

I named her Faith.

The hospital had given me a birth certificate with the name I gave to her. But that was irrelevant because she would be getting a new birth certificate with her new name and new parents.

I appreciated the fact her new parents agreed to having her middle name be Faith. I really respected them for that. They didn’t have to do that for me.

I left the hospital childless, with a fake birth certificate and the tiny little the hat she wore. I held that hat with me as I slept for months.

I still have that hat, folded away in my dresser. Never washed it. Born at 26 weeks. Holding her… my god was that bittersweet. At this point I agreed to the open adoption, but nothing was set in stone. She was still mine.

I remember weeping to the nurse who handed her to me when I would go see her in the NICU. She comforted me as she knew I was choosing adoption. The entire experience was traumatic. I didn’t want to leave her. Knowing what day I was being discharged was like a countdown, a countdown to a painful reality.

It doesn’t get easier, time does not heal all wounds; maybe for other birth mom’s, but not for my journey. You just learn to put a band aid over your broken heart. You are told to move on, go about your life. I didn’t know how to.

As each birthday passes I think “this is it, the year I am at peace with it all, I can move on with life.”

Her 17th birthday just passed. This year was difficult. Every year is hard, but sometimes hits differently. Each year I’m overcome with so much sadness.

Yes, this is my life and I had an unplanned pregnancy out of wedlock. Yes, I take full responsibility for my choices, yes I was young but I was still an adult…I was 21 years old and in a toxic relationship.

I say all this because no matter what there is going to be those people who are judgmental, insensitive and lacking any empathy. No matter what path I would have chosen, those same people would judge me.

If I chose to parent I would have needed government assistance and other accommodations to get by.

Then I am judged by some who say “I could never give up my baby.” As if she was a piece of trash I threw away. This enrages me, because adoption is not the easy way out. The path I choose was selfless and the most difficult decision I would ever make. It’s always the people who have no idea what life was like at that moment. You can’t win. Damned if you do, dammed if you don’t.

Being a birth mother for me has been a very painful experience. I feel like I live a double life. It is a strange feeling.

I really let the grief consume me… it made me feel so dysfunctional at times over the last 17 years. I really struggled thorough my journey. I struggled to come to terms with what happened, to accept what my reality was. I still struggle with adoption.

Adoption is hard. Open adoption is hard.

Being a birth mother is a feeling like no other, a feeling I wouldn’t want anyone to ever feel. It truly changes you.

Being a birthmother is not something you want to be — you want to be a mother. I never envisioned this.

The feeling of sadness where your heart literally aches — you’re heartbroken. You feel that knot in your throat trying to contain the emotions.

I miss her. I miss everything I lost with her. I feel like I failed so many, not just her.
The adoption agency was a joke in my opinion. Now that I am older, less vulnerable, wiser and more educated — I realized they will say whatever it takes to convince the birth mother her child is better off without her so their clients (potential parents) can have a baby.

They make you think that it will be OK because they glorify open adoption as a choice.

What they don’t tell you is there is nothing set in stone with open adoption. Once you surrender your parental rights, it’s over… that’s it.

You put all your trust and hope in these parents not to do you wrong. You have no rights.

The broken promises, the lack of support and therapy for the birth mother. They hand you a book called “How to say goodbye to your baby” or a book on open adoption, along with some pamphlets. Then they send you on your way. They wish you well and scoot you out the door.

There is this awkward and unusual feeling. Loving my (birth) daughter so much, but I don’t even know who she is. Even saying that out loud pains me deeply. That’s hard. Hard not knowing things a “mother” should know about her daughter. I knew more about her when she was little, when I saw her more than now. That’s what can happen in open adoption. Not by choice; I would love to have continued a close relationship, but as years went on phone calls stopped, visits stopped and getting updates and photos were mostly non-existent. I couldn’t tell you her favorite color, her favorite season, her favorite book or her favorite subject in school. I don’t know her favorite meal, or favorite desert. I couldn’t tell you what she aspires to become in life. I don’t know her favorite holiday, I don’t know her favorite song. I don’t know her favorite movie… so much I don’t know.

They say the baby doesn’t remember being separated…

Yet according to Adoption.org, “Experts have considered separation from a child’s birth parents, even as an infant, a traumatic event. Which means every adopted child will experience early trauma in at least one form. Everything the child had been used to, even in utero, the sights, sounds, and smells are gone.”

I was looking at old photos of my (birth) daughter. I came across a few photos— these photos you see me giving a forced smile. I was miserable. These pictures she was still just a newborn. It was too soon to be watching another woman and man holding her. It felt wrong, unnatural… I can literally still feel the pain I was experiencing in that very moment. I questioned if open adoption was right for me. Every time I saw and visited her, it was like opening up that wound, over and over again… never healing. Every visit was a trigger. I had to stay involved. I didn’t want to lose her again. I wanted her to know who I was. I learned to become numb to the pain over the years.

In these photos I was only about six weeks postpartum. Of course I wanted to see my (birth) daughter, but it was very uncomfortable. I was depressed, mourning my child, still healing from the c-section, still binding my breasts to help stop milk supply, my hormones were raging, I was experiencing postpartum depression along with everything else.

I know under all the hurt, sadness, and pain… that I did what was best. I wanted her to have a beautiful life.

To all the birth mother’s who are still in pain — and even to those who are at peace.

You are amazing, don’t ever forget that.

Heal From PTSD

( From You ) I was a relatively new member at a small church in Atlanta when I was grieving a loss. Over the previous two years I had faced mental health challenges, and as a single mother through donor insemination, I not did have a partner to help out or rely on. I had to utilize foster care and eventually place my daughter for adoption.

Most Sundays, some of the congregation would go out to dinner after services. I was invited along to dinner one night; reluctantly I went, but I ended up having a fairly good time. While at dinner a woman approached me. I later learned that she was an adoptive mother. She offered to come over and read her book at my house. Well, I thought, this was strange. Why would she want to read her book at my house? She was not offering to read her book to me. I did not know what to make of this offer, but she seemed to need somewhere to read her book, so I said OK.

The next week she showed up. She sat in my living room and read her book. That day I got out of bed. The next time she came I did some dishes. She came again and I did some laundry. She just kept showing up. I had given up on life, but she just kept showing up for me. The reality was she was not able to say anything that would have made me feel any better. No one knew what to say to me. This was not even a casserole situation. Everyone else stayed away.

She made all the difference in the world in those early days after losing my daughter. I am so grateful for her presence. We eventually began doing chores together as I prepared to sell my house. She even sat with me as I cleaned out my daughter’s bedroom. It was an unbearable process that brutalized me at my core. I cannot quantify what an impact she had on me. Sometimes there are no words, and we just need to be present for each other.

When I do public speaking, people often ask me how they can help a loved one. I tell them this story. How she showed up for me in the absence of words or actions. Sometimes you just need to go read your book in their living room and the rest will come.

My new friend and I are now old friends. You can now find us at the IHOP on Saturday mornings sharing coffee and showing up for each other.

Books That Have Helped Childhood Abuse Survivors Heal

If you grew up experiencing child abuse, oftentimes it affects you long into adulthood. Maybe you hear yourself repeating words to yourself that you heard in your abusive upbringing. Maybe your emotional trauma manifests physically in the form of chronic headaches, pain or flashbacks. Or maybe you struggle to find healthy coping mechanisms to handle the emotional pain.

It’s at times like these that books may come in handy.

1. “Matilda” by Roald Dahl

“I first read it in third grade and it’s been my book since. My story aligned with Matilda’s nearly perfectly and before I got my happy ending, it gave me hope there would be one eventually. It’s been almost a year now since I was adopted by my teacher of eight years.”

“It made me not so alone, as I always felt like the outcast in my family growing up. [I felt like] the child no one wanted around. And like Matilda, my gifts were seen as weaknesses or overlooked completely. It also gave me hope that things could one day get better, and that I could have a loving family of my own. And I have that now.”

2. “The Body Keeps the Score” by Bessel van der Kolk

“It helped explain why PTSD symptoms can have such strong physical manifestations and how somatic therapies are so important to healing.”

3. “The Shack” by William P. Young

“The Shack. I’ve struggled with why God would allow such a thing to happen, but this book challenges my anger and I broke down crying when I finished it. I’ve read it several times since.”

4. “A Child Called It” by Dave Pelzer

“It was hard to read, and I definitely skipped some parts, but it helped me to understand I was suffering from abuse too, and I knew that believing it was abuse was a radical idea for me then. It literally changed everything for me to know I wasn’t alone, but I needed to get help from someone who wouldn’t jeopardize my safety, either. It turned the tables on my abusers and made me feel like a hero.”

5. “The Hunger Games” Trilogy by Suzanne Collins

“The ‘Hunger Games’ books. Especially in the last book in the last pages where she says how there will be days that you will lapse, but you will come back from it and still love your loved ones. Also her description of being pregnant. I could relate to that as a sexual abuse survivor — being pregnant wasn’t always magical.”

6. “A Series of Unfortunate Events” by Lemony Snicket

“Violet, Klaus and Sunny went through hell and back in every book, but no matter what, they powered through their situation and came out alive on the other side, which was always a super motivating message to me despite the grim subject matter. Gave me hope that I still had the power to get through just about any stressful situation thrown my way.”

7. “My Sweet Audrina” by V.C. Andrews

“‘My Sweet Audrina’ and then other V.C. Andrews books helped pre-teen me feel less alone as a victim of multiple types of abuse and helped me discover that having an extremely screwed up family was common enough that stories are based off it. Decades later, I discovered my teen reading those books and was told it was in order to better understand my experiences. I would recommend to young adults for these same reasons.”

8. “She’s Come Undone” by Wally Lamb

“So many little things in it that tell me I’m not alone. It’s rather soothing for me. I’ve read it no less than 50 times.”

9. “Will I Ever Be Good Enough?” by Karyl McBride

“Was a book about being raised by a narcissistic mother. Was an amazing book that helped me through my healing of child abuse and rejection.”

10. “Blood and Chocolate” by Annette Curtis Klause

“I identified heavily with the main character Vivian, whose pack is in shambles after the death of her father, the once-Alpha. I read it while I was in foster care, and I honestly credit this book with saving my life. It dealt with family dynamics, relationships, internal conflicts and low-key depression and suicide. But in the end it’s hopeful and full of opportunity.”

11. “All Out of Pretty” by Ingrid Palmer

“It was a beautiful story about a girl having to go through homelessness because her mom [was taking] drugs. My mother left me alone a lot when I was little when my dad was in the service. I had to take care of my brother, so I didn’t get to be a kid.”

12. “Eleanor” by Jason Gurley

“You get to see all the viewpoints of mental health within a family and I found myself in each of them. So, so good, and such an insight into where things went wrong.”

12. “Eleanor” by Jason Gurley

“You get to see all the viewpoints of mental health within a family and I found myself in each of them. So, so good, and such an insight into where things went wrong.”

14. “The Bone Coven Chronicles” by Jenna Wolfhart

“Fearless, daring girl takes control of her own destiny. Made it easier to deal with everyday life.”

15. The Bible ( Actually First )

“The Holy Bible. [I believe] it addresses every problem we have in life. Jesus healed and loved unconditionally.”

How Art Helped Me Heal

( From You ) Part One

The biographies of artists and of their works are as curious to me as their creations. What compelled them to pay attention to their creativity? Why did they choose to create a particular piece? How did their creative pursuits change the lives of others? In what historical context did their art make an impact? These multi-layered stories transcend time and space by creating heartfelt connections between the viewer and the artist, a connection that is equally as fascinating to me as the aesthetic value of their work.

Art has inspired and invigorated all aspects of my life: as a child, a friend, an elementary school teacher, an activist, an art museum educator, but primarily as a daughter. From a young age, my mother Nina would take me to shows, musicals and exhibitions in our hometown of Manhattan. She encouraged me to keep drawing at home when elementary school journals required “less illustrations and more words, please.” For a short stint in elementary school, I attended an Isadora Duncan dance/ballet school near Carnegie Hall. The teachers were kind enough to end that thundering period, for my sake as well as theirs, then moved me to a progressive, interpretive jazz dance class on the Upper West Side. I am immensely grateful in this age of social media that there are no photos commemorating that period. Think rainbow colors, sparkly leg warmers and purple tights.

Tickets to “The Nutcracker” at Lincoln Center were a winter holiday essential. George Balanchine, Patricia McBride, Rudolph Nureyev, Mikhail Baryshnikov, Pavarotti and Leonard Bernstein were the only names that could lure our whole family to watch TV in unison. We saw “Les Miserables” twice in Manhattan and again in London, because who could see it once? During my senior year in high school we started purchasing our theater tickets exclusively from Broadway Cares/Equity Fights AIDS. After college, she didn’t really mind when I got a Keith Haring tattoo on my ankle. In part because she knew I could wear pants or stockings to cover it up when necessary, but mostly because she understood why her straight, art-loving daughter was working in the Philadelphia LGBT community to fight AIDS and homophobia.

We walked through Central Park beneath “The Gates” to the Metropolitan Museum of Art to dine in the Trustee Dining Room, not so much for the food, but to see “The Gates” from above. We attended the Neue Gallerie upon its opening and wept in front of Klimt and Schiele. Whenever one of us would see an exhibit without the other, inevitably we left shlepping two copies of the hard cover exhibition catalogs. Those catalogues serve as an auto-biographical timeline of my obsession with different artists. Monet was my first obsession and love. Then Matisse and Chagall, followed by a brief period of infatuation with Lichtenstien, then Giacometti, Klee, Morandi, Georgia O’Keefe, Dora Marr and Francois Gilot, Jackson Pollack, Lee Krasner, Toulouse Lautrec, Keith Haring and Frida Kahlo.

At the top of the my list sits Van Gogh.

In the fall of 2003, I took a trip to the Netherlands and France, with an itinerary devoted to walking in Van Gogh’s footsteps. While others questioned me for choosing this as a dream vacation, only my mother could appreciate the rationale and spiritual implication for this itinerary. She understood my obsession, because she made the pilgrimage to the south of France herself several years earlier.

Time has taken a toll on my mother’s physical strength, but not her intellect, beauty or spirit. Even if we cannot attend performances and exhibits together, we still converse endlessly about the arts: the frustrating and rewarding process of creating; choices of subject matter, colors, medium and materials; exhibits; costumes; great actors and writers; paintings; couture fashion; and new discoveries about the old masters.

As a daughter, I can only make an assumption about which of my life experiences my mother holds in the highest regard. If I were to guess, it was the supreme moment of privilege I had in 2012. I was standing completely alone in a small gallery space with Van Gogh’s 1890 Almond Blossom painting. The Van Gogh Up Close exhibit had not yet opened to the public at the Philadelphia Museum of Art, where I had been hired as a Museum Educator. It was a rare, private moment to be alone with an art world treasure. The painting was made with love, and perhaps hope, by Vincent for his brother Theo to celebrate the birth of Theo’s son, appropriately named Vincent. Like my mom, Theo was a loyal supporter of his brother’s artistic pursuits. Once more, I carried home two hard cover exhibition catalogs.

Part Two

In October of 2014, I was injured and sustained a fractured skull, a mild traumatic brain injury and PTSD. One day I was a confident, energetic, intellectual woman, an active teacher, thoughtful friend and endurance athlete, and in an instant I became a stranger in my own skin. I was incapable of functioning, fatigued, and limited by physical pain and cognitive symptoms that have since forced me to live in a quiet, carefully planned, slow-moving, small world. My neuro-optometric system, the frontal lobe, along with other neurological circuits, were impacted by a blow to my face, head and cervical spine. I lost my ability to multitask, to remember details, to organize, to navigate busy visual environments, to drive, to juggle the art of walking and talking at the same time, to follow multiple conversations in social situations and formulate coherent thoughts due to extreme cognitive fatigue.

Reading was impossible; television and computer screens were intolerable. Even following a story on a pod cast was exhausting. I slept for 12-14 hours a day and struggled with incredible migraines, nausea, balance issues, light sensitivity and tinnitus. I could thankfully sit and flip through pages from my collection of museum exhibition catalogs. Staring at the images of paintings brought me comfort and a connection to beauty.

Several months of vestibular therapy, neurofeedback and vision therapy passed, and I mastered the series of exercises prescribed by my treatment team. These therapies were initially exhausting and terribly painful. My first neuro-optometric doctor recommended doing the vision exercises with a blue vellum filter at bedtime, so that I could fall asleep immediately afterward. These exercises were tedious, induced headaches, fatigue and nausea, but were necessary for retraining my binocular focus, visual tracking and saccadic eye movements.

When I mastered the vision therapies, there were no additional levels of books available to challenge me and the doctor dismissed me as her patient. There was simply no more she could do for me. But none of these exercises could be applied to the real world. In the real world, your neuro-optometirc system works on a much larger scale and in much busier environments with a wide scope of external stimulation. Imagine what it takes for the brain to organize and process driving, grocery shopping, going out to eat with a group of friends in a loud restaurant, triathlon racing, teaching a group of 30 students, hosting a fundraiser, or attending a blockbuster museum exhibit?

Take the museum exhibit as one example. Such an activity includes tracking moving bodies, adjusting to a variety of lights and sounds, visually scanning and processing parts of a painting, judging your distance from a another person or group, navigating crowds while climbing stairs or riding escalators, walking and processing while listening to an audio, reading and processing the curators notes stenciled on the wall, comparing two or three paintings, and organizing your thoughts, reactions and memories about the art work, navigating the exhibit space for prime viewing without disturbing another visitor’s viewing.

Now add a friend! You might engage in quiet conversation, follow their eyes, contemplate their reactions and remarks, look back and forth at a piece of work while ignoring the people passing in front of you while your eyes dart back and forth to your companion. Our brains are sorting, processing, making connections and engaging all at once!

My initial vision therapies improved my abilities to the degree that I could start reading texts with large font, with the blue vellum shield for several minutes and then gradually longer periods. However, the training exercises I had mastered in the privacy of my home would never get me back to a museum or a classroom setting, and neither would the routine vestibular therapy exercise conducted in a quiet setting, with the guidance of support therapists.

One day at home while journaling it occurred to me: I could start drawing designs in my journals on a larger scale to mimic the vision therapy exercises to further retrain my eyes and strengthen new neuro-pathways. I began creating more difficult exercises by inventing drawings and what seemed at the time to be complicated designs. This is how my artistic medicine walk began. I moved my dusty drawing table to the dining room where there was extended daylight and began my own form of visual and emotional art therapy.

My doctors and therapists were quite surprised at the rate of progress my neuro-optometric system made on account of the drawing at home. The evidence lies in the progression of the complexity in the designs and colors I created. Once I reached a plateau where I could create something on my own without inducing symptoms, I incrementally added more details and colors to the designs and began posting them on Facebook. The led to more communication with the friends I missed seeing in person, and I began to ask them to give me “assignments” to create personalized illustrations.

Creating illustrations for my friends came very slowly, and required increased levels of executive functioning and therefore more rest and meditation during the process. I could only draw in very short spurts. My executive functioning skills were challenged by researching botanicals, sketching on graph paper to organize layouts, selecting colors, developing spatial relationships and patterns on the page. Intermittent meditation breaks and breathing exercises became part of the process to calm my aggravated symptoms. My brain was rewiring and its battery faded quickly with tasks that were once effortless.

The singular focus of drawing and meditating, in the quiet of my home, cultivated a connection with something intuitive and creative that surpassed the physical realm of bodily sensations. Drawing and meditating became an intentional distraction from the pain, especially the migraines associated with the brain injury. The art felt as though it was pouring out of me from a divine place and healing my broken heart. Creating art for my loved ones both calmed my overactive sympathetic nervous system and elevated my mood, much like meditation and prayer. Today I look at certain pieces and cannot believe they came from me.

I have attempted a few exhibits at the Philadelphia Museum of Art with help from patient and humorous friends. With the encouragement of another artist, I submitted my work to juried local shows at the Philadelphia Sketch Club. I was surprised and thrilled in the fall of 2016 and the spring of 2017, when two of my paintings were accepted into Phillustration8 and The Art of the Flower. Attending the reception of each show with friends was very humbling, and I only wish my mother was well enough to be there with me.

Epilogue

Several years ago, my mom left her beloved home in Manhattan to relocate to Philadelphia to be closer to her daughters and two grandchildren. Downsizing a lifetime in one residence requires making piles of what to keep, what to throw away and what to give away. Some time after her move to Philly, my mother brought me a thoughtfully packed tall, heavy box. Inside was her vast collection of member’s bulletins from the Metropolitan Museum of Art, acquired over more than two decades.

She had archived and packed my sketchbooks from elementary, middle and high school, as well as a six-foot long ink scroll illustration I made in high school depicting a diverse queue of people outside a NYC nightclub my friends and I frequented, aptly named The Underground. She always knew art was meant to be my path to happiness. This past Christmas, I gave my mom a framed print of one of the illustrations which helped me heal: the “Iris for Alex” illustration, made for my loving friend Alex. Mommy told me she can’t stop staring at it.

Heal After the Emotional Abuse of Gaslighting

Apparently, gaslighting has become the new “thing” in popular psychology circles. We see article after article warning of the dangers of gaslighting and how to spot a gaslighter. I have written a few such articles myself.

Is it time for another? I think so. Now that more people know about gaslighting, they need to know how to heal after the experience, as they would after any kind of emotional abuse.

Because that’s what gaslighting is — emotional abuse. But it’s a specific kind of emotional abuse. In gaslighting, one person in a relationship (romantic, familial or friendship) denies the other’s perception of reality and works to convince the victim that they are the “crazy” one in the relationship. As in other forms of emotional abuse, the gaslighter may try to isolate the victim from friends and relatives, give intermittent reinforcement (insincere apologies) that draw the victim back into the relationship, or denigrate the person with insults.

But the heart of gaslighting is that denial of the other person’s reality. The abuser says, in effect: “You can’t trust your own feelings. My view of the world is accurate and yours isn’t. You’re ‘crazy.’” Of course, the gaslighter may also use the familiar techniques of emotional abuse as well: isolation, insults, projection and belittling, but gaslighting is unique because the perpetrator distorts a person’s world view, sense of self-worth and belief in themselves.

Healing from gaslighting is not easy, but it can be done. Here is some advice from me, a person who was a victim of gaslighting but is now healing.

1. Get as far away from the gaslighter as you can.

Yes, this may mean cutting off contact with a family member, if that’s who is doing the gaslighting. It may mean leaving town. It does mean making a sincere and lasting emotional break.

2. Do not maintain contact with the gaslighter.

You may think that once you have broken free from the gaslighter, they can do no further harm. This is just an invitation to more emotional battering.

3. Name the abuse.

Say to yourself — and possibly to a trusted person: “This was gaslighting. I was emotionally abused and tricked into thinking I was ‘crazy.’ My worldview was denied and my thoughts and emotions were said to be invalid.”

4. Feel the feelings.

It may be some time before you can admit to or even experience the emotions that gaslighting brings. Your first reaction may be relief (“at least I’m out of that!”), but there may be years of anger, frustration, fear and rage lurking behind that. It may take work to surface those feelings, feel them and recognize they are valid.

5. Get some help.

This can be a therapist who specializes in treating victims of emotional abuse, or it can be a supportive friend, family member or religious counselor. It should be someone who can listen nonjudgmentally, validate your perceptions of reality and sympathize with your situation.

6. Do not try to get revenge.

This is just another way of reconnecting with your gaslighter. It gives the person another opportunity to “prove” you are “crazy.”

7. Develop new relationships.

It may seem like there is no one in your world who will understand and be supportive. For a while, you may not be able to trust enough to have another close friend or lover. You may have a lot of healing to do first. But remember that gaslighters are in the minority; most people don’t do that to people they profess to care about.

8. Give it time.

It may take years to fully get over the experience. I know it did for me. Maybe don’t go directly into a rebound relationship. You need time and space to work through your feelings and rebuild your perception of reality.

Just know that gaslighting doesn’t have to be a way of life. It can end when you gather the strength to break away from it. You can heal and take back what you know to be true — that you are a person who is worthy of love. Your perceptions and feelings are valid. You don’t have to live by someone else’s view of what is real. You are not “crazy.”

Pole Dancing Lessons Can Help Heal From Sexual Assault

( From You ) A few years ago, I went through what no person ever wants to go through, but unfortunately is something a lot of people endure: sexual assault. It didn’t happen like it does in movies, and honestly, if I look back on it, it actually feels surreal. It took a long time for me to process what happened, it wasn’t instant for me. I didn’t go home later and break down, it took about six to seven months before it sunk in. I pushed that memory so far down so quickly that it took a long time for me to openly admit it happened.

Once I did, though, I lost all self-confidence, I felt dirty and I hated myself for not seeing it coming and not reacting how I thought I would. I refused to go on dates, I even refused to talk about sex with anyone. I had disassociated with myself, and I couldn’t stand looking at myself in the mirror. I thought I was never going to overcome it, that the person who did it robbed me of my dignity. I could feel myself getting stuck in this never-ending circle of just reliving the memory and hating myself more. So, I thought of trying something new to get myself out the house to see if it would build up my self-confidence.

Pole dancing is something I’d always wanted to try, but never had the courage to. I always thought the way people would pull off tricks on the pole and do a freestyle dance was incredible because you need so much strength and confidence to do it. I found a studio online that had amazing reviews and just threw myself into it before I’d start overthinking it too much. The feeling I had after my first class was indescribable, I knew I had to keep coming back. And I did. Every class I took, I could feel my self-confidence growing, the encouragement and support I got from my trainers and other people in class was pushing me to keep going. Each time I succeeded in something new was another triumph for me, I felt on top of the world.

But best of all, I fell in love with my body again. I no longer felt dirty, I no longer hated myself, I no longer felt the need to hide away from people and feel ashamed. I had this new kind of love for myself that was so strong it made me look at what happened to me in a new light. It made me realize I am able to overcome such an awful memory and still live my life. It made me realize I wouldn’t let it ruin me. Instead, I’d let it make me stronger.

Unfortunately, there’s still a large stigma around pole, and I think it’s ridiculous. There isn’t any other thing in this world that has built my self-confidence the way pole lessons have. I’ve found that you just get so lost in what you’re doing, it takes you to a different place mentally. I learned how to love every part of myself because of pole. I learned how to let go of anything that was plaguing my mind every time I would grab hold of a pole at the start of a lesson. The atmosphere being around such supportive people all enjoying the same thing and all encouraging each other was so uplifting.

The best part, though? I learned how to love myself again, and it feels amazing.

Things Childhood Trauma Survivors Need in Order to Heal

I spent many years absorbing the blame for my abusive family, and exhausted every possible avenue of attempting to “get along” with them. When I finally went no contact, it took another 10 years to feel safe enough to fully embrace my past and grieve. Even though I thought I had done quite a bit of work along the way, it has taken an entire lifetime for me to come to terms with certain aspects of the abuse. Some memories were locked away, some were buried under misplaced guilt and shame. Some were minimized so much, it seemed almost normal. I was fortunate in the sense that most of my adult years were spent acknowledging that the events in my childhood were not right, and I went no contact even before I fully understood how important it was to do so. I just knew I needed to do it for my own sanity. But for me, it’s far from over, and in many ways, I feel I am just beginning the work.

Healing from childhood trauma is possible, but survivors need the right environment. Often, it is not until a child is fully grown and far removed from their toxic past that they have an opportunity to deal with the fallout. Some people never get to escape their abuse, and some people never get to a place where they feel safe enough to do the hard work of healing.

Well-meaning friends and loved ones who want to support survivors often end up doing more harm than good when they don’t first educate themselves on the effects of trauma. Pushing survivors into “forgiving” their abusers or telling them to “get over it” are some of the most common mistakes. Based on my personal experience as well as the journeys of many other survivors, here is a list of five things trauma survivors need in order to heal. By no means is it a complete list, but for those who seek to support their loved one, it’s a good place to start.

1. Distance from toxic people.

First and foremost, survivors of trauma need to get far away from anyone who creates stress and disharmony in their present environment. No other healing can take place until and unless the current environment is free from people who lie, cheat, manipulate, blame, rage or show poor impulse control. Opening up old wounds will only magnify the toxicity that is in the present. For many, no contact is the way to go, but not everyone can do that. One of the most important skills a survivor needs to learn is to remove themselves from anyone who stresses them out, and to do it without apology.

2. A quiet, calm environment.

There is a war raging inside the brain of a trauma survivor, and many struggle with PTSD or complex PTSD. Trauma survivors can easily startle from loud sounds or overly excited energy around them. Even a positive, but chaotic environment, such as a sports game or being around children who are playing, can cause extreme distress for many. Noise feels like static in the brain, and can quickly overwhelm someone dealing with trauma. A calm environment is crucial to feel safe. Some studies show that trauma survivors need up to two hours a day of total silence to decompress and recalibrate.

3. Gentle activity.

It is well known that exercise has many positive health benefits. For someone dealing with trauma, activity is an important part of the healing process, but it has to be the right kind of activity. Too often, competitive sports teams or other high-impact activities are counter-productive, and pushing a traumatized child to achieve in sports can be re-traumatizing. If, say, a survivor has a “rageaholic” father, the coach yelling from the sidelines will do more harm than good. Activity needs to be motivated by what feels good to the survivor, not what feels like a punishment. Individual, “personal best” sports, like swimming, can feel good, or activities that encourage the mind-body connection, such as yoga, are often preferred. The survivor must feel that she is in control of her own body and her experience. For trauma survivors, getting reacquainted with, and allowing them to choose for themselves what feels good to their bodies is an important step.

4. Safety.

Trauma survivors are often dissociated or detached from their feelings as a coping mechanism that protected them from extreme terror. It is important for a survivor to decide for themselves what feels safe. It is equally important for any supporters in their environment to immediately honor whatever survivors need to feel safe. Do not try to reason or argue with a trauma survivor about what is safe and what is not. It’s their perception, not yours. If they don’t feel safe, support them to make whatever changes are necessary to their immediate environment. Allowing a trauma survivor to say the words, “I don’t feel safe,” is a huge step toward recovery. If you are someone they don’t feel safe around, don’t take it personally. If you want to support them, do whatever they need you to do to be a safe person.

5. Autonomy.

A survivor needs the freedom to decide for herself what she likes and dislikes. It is extremely important for a survivor of trauma to not feel controlled or manipulated by anyone in her immediate environment. Child trauma survivors do not respond well to authoritarian, “my way or the highway” rules and regulations. Trauma survivors need people who teach them how to think, not what to think. Critical thinking skills can be life-saving for abuse survivors. When survivors are empowered to make their own choices, their confidence and self-esteem grows. Abusers are by definition controlling, manipulative people who twist facts around to suit them. Survivors of abuse need to be supported in reclaiming their own power.

How Music Helps Heal

“Music expresses that which cannot be said and on which it is impossible to be silent.” Victor Hugo

( From You ) Music has been a consistent presence in my life. I’m not one for silence really. Cleaning the house, music in the background; in the car, music in the background. I have even been known to break out in song at work on my hospital unit. Music has been that much of an influence in my life. The exception being when my world fell silent when my grandson Konnor passed away on November 22, 2015.

For three full weeks I couldn’t bear to turn on the radio for fear of what I may hear and what it would bring out of me.

Music is emotional to me. It has meaning. It can bring me out of a mood. It is in my soul.

I was on a pretty good stretch. Now I wasn’t riding high or on cloud nine or anything close to that, but I was mellow and things were going pretty close to what I would classify as good. Like a kick in the proverbial butt, I was sent back into grief reality. The grief reality of my life where I function in automatic during the day and pull it off just enough for everyone to think I’m doing OK. I converse just enough to get me by; I get home and it’s the ultimate release. The tears are cathartic and yet the ache in my heart and my gut are ever-present. No matter how much I cry, I know he will never come back.

It’s been suggested to me that I start antidepressants. “Maybe you’ll feel better,” they say. They want me to join the land of the living and be happy. I did try the antidepressants, not once, but twice and I could not tolerate it. My stomach just said no.

I am moving forward with the intent of coping with my grief as it hits. It’s always the smack of reality that Konnor is gone, just in case I forgot. The days that have me gasping for breath remind me he is gone. My mind replays that horrible day over and over again. The kind of day where I feel my heart racing all day long. Damn my mind and my heart because I can’t control it. It just hits me like a freight train and I know better than to ignore it. I just don’t know how long it’s going to last. A day, a week. I don’t fucking know.

I have my own personal measures and put them in place that ensure my grief has its release in a safe manner. I feel I am continuing my grief journey in a healthy way. I’m using music as its companion. Most often when silent tears are shed, music helps me feel less alone. For me, the lyrics understand me, and I couldn’t have written it any better. The melody just brings me closer to feeling calmer, more relaxed and even peaceful.

Haven’t you ever listened to a song and shared it with a friend or a lover and said, “Listen to this!” “This is how I feel about you!” Music is a universal communicator. It doesn’t matter what form of music it is. Whether it’s pop, rap, or alternative. It’s about perspective. If you can sing about something I can relate to in a melody that touches my soul, I am deeply touched and attached to that music and that artist. I want to hear more.

If you’re in a good mood, you often want to hear songs to keep you in a good mood. When you’re down, you often want to listen to music that understands your feelings. Perhaps a more melancholy radio station is the choice. Frustrated? No problem, we have music to fit any mood.

What would a movie be like without music? Those beautiful scenes probably wouldn’t be half as good without the music as a backdrop. Especially the dramatic, sad ones. Think about that.

When I’m having a bad day, I play music that allows me to release the emotions I’ve kept inside all day. I let the music take me to where I need to be at, let the lyrics say what I need to say. I grab a tissue and just let go.

Music allows me to shed the tears I need to release and yet not feel as though I am alone when I do.

As explained by Victor Hugo, “Music expresses that which cannot be said and on which it is impossible to be silent.”

(Sizden) İnsanlar genellikle sağlık kaygılarına iyi gelebileceğini düşündükleri için bize sahte umut verirler. Ama ben sahte umudun, umutsuzluktan daha kötü olduğuna inanıyorum. Neden? Çünkü zor gerçeklerle yaşamayı öğrenmemize yardımcı olmaz. Yine de bazı insanlar sahte umut vermenin veya almanın, umutsuzluktan daha iyi olduğunu düşünür. Katılmıyorum. Umut ve sağlığa bakalım.

1. Sahte Umut ve Güvence
   Bir zamanlar doktorum bana “işler kolaylaşacak” demişti. Meme kanseri teşhisimin ve tedavimin üzerinden altı yıl geçmişti. Birçok kişi için bu, işlerin kolaylaşacağı anlamına geliyor: kanserin tekrarlaması konusunda daha az endişe ve kanserin tekrarlama olasılığı daha az. Onkologlardan biri “iyileştiğimi” söylerken, bir diğeri yapılabilecek her şeyin yapıldığını söyledi.

Doktorlarımınki gibi yorumların, en iyi niyetlerle yapılmış, güven vermek için yapıldığını biliyorum. Ama aynı zamanda bunların genellikle sağlık kaygısı, umutsuzluk, karamsarlık ve kuşkuculuk olarak yorumlanan şeyleri yatıştırmak için tasarlandığını da biliyorum. Hissettiğim şey yukarıdakilerin hepsi ama hiçbiri değil.

2. Sağlık Bilinci ve Sağlık Kaygısı
   Kanser veya hayatınızı değiştiren ya da kısaltan başka bir hastalık teşhisi konduysa, siz de sürekli “alt başlıklar” dediğim şeyle yaşamanın nasıl bir his olduğunu biliyor olabilirsiniz:

Hiçbir şey eskisi gibi değil. Hiçbir şey eskisi gibi değil. Hiçbir şey düşündüğümüz gibi değil. Ve birçok şeyi sorguluyoruz.

“Ama çok iyi görünüyorsun… bu kadar endişelenmemelisin” gibi yorumlar yararsız ve tehlikeli olabilir. Vücudumuzdaki değişikliklere karşı tetikte olmamız gerekirken, bizi yanlış bir güvence duygusuna çekebilirler.

Sağlık farkındalığı, kırmızı bayrak işaretlerine dikkat etmek ile mantıksız sağlık kaygısı arasında çok ince bir çizgi vardır.

Ve bunda doğru ya da yanlış hiçbir şey yoktur. Bize “doğru” şekilde nasıl yapacağımızı söyleyebilecek bir plan veya kılavuz yok. Siz de muhtemelen sağlık sorunları yaşadığınız ve kendinizi iyi hissetmediğiniz anlar yaşadınız. İlk kanser tedavimden bu yana birçok kez yaşadım. Neyse ki, semptomların başka şeylerle bağlantılı olduğu ortaya çıktı.

Yine de bunlar hayatımızda son derece korkutucu ve hatta travmatik anlar. Her seferinde (ve giderek artan bir şekilde) aşırı tepki verip vermediğimi ve sağlık kaygısıyla boğuşan biri olarak zaman öldüren biri olarak görülüp görülmeyeceğimi sorgulamak zorundayım.

3. Sağlık Kaygısıyla Başa Çıkma: Profesyonel ve Kişisel
   Peki geçimimi neyle sağlıyorum? Bir psikoterapistim ve kanser ve kayıp yaşayan insanlara destek olma konusunda uzmanım. Ve insanlar bana bunu nasıl karşılayacağımı soruyorlar.

Kanserden etkilenmişken “kanserle çalışmak” benim için sağlıklı mı?
Bu çok yakın değil mi?
Bu, işleri benim için daha da kötüleştirmiyor mu?
Dürüst cevabım? Hayır. Kanser olsun ya da olmasın, diğer terapistler veya danışmanlar gibi ben de işi yapmaya duygusal ve fiziksel olarak uygun olup olmadığımı görmek için kendimi sürekli gözlemlemeliyim. Peki ben de aynısını yaşarken başkalarının sağlık kaygılarıyla başa çıkmalarına nasıl yardımcı olabilirim? Sağlık veya kanser kaygısının “düzeltilmesi, halledilmesi, silinmesi” gerektiğini varsayarsak (ki bence yanlış bir varsayımdır), sorun çıkar.

Hayır. Sağlık kaygısı normal ve insanidir. Önemli olan, bununla nasıl yüzleşeceğimizi bilmek ve yolumuza çıkıp orantısız bir şekilde mantıksız hale gelmeden onunla yaşayabilmektir.

4. İnanmadığınız Birine Umut Verme Cazibesine Kapılıyorsanız
   Başkalarına güvence vermek istememiz anlaşılabilir bir durumdur – birçok nedenden dolayı. Ne kadar yakın olduğumuza bağlı olarak, başkalarının umutsuzluğuyla başa çıkmak bizim için zor olabilir. Özellikle ne söyleyeceğimizi bilemediğimizde bu durum üzücüdür. Kendimizi ve onları rahatlatmak için sahte umutlar beslemeye meyilli olabiliriz. Dediğim gibi, bu anlaşılabilir bir durum. Peki bu gerçekten işe yarıyor mu ve size ve karşınızdaki kişiye yardımcı oluyor mu?
5. Sahte Umut ve Anlamlı Umut
   Sağlık kaygısıyla başa çıkmak, kaygımızı kabullenmek ve onu düzenlemeyi öğrenmekle ilgilidir, böylece refahımıza zarar vermez. Sahte umut bu sürecin önüne geçer. Bunun yerine, kendimizde ve ne olursa olsun, hastalık olsun ya da olmasın, elimizden gelenin en iyisini yapabilme yeteneğimizde anlamlı bir umut bulmayı öğrenmeliyiz.

Bu, karanlık anlardan ve yerlerden bir şekilde, bir yerlerde bir çıkış yolu bulacağımız umuduyla ilgilidir. Köşede ne olduğunu bilemeyeceğimiz gerçeğini abartmamalıyız. Sanki daha kolay olacakmış gibi sahte umutlar beslemenin bir anlamı yok, çünkü aradan x yıl geçmiş. Anlamlı umut ve güvence vermek de almak da zor olabilir.

Anlamlı umut şudur:

Olanlara rağmen, şimdi ve burada ve gelecekte ne olursa olsun, başa çıkabileceğimize ve iyi yaşayabileceğimize olan inanç.

Hayatımızdaki zorlu olasılıklarla yüzleşmenin korkusuzluğu ve onları isimlendirmekten çekinmemek.

Destekleyici sessizlik ve korku ve ölümlülük alt başlıklarıyla yaşamanın kolay olmadığını, sürekli odaklanma ve dürüst bir kabullenme gerektirdiğini kabul etmek.

Umudun bulunmasının zor olduğunu kabul edebilmek ve anlamlı bir umudu korumak, herhangi bir sahte umuttan daha faydalıdır.

Kanserim geri döndü. Daha ileri tetkikler konusunda ısrar etmeye devam ettikten sonra, sonunda yerel bir nüksetme tespit edildi. Kendimi “iyi” hissetmemiştim. Şu anda iyi hissediyorum.

Tespit edilebilir bir kanıt olsun ya da olmasın, kendimi kanserle yaşayan biri olarak görüyorum. Ve bunu sağlık kaygısına teslim olmak olarak görmüyorum.

Bağımlılıktan Sonra Umut

Ben bir bağımlıyım. İşte. Bunu söyledim. Bunu tüm dünyaya söylüyorum. Sadece bağımlı değil, aynı zamanda bipolar bozukluğum da var.

Bunu sana neden anlatıyorum?

Bunu sana umut vermek için anlatıyorum. Bir zamanlar tam bir felakettim. Dibe vurmuştum. Evsizdim. Geçinmek için kendimi sokakta satıyordum. Gerçek arkadaşım yoktu, tavsiye, teselli, destek için başvurabileceğim kimse yoktu. Tek sahip olduğum ilaçlardı.

Ah, uzun süre bağımlı olduğumu inkar ettim. Bağımlı olamazdım, diye düşündüm. İlaçlarımı bir doktor yazdı. Sokaktaki bir satıcıdan almadım. Eczaneden aldım. Yasal olarak.

Ama ilaçlar hayatımı mahvediyordu. İlaçlar bana destek olsa bile, kendimi dipten kurtarmayı başardım. Üniversiteye geri döndüm, bir işe girdim, kızımın velayetini geri aldım. Evlendim. Daha fazla çocuğum oldu. Ama eski halimin sadece bir gölgesiydim.

Bir sorun olduğunu o kadar iyi inkar ettim ki kendim bile buna inandım. Reçete edilenden daha fazla ilaca ihtiyacım olduğunu tamamen mantıklı hale getirdim. Her gece saat 20:00’yi bulma isteğimi, Ambien’imi alabilmek için mantıklı hale getirdim. Her şeyi mantıklı bir şekilde ortadan kaldırdım.

Tuhaf davranışlarımı herkese açıkladım. Uygunsuz zamanlarda uyuyakalmamı. Konuşmamın peltekleşmesini. Gözlerimin donuklaşmasını. Hepsi tamamen yasal maddelerin yan etkisiydi. Kötüye kullandığım yasal maddelerdi. Mücadele ettim. Bipolar bozukluğum bağımlılığımın üstesinden gelmeme hiç yardımcı olmadı. Aslında, iki bozukluk dikkatimi çekmek için birbirleriyle yarışıyordu. Anksiyete krizi mi geçiriyordum? Birkaç Xanax mı içtim? Sırtım mı ağrıyordu? Birkaç Roxicodone mi içtim? Kaybettiğim için kazanamazdım.

Seçtiğim her ilaçta, onu bırakmam için bir dönüm noktası vardı. Ağrı uzmanım ağrım için bir ilaç yazdı ve pakette “opioid bağımlılığı için alınması gerekiyor” yazıyordu. Ne saçmalıktı bu? Beni nasıl bağımlı olmakla suçlarlar! Siktir et onları. Suboxone ve Roxicodone’u hemen orada bıraktım. Onlara gösterecektim. O andan itibaren Motrin ile gayet iyi idare edebilirdim. Ve ettim de.

Ama bağımlılık hala devam ediyordu ve hala bağımlılığımı inkar ediyordum. Bu yüzden Xanax almaya devam ettim. Yani, reçeteliydi, değil mi? Sonunda birkaç tane fazla kaçırdığım için oğlumu otobüs durağından almaya çok geç kaldığım bir gün oldu. İşte o zaman işlerin kontrolden çıktığını anladım. Yine de bırakamıyordum. Aşırı dozdan sonra hastanede yatmam gerekti ve sonunda bırakabildim.

Ama bağımlılık hala devam ediyordu. Ve hala sevgili Ambien’im vardı. Ah Ambien, ne kabussun. Eşim beni terk edene kadar Ambien’i asla bırakmazdım. Yıllarca bırakmam için yalvarmıştı ama bırakamadım. Sonunda o gidene kadar sisli sisten uyanmadım.

Hemen oracıkta bıraktım. Aniden, bir daha asla. Kocamla evliliğimizdeki işlev bozukluğunu atlatmamız birkaç ay sürdü ama başardık. Şimdi 18 aydır her şeyden arındığımı söyleyebilirim. Bağımlılık yapan hiçbir şey alma isteğim bile yok. Evde olmasını istemiyorum.

Peki son 18 ayda neler oldu? Hayatımı geri kazandım. Çocuklarımın ihtiyaçlarını anlıyorum. Çocuklarımın tadını daha iyi çıkarabiliyorum. Bir aile birimi olarak birbirimize yakınız. Kocamla her zamankinden daha yakınız. 8 yıldır evliyiz ve bu geçen yıl, üstesinden gelmek zorunda kaldığımız işlev bozukluğuna rağmen, şimdiye kadarki en iyi yılımızdı. Bipolar bozukluğum ve evet, bağımlılığım için tedaviye başladım. Orada başarılı oldum. Kendimi iyi kontrol ederek mezun oldum ve her şey kontrol altındaydı.

Hayat şimdi muhteşem. Öncesinde cehennemin derinliklerinde mücadele etmeseydim hayatın ne kadar harika olabileceğini asla fark edemezdim. Sadece insanların umut olduğunu bilmelerini istiyorum. Bağımlılığın üstesinden gelebilir ve bağımlılığınızdan daha fazlası olabilirsiniz. Yazar olabilirsiniz. Anne olabilirsiniz. Teyze olabilirsiniz. Savunucu olabilirsiniz. Değerli ve kıymetli bir insan olabilirsiniz. Bunun doğru olduğunu biliyorum çünkü artık ben de böyleyim. Bunların hepsiyim ve daha fazlasıyım.

Kolay olduğunu söylemiyorum. Bağımlı olmanın utancı ve suçluluğunun üstesinden gelmek cehennemden bile daha zor. Bunu başarmam için çok yoğun bir terapi ve sevgi dolu bir ailenin desteği gerekti. Ve desteğe ihtiyacınız olacak. Benim kesinlikle ihtiyacım vardı. Bir bağımlının iyileşmesine yardımcı olmak için bir köy gerekir. Ama bu yapılabilir. Bunun doğru olduğunu biliyorum çünkü ben yaptım. Başkalarının da yapabileceğini biliyorum.

Her Şey Kaybolmuş Hissettiğinde Umut

(Senden) Bu hafta kendimi çok kötü hissediyorum, bir süredir olmadığım kadar kötü ve zaten berbat bir kış geçirdim.

Bazen evrenin, pes etmeye yakın hissettiğimde pes etmemem için beni ikna etmeye çalıştığını düşünüyorum.

Bu yüzden bugün umuda minnettarım. Bir yerlerde, devam etmemi ve savaşmaya devam etme gücü bulmamı isteyen birine minnettarım; dürüst olmak gerekirse, sadece pes edip bir sonraki duyuruya kadar mağaramda saklanmak istiyorum.

Umut güçlü bir araçtır. Umut temelde pozitifliktir; her şeyin düzelebileceğini ve düzeleceğini düşünmek, düzelmese bile. Ara sıra hissettiğim acıya teslim olmak çok kolay olurdu. Bu bedene sıkışıp kalmam ve her gün içimden sessizce gözyaşları akıtan acılarla yaşamak zorunda olmam ne kadar da adaletsiz görünüyor, tüm çabalarıma rağmen.

Son birkaç gündür çok önemli eski bir arkadaşımla görüştüm ve bana, “Kırgınlığı erken bıraktım, bundan iyi bir şey çıkmaz,” dedi. O zamanlar başarısız evliliklerimizden bahsediyorduk ama aslında ne kadar haklı olduğunu düşündüm; sadece bir ilişki bittiğinde veya sevdiğiniz birini kaybettiğinizde hissettiğiniz acı ve üzüntü değil, aynı zamanda bir işinizi, bir arkadaşınızı, bir evinizi, sağlığınızı kaybettiğinizde sizi yiyip bitirebilecek o acı da. Olumsuz duygular, içimize kök salmalarına izin verirsek çok zararlı olabilir.

Bu hafta karmaşık duygular yaşadım. Bir süredir yaşadığım en yüksek acı seviyelerinden bazılarıyla mücadele ediyorum, beni mahveden ve dürüst olmak gerekirse, bırakmak istememe neden olan gerçek bir tatsızlık zirvesi. Her şeyi bırakmak gibi – ölmek istediğim anlamında değil, bir başkasının gelip beni bir hastaneye veya artık ilaçlarımı, evimi, hayatımı yönetmek zorunda kalmayacağım bir yere bırakmasını istediğim anlamında. Orada kimse senden çalışmanı, akşam yemeğini hazırlamanı, yazmanı, matematiğe yardım etmeni, çamaşır yıkamanı beklemiyor, değil mi? Sadece yalnız kalmak istiyordum.

Neredeyse iki yıl sonra, bu hafta eski sevgilim eşyalarını istedi. Bunlardan bazılarını bir süre önce atmalıydım ama bir ömür boyu sürecek anıları nasıl çöpe atabilirdim ki? Ama bunca zamandan sonra, sonunda hayatıma devam edebileceğimi, içimdeki acının bir kısmını atabileceğimi anlayınca kendimi daha hafif hissettim ve gözyaşlarım özgürce aktı. Bu sonsuz kutuları kaldırmanın verdiği acıyla birleşen özgürleştirici endorfin dalgası beni tamamen yere serdi ve tekrar ayağa kalkıp kalkamayacağımı merak ettim.

Sonra, iade edeceğim bir kutunun içine tıkıştırılmış bir çantayı açtım.

Bir ömür boyu anılar döküldü. Hareketsiz görüntülerle yakalanmış koca bir hayat, hayatımda tanıdığım herkesle çevrili olana kadar ağrıyan bacaklarımın üzerinden akıp geçti. Birlikte güldüğüm her arkadaşım. Sevdiğim her adam. Birlikte büyüdüğüm her aile üyesi. Gittiğim her yer. Artık bu hayattan göçüp giden büyükannem ve büyükbabam. Bebeklerim, ah bebeklerim, ne kadar da küçükler ve ben çok hasta, genç ve korkmuş görünüyorum. Birkaç yüz tanesini seçip dijitalleştirip yükleme sürecine başladım – hayatımın en güzel anılarından bazıları – onları uzun zamandır iletişimimi kaybettiğim arkadaşlarımla paylaşıyorum ve bazılarıyla düzenli olarak görüşüyorum ama aramızda ne kadar uzun bir mesafe olduğunu çoğu zaman unutuyorum. Hayatımı bugüne kadar paylaşmış insanlara belgelenmiş bir tarih bırakmak ne büyük bir ayrıcalık ve mutluluktu.

Bu fotoğrafların arasında saklayacağım ama asla paylaşmayacağım bazıları var. Çünkü içlerinde çok fazla acı barındırıyorlar. 4 aylık oğlumu beceriksizce tuttuğum, kolum alçıda ve bitkin göründüğüm bir fotoğrafım var, şimdikinden daha yaşlı ve tamamen kırılmış ve hırpalanmış. Bu fotoğrafta, kadın, anne, içinde çok fazla sır saklıyordu. Her gün biraz daha ölüyordu. Korkmuştu. Kendini kapana kısılmış hissediyordu. Kaybolmuştu. Yalnızdı. Bebeğini korumak için onu seven herkese ve sevmeyenlere yalan söylemişti.

Tüm umudunu yitirmişti.

21 yaşındaydı.

Ben. O bendim. O fotoğraf ve benzerlerinin çekildiği anlarda, şu an bulunduğum noktada olacağımı asla hayal edemezdim. Umudumu, onurumu, gururumu, tüm benliğimi kaybetmiş ve o zamanlar beni kurtarabilecek tek insanlara yalan söylemiştim.

Şimdi, 18 yıl sonra, evet, başarısız bir evliliğim, iki babadan dört çocuğum, maaşlı bir işim yok ve sağlığım daha da kötü, ama umudum var. Huzurum var. Kim olduğumu ve artık neye tahammül edemeyeceğimi ve etmeyeceğimi biliyorum. O on yıllarda iki meslekte yeterlilik kazanmak için çok çalıştım. Sağlığım bozulana kadar her ikisinde de başarılı oldum. Yüksek bir eğitim aldım. Biraz seyahat ettim. Yeni beceriler edindim. Yeni insanlarla tanıştım. Daha çok kitap okudum. Girdiğim her yerde ve mekanda karşılaştığım insanları dinledim ve onlardan bir şeyler öğrendim. Kendilerini kaybolmuş ve yalnız hissetmeleri ihtimaline karşı, benden bir parçaya ihtiyaç duyan herkese yardım etmeye çalıştım. Etrafta kimse yokken bir gülümseme veya kulak vermek bile olsa, olumlu bir fark yarattığımı düşünüyorum. Hâlâ kendime yeni bir meslek ve amaç bulmak için mücadele ediyorum. Eskiden olduğum kişinin küllerinden yeni bir hayat kurdum.

Umut buldum.

Huzur buldum.

“Acıyı bıraktım çünkü bundan asla iyi bir şey çıkmaz.”

Bu yüzden karanlık sizi ele geçirmeye çalışsa bile, biraz daha tutunun, çünkü bir editörden gelen o e-postanın, bir arkadaşınızdan gelen o mesajın veya ne kadar yol kat ettiğinizi hatırlatan o fotoğrafın ne zaman kucağınıza düşeceğini asla bilemezsiniz.

Her şey kaybolmuş gibi görünse bile, her zaman umut vardır.

Umut sizsiniz.

Zihniniz. Gerçeğiniz.

Siz.

Kimse bunu sizden alamaz.

Kanser: Tek Sahip Olduğunuz Umut

Tedavisi olmayan bir kanserim var. Ancak, onkoloğum gibi ben de onu kronik bir hastalık olarak düşünmeyi tercih ediyorum. Bu konuda beni en başından itibaren aydınlattığı için ona ne kadar teşekkür etsem az. Kanser teşhisi, evresi veya türü ne olursa olsun, asla hoş bir şey değildir. Yine de kanserdir ve inanılmaz derecede korkutucudur.

İlk teşhisim 4. evre metastatik prostat kanseriydi. Bu, tedavinin sistemik olacağı, yani prostat ameliyatı olmam gerekmeyeceği anlamına geliyordu. Eğer bir iyi haber varsa, o da buydu. Evet, kemoterapi iyi haberdi. Her şeyde bir hayır bulurum.

Çoğu kanser hastasının aksine, hiçbir zaman “kanseriniz var” anını yaşamadım. Kendimi iyi hissetmiyordum, birkaç laboratuvar testi yaptırdım ve birkaç gün sonra PSA seviyemin inanılmaz derecede yüksek olduğunu öğrendim (5.306). O noktada ileri evre prostat kanseri neredeyse kesindi ve prostat biyopsisi yakında bunu doğrulayacaktı. 14 çekirdekten 14’ü Gleason 9 veya 10’du, bu da bana genel Gleason skoru 9 (5+4) verdi. İleri evre prostat kanseri teşhisi konması, teşhisi tam olarak kavrayabilmem için doğrudan tedaviye başlamamız gerektiği anlamına geliyordu.

Onkoloğumla birlikte prognoz hakkında konuşmama konusunda anlaştık. Vakamız ölümcül değildi (“üç ay ömrün kaldı” anlamında), bu yüzden ilk günden itibaren tamamen tedaviye odaklanmak istedik. Kısa süre sonra keşfedeceğim gibi, tüm enerjinizi -fiziksel ve zihinsel- tedaviye ayırmanız şart. Kemoterapinin toksisitesi değişebilir, ancak bazı yan etkiler yaşamanız neredeyse garanti. Kanserim ileri evrede ve agresifti, bu yüzden kemoterapi onu kontrol altına almak için en iyi şanstı.

Prognozun arkasındaki itici güç istatistiktir. Sağkalım istatistikleri bireylerle değil, toplu sayılarla ve grup eğilimleriyle ilgilenir. Her insan ve her kanser farklıdır. Ben yaşayan, nefes alan bir insandım, bir trend çizgisindeki bir nokta değildim ve bunun böyle kalmasını istiyordum. Kendini gerçekleştiren kehanet yoluna girmek de istemiyordum. Beş yıllık sağkalım oranları hakkında bilmem gereken tek şey, bir eğri ve ardından gerçekten uzun bir kuyruk olduğuydu. Bana iyimser diyebilirsiniz, ama o kuyruğun ucundaki bir aykırı değer, olmak istediğim tek yerdi.

Kısa bir uyarı, çünkü bunu zor yoldan öğrendim: Kanserinizin türünü ve evresini internette aramaya karar verirseniz, isteseniz de istemeseniz de tüm ipuçlarının en büyüğünü bulacaksınız. Bu bilgiler ortada ve görmemek neredeyse imkansız, bu yüzden kendinizi uyarılmış sayın. Ancak hastalığım hakkında bilgi edinmenin çok güçlendirici olduğunu fark ettim çünkü doktorlarıma soru sorma yeteneği kazandırdı ve bu da bana tedavim üzerinde bir miktar kontrol hissi verdi.

Öğrendiğim bir diğer önemli şey de, bana güvenin: Onkoloğunuz hayatınızdaki en önemli kişi olacak. Onkoloğunuz değilse, yanlış onkoloğu seçmişsiniz demektir. Bunu yeterince vurgulayamam. Aynı şey tüm tıbbi ekibiniz için de geçerli ve umarım bir tane edinecek kadar şanslısınızdır. En başından beri, aile hekimim ve hemşiresi, üroloğum, onkoloğum ve hemşiresi ve bir onko-psikologdan oluşan bir grup çalışmasıydı. Bu insanları ailenizden daha sık görüyor olabilirsiniz, ancak ailenizin aksine, tıbbi ekibinizi seçerken söz hakkınız var. Akıllıca seçim yapın, pişman olmayacaksınız.

Savaşçı, savaşçı veya hayatta kalan gibi kelimeleri kullanmayacağım. Bu terimlerden herhangi biriyle özdeşleşmenize yardımcı oluyorsa, sorun değil. Eğer durum buysa, kesinlikle bunu yapmanızı tavsiye ederim. Ama ben sadece “kanserle yaşıyorum” demeyi tercih ediyorum çünkü tam olarak bunu yapıyorum. Hayatımın geri kalanında kanserle yaşayacağım ve bu sadece meselenin gerçeği. Kaçınılmaz gerçek şu ki, bir gün kanserden veya kanserden öleceğim.

Kullanmaktan çekinmeyeceğim tek kelime “umut.” New York Times çok satan yazarı Karen White’ın “The Time Between” adlı romanından alıntı yapacak olursak:

Bazen sahip olduğumuz tek şey umuttur ve onu kaybetmek her şeyi kaybetmek demektir.

Umut Veren Şarkılar

Grup 1 Ekibinden “He Said”

Hayatın anlamsız geliyor mu?
Ve kendi kendine “Ben iyi bir insanım” diyorsun.
Peki neden bunlar olmaya devam ediyor?
Neden bunlarla başa çıkmak zorundasın?

Jamie Grace’den “The Waiting”

Nasıl olacak?
Nasıl olacak?
Dünyam senin planladığın gibi olduğunda.
Ne zaman oraya varacağım? Hiçbir yerdeymişim gibi hissediyorum…

Christina Perri’den “A Thousand Years”

Seni beklerken her gün öldüm
Sevgilim, korkma seni sevdim
Bin yıldır
Seni bin yıl daha seveceğim…

Kelly Clarkson’dan “Stronger”

Seni öldürmeyen şey seni daha güçlü kılar
Biraz daha dik dur
Yalnızken yalnız olduğum anlamına gelmez
Seni öldürmeyen şey bir savaşçıyı yaratır
Adımlar daha da hafifler
Bittiğim anlamına gelmez çünkü sen gittin

Rachel Platten’dan “Fight Song”

Bu benim savaş şarkım
Hayatımı geri al şarkım
İyi olduğumu kanıtla şarkım
Gücüm açıldı
Hemen şimdi güçlü olacağım
Savaş şarkımı çalacağım
Ve başka kimsenin inanmaması umurumda değil
Çünkü içimde hala çok fazla savaş var

Casting Crowns’tan “Broken Together”

Ne Bana baktığında ne düşünüyorsun?
Hayal ettiğin gibi bir peri masalı olmadığımızı biliyorum.
Peçeyi taktın, koridorda yürüdün, elimi tuttun.
Ve bir gizemin içine daldık…

Lauren Daigle’dan “Trust In You”

İtiraf ediyorum, bu savaşı kazanmaya çalıştım.
Ellerim yorgun. Dinlenmene ihtiyacım var.
Kudretli Savaşçı, Savaşın Kralı.
Neyle karşılaşırsam karşılaşayım, yanımdasın.

Gungor’dan “Beautiful Things”

Bütün bu acılar.
Acaba yolumu hiç bulabilecek miyim?
Acaba hayatım gerçekten değişebilir mi?
Bütün bu dünya.
Kaybedilen her şey bulunabilir mi?
Bu topraklardan bir bahçe doğabilir mi?

Sidewalk Prophets’tan “Help Me Find It”

Yürümem gereken bir yol varsa
Bulmama yardım et
Durmam gerekiyorsa
Bana bir an için huzur ver..

Avicii’den “Wake Me Up”

Karanlıkta yolumu hissediyorum
Çatırdayan bir kalbin rehberliğinde
Yolculuğun nerede biteceğini bilmiyorum…
Öyleyse her şey bittiğinde beni uyandır
Daha bilge ve daha yaşlı olduğumda
Bunca zaman kendimi bulmaya çalışıyordum
Ve kaybolduğumu bilmiyordum…

Miley Cyrus’tan “The Climb”

Karşılaştığım zorluklar
Aldığım riskler
Bazen beni yıkabilir,
Ama hayır, pes etmeyeceğim…

Jason Mraz’dan “I Won’t Give Up”

Gökyüzü sertleşse bile bizden vazgeçmeyeceğim
Sana tüm sevgimi veriyorum, hala yukarı bakıyorum…

Mumford &’dan “I Will Wait” Oğullar

Ama diz çökeceğim
Şimdilik bekle
Ve diz çökeceğim
Yerimi bil
Ve bekleyeceğim, seni bekleyeceğim
Ve bekleyeceğim, seni bekleyeceğim

Mandisa’dan “Galip Gelen”

Sen bir galipsin
Son tura kadar mücadelede kal
Batmıyorsun
Çünkü Tanrı seni şu anda tutuyor
Bir anlığına yere serilmiş olabilirsin
Umutsuz gibi hissediyorsun
İşte o zaman sana şunu hatırlatıyor
Sen bir galipsin…

Natasha Bedingfield’dan “Yazılmamış”

Hayatını kollarını açarak yaşa
Bugün kitabının başladığı yer
Geri kalanı henüz yazılmadı…

Kronik Hastalıkla Umut ve Gerçeklik Arasındaki Denge

Neredeyse üç yıldır bu kronik engellilik hayatıyla boğuşuyorum. Sayısız kez, hatta itiraf etmek istediğimden bile daha fazla kez “çözdüğümü” hissettim. Hayat kaotik göründüğünde ve başarmayı dilediğim şeylerin listesi kilometrelerce uzadığında, bu his kaçınılmaz olarak ayaklar altına alınıyor. Evimde herhangi bir yere bakıp yapmak istediğim birkaç şey gördüğümde. Bunları tüm benliğimle başarmak istiyorum. Öyle ki, gün içindeki acının üstesinden fiziksel ve zihinsel olarak gelemeyecek hale gelene kadar kendimi her gün yatağa mahkum ediyorum. Sonra, çok kötü çöküyorum ama beynim görevleri biriktirmeye devam ediyor, bu yüzden kaygı ve umutsuzluk her geçen gün, bazen saat saat, hatta dakika dakika artıyor.

Şu anda bulunduğum yer orası. Pazar, temizlikçiler birkaç haftadır gelmedi ve gelmeleri iki hafta daha sürecek. Yerler darmadağın, duvarlar tam bir felaket, çamaşırlar yığılmış, her yüzey toprak içinde, akvaryumların temizlenmesi, bitkilerin sulanması, okulun planlanması, insanların beslenmesi gerekiyor. Bir omzundaki şeytanın avukatı, “Vazgeç, pes et, hep böyle hissedeceksin, üstesinden gel,” diye bağırıyor. Diğer omzumda ise daha az agresif bir ses, “Sorun değil, endişelenme, listeyi temizle, her dakikasını yaşa,” diyor.

Hangi sesi dinleyeceğin belli gibi görünüyor, ama yaşadığın zaman bu seçim artık o kadar da net değil. Özümde siyah-beyaz bir insanım. Başlangıçta her zaman aşırılıklara yönelirim. Yıllar geçtikçe, bu tür düşünmenin hatasını fark etmekte oldukça ustalaştım. Ayrıca kendimi aşırılıklara savrulurken ve kendimi genellikle kafa karıştırıcı olan orta noktaya geri çekerken yakalamakta da oldukça ustalaştım. Aşırılıklara doğru bu çekim, inatçılık ve değerimin yeteneklerimde yattığına dair (hatalı) bir inançla birleşince, bazen gerçekten zor günler geçiriyorum.

Kendimi olması gerekenden çok daha fazla zorlamayı inanılmaz derecede kolaylaştırıyor: “Her şeyi yapmalıyım.”

Zarafete izin vermeyi zorlaştırıyor: “Her şeyi yapmak zorunda değilim.”

Başarabildiğim ve başardığım şeylerde tatmin bulmayı neredeyse imkansız hale getiriyor: “Yaşasın! Akşam yemeğini hazırladım ve temizledim!”

İronik olan şu ki, her gün uzun bir görev listesini tamamlamanın verdiği o mutlu düşünceler çok geçici ve yerini beni çok daha az mutlu hissettiren düşüncelere bırakıyor.

Bunu yazarken, dışarıda hava -30 santigrat derece ve yatağımda oturuyorum, güneş pırıl pırıl parlıyor, içerisi ılık bir bahar günü gibi hissettiriyor. Zihnimi temizlemek (parmaklarımın düşüncelerimi anlamlandırmasına izin vererek), derin nefesler almak ve kendimi gerçekliğime geri döndürmek için birkaç dakika ayırıyorum.

Son birkaç haftadır, ev hanımı bir annenin günlük işlerini yapmaya çalıştım ve neredeyse başardım. Kendimi tatmin olmuş ve başarmış hissettim. Ayrıca her gece neredeyse hiç yürümeden yatağa girdim. Bu hafta sonu, bu rolün gerçek yüzü su yüzüne çıktı. Sinirli, aşırı yorgun, motivasyonsuz ve duygusaldım; hepsi de vücudumun zorladığım yükü kaldıramadığına dair fiziksel belirtileri görmezden geldiğimin kesin işaretleriydi.

Son üç yılda bu dansı binlerce kez yaptım ve yine de tekrar olmasına izin verdiğimde kendimi şaşırtıyorum. Bunu aptallığım olarak tanımlıyorum, ama sanırım çok daha derin bir düzeyde, bu aptallık umutla sarmalanmış. %100 normal işlev görme umudu çoktan gömüldü. Aslında gömülmesi gerektiğini fark ettiğim günü hatırlıyorum. Yine de, acıyı atlatacak kadar enerjik hissettiğim günlerde ortaya çıkan umut tam da bu.

Umut yanlış mı? Hayır, öyle düşünmüyorum ama bunun biraz gerçeklikle dengelenmesi gerektiğini de düşünüyorum. Bir zamanlar hayatım olan şeye neredeyse kesinlikle asla geri dönmeyeceğim. Bu umudu sürdürmek, durumum her geçen gün kötüleştikçe umutsuzluk duygularına yol açacaktır (ve yol açıyor da).

Bu yüzden, umudumu bilinçli olarak daha gerçekçi bir senaryoya bağlıyorum. Umuyorum ki vücudum yakında öngörülebilir bir günlük kapasiteye kavuşacak. Bu umuda doğru koşmaya ve bu hedefe doğru aktif olarak çalışmaya hazırım. Şehrimde yürütülen gerçekten harika bir kronik ağrı programı aracılığıyla bunu başarabilmek için yardım alacağım. Bu arada, düşüncelerimi ve beklentilerimi kontrol etmeye devam edeceğim, böylece yatağımda kendimi nasıl uçurumun kenarına ittiğimle ilgili bir yazı daha yazmaya devam etmeyeceğim.

Ruh Sağlığınızın İyileşmesi İçin Umutlu Olun

Umut etmenin ne anlamı var?

Asıl mesele, işlerin düzelebileceği. Kulağa çok klişe geliyor, biliyorum ama gerçek bu. Hayat durgun değil, zorlukları da öyle. Hayatın zor kısımları berbat, kimse bunu tartışmayacak. Ama hayat bir hız trenine benzer; inişler ve çıkışlar vardır. Yükselişlerin tadını çıkarırız ve hiçbir iniş sonsuza dek sürmez; hız treni her zaman tekrar yukarı çıkar. Ve umut, inişleri biraz daha kolaylaştırır; yaşadıklarınızın sonunda biteceğini bilmek.

Umut edeli çok uzun zaman oldu. Tekrar nasıl yapabilirim?

Bisiklete binmek gibi değil; nasıl yapılacağını unutmak sorun değil. Sadece tekrar ayağa kalkıp tekrar denemeniz gerekiyor. Önce şu an içinde bulunduğunuz zorlukları fark ederek umut edersiniz. İhtiyacınız olduğunu fark etmezseniz umut edemezsiniz. O zaman, bir inişin tam ortasında olduğunuzu ve çıkışın yolda olduğunu bilerek, “hayat iniş çıkışları” benzetmesini anlamalısınız. Sabır gerekir ki bu da en zor kısmı olabilir. Beklemek hiçbir şey yapmamak gibi gelebilir, ancak umut aktif bir sabır gerektirir. Aktif sabır, başınızı dik tutmak, imkansız gibi göründüğünde gülümsemek ve düşüncelerinizi geleceğe çevirmektir.

Umut pratik değil midir?

Umut bizi hayatta tutan şeydir. Kendimizi kapana kısılmış hissettiğimizde bizi özgür kılan şeydir. Değişimin mümkün olduğu fikrini kabul etmek, onu gerçekleştirmenin ilk adımıdır. Hayalperestlikten uzak, daha iyi bir hayat ummalısınız. Ama aşırıya kaçmayın; mükemmel bir hayat ummayın, çünkü bu sadece hayal kırıklığına yol açar. Yolculuğun bir sonraki çıkışını umut edin, inişli çıkışlı bir inişli çıkışlı … Mücadele etmekten o kadar yoruldum ki, umut edecek gücüm olduğunu sanmıyorum.

Çok mücadele ettin; yorulmaya hakkın var. Yaşadıkların kolay değil, eğlenceli değil ve acı ve fedakarlıklardan yoksun değil. Ama umut, ne kadar zor olursa olsun tutunabileceğin bir şey. Mücadelelerinin ortasında, umut senin yakıtın, mücadelenin ateşi. Nefes alacak bir an bulduğunda, umut seni bir süre daha güvende tutacak bir kalkan. Umut, sadece değişimi dört gözle beklemene yardımcı olmakla kalmıyor, aynı zamanda değişimin ta kendisi de olabilir.

Kronik Hastalıklarla Savaşanların Umutlarını Kaybetmesine Neden Olan Alışkanlıklar

Hiç kendinizle konuşuyor musunuz? Evet, konuşuyorum. Sürekli kendimle konuşuyorum ve çoğu zaman kendimi hırpalıyorum. Kronik hastalıklarla karşılaştığımız en büyük sorunlardan birinin, kendimizi bir şüphe döngüsüne sokmak olduğuna inanıyorum. Umutlarımızı kaybetmemize neden olan çok çeşitli kötü alışkanlıklar edinmeye başlıyoruz.

Kronik hastalıklarla savaşanlara, hangi alışkanlıklarını değiştirmeleri gerektiğini anlamak için anketler yapıyorum. Kişisel gelişimin ilk adımının, bazı alışkanlıkların bırakılması gerektiğini fark etmek olduğuna inanıyorum. Aldığım geri bildirimlerden çok etkilendiğimi ilk itiraf eden ben olacağım. Yüzlerce kişi en kötü alışkanlıklarını sıraladı.

Umarım bu listeyi alıp kendi kötü alışkanlıklarınız üzerinde düşünmeye başlarsınız. Hangi alışkanlıkları değiştirmeniz gerekiyor?

Düşüncelerinizin doğru olduğuna inanmak.

Suçluluk duygusu.

Hastalığınız için kendinizi suçlamak.

Başkalarının ne düşündüğünü umursamak.

Kendini başkalarına anlatmak.

Destekleyici olmayan bir ilişkide kalmak.

İnsanların gülümsemeni sağlıklı hissetmekle karıştırmasından korkarak gülmemek.

Yarın için endişelenmek.

Yapamadıklarına odaklanmak – nasıl yapabileceğine konsantre olmak!

Kendini kronik hastalığı olan başkalarıyla karşılaştırmak.

Korku yüzünden yeteneklerini küçümsemek.

Elimizde olan tek hayat buyken hayatını yaşamamak.

Sınırlar konusunda stres yapmak.

Başkaları yapamayacağını söylediği için sınırlarını zorlamak.

Sinirlendiğinde kendine olumsuz isimler takmak.

Seninle aynı durumda olmayan insanları dinlemek.

Olumsuz ve zehirli insanlarla takılmak.

Hastalığının seni tanımlamasına izin vermek. Kendini yalnızca sen tanımlayabilirsin.

Sosyal medyada çok fazla zaman geçirmek.

Hayattaki “ya şöyle olsaydı”ları fazla düşünmek. Kronik hastalık her birimizi farklı şekilde etkiliyor.

Kendini eski halinle karşılaştırmak.

Kendini iyi hissettiğinde abartmak.

Kontrol edemediğin her küçük şey için özür dilemek.

Kendinden şüphe duymak.

Ailenin ve arkadaşlarının hissettiklerini anlamasını beklemek.

Başkalarının ihtiyaçlarını karşılamaya çalışmak.

Sınırlarını inkar etmek veya gizlemek.

Hastalığının bir karakter zayıflığı olduğunu düşünmek. Tembel değilsin, kronik bir hastalığın var.

Ya hep ya hiç zihniyeti – ilerlemeyi düşün.

“Kendime yardım etmek için elimden gelen her şeyi yapıyor muyum?” diye sormak. Kimse her şeyi yapamaz.

Mükemmeliyetçi olmak ve bir şeyi başaramadığın için başarısız olduğunu hissetmek.

Gelecek hakkında endişelenmek. Düşüncelerimiz çok fazla korku getirebilir. Şimdi’ye odaklan.

Uykusuzluk

Uykusuzluk, uykuya dalmayı veya uykuda kalmayı zorlaştırabilen yaygın bir uyku bozukluğudur. Ayrıca çok erken uyanmanıza ve tekrar uykuya dalamamanıza neden olabilir. Uyandığınızda hala yorgun hissedebilirsiniz. Uykusuzluk enerji seviyenizi düşürebilir ve ruh halinizi etkileyebilir.

Birçok ülkede yapılan araştırmalara göre, yetişkinlerin yaklaşık %30’u uykusuzlukla mücadele ediyor ve bunların %10’u uykusuzluk nedeniyle gündüzleri sıkıntı yaşıyor. Uykusuzluğun nedenleri ve nasıl tedavi edileceği hakkında her yerde teoriler bulabilirsiniz, peki dünyadaki başlıca dinlerin bu konuda ne söylediğini biliyor musunuz?

Uykusuzluk, uyuyamamaktan çok daha fazlasıdır.

Çok yorgun ama huzursuz hissetmenin verdiği bunaltıcı histir.

Kaygı, saatleri hiç durmadan akıp giden bir saattir.

Kronik ağrı, rahatlamadan durmaksızın dönüp durmaya neden olur.

“Uykusuzluk birçok şekilde ve boyutta ortaya çıkar: Kronik ağrı, kaygı veya kendi başına var olma gibi sebeplerden kaynaklanabilir.”

Yardımcı olması gereken her şeyi denersiniz.

Melatonin

Okuma

Telefonunuzu kapatma

Ev ilaçları

Erken yatma

Beyaz gürültü

Yumuşak müzik

Çift sesli ritimler

Sarılma

Egzersiz

Yoga

Kafeinsiz

Meditasyon

Dua etme

Koyun sayma

Üçer üçer geriye saymaktan çakraları dengelemeye kadar her türlü çevrimiçi makale hilesini deneme.

Ve yeterince çabalamadığınız söylendiğinde sinirlenirsiniz.

Uyandığınızda ilk yattığınızdan daha yorgun hissedersiniz.

Yattığınız 12 saat içinde 3 saat uyumak iyi bir gecedir.

Ama yine de uyandığınızda kendinizi asla gerçekten dinlenmiş hissetmezsiniz.

Yine de 9 saat uyumuş gibi görünme konusunda uzmansınız.

Tembel değilsin, çalışamayacak kadar yorgunsun.

Uyuyamamanın verdiği hayal kırıklığı ve bu hayal kırıklığının uyumayı zorlaştırması gibi bitmek bilmeyen bir döngü var.

Birisi sana uykusuzluk çektiğini söylediğinde, “Ben de bazen uykuya dalmakta zorlanıyorum” deme.

Dinle.

Sesli Kitaplar Uykusuzluğa Yardımcı Olabilir

İlk uykusuzluk deneyimim dört yıl önce, steroid prednizolon kullanırken oldu. Yaygın yan etkilerden biri uyuyamamaktı. O zamana kadar hiç böyle bir şey yaşamamıştım.

Korkunçtu. Karanlıkta dönüp duruyordum, saatler sanki hiç bitmeyecekmiş gibi geliyordu. Uykuya dalmayı başardığımda ise hafif ve rahatsız edici bir uykuya dalıyordum, sık sık bilincim aniden açılıyordu. Ya öyleydi ya da gecenin yarısından fazlasını uyanık geçiriyordum.

Artık prednizolon kullanmasam da, bu yan etki son dozdan uzun süre sonra da devam ediyordu; kısmen stres ve kaygıdan kaynaklanıyordu. Bir gün sesli kitapların gücünü keşfedene kadar bir daha asla rahat bir gece uykusu çekemeyeceğimi düşünmüştüm.

Gece geç saatlerde ve kendimi çok yorgun hissederken, iPod’umda Ernest Cline’ın “Ready Player One” şarkısını seçtim ve dinlerken vücudumun ne kadar çabuk rahatladığına şaşırdım. Uyuyamasam bile, harika bir hikâye dinlemek bile bedenimi ve zihnimi o kadar rahatlattı ki, aldığım dinlenme uykuya olabildiğince yakındı.

Çok basit bir çözümdü ama daha önce hiç aklıma gelmemişti.

Görünüşe göre herkes uykusuzluğa “sihirli bir çare” önermeye hevesli -geceleri pencereyi açık bırakmaktan göz maskelerine kadar- eğer siz de bundan bahsederseniz. Bu bir çare olmasa da, bana gerçekten yardımcı oldu ve sesli kitaplar olmasaydı, şu anki kadar derin uyuyabileceğimden şüpheliyim.

Uykusuzluğunuzun sebebi ne olursa olsun, sesli kitapları yeterince tavsiye edemem -uyuyamasanız bile- rahatlamanıza yardımcı olabilir ve uyanık geçirdiğiniz saatlerin boşa gitmemesini sağlayabilir.

Fibro Uykusuzluk Salgını Başladığında

100, 99, 98, 97, 96 – Hey, eminim ne yaptığımı biliyorsundur. Yatakta yatıyorum, çok yorgunum ve uykuya dalmaya hazırım. En azından vücudum hazır. Diğer yandan zihnim başka şeylerle meşgul. Şimdi, nerede kalmıştım? Hatırlamıyorum, baştan başlayacağım.

100, 99, 98, 97, 96, 95 – Belki daha düşük bir sayıyla başlamalıyım. Bir dahaki sefere 90’dan başlamayı deneyeceğim. Ama hâlâ uyanık olduğum için, markette ihtiyacımız olan şeyleri zihnime not edeceğim. Muhtemelen sabah hatırlamayacağım ama yine de başlıyorum. Süt, yumurta, un, meyve – dur, bu hafta yemediğimiz muzlarla muzlu ekmek yapmam gerek. Öylece yiyemeyeceğim kadar olgunlar. Ne zaman fırınlama isteği duyacağımı bilmiyorum, bu yüzden yarın dondurucuya koyacağım. Tamam, tekrar deneyeyim. 90’dan başlayarak.

90, 89, 88, 87 – Şimdi uyursam, randevuma gitmek için kalkmam gerekene kadar beş saatim olacak. Of, dişçi. Dişçimi sevsem de, sadece dişçi. Bu sefer ne bulacaklar? Yapmam gerektiği gibi dişlerimi fırçalıyorum ama sanki her zaman bir şeyler buluyorlar. Hımm, tekrar deneyeceğim.

90, 89, 88, 97, 96 – Dur, bu doğru değil. O kadar yorgunum ki koyunları geriye doğru sayacak kadar bile doğru düzgün düşünemiyorum. Sanırım yukarı doğru saymayı deneyebilirim ama geçmişte işe yaramadı. Seminerde öğrendiğim rahatlama egzersizini deneyeyim. Kıpırdamadan uzan ve bir çayır gibi huzurlu bir yer hayal et, sıcak bir ışık şifalı bir el gibi üzerime doluyor. Bu şifalı ışık, sinirlerimi yatıştırarak sistemimde yol alıyor. Evet, bu biraz işe yarıyor. Ah, keşke boynumda ve omuzlarımda gerçekten işe yarasa. Son bir aydır beni asıl rahatsız eden şey bu. Hay aksi, yine gerginim. Saat kaç acaba? Bahse girerim bir saat geçti. Hayır, sadece birkaç dakika ve hala uyanıktım. Tamam, bir kez daha.

100, 99, 98, 97, 96, 95, uh 94, 93 – Bu sefer işe yarayabilir. Aman Tanrım, bunu neden düşündüm ki? Bu sayma işi bu gece bana göre değil. Kalkıp beni uyanık tutan hikâyeyi yazmalıyım. Eminim başkaları da bununla özdeşleşecektir.

İşte, nasıl olduğunu biliyorsunuz. Yatakta yorgun ve günün acısıyla yatıyorsun ve rahat bir pozisyon bulamıyorsun. Biraz zaman alıyor ama sonunda işe yarıyor. Orada öylece uzanıp tatlı bir uykunun o rahatlamasını bekliyorsun ama uyku senden kaçıyor. Neden? Gün içinde (benim gibiyseniz) fikirler kolayca gelmiyor. Odaklanmak ve işleri bitirmek zor. Ama yatağa uzandığınız anda, aklınız yapmak istediğiniz şeylerle dolup taşıyor. Belki de gündüzleri fikirlerin sizden kaçıp geceleri uyumaya çalışırken size koştuğu çizgi romanları görmüş veya duymuşsunuzdur. İşte ben de böyleyim.

Uykusuzluğun tanımı şu:

Uykuya
İhtiyacım
Oluyor
Ya da
Sinirlerim
Giderek
Ağrıyor

Pek eğlenceli değil ve benimle aynı fikirde olduğunuzu biliyorum. Uykusuzluğunuz benimki gibi fibromiyaljinin, depresyonun, anksiyetenin veya başka sorunların bir belirtisi olsun, hepimizi benzer şekilde etkiliyor. Bedenimiz, ruhumuz, zihnimiz ve duygularımız yorgun düşüyor. Bu yorgunluğu nasıl giderebiliriz?

Keşke cevapları bilseydim. Öyle olsaydı, gecenin bir yarısı bu makaleyi yazıyor olmazdım. Ha! Ancak her zaman olduğu gibi, bununla kendi özgün yöntemimle nasıl başa çıkacağımı öğreniyorum. Bu gece olduğu gibi, kalkıp aklımdan geçenleri yazmam gerektiğini düşündüm. Zaten bir nevi terapi gibi. Bazı geceler kalkıp muhtemelen yapmayacağım bir sonraki proje için Pinterest’te kitap okur veya gezinirim. Diğer geceler Tanrı’yla konuşur ve ailem, arkadaşlarım ve dünyada olup bitenler için dua ederim. Gün boyunca olan olumlu şeyleri ve yüzüme bir gülümseme getiren şeyleri hatırlıyorum.

Dönmeden huzurlu bir uykuya dalmanın yolları neler? Bir arkadaşınıza mektup yazın, bahçenizi nasıl ekeceğinizi anlatan bir resim çizin, kitap okuyun, resim yapın veya hayatınızdaki olumlu şeyler üzerine meditasyon yapın. Uykusuzluktan kaçınmanıza yardımcı olması için muhtemelen birkaç şeye ihtiyacınız olacak ama aramaya devam edin. Bir şey işe yaramazsa, diğerini deneyin. Daha dinlenmiş olacaksınız ve umarım sonunda düzenli olarak üstesinden gelirsiniz.

Umarım bu yazı sizi iyi uyutmuştur! Sanırım şimdi biraz uyumaya çalışacağım. Günaydın.

Uykusuzluğunuz Geçmiyorsa

Liseli bir öğrencinin uykusuzluk çekmesini kimse beklemez, ama oluyor işte. Kalkmam gerekene kadar neredeyse iki saat boyunca yatakta yatıp tavana bakardım. Bitkindim. Kafam karışıktı. Sanki vücudum gerçek bir ihtiyaçtan değil, alışkanlıktan hareket ediyordu.

Ne yazık ki, bu neredeyse 40 yıl önceydi. Uykusuzluk yetişkin nüfusun %33 ila %50’sini etkiliyor. Oysa Cleveland Clinic’e göre, nüfusun %10 ila %15’ini etkileyen kronik uykusuzluğa sahip olacak kadar şanslıyım. Uykusuzluğun en kötü yanı, gün içinde bir şeyler yapma yeteneğinizi etkilemesi. Engelli bir çocuğun annesi olarak, sürekli oyun oynamam gerekiyor.

Özellikle zor olan birkaç uykusuzluk belirtisi var. Bunlar:

Geceleri uykuya dalmakta zorluk. İnsan ancak belli bir süre Netflix izleyebiliyor.
Sinirlilik, depresyon ve anksiyete. Bunlar için de ilaçlarım var. Bu adil değil.
Dikkatimi toplamakta zorluk çekiyorum. Odaklanmam ve hafızam kötü. Sık sık yanlış şeyler yapma eğilimindeyim.
Huzursuz ve depresif olduğum için insanlarla geçinmekte zorlanıyorum.
Ertesi gün hiç uyumamış gibi hissediyorum.

Çoğu uykusuzluk doktoru daha iyi uyku için aynı ipuçlarını önerecektir. Bunlar:

Yatakta televizyon izlemekten veya kitap okumaktan kaçının.
Yatak odasını sadece uyku ve cinsel aktivite için kullanın.
Akşamları büyük öğünler yemekten veya bol su içmekten kaçının.
Yatmadan önce hafif bir atıştırmalık yiyin.
Odanın rahat bir sıcaklıkta ve karanlık olduğundan emin olun.
Ve doktorunuz size uyumanıza yardımcı olması için bir reçete yazdıysa, ilaçlarınızı alın. Ambien kullanıyorum. Her gece almaktan hoşlanmasam da. Ve melatonin kullanıyorum.

Uykusuzluk çektiğinizi düşünüyorsanız doktorunuzu arayın. Bazen uyku testi gerekebilir. Bazen soru-cevap şeklinde bir oturum olacak ve ardından büyük ihtimalle bir süre günlük tutacaksınız. Uykusuzluk ciddi bir sorundur. Bu yüzden hafife almayın.

Kronik Uykusuzluğu Nasıl Önleyebilirsiniz?

Milyonlarca Amerikalı uyku sorunu yaşıyor ve kronik uykusuzluk, insanların fark ettiğinden çok daha yaygın. Çoğu durumda, basit yaşam tarzı değişiklikleri iyi bir gece uykusu çekmenize yardımcı olmakta harikalar yaratabilir. Uyku düzeninizi nasıl sabote ettiğinizi öğrendiğinizde, gerekli değişiklikleri yapabilir ve çok daha kolay uykuya dalmaya ve daha uzun süre uykuda kalmaya başlayabilirsiniz.

Uykusuzluğa Ne Sebep Olur?

Uykusuzluğa neden olabilecek birkaç faktör vardır:

Anksiyete
Yaşamda meydana gelen büyük değişiklikler
Depresyon
Travma sonrası stres bozukluğu (TSSB)
Astım veya soğuk algınlığı ilaçları gibi bazı ilaçlar
Kafein, tütün veya alkol kullanımı
Geceleri akıllı telefon veya bilgisayar ekranları gibi ışıklara maruz kalma
Uykusuz Olduğunuzu Nasıl Anlarsınız?

Aşağıdaki belirtilerden bir veya daha fazlasını yaşıyor olabilirsiniz:

Geceleri uykuya dalmakta zorluk
Çok erken uyanma
Gece uyanıp tekrar uykuya dalmakta zorluk çekme
Gece uykusundan sonra yorgunluk hissi
Dikkatini vermede veya görevlere konsantre olmada zorluk
Uykusuzluktan Nasıl Kurtulursunuz?

Kronik uykusuzluk bir sorun olmak zorunda değil. Altta yatan nedeni bulmak için inisiyatif alın. Sizi uyanık tutan şeyin ne olduğunu öğrendikten sonra, durumunuzu değiştirmek için gereken adımları atmaya başlayabilirsiniz.

Sağlıklı Alışkanlıklar Edinin

Sağlıklı alışkanlıklar edinmek, sıradan bir gün içinde yaptığınız bazı şeylere yakından bakmanız gerektiği anlamına gelir.

Kafeini hayatınızdan çıkarın – eğer kahve içmeniz gerekiyorsa, kafeinsiz için.
Katkı maddesi ve koruyucu içeren abur cuburları hayatınızdan çıkararak beslenmenizi iyileştirin ve bunların yerine işlenmemiş taze gıdalar tüketin.
Beslenmenizin sağlamadığı besinleri desteklemek için doğal takviyeler kullanın.
Vücudunuzun en yüksek verimlilikte kalması için düzenli egzersiz yapın.
Zihninizi ve Bedeninizi Sakinleştirmeyi Öğrenin.

Zihninizi rahatlatmak, bedeninizi rahatlatmak kadar önemlidir. Yoga ve Pilates, basit bir denge sağlamak için egzersizi çeşitli meditasyon seviyeleriyle birleştirmenize olanak tanır. Zihninizin gece geç saatlere kadar çalışmasına neden olan stres, kaygı ve hayal kırıklığınızı gidermenize yardımcı olurlar. Günlük rutininize şunları ekleyin:

Gün boyunca birkaç kez esneme hareketleri yapın.
Günlük rutininize birkaç meditasyon egzersizi ekleyin.
Yogayı deneyin ve uyumadan önce stresten arınmanızı ve zihninizi temizlemenizi sağlayacak huzurlu ve rahatlatıcı bir zaman yaratmak için ikisini birleştirin.
Uykusuzluğu Önlemek İçin Neler Yapılabilir?

Değişiklikler zaman alır, ancak aşağıdakileri uygulamaya başladığınızda, yavaş yavaş çok daha iyi uyuduğunuzu fark edeceksiniz.

Uykusuzluğu Önlemek İçin Temel İpuçları

Yatma vaktinizde sağlıklı bir rutin oluşturun.

Yatak odanızdan televizyon ve bilgisayarları çıkarın.

Cep telefonunuzun yatağınızdan mümkün olduğunca uzakta olduğundan emin olun.

Telefonunuzu çalar saat olarak kullanıyorsanız, yatağınızın yakınında bulundurmak için geleneksel bir alarm satın alın.

Her gece aynı saatte yatmaya çalışın.

Bir rutin oluşturun ve buna sadık kalın.

Gün içinde düzenli aktivitelerinizi tamamlamakta zorlanırsanız, sorunun nedenini ve uykusuzluğun nasıl tedavi edilebileceğini veya önlenebileceğini öğrenmek için doktorunuza başvurun.

Sınırda Kişilik Bozukluğu Uykusuzluğu Zorlaştırıyor

Bu makaleyi yazdığımda saat gece 3. 24 saatten fazla uyumadım ve tavana bakmaktan yoruldum. Uyuyamamamın sebebini bilmiyorum; melatonin hormonunun dengesizliği veya sıradan bir uyku bozukluğu olabilir, ancak gerçek şu ki sınırda kişilik bozukluğum (BPD) uykusuzluğu daha da kötü ve zor hale getiriyor.

Boşluk hissiyle mücadele etmek, takım arkadaşlarıma kızmamak için sakin bir ruh hali korumaya çalışmak ve dürtüsel davranışları sınırlamak günlük olarak beni yıpratıyor. Sorun şu ki, işlerimin çoğu akşamları bitiyor ve uyku vakti geldiğinde uykuya dalmak benim için bir mücadele. Bir an bile böyle hisseden tek kişi olduğumu düşünmüyorum ve benim durumumda olanlara tamamen katılıyorum. Dön, dön, saate bak, dön, dön, tavana bak ve tekrarla; Bu, her gece defalarca yaşadığım bir süreç. Özetle: beni kısır bir döngüye soktu. Yakın gelecekte hayatımın karanlık bir dönemine sürükleyeceğini biliyorum. Her geçen gün uyku eksikliğim artıyor, vücudum daha zayıf hissediyor ve enerji seviyem düşüyor. Şu anda bile maraton koşmuşum gibi moralim bozuk.

BPD, bununla mücadele eden herkesin deneyeceğine inansam da, kapatamayacağınız bir rahatsızlıktır. Kendimi bunun o kadar da kötü olmadığına ikna etmeye çalışabilirim veya iyi bir gün geçiriyor olabilirim, ama her zaman bir noktada dünyaya geri döneceğim. Zihinsel sağlık sorunlarına karşı büyük bir damganın hâlâ var olduğu bir sektörde kendimi “normal” bir çalışan olarak sunmaya çalışırken her gün boşa harcanan fiziksel ve zihinsel enerji çok yorucu. Sonra eve gelip ertesi gün için ajanda hazırlamak, e-posta göndermek ve iki yeterlilik için çalışmak, her gece bebek gibi uyumam anlamına gelmeli. Bunun yerine, makul bir saatte, vücudum titreyerek ve acı çekerek yatağa giriyorum ve beynimin tamamen uyanık olduğunu görüyorum. Bunun sistemim için trajik bir durum olduğunu biliyorum.

Gelecekte neler olacak? Bir uyku kliniğinde hastanede geçirilen bir hafta, sürecin bir sonraki adımı. Bu tatmin edici mi? Aslında değil, ama bir dizi günlük hap veya hastaneye haftalık ziyaretler ne işe yarar? İlaçsız bir insan olmak, eminim birçok okuyucunun aşina olduğu bir şeydir, ancak yalnız olmadığınızı hatırlamanız önemlidir; birlikteyiz ve bundan daha güçlü ve daha iyi bir şekilde çıkacağız.

Uykusuzluk, birçok insanın mücadele ettiği gerçek bir sorundur. Komplikasyonlar can sıkıcı ve Sınırda Kişilik Bozukluğum (BPD) suçlu olmasa da, kesinlikle benim için çok fazla uykusuz geceye neden oldu.

Birinin Zihninin İçinde

Diyelim ki yataktasınız. Salı gecesi, saat sabahın 3’ü. Nedense, genellikle 23:30 civarında yatmanıza rağmen, tamamen uyanıksınız.

Şaşırtıcı olmayan bir şekilde, televizyonda hiçbir şey yok. İnternette kimse yok. Okuyacak iyi bir kitabınız da yok. Günümüz toplumundaki insanlar olarak, sabahın üçünde kendimizi nasıl eğlendireceğimizi öğrenmedik. Ancak, (bugünün toplumundaki insanlar olarak) can sıkıntısıyla nasıl başa çıkacağımızı da hiç öğrenmedik.

Sonuç olarak, bir dizi duygu döngüsü içinde yaşamaya başlarsınız. İlk olarak, (bitkinliğimize rağmen) uyku eksikliğiniz yüzünden kafanız karışır. Sonra, öfkelenmeye, hatta çileden çıkmaya başlarsınız. (Neden uyuyamayız ki? Zaten vücudumuz üzerinde nasıl bir kontrolümüz var ki?) Sonrasında, bir çaresizlik ve kendine acıma duygusu yaşarsınız. Güneş doğmadan önce bir saatlik uyku için bile iç monoloğunuzla pazarlık etmeye başlayabilirsiniz. Bu kaçınılmaz görünen duygulardan sonra, (… günümüz toplumunda bir insan olarak…) açıklanamaz bir şekilde bir yenilgi hissi duyar ve pes edersiniz. Uyanık yatar, kaderinizi bir sonraki duyuruya kadar uykusuz bir zombi olarak görev bilinciyle kabullenirsiniz.

Mesele pes etmek değil. Asıl mesele, pes ettikten sonra ne olmaya başladığıdır.

Beyniniz düşünceler arasında kaybolmaya başlar, çaresizlik ile kayıtsızlık arasında bir yerde olan o tuhaf uyanıklık hissinde ne kadar uzun süre kalırsanız, o kadar derinleşir. Gün boyunca cehaletten değil, kendimizi korumaktan dolayı aktif olarak kaçındığımız şeyleri düşünürsünüz. Kendi bilinçaltınızın derinliklerine doğru ilerledikçe melankoli size dokunamaz bile. Korkuları, şüpheleri ve gerçekleri asla tamamen kurtulamayacağınız bir şekilde tanırsınız.

Kendinizi beyin yıkamaya başlarsınız.

Beyniniz artık, Tom Hanks filmindeki Somalili bir korsanın esiri gibi görünen, sizin hayatınız olan bir şey tarafından esir alınmış durumda. Olumsuz düşünceler ve kaygılı endişeler saatte 160 kilometre hızla havada uçuşuyor, ancak beyniniz hepsini tereddüt etmeden yakalıyor gibi görünüyor. Kendi rüya yakalayıcınızsınız – kabusları erişemediğiniz bir yere hapsediyorsunuz. Sanki düşüncelerin kendi akılları varmış gibi ve birçok yönden öyleler.

Gün doğumunu izlerken, “dün” ile “bugün” arasındaki çizgilerin bulanıklaşmaya başladığını fark ediyorsunuz. Gece boyunca sizi rahatsız eden düşünceler, önünüzdeki gün için bir son bulmuş gibi görünüyor. Güneş perdelerinizden içeri süzülürken, bir önceki gece gördüğünüz rüyalardan kurtulup kendinizi silkeleyip esneyemediniz. Ertesi gün, gece yarısı ile sabah 6 arasındaki saatler yokmuş gibi mi yaşamanız gerekiyor? Sanki son sekiz saati korkularınızın ve endişelerinizin büyüyüp yüzünüzün önünde belirmesini izleyerek geçirmemişsiniz gibi? Sanki sadece kendiniz ve kendi ruhunuzla bir odaya kilitlenmişsiniz gibi? Bu yükün peşinizi bırakmadan güne nasıl hazırlanacaksınız?

Ne yazık ki cevap, hayır. Çünkü son sekiz saat önce bildiğiniz “siz” artık yok. Yatakta ağlayarak, (olması gereken) uykuya dalmadan önce bildiğiniz “siz” artık yok. Bu evrimleşmiş korkular ve şüpheler bir şekil, bir yüz alıyor ve eskiden olduğunuz size çarpıcı bir şekilde benziyor.

Yataktan kalkıyorsunuz. Güne, hiçbir şeyi düşünmeden, duymadan veya öğrenmeden kalamayacağınızı fark ederek başlıyorsunuz. Geri dönüp kendinize o uyku saatlerini veremezsiniz veya uyanıkken gördüğünüz kabuslardan hiçbirini geri alamazsınız. Bir daha asla uykusuz bir gece geçirmeseniz bile, kaçırdığınız o saatler asla telafi edilemeyecek.

Uykusuzluğunuz var. Ve geri dönüş yok.

Uykusuzlukla Yaşayanların Sırları

Uykusuzluk – uykuya dalma veya uykuyu sürdürmede zorluk – bu sorunla yaşayanlar için yalnızca bir rahatsızlıktan ibaret değildir. Yorgunluk, düşük enerji, konsantrasyon güçlüğü, ruh hali bozuklukları ve daha fazlasını içeren belirtilerle seyreden bir rahatsızlıktır. Ulusal Sağlık Enstitüleri, Ulusal Uyku Vakfı’na göre genel nüfusun yaklaşık %30’unun uyku bozukluğundan şikayetçi olduğunu tahmin ediyor.

1. “Yorgunluk, bunu tarif etmeye yetmez. Zihniniz asla durmuyor.”
2. “Uyumuyorum dediğimde, gerçekten ciddiyim! Uyku çalışmalarında bile her saat 20 dakikadan az uyuyorum. İyi uyumayalı neredeyse sekiz yıl oldu.”
3. “Vücudum ne kadar yorgun olursa olsun, zihnim kapanmıyor. Ve hayır, [yatmadan] saatler önce televizyonumu ve cep telefonumu kapatmak da yardımcı olmuyor. Sıcak bir banyoda rahatlamak da. İnanın bana, bahsettiniz, muhtemelen denedim.”
4. “Uykusuzluk sadece ihtiyacınız olan bir şeyden sizi mahrum bırakmakla kalmıyor, aynı zamanda hayatın en basit zevklerinden birini de elinizden alıyor. İyi bir gece uykusunun lezzetinden mahrum kalmayı tercih edeceğimin söylenmesi hem aşağılayıcı hem de saçma.”
5. “Kendimi çok yalnız hissediyorum.”
6. “Bu tüm hayatımı etkiliyor. Plan yapamıyorum çünkü bu planları gerçekleştirmek için yeterli uyku alıp alamayacağımı asla bilemiyorum. İki haftadan kısa bir süre önce, kocamı ayakta tedavi için bir kliniğe götürmesi için başka birini çağırmak zorunda kaldım. 38 saattir aralıksız uyanıktım ve araba kullanmanın benim için güvenli olmadığını hissediyordum. Yanında olamadığım için çok perişandım.”
7. “Sadece yorgun değilim. Yenilgiye uğradım. Bir gece daha uykumu kaçırdım.”
8. “Yorgun olduğumdan şikayetçi olmak için şikayet etmiyorum. Neredeyse her gün fiziksel, zihinsel ve duygusal olarak bitkinim. Çoğu zaman bu en ufak bir fark yaratmıyor çünkü tüm vücudum gergin ve sanki arılar üzerinde uçuşuyormuş gibi hissediyorum. Saatlerce yatakta yatıp uyuyamıyorum ve eğer şanslıysam birkaç saat uyuyabiliyorum, sadece birkaç saat. Ve çoğu zaman bu aralıksız birkaç saat bile olmuyor.”
9. “Her şey kötü bir uykusuzluk nöbetini tetikleyebilir. Geçen sefer işe yarayan şey bir dahaki sefere işe yaramayabilir.”
10. “Daha erken yatmak işe yaramıyor. ‘Gece geç yatmak’ veya ‘sadece bir şeyler hakkında düşünmeyi bırakmak’ da işe yaramıyor. Bir kişi daha bana ‘zihnimi boşalt’ derse, kefalet parasına ihtiyacım olabileceğini düşünüyorum.”
11. “Lütfen seninle yatağa gelmediğim için bana kızmayı bırak. Bu benim suçum değil.”
12. “Haftalardır tam bir gece uykusuzken tembel olarak anılmak hiç hoş değil. Bu bir tercih veya ‘iş geceleri parti yapmayı sevdiğim’ için değil. Yorgun olduğunuzda işlev görmek neredeyse imkansız.”
13. “İki saat kestirmek, haftalardır süren uykusuzluğu gidermez. Bu sadece bitkinlikten bayılmaktır.”
14. “Gece geç saatlere kadar uyanık kalmak bir ayrıcalık değil. İşkence.”
15. “Evet, yorgunum. Hayır, kestirmek ‘uyku düzenimi bozmuyor’ çünkü uykum yok. Hayır, bütün gece internette oyun oynadığım veya televizyon izlediğim için değil.”
16. “Tembel değilim. Uykusuzluktan bitkinim.”
17. “Uyumak istiyorum. Uyumam gerektiğini biliyorum ama zihnim dolu ve onu kapatamıyorum. Beynimi kelimenin tam anlamıyla bitkin düşene kadar çalıştırmam gerekiyor. Zihnimin susmadığı her şeyi yazmam, araştırmam ve planlamam gerekiyor.”
18. “Hayatımın her alanına sızıyor. Fiziksel, duygusal ve psikolojik olarak beni yıpratıyor. Uykusuzluk, normal bir hayat yaşamamak anlamına geliyor.”

Uykusuzluğumu Yönetmek İçin Yaptıklarım

1. Şeker, kafein ve alkolü sınırlayın

Hem şeker hem de kafein uyarıcıdır. Şeker yemek, kan şekeri seviyelerinde ani bir artışa neden olarak beynin anında uyarılmasına yol açar. Kafein, merkezi sinir sistemini etkileyerek uyanıklığı ve dikkati artırır. Vücudunuzda 12 saate kadar kalabilir; ancak uykusuzluğa yatkınsanız bu pek de iyi bir fikir değildir! Alkol daha hızlı uykuya dalmanıza yardımcı olabilir, ancak derin uykuda daha az zaman geçirir ve daha az dinlendirici olan REM veya hızlı göz hareketi evresinde daha fazla zaman geçirirsiniz. Ayrıca gece boyunca daha sık tuvalete gitmeniz gerekebilir…

2. Yatma vaktine yakın egzersiz yapmaktan kaçının

Yatma vaktinden önce egzersiz yapmanın uyku kalitesini etkileyip etkilemediği konusunda görüş ayrılıkları var. Uykusuzlukla mücadele ediyorsanız, günün farklı saatlerinde egzersiz yapmayı deneyebilirsiniz. Şahsen, akşamları egzersiz yapmanın uykuyu geciktirdiğini ve uyku kalitemi bozduğunu düşünüyorum. Tamamen kaçınıyorum.

3. Yatmadan önce televizyon izlemekten, bilgisayar veya cep telefonu kullanmaktan kaçının.

Akşamları vücudumuz, uykulu hissetmemize, uykuya dalmamıza ve gün doğana kadar uykuda kalmamıza yardımcı olan melatonin adı verilen bir hormon üretir. Bu hormon daha sonra doğal olarak kaybolur. Ancak televizyonlar, bilgisayarlar ve cep telefonları, vücudun melatonin üretmesini engelleyebilen mavi ışık yayar. Uykusuzluk çekiyorsanız, yatmadan iki ila üç saat önce televizyon izlemekten, bilgisayar veya cep telefonu kullanmaktan kaçınmanız faydalı olabilir. Blog yazarları, lütfen dikkat!

4. Düzenli bir uyku saatine uyun.

Beynimiz ve vücudumuz, uyku düzenimizi, enerji seviyemizi ve iştahımızı düzenleyen bir sirkadiyen ritme tabidir…

Ben doğuştan bir çocuktum ve yatağa girip erken kalktığımda kendimi her zaman daha iyi hissederim. Ne yazık ki, ara sıra geç yatmayı bile sorunlu buluyorum çünkü sirkadiyen ritmimin normal dengesine dönmesi çok uzun zaman alıyor. Bazen buna değmeyeceğine karar veriyorum.

5. Epsom tuzu banyoları

Epsom tuzları, vücudu ve zihni sakinleştirmekten sorumlu nörotransmitterleri düzenlemeye yardımcı olan magnezyum minerali açısından zengindir. Magnezyum ayrıca melatonin seviyelerini de düzenler. Epsom tuzu banyolarının kaslarımın gevşemesine ve dinlendirici bir uykuya yardımcı olduğunu düşünüyorum. Magnezyum takviyeleri de dikkate değer. Günlük vitamin ve mineral desteğime magnezyum ekliyorum; onsuz başarılı olamam.

6. Yatak odanızı dağınıklıktan uzak tutun

Doğal tıp terapisti olarak geçirdiğim yıllar boyunca edindiğim içgörülerden biri, CHI’nin veya enerjinin hem vücudumuzda, hem evimizde hem de iş yerimizde akması için açık bir kanala sahip olması gerektiğiydi.

Dağınıklık, CHI akışını engeller ve yoğun bir zihne, düşük kaliteli uykuya, kariyerimizde tıkanıklıklara, bolluk akışına katkıda bulunabilir… Uykusuzluk çekiyorsanız, lütfen yatak odanızdaki dağınıklığı toplayın ve yerde duran fazla kitap, mobilya ve kıyafetleri kaldırın… Sakin bir ortam, sakin bir zihne yardımcı olur.

7. Elektronik cihazları yatak odanızdan uzak tutun

Televizyonların, bilgisayarların ve cep telefonlarının uyku kalitesi üzerindeki olumsuz etkilerinden daha önce bahsetmiştim. Uyumakta zorlanıyorsanız, lütfen yatak odanızdan elektronik cihazları çıkarmayı düşünün.

8. Yatak odanızı dinlendirici tonlarda dekore edin

Yatak odanızdaki parlak renkler zihninizi uyarır ve dinlendirici bir uykuya elverişli değildir. Uykusuzluk çekiyorsanız, parlak sarı, turuncu veya kırmızı duvarlardan vazgeçmeyi düşünün… Ördek yumurtası mavisi, pembe, soluk gri, leylak ve açık yeşil tonlarından oluşan dinlendirici veya pastel bir renk paleti daha derin uyumanıza yardımcı olabilir.

9. Kaliteli bir yatak ve nevresim takımına yatırım yapın

Hayatımızın yaklaşık üçte birini uykuda geçiriyoruz, bu nedenle kaliteli bir yatağa biraz daha fazla para harcamaya değer. Çevre dostu ürünlerle yıkadığım hipoalerjenik yatak takımları kullanıyorum. Nefes almama yardımcı oluyor ve kaliteli bir uykuyu destekliyor. Sağlığınıza yatırım yapın. Siz buna değersiniz.

10. Başucunuzda bir günlük bulundurun

Bir yazar ve blog yazarı olarak, en iyi yaratıcı fikirlerimin genellikle uykuya dalmadan hemen önce aklıma geldiğini fark ediyorum. Unutmamak için hemen yazıyorum! Ayrıca aklıma gelen “yapılacaklar” düşüncelerini de not alıyorum.

11. Minnettarlık tutumu geliştirin

Hayat bazen zor olabilir, ancak minnettarlık tutumu geliştirmek hayatın iniş çıkışlarıyla başa çıkmama yardımcı oldu. Her gün, ne kadar küçük olursa olsun, günlüğüme 10 güzel şey yazıyorum. Hayat zorlaştığında kendime şunu hatırlatıyorum: “Bu da geçecek.”

12. Doğal ilaçlar

Akupunktur, bitkisel ilaçlar, yaratıcı görselleştirme, refleksoloji, çiçek ilaçları ve duygusal özgürlük tekniği, uykusuzluğumu iyileştirmeme yardımcı oldu. Duygusal özgürlük tekniği olarak bilinen EFT özellikle benim için faydalı. Bunu yatakta uzanırken bile uygulayabilirsiniz. www.emofree.com web sitesinde bu basit ama güçlü şifa tekniği hakkında ücretsiz eğitimler bulabilirsiniz.

Sadece Uykuya Dalmakta Zorlanmak Değil

Uykusuzluk birçok şekilde ortaya çıkabilir: uykuya dalamama, gecede birden fazla kez uyanma, komorbid uykusuzluk (anksiyete gibi başka bir rahatsızlıkla birlikte görülen bir tür) ve elbette akut ve kronik uykusuzluk türleri.

Her türlü uykusuzlukla başa çıkmak son derece zor olsa da, insanların uzun süre uykusuz kalmanın nasıl bir şey olduğunu bilmelerini istiyorum. Bu yorucu durum, insanların hayatlarından çok şey çalabilir.

Uykusuzluğun yol açabileceği birkaç şey şunlardır: (Lütfen akut uykusuzluk çeken kişilerin aynı semptomların çoğuyla -sadece daha kısa bir süre için- mücadele ettiğini unutmayın.)

1. Uykuya dalmakta zorluk.

Yorgun olabilirim, hareket edemeyebilirim, sadece bir hafta uyumak isteyebilirim ve yine de gerçekten uyuyamayabilirim. Gözlerimde yanma ve göz kapaklarımda ağırlık hissedebilirim ve yine de orada yatıp uykunun ikinci aşamasına bile geçemeyebilirim. İlk aşamada takılıp kaldım, bu aslında uyku değil, beynin yavaşlamaya başladığı aşama. Bu durum halüsinasyonlara ve miyoklonik kasılmalara yol açabilir (uykuya dalarken aniden kolunuzun veya bacağınızın seğirdiğini hissettiniz mi hiç?)

Saatlerce bu aşamada takılıp kalıyorum – bazen sabah 5’e kadar. Halüsinasyonlar, evinizde kimse yokken veya herkes uyuyorken birinin dolaştığını duyduğunuzu düşündüğünüzde hayatınızın en korkunç deneyimlerinden biri olabilir.

2. Uykuda kalmada zorluk.

Uykuya daldıktan sonra, gece boyunca birçok kez uyanıyorum. 10 kez kadar saydım. Time dergisi, kesintiye uğrayan bir gece uykusunun, kısa süreli uykudan daha kötü olabileceğini bildirdi.

Bu durum, ilk başta uykuya dalamamakla birlikte, bazı günler öğleden sonra 2’ye, hatta daha geç saatlere kadar yatakta kalmama neden olabiliyor. Bu yüzden gündüzleri saatlerce vakit kaybettim ve vücudumun istediğinden daha erken kalkmak zorunda kaldığımda aşırı yorgunluk ve ağrı çekiyorum.

Uyku eksikliği, fibromiyaljim nedeniyle nöbetlere de neden olabiliyor. Ayrıca işlerime veya okumaya odaklanmamı zorlaştırıyor, huysuzluk ve asabiyet yaratıyor, bu da ailemle ilişkilerimi etkiliyor.

Depresyonum da kötüleşiyor ve sinir krizlerine ve yalnızlık hissine neden oluyor. Bu yüzden sosyalleşemiyorum. Dışarı çıkamıyorum ve randevularıma gidemiyorum çünkü uyumayı planlasam bile, sonunda uyuduğumda alarmımı duyamıyorum veya bir önceki gece sadece bir saat uyuduğum için iptal etmek zorunda kalıyorum.

Uykusuzluk hayatımın çoğunu benden çaldı. Sosyalleşmekte zorlanıyorum ve sosyalleştiğimde de çok yorgun ve çok ağrılı olduğum için bundan keyif alamıyorum. Uyku ilacım olmadan hayatımın hiçbir anlamı yok. Ve hastalandığımda ve ilacı bir süreliğine bırakmak zorunda kaldığımda, tüm bu belirtiler aniden geri geliyor.

Gerçekten çok yıpratıcı ve umarım bu, birkaç kişinin uykusuzluğun sadece “uykuya dalmakta zorluk çekmek” olmadığını anlamasına yardımcı olur.

Kaygınızı Tetikleyen Uykusuzlukla Mücadele

Depresyon ve kaygım gibi, hayatım boyunca küçük uykusuzluk nöbetleri geçirdim ve bunlar yaşlandıkça giderek kötüleşti. Kendi kendime ilaç almayı bırakana kadar (ki bunu tavsiye etmem, çünkü bu sadece sorunu ertelemek ve on katını size geri döndürmek anlamına gelir) ve ruh sağlığımı ciddiye alana kadar, kötü uykunun ve uyku eksikliğinin kaygımı ciddi şekilde tetiklediğini fark etmemiştim.

Herkesin ara sıra uykusuz geceleri olur; ister iş veya ertesi gün özel bir etkinlik için gergin olun, ister maddi durumunuz veya diğer stres türleri için endişelenin, ister vücudunuz bir türlü günü sonlandırmak istemiyor olsun. Ancak uykusuzluğun tetiklediği kaygı yaşayanlar için bu, alarm çalmadan önce saatlerce karanlık bir tavana bakmaktan daha kötüdür. Yatak odama girmenize izin verin, böylece benim için nasıl bir şey olduğunu görebilirsiniz.

Yatıp televizyonu açmam gerekiyor… ama sesi duyabileceğim ama tam olarak anlayamayacağım kadar yüksek. Bu benim “beyaz gürültü” makinem. Uyku zamanlayıcısını bir veya bir buçuk saate ayarladıktan sonra, dönüp duruyorum… ve eğlence orada başlıyor.

Beynim kendi televizyon moduna geçiyor, tüm günü tekrar tekrar oynatırken yaptığım her şeyi sorgulamama neden oluyor. İş yerinde yeterince iyi iş çıkardım mı? Facebook’ta birine söylediklerim saldırganca veya uygunsuz muydu? Partnerim bana karşı dürüst mü? Kapıları kilitleyip pencereleri kapattım mı? Bazı önemli anlar/önemsiz anlar birkaç kez tekrarlanıyor, neredeyse her şeyin yolunda olduğuna, idare edilebilir olduğuna veya bir sonraki güne kadar çözmem gereken bir şey olduğuna kendimi ikna edene kadar.

Ama iş bununla bitmiyor! “Ertesi Gün” kafamda dönüp duran şeyin teması haline geliyor. Hayatımın sitcom, romantik-komedi veya dram-komedi türündeki baş karakteriysem, kafamda canlandırdığım her senaryodan sonra yaşadığım endişe, kararsızlık ve yanlış anlamalar, En İyi Yardımcı Erkek/Kadın Oyuncu Emmy Ödülleri’ne layık yardımcı oyunculardır. Bunun ne kadar yorucu olduğunu bir düşünün… sonra da o anda hiçbir şey yapamadığınızı hayal edin.

İşte her şeyin hızlandığı yer burası. Nefesim hızlanıyor ve fark ettiğimde kalbimin giderek daha hızlı atmaya başladığını hissediyorum, sanki göğsümden fırlayan abartılı bir kalbe aşık bir çizgi film karakteriymişim gibi. İşte geri dönüşü olmayan nokta bu. Televizyon artık kapanmış durumda ve bu süreci baştan başlatmak neredeyse boşuna. Yapacak başka bir şey yok, kalkıp biraz volta atıp, yatağa geri dönmeye değip değmeyeceğine ya da uykunun gücü göz kapaklarına vurana kadar uyanık kalıp internette takılmaya karar vermek. İnanın bana… dizüstü bilgisayarınızın önünde yüzüstü bulunmak istemezsiniz.

Elbette, alternatif (kendinizi uyuyamaz halde bulursanız) uyku felcidir ve bunun ne kadar korkunç olduğunu yeterince vurgulamam mümkün değil. Vücudunuz bitkin. Zihniniz bitkin. Uyumanız gerektiğini ve uyumak istediğinizi biliyorsunuz. Vücudunuz orada, ama beyniniz bu inanılmaz ikinci şansı bulmuş. Dönmek istiyorsunuz ama yapamıyorsunuz. Kalkmaya çalışıyorsunuz ama kafanız sizi nasıl çıkacağınızı hatırlamadığınız bir Çin parmak kapanına sıkıştırmış ve etrafınızı sardıkça çekmeye devam ediyorsunuz. Terliyorsunuz, nefesinizi duyabiliyorsunuz, ancak gözlerinizi açmanın tüm uyku hırsınızı öldüreceğinden ve yatağınızın sizi rehin tuttuğu gerçeğine sizi uyaracağından korkuyorsunuz. Bu son zamanlarda benim için nadir olsa da, beni gerçekten şok edecek kadar sık ????olmadığı anlamına gelmiyor (ve kolay kolay şok olmam).

Her neyse, işte buradayım, yatakta yatıyorum, çevremin farkındayım. Hareket edebiliyorsam, partnerimi rahatsız etmemek için televizyonu tekrar açmak yerine dizüstü bilgisayarımı kenara çekerim. Elbette, aşırı yorgun beynin Netflix’te dizi izlemeye veya YouTube’da bir çıkmaza girmesi kolaydır, ancak bu noktada sizi ayakta tutan şey uyarılmadır. Ve ben de birkaç ay boyunca böyleydim – sonunda sabah 6 civarında bayılıyordum ve sabah 10’da – gün ışığı yatak odamın çatlaklarından içeri sızarken – artık uyumanın bir seçenek olmadığına karar verdim. Bu şekilde yaşamak mümkün değil.

Arkadakilere yüksek sesle söylüyorum: Bu şekilde yaşamak mümkün değil!

İnsanların yanında tedirgin olduğumu söylemek yetersiz kalır. Herkesin bana baktığını veya sadece beni fark ederek bana zarar vermeyi planladığını düşünürdüm. Uykusuzluğum sırasında planladığım şeylerin ters gitmesi veya planlarımın gerçekleşmemesi gibi ufak tefek şeylere mantıksızca öfkelenirdim. Kaçamadığım bir kâbusun içinde yaşıyordum. Ağır bir paranoya ve öz farkındalığımın olmamasıyla, doktoruma gidip kendimi toparlayana kadar ruh sağlığı kliniğimde panikledim. Bununla gurur duymuyorum ama bazen kendi kendinizin en iyi savunucusu olmanız gerekir.

İlaç durumunu kontrol altına aldıktan sonra (ve bunun kolay olduğunu söyleyemem; deneme yanılma uyku yönetiminde normaldir), bir rutine oturabildim. Hâlâ alışılmadık olsa da, benim için işe yarıyor, başkaları için minimum düzeyde rahatsızlık veriyor ve kişisel kaygımı büyük ölçüde azalttı. Sosyal olarak hâlâ biraz beceriksizim ama en azından günlerdir iyi uyuyamadığım için paniklemiyorum veya kendimi rezil etmiyorum.

O zamandan beri, uykuyu iyileştirmeye yardımcı olacak daha iyi alışkanlıklar edinmeye yönelik, uykusuzluğa dayalı bir bilişsel davranışçı terapi (BDT) dersi aldım. Bunlardan bazılarını sizinle paylaşmak isterim.

1. Vücut ve oda sıcaklığı.

Biraz üşüdüğünüzde doğal olarak esnersiniz ve sirkadiyen ritminiz doğruysa vücudunuz doğal olarak sıcaklığını düşürür. Bu, uyku vaktinin yaklaştığının bir işaretidir. Bunu pek fark etmediğim için yatak odamı dairemin geri kalanından daha serin tutmaya çalışıyorum. Evet, yıl boyunca vantilatör açıkken uyuyanlardanım.

2. Yatağınız uyumak içindir.

Zihniniz size oyun oynamayı sever ve yatakta kalmak size hiçbir fayda sağlamaz. Yatağa uyumak niyetiyle girmek harikadır, ancak uyandığınızda uzun süre yatakta kalmak sağlıklı değildir. Sabah uyandığınızda ve kıpırdanmaya başladığınızda, yorganın altında yarım saatten fazla kalmamaya çalışın. Aynı şey uykuya dalmaya çalışırken de geçerlidir; eğer zorlanıyorsanız, yarım saat kalkmanızda bir sakınca yoktur; sadece kendinizi çok fazla uyarmayın. Ve bu da beni şuraya getiriyor…

3. Bir rutin edinin.

Aynı saatlerde uyanmak ve aynı saatlerde yatmak, sirkadiyen ritminizi (temelde vücudunuzun uyku saati) oluşturmak ve sürdürmek için inanılmaz derecede önemlidir. Vücudunuzun programını dinlediğinizde ve size o saatin geldiğini söylediğinde uykuya dalmak daha kolay hale gelir. İnanın bana: Zaten sabah 2’de iyi bir şey olmaz, yani hiçbir şeyi kaçırmıyorsunuz.

4. Beslenmenizi kontrol edin.

Öncelikle, mümkünse geç öğünlerden kaçının. Uyumaya çalışırken atıştırmalıklar bile sorunlara yol açabilir. İkincisi, eğer mutlaka atıştırmak zorundaysanız, kaçınmanız gereken bazı şeyler var: tatlılar (meyve dahil), yağlı yiyecekler ve süt ürünleri (üzgünüm… peyniri çok seviyorum ama uyumak istiyorsanız sağlığınız için çok zararlı). Bunun nedeni, vücudunuzun diğer seçeneklere yönelseydiniz olduğundan daha fazla çalışması ve vücudunuz yağları ve şekerleri sindirmeye çalışırken beyninizin size iyi bir uyku için ihtiyaç duyduğunuz gerekli dikkati vermemesidir. Bu, arabanızı kapatıp radyonun hiç susmaması gibidir; bir noktada akünüzü bitirecektir.

Vücudunuzun düşmanı olmayın, özellikle de uyumaya çalışırken sizi rahatsız etmeye çalışıyorsa. İlaçlar ve kendime nasıl baktığım arasında iyi bir rejim geliştirebildiğim için şanslıyım. Benim için işe yarayanın herkes için işe yaramayabileceğini biliyorum, ama kaygımı bu şekilde kontrol altında tutuyorum. Her şey iyi bir gece uykusuyla başlar ve umarım siz de bunu başarabilirsiniz.

Yardımcı Şarkılar

“Yesterday” ve “Let It Be” – The Beatles

Üzüntü veya pişmanlık duyduğum zamanlarda bu şarkıları dinliyorum. Kabul edelim, sadece ağlamak istediğimiz günler oluyor ve bunda yanlış bir şey yok.

“Bad Day” – Daniel Powter, “Don’t Stop Believin’” – Journey ve “What’s Up” – 4 Non Blondes

Zor bir günde durum ne olursa olsun, bu üç şarkıyla her zaman bağ kurabiliyorum. Üçü de kötü bir dönemden geçmekle ilgili, ancak aynı zamanda daha iyi günlerin geleceğine dair umut da içeriyor.

“Because of You” – Kelly Clarkson ve “The Climb” – Miley Cyrus (son zamanlarda bu ikisiyle birlikte – “Till It Happens To You” – Lady Gaga)

Kendini açıklıyor ama hayatımın en karanlık günlerini düşündüğüm günlerde bu şarkılara yöneliyorum. Bir şekilde sadece korku ve üzüntüye katkıda bulunmakla kalmıyor, aynı zamanda mücadelemde yalnız olmadığımı bildiğim için bana teselli ve güç veriyorlar.

“Lightning Crashes” – Live, “Big Girls Don’t Cry” – Fergie, “Collide” – Howie Day, “Life Got In The Way” – Sister Hazel ve “Life” – Hinder

Travma sonrası stres bozukluğu (TSSB) teşhisi konulduğundan beri eşimle olan kişisel ilişkim çok kötüleşti. Neyse ki, karşılaştığımız birçok engele rağmen birlikteyiz ve birbirimizi sevmeye devam ediyoruz. Bu şarkılar, zor günlerimde dinlediklerim.

“Wild World” – Cat Stevens, “Best of You” – Foo Fighters, “Faith” – George Michael, “You Are Not Alone” – Lifehouse, “Livin In The Moment” – Jason Mraz ve “Beautiful Soul” – Jesse McCartney

Bu şarkıların her biri benim için zor zamanlar ama geleceğe dair umut ve pes etmemenin önemini temsil ediyor. Bunlar, hayatın bu olduğunu ve herkesin zor günler geçirdiğini kendime hatırlatmam gereken günlerde ekleniyor. Önemli olan o günlerle ne yaptığımız. Ne kadar umutsuz hissetsem de, her zaman bir çıkış yolu ve önümüzde daha iyi bir gün için umut vardır.

“Let It Hurt” ve “Stand” – Rascall Flatts, “Was That My Life”, “Downtime”, “I’m Alright”, “Get Up Again”, “Me” ve “I Like Me” – Jo Dee Messina

Duygularımı ifade etmeme ve içimi dökmem gerektiğinde ağlamama yardımcı olan, aynı zamanda bana devam etmem için umut ve cesaret veren bir başka şarkı grubu.

“Make Me This Mad” – Lucy Angel, “What You Get Is What You See” – Tina Turner, “Settlin” – Sugarland, “I Will Survive” – Gloria Gaynor, “Fight Song” – Rachel Platten ve “My Life” – Billy Joel

Ağladığımda veya zor bir günü atlatmayı başardığımda, bu listedeki şarkıları dinlerim. Hepsi, ilerlemeye devam etmek için kararlılık ve güçle ortaya çıkmamı sağlar.

“Crazy Ain’t Original” – Sheryl Crowe ve “The World Needs a Drink” – Terri Clark

Her şeyin ters gittiği günleri bilirsiniz ya? Mutlaka üzgün veya tek bir şeye gerçekten sinirli değilsinizdir, sadece ne yaparsanız yapın işlerin yolunda gitmediğini hissettiğiniz bir gündür. Benim böyle günlerim çok sık oluyor ve böyle zamanlarda bu iki şarkının mizah içerdiğini ve duruma gülüp günüme devam etmemi sağladığını görüyorum. Ayrıca, insanların beceriksizliğiyle başa çıkmamda bana yardımcı oluyorlar. durumumu anlamak için.

Dağlar Benim İçin Anlamlı

(Senden) Bir grup arkadaşımla gündoğumu yürüyüşüne başladım ve anında aşık oldum. Ancak zamanla bir kaygı solucanı içimi kemirmeye başladı. Hayatım boyunca uykusuzlukla mücadele ettim. Doğuştan iyi uyuyamam ve uykumla ilgili herhangi bir baskı kolayca uykusuz gecelere yol açıyor. “Ya uyuyamazsam ve dört ayak üstünde uyanmak zorunda kalırsam?” diye endişelenmeye başladım.

Çok geçmeden başkalarıyla gündoğumu yürüyüşü yapmam imkansız hale geldi. Başka biriyle erken sabaha başlama baskısı kaçınılmaz olarak uykusuz gecelere yol açtı. Bir keresinde yeğenlerimle gündoğumu yürüyüşüne çıkmayı kararlaştırmıştım ve bir önceki gece sadece 45 dakika uyuyabilmiştim.

Ocak 2023’te en büyük kızımın okulu tatildi ve Catskill Dağları’nda kar ve buz birikmeye yeni başlamıştı. Giant Ledge ve Panther Dağı yürüyüşü, engebeli Catskill dağlarının doğuya bakan muhteşem manzaralarını sunuyor. Catskills’e hiç gitmemiştik, kızım hiç gün doğumu yürüyüşü yapmamıştı, hiç 1000 metrenin üzerine tırmanmamıştık, bu yüzden bu ikimiz için de ilk olacaktı. Burada gün doğumunun mükemmel olacağını biliyordum.

Ve yine de…

Riskler eskisinden daha yüksek ve daha bunaltıcıydı. Kızımın ilk gün doğumu yürüyüşü, ilk Catskills yürüyüşü, ilk 90 metrelik tırmanış. Patikanın başlangıcından ana manzaraya kadar 2,8 kilometre ve 400 metre tırmanış. Sabah 6:20’de patika başlangıcına varmamız gerekiyordu, bu da evden sabah 4:20’de çıkmamız anlamına geliyordu. 14 yaşında bir çocuğu sabah 4:20’de uyandıramazsınız; onu uyarmanız gerekir. Uykusuzluk için mükemmel koşullar. Önceden planlanmış beklentiler, hayal kırıklığına uğratamayacağım bana güvenen başka biri. Bunun ötesinde, oraya gidip geri dönmek için iki saatlik bir yolculuğum vardı. Sadece 45 dakika uyumayı göze alamazdım. Bunu başarmalıydım. Uyumak zorundaydım.

Ve yine de…

Sonunda yatağa gittim çünkü başka seçeneğim yoktu, ne olacağını bilmiyordum, bir şeyden çekinmektense onu denemeyi tercih ederdim, çünkü korkuyordum, umutluydum ve endişelenmekten bıkmıştım. Uyudum çünkü yapılması gereken bu, devam etmek, yapılması gereken bu. Ve neyse ki bu sefer uyudum.

Sabah 6:20’de Giant Ledge Trailhead otoparkına vardık. Çok erken gün doğumunda yürüyüş yapmanın zorluklarından biri, hareket etmeye başladığınızda vücudunuzun hala uykuda olmasını beklemesi, bu yüzden ısınma süresinin daha uzun sürmesi. Kızım bunu gerçekten hissediyordu ve astım gibi hissettiğini söyledi (aslında astım yok). Yaklaşık 300 metre tırmanırken duvara çarptı. Durdu ve devam edemeyeceğini söyledi. Ama devam ettik, çünkü yapılması gereken bu – devam etmek.

Vardık. Ormanlık vadi ayaklarımızın altında uzanıyordu. Dağların tepeleri bir su dalgası gibi birinden diğerine uzanıyordu, dağların tepeleri arasında süzülen sis, şafağın fuşya rengini sessizce yansıtıyordu. Birkaç dakika sonra, sağımızdaki kase şeklindeki dev Slide Dağı’nın hemen üzerinden üç güneş ışını düştü. Bir ışın dağın yamacından aşağı doğru yay çizerek vadi tabanında bir spot ışığı yaktı. Bir tanesi dağların tepelerinden geçerek aralarındaki sisleri parlak pembe ve turuncu renklerle tutuşturdu. Bir diğeri ise gökyüzünün parlak kış mavisini vurgulayan dar soluk pembe turuncu bantla birleşti. Bize bakan bulutlar, arkalarından elektrikli bir sobanın dönmesi gibi parlamaya başladı. Gecenin koyu, kasvetli moru, bize bakan bulutların batı taraflarına tutunurken, doğuya bakan sırtları giderek artan bir şekilde ışıltılı altın, pembe ve turuncu renklerle aydınlandı; koyu moru belirginleştiren parlak bir silüet. Tüm bulut örtüsü, kızıl altın bir patlamaya dönüşmek üzereydi. Aynı zamanda, kışın çıplak bıraktığı gri mor bir ağaç sırası, dağ tabanında yumuşak bir kürk gibi kıvrılıyordu; sadece ara sıra, dağınık gruplar halinde karanlık bir şekilde duran, her dem yeşil ağaçlardan oluşan bir grup tarafından bölünüyordu.

Koyu mor tepeler, parıldayan sis bulutlarının arasında yüzüyordu. Mor gölgelerin ve altın ışığın sessiz ve kadim bir dansı, sanki sessiz ve görkemli bir şeye rastlamışız gibi, sanki iki yıpranmış samurayın kutsal bir sessizlik içinde kadim bir kılıç dansını tekrarlamasını izliyormuşuz gibi.

Panther Dağı’nın zirvesine doğru 300 metre daha tırmanmaya devam ettik. Sabahın renkleri soluk pembeden altın rengine doğru yavaş yavaş değişiyor, taze kardan yansıyor, karlı örtülerinin altından çıkan çam iğnelerinin parlak yeşilini vurguluyordu. Etrafımızdaki kar daha da koyulaştı ve kısa süre sonra kendimizi Panther Dağı’nın tepesinde bulduk. Panther Dağı’nın tepesinde, 1150 metre yükseklikte, karla kaplı çam ağaçları ayaklarınızın hemen altında yarım daire şeklinde uzanıyordu. Ayaklarımızın altındaki bin metrelik uçurumun ötesinde, sıra sıra çıplak ağaçlar karla kaplı tepelerden oluşan dalgalı bir deniz boyunca yükselip alçalıyordu. Yukarıda, yerlerinde duran incecik bulutlar sessizliği koruyordu.

Kış dağları sessizlik ve sükunet yayar. Donmuş şelaleler ve karla kaplı ağaçlar. Sanki dünya durmuş gibiydi. Pastel mavi gökyüzü, neredeyse hiç bitmeyen bir gün batımı, zamanda bir mola gibi, soluk turuncu bir şeritle sürekli aydınlanıyordu. Sonsuz, dalgalı, karla kaplı dağların sessizce dinlendiği o anlar, benim huzursuz zihnim için yeterli sessizliği sağlıyordu.

Görme Engelli Bir Kişi Olarak Uykusuzlukla Başa Çıkmak

Herkes ara sıra uyku sorunu yaşar; bunun nedeni stres, sürekli değişen iş programı, sosyal medya bağımlılığı veya kötü alışkanlıklar olabilir.

Ancak uykusuzluk ve uyku eksikliği, görme kaybı olanları en çok etkiler. Tamamen görme engelli kişilerin yaklaşık %70’inde uyku bozukluğu vardır ve ciddi görme kaybı olanların neredeyse yarısı da bu durumdan etkilenebilir. Bu durum genellikle gündüzü geceden ayırt edememekten kaynaklanır.

Retinitis pigmentosa, Leber konjenital amorozisi, Stargardt hastalığı, yaşa bağlı makula dejenerasyonu ve koroideremi gibi görme dejeneratif hastalıkları olan birçok kişi vardır.

İşte görme kaybı olan kişilerde uykusuzluk ve uyku eksikliğini hafifletmeye yardımcı olacak birkaç çözüm:

1. Hetloiz.

Hetloiz veya tasimelteon, 24 Yaş Dışı Uyku-Uyanıklık Bozukluğu’nu tedavi etmek için kullanılan bir ilaçtır. Non-24, tamamen kör ve ışık algısı olmayan birçok (ama hepsi değil) kişiyi etkileyen çok nadir bir durumdur. Sonuç olarak sirkadiyen saatleri uyumsuz hale gelir. Bu ilacın ne kadar faydalı olabileceği, vücudunuzun ne kadar uyumsuz olduğuna bağlıdır ve haftalarca veya aylarca kullanabilirsiniz. İlaç pahalıdır ve yaygın yan etkileri arasında baş ağrısı, karaciğer enzimlerinde yükselme, uyuşukluk, üst solunum yolu enfeksiyonları ve daha fazlası bulunur.

2. Uyku ilaçları.

Unisom, NyQuil ve diğer birçok uyku ilacı gibi uyku ilaçları uykuya dalmanıza ve uykuda kalmanıza yardımcı olabilir. Bunlar ara sıra kullanım için uygundur, ancak uzun süreli kullanım için önerilmez. Yan etkileri arasında gündüz uyuşukluğu, ellerde, kollarda, ayaklarda veya bacaklarda yanma veya karıncalanma, iştah değişiklikleri, dengeyi korumada zorluk ve baş dönmesi sayılabilir.

3. Melatonin.

Melatonin, epifiz bezi tarafından üretilen bir hormondur. Beyninizin tam ortasının üzerinde bulunan bezelye büyüklüğünde bir bezdir. Vücudunuzun ne zaman uykuya dalıp uyanması gerektiğini anlamasına yardımcı olur. Vücudun uyku düzenine yardımcı olmak için hap ve kapsül formunda sunulur. Doğal veya sentetik formları mevcuttur. Doğal formları hayvanlardaki epifiz bezinden üretilir. Melatonin ilk iki seçenekten çok daha güvenli olsa da, gündüz uykululuğu, baş dönmesi, mide sorunları, huysuzluk, anksiyete ve daha birçok yan etkisi vardır.

4. Uçucu yağlar.

Ayrıca tamamen doğal yolu seçip uykuya dalmanıza ve uykuda kalmanıza yardımcı olması için uçucu yağlar kullanabilirsiniz. Lavanta, portakal, sedir ağacı, Roma papatyası ve daha birçok uçucu yağ. Bu makalede çok sayıda uçucu yağ tarifi ve karışımı bulabilirsiniz. Olası yan etkiler arasında, içeriklere karşı alerjik reaksiyonlar, cilt tahrişi (seyreltilmemiş yağ kullanılıyorsa) veya potansiyel bir aşırı doz sayılabilir; bu, özel talimatlara uyulduğu takdirde önlenebilir. İlk durumda, Benadryl gibi alerji ilaçları kullanmak semptomları hafifletebilir, ancak aşırı doz durumunda tıbbi yardım alın.

Artık çeşitli görme kaybı türleri olan kişiler için uykusuzluk ve uyku eksikliğine yardımcı olacak dört farklı seçeneğiniz var.

Bir Uykusuzun Zihninde Bir Gün

Sevgili uykusuzluk,

Neden bana bu kadar işkence ediyorsun?

Saatlerce, hatta günlerce uyuyamıyorum.

İlk başta canımı sıkıyorsun. Saat gecenin 1’i ve ben yorgun bile değilim. Yarın öğleden sonra bir görüşmem var.

Saat sabahın 3’ü, sonra 4, şimdiye kadar muhtemelen 70 kez pozisyon değiştirmişimdir.

Saat 5. Gözlerimi kapatıp uykunun sıcak kucağına dalmaya çalışıyorum. Beni yatakta rahatsız bir şekilde oturmaya ve endişelendiğim her şeyi düşünmeye zorluyorsun. Ağlamaya başlıyorum.

Hafif bir müzik dinliyorum. Faydası olmuyor.

Saat 6, sonra 7 ve bu görüşmeyi mahvedeceğini biliyorum, belki de yeniden planlamayı deneyebilirim?

Saat sabah 8 ve neredeyse pes etmek üzereyim. Müziği kapattım, artık tanımadığım tuhaf seslerden oluşan bir bulanıklık haline geldi.

Neredeyse iki gündür uyanığım.

Saat 9’da kalktım, acıkmıştım. Küçük bir atıştırmalık bulup yatağa koştum, bir saat uyuyabilmeyi umuyordum.

Saat 10:30’da buna değmeyeceğine karar verdim. Arkama yaslandım ve transa geçtim. Başım zonkluyordu. Her şey aynı anda hem çok uzakta hem de hemen yanımdaymış gibi geliyordu.

Saat 11’de kalkıp kendime kahve aldım. Vücudumun doğal işlevlerini bir başka yorucu gece için altüst ettin.

Mülakatı iptal ettim, başka bir gün tekrar deneyeceğim. Araba kullanmak güvenli değil.

Öğle vakti kendimi bir sandviç yemeye zorladım. Midem bulandı.

Saat 13:00’te televizyon izliyordum, vücudum ağrıyordu ve oda dönüyordu.

Saat 14:00. Ve yemin ederim ki mutfağa birinin girdiğini gördüm. Evde kimse yok.

Gözlerimi açıyorum, saat 4. Birkaç saat uyumama izin verdin ama aynı hissediyorum. Pencerelerden gelen ışık başımı ağrıtıyor. Daha fazla kahve içiyorum.

Saat 6’da akşam yemeği yemeye çalışıyorum ama vücudum titriyor ve midem bulanıyor. Hepsini geri kusuyorum.

Belki de tekrar uyumayı denemeliyim diye düşünüyorum saat 7’de kendi kendime. Belki biraz rahatlamama izin verirsin.

Aslında sadece birkaç saattir yataktan çıkmıştım. Hiçbir şey yapmadığım için biraz çamaşır kaldırıyorum.

Saat 8’de artık yorgun hissetmediğimi fark ediyorum. Uzun bir geceyi bekleyerek kendi kendime iç çekiyorum. Biraz televizyon izliyorum veya telefonumda geziniyorum. Ne anlamı var?

Saat 10 oluyor ve battaniyemin altına kıvrılıyorum, umarım yakında yorgun hissederim.

Saat 11 ve o kadar çok acı çekiyorum ki uyuyabileceğimi sanmıyorum.

Etrafta olmaması gereken yerlerde hareket eden gölgeler görüyorum… Gece yarısı mı acaba? Bu gerçek mi?

Saat gece 1.

Neden bana bu kadar işkence ediyorsun?

Bu 4 Büyük Din Bize Neler Öğretebilir?

Birçok ülkede yapılan araştırmalara göre, yetişkinlerin yaklaşık %30’u uykusuzlukla mücadele ediyor ve %10’u da uyku eksikliği nedeniyle gündüzleri sıkıntı yaşıyor. Uykusuzluğun nedenleri ve nasıl tedavi edileceği konusunda her yerde teoriler bulabilirsiniz, peki dünyadaki büyük dinler bu konuda ne diyor?

Hinduizm ve Uykusuzluk: Dengeyi Bulmak

Ayurveda iki tür uykusuzluğu tanımlar. Gecenin bir yarısı uyanmak, kaygı ve aşırı duyarlılık gibi duygularla ilgili olan Vata doşasında bir dengesizlik olarak görülür. Başlangıçta uykuya dalmakta zorluk çekmek ise sindirim ve metabolizmayla ilgili olan Pitta doşasında bir dengesizlik olarak kabul edilir.

Ayurveda geleneği, uykusuzlukla mücadele etmek için birçok yöntem kullanır:

Aşvagandha veya Bacopa (Brahmi) gibi bitkiler
Kapha saati olduğundan, uykuya dalmanıza yardımcı olacak topraklanmış enerjiyle dolu olduğundan, akşam 10’dan önce yatmak
Doğanın saatiyle senkronize kalmak için gün doğumundan önce uyanmak
Enerjimizin sindirime değil gençleşmeye gitmesi için hafif bir akşam yemeği yemek
Teknoloji Vata doşasını uyardığı için yatmadan bir saat önce elektronik cihazları kapatmak
Vata doşasını yatıştırmak için kendinize yağla masaj yapmak (abhyanga)
Hinduizm ayrıca uykusuz bir geceden sonra iyileşmek için bir sabah sonrası çaresi sunar: yoga nidra veya yogik uyku. Yogik uyku, sırt üstü yatarak bacaklarınız ve kollarınız yanlarınıza açık bir şekilde şavasana pozisyonuna girdiğiniz geleneksel bir meditasyon uygulamasıdır. Bu, çok derin bir rahatlama sağlar ve genellikle bir yoga seansının sonunda kullanılır.

Hinduizm’in gözünden, uykusuzluğu tedavi etmek, kendi içimizde ve çevremizdeki dünyada dengeyi bulmakla ilgilidir. İster inanın ister inanmayın, Budizm de buna tamamen karşı çıkmaz.

Budizm ve Uykusuzluk: Bağlantıda Kalmak

Budizm, uykusuzluğu bir tür manevi fırsat olarak görür. Enkarne bir lama olan Rinpoche, uyanıklık ve uyku arasındaki boşluk olan bardodan – “ara durum”dan – bahsetmiştir. Bu, temelsiz, belirsiz bir durumdur ve Rinpoche bunu “hiçliğin ortasında bir vurgu” olarak adlandırır. Naropa Üniversitesi’nde din bilimleri profesörü ve önde gelen bir Budist akademisyen olan Judith Simmer-Brown’a göre, bardoda olmak, dünyadaki diğer tüm canlılarla bağlantılı olduğumuzun farkındalığına bizi açar.

Budizm uykusuzluğu kötü bir şey olarak görmese de, din bununla başa çıkmanın yollarını sunar. Örneğin, zihninizi sakin ve merkezlenmiş tutmak için farkındalığı kullanabilirsiniz. Hissettiklerinize odaklanın ve duygularınızın içinizden akmasına izin verin. Uykusuzluğu tedavi etmek için şu geleneksel Tibet görselleştirme tekniğini de deneyebilirsiniz:

“Ormanın derinliklerinde bir gece olduğunu hayal edin. Azgın bir nehir dar bir geçitten durmadan kükreyerek akıyor. Geçidin tepesinde, kenardan aşağı doğru yarı yolda kanyon duvarındaki küçük ve şirin bir mağaraya inen kaba bir halat merdiven var. İçeride çıtırdayan bir kamp ateşi yanıyor, mağaranın kaba taş duvarlarını aydınlatıyor ve ısıtıyor. Koyun postuna sarınmış, ateşin önünde oturuyorum ve kollarımda tuttuğum bir oğlak yavrusunu kucaklıyorum. Kükreyen nehrin sesini duyduğumda bile, yavruyu sıkıca tutuyorum ve kendimi mutlu hissediyorum.”

Gördüğünüz gibi, iki büyük din uykusuzluğun tedavisinin birçok noktasında hemfikir gibi görünüyor, peki Hristiyanlık bu konuda ne düşünüyor?

Hristiyanlık ve Uykusuzluk: Tanrı’yı ??Bulmak

Budizm gibi Hristiyanlık da uykusuzluğu tamamen olumsuz bir deneyim olarak görmez. Bu din, uykusuzluğa inancınızın ve Tanrı’ya odaklanmanızın bir testi ve Tanrı’nın, O’nu dinleyecek kadar sakin olduğunuz tek saatte, yani gecenin bir vaktinde dikkatinizi çekmek istediğinin bir göstergesi olarak bakar.

İncil, uyuyamadığımız zamanlarda imana yaslanmamızı önerir: “Uykusuz gecelerimde her çırpınışımı takip ettin. Her gözyaşını defterine yazdın, her acıyı kitabına yazdın (Mezmur 56, ayet 8).” Dua ederek, okuyarak vb. Tanrı’yı ??aramak, biraz uyuyabilmeniz için sizi yeterince sakinleştirebilir.

Özdeyiş 20, ayet 3 de bize “uykuya fazla düşkün olma” der. Başka bir deyişle, “yeterince” uyumak için kendinize çok fazla baskı yapmayın ve uykusuzluğunuza teslim olun. Uyanık olmanızın bir sebebi var.

İslam ve Uykusuzluk: Allah’a Yakın Kalmak

İslam Soru-Cevap Genel Müdürü Şeyh Muhammed Salih el-Muneccid’e göre, İslam, uykusuzluğun bazen vesveselerden, yani şeytanın vesveselerinden kaynaklandığını söylüyor.

Neyse ki, İslami literatür, şeytanın vesvesesinden kurtulmamız için birçok yol sunuyor. Bunu yapmanın bir yolu da Şeriat’ın çareleridir. Bunlar, fiziksel dünya yerine Allah’ın sevgisine, mükafatlarına, cezalarına ve ahirete odaklanmamızı ve böylece iç huzuruna kavuşmamızı sağlar. Bunu, belirli günahlardan kaçınarak, belirli duaları ederek, insanlara karşı nazik davranarak, Kuran okuyarak ve Allah’a kulluk ederek (ubudiyet) yaparız: “İman edenler ve kalpleri Allah’ı anmakla huzur bulanların kalpleri, şüphesiz Allah’ı anmakla huzur bulur (Ra’d 13:28).”

Psikolojik çareler, Allah’a yakın kalarak, O’nun yaptığı her şeye şükrederek ve fiziksel dünyadan uzaklaşarak endişelerden kurtulmaya odaklanırken, davranışsal çareler, Allah’ın insan ruhu hakkında bilgi verdiği bir doktora görünmeyi içerir.

İslami uykusuzluk tedavileri arasında sürekli Allah’tan af dilemek, şeytandan O’na sığınmak, iyi arkadaşlıklar kurmak ve yanlış düşüncelere kapılmamak da yer alır. Bu açıdan bakıldığında, iyi bir gece uykusu almak, gün içinde nasıl yaşadığımıza bağlıdır.

Uykusuzluk sorununuz varsa, dünyanın büyük dinleri biraz dinlenmenize yardımcı olabilir. Uykusuzluğun nedenleri konusunda farklı görüşlere sahip olsalar da, uykuya dalma yöntemlerinin hepsi sevgiye dayanır ve benzer ilkeler etrafında döner: gerçeğe teslim olmak, çevremizdeki dünyayla bağlantıda kalmak ve içimizde Tanrı’yı ??ve huzuru bulmak.

Ağrılı Uykusuzluk Hastalarının Bilmeniz Gerekenler

Fibromiyalji gibi rahatsızlıkları olan kişilerde kronik ağrı, uyumak için uzandığınızda sona ermez. Aslında, ağrı genellikle uykuya dalmayı inanılmaz derecede zorlaştırır ve bu durum “ağrılı uykusuzluk” olarak bilinir. Çoğu kronik ağrı türü gibi, ağrılı uykusuzluğun etkileri de görünmezdir, bu nedenle uykusuz bir gecenin ardından günlük hayatınıza devam etmekte zorlandığınızda, etrafınızdakiler muhtemelen ne kadar bitkin olduğunuzu anlamaz.

Ulusal Fibromiyalji Derneği ile iş birliği yaparak Facebook topluluklarımıza, ağrılı uykusuzluk çektiğiniz bir gecenin ardından kendilerini gören insanların bilmesini istedikleri şeyin ne olduğunu sorduk. Bu rahatsızlık nasıl bir his ve uykusuz bir gecenin ardından arkadaşlarınızdan, iş arkadaşlarınızdan ve ailenizden en çok neye ihtiyaç duyuyorsunuz? Ağrılı uykusuzluk hastaları dinlenmiş hissetmeseler de, sağlıklı insanlar gibi yaşamak için çaba gösterirler ve biraz anlayış ve sabır çok işe yarayacaktır.

İşte söyledikleri:

1. “Benim için ağrılı uykusuzluk, partnerim yanımda yatmasına rağmen kendimi gerçekten yalnız hissettiğim zamandır… En karanlık saatler, dikkatimi dağıtmak, kendimi daha az yalnız hissetmemi sağlamak için internete girdiğim saatlerdir. Ertesi gün, keşke insanlar gerçekten hiç uyumadığıma inansalar diye düşünüyorum. Bazı insanların abarttığınızı düşündüğünü veya sizinle rekabet etmek zorunda kaldıklarını görüyorum. Uyumadığımı söylediğimde ciddi olduğumu kabul edin.”
2. “Ağrı, tamamen yıpratıcı, tam zamanlı bir iştir. Yorgunum dersem, lütfen ‘ben de’ demeyin. Ya da özellikle yorgunsanız (çünkü yaşam deneyiminiz de geçerlidir), bedenlerimizin içten çok farklı olduğunu anlayın.”
3. “Gece yalnız ve sessizdir. Sabahın 3’ünde hastalığınızın gerçekliğinden kaçamazsınız. Güneş doğduğunda, yüzümüze boya süreriz ve gecenin büyük bir bölümünde fiziksel acı ve zihinsel yorgunlukla mücadele ettiğimizin sırrını saklayarak hayata atılırız.”
4. “[Ağrılı uykusuzlukla geçen bir gecenin ardından] bir fincan kahve, yumuşak bir kucaklama ve dinleyecek biri istiyorum. Bir süre sonra insanlar ağrı veya semptomlarımız hakkında konuşmamızı dinlemekten sıkılıyor ve bu yüzden konuşmayı bırakıyoruz. Bu yüzden birinin bize nasıl hissettiğimizi sormak için bir dakika ayırması nazik bir davranış.”
5. “Yatakta 12 saat geçirebilir ve yine de bitkin olabilirsiniz… Çünkü uyuduğunuz üç saat bölük pörçük ve kalitesizdi.”
6. “Bu tür zorluklarla karşılaştığımda, normalde olduğum gibi her zaman tam kapasitede çalışamayacağımı anlamanızı gerçekten istiyorum. Kronik ağrım var ve biraz hoşgörüye ihtiyacım var. Bunu bir kaçış yolu olarak kullanmıyorum, sadece anlaşılabilmem için farkındayım.”
7. “Keşke insanlar ne kadar güçlü olduğumu anlayabilseler. Ne kadar zayıf olduğumu değil… ne kadar güçlü olduğumu. Çünkü her sabah hatta derste bile ağlasam bile, yine de derse katılıyorum.”
8. “Keşke insanlar işe geç kaldığımda bunun sebebinin, geceyi inanılmaz bir acı içinde geçirip, çocuklarıma bakmak için kalkıp işe gelmem gerektiğini bildiğim için gözyaşları içinde saate bakmam olduğunu bilselerdi.”
9. “‘Daha erken yat’ veya ‘Şunu dene, şunu yap…’ demeyi bırak ve yaşadıklarımı sorgulamadan kabullen!”
10. “Özellikle zor bir gece geçirdiğimde, insanların elimden gelenin en iyisini yapmaya çalıştığımı ve gerçekten nazik bir söze veya kucaklaşmaya ihtiyacım olduğunu bilmelerini isterdim.”
11. “Yüzümde gördüğünüz her şey gücümün bir sonucu, zayıflığımın değil. Uyuyamamış olmam benim bir başarısızlığım değil, bütün geceyi kendi bedenimle savaşarak geçirdim ve hâlâ devam ediyorum.”
12. “Keşke insanlar yorgun olmanın acıyı çok daha kötü hale getirdiğini ve iyileşmenin beklenenden daha uzun sürdüğünü bilselerdi.”
13. “Keşke bunun bir uykusuzluk gecesi gibi olmadığını ve sıradan bir ‘uykusuz gece’ olmadığını anlasalar. Ağrılı bir uykusuzluktan sonra en çok ihtiyacım olan şey, normal halime dönmemi beklememeleri. Elimden gelenin en iyisini yapacağım ama lütfen anlayın, en iyi halimde olmayacağım.”
14. “Hastalığım yüzünden değil, sadece insan olduğum için günlük yardım ve ilgi istiyorum. Bana bir fincan çay yapın veya bahçeyi sulayın, yemek yapın veya alevlenmem olduğunda yanımda oturun ve bana eşlik edin. Fibromiyaljim çok yalnız hissettirebilir ve bu his en acı verici olanıdır.”
15. “Kimseye kızgın değilim, asosyal değilim, sadece sıradan bir insan gibi davranamıyorum. Dünyaya kızgın gibi görünsem de, aslında sadece bedenime yapılan bu ihanete kızgınım.”
16. “Ağrılı bir uykusuzluk gecesinden sonra, çok yorgun görünüyor ve hissediyorum. Muhtemelen kafam bulanık ve kendime gelmek için biraz zamana ihtiyacım var. Facebook’ta yapboz yapmak, kitap okumak, çorap örmek olabilir ama bana göre bu, içimdeki o bitmek bilmeyen acıdan kaçmanın bir yolu. Ev işlerinin bitmediğini, akşam yemeğinin planlanmadığını, çamaşırların yıkanması gerektiğini biliyorum. Lütfen anlayış gösterin ve bunu kendi programıma göre, kendi hızımda halletmeme izin verin.”
17. “Keşke biri bana nasıl yardımcı olabileceğini sorsa ve sonra da gereğini yapsa. Bazen basit bir anlayış ve empati çok işe yarar.”

İnsanların Ağrılı Uykusuzlukla Başa Çıkmalarına Yardımcı Olan Beklenmedik Başa Çıkma Teknikleri

“Ağrılı Uykusuzluk”, kronik hastalıklar topluluğunda ağrı nedeniyle uyuyamamanın sinir bozucu ama bir o kadar da tanıdık deneyimini tanımlamak için sıklıkla kullanılan bir terimdir. Kendinizi bitkin veya bitkin hissetseniz bile, bazen ağrı sizi gecenin her saatinde dönüp durmaya zorlar.

İşte insanların benimle paylaştıkları:

1. “YouTube’da rehberli meditasyonlar dinliyorum! En sevdiklerim, belirli bir düzende nefes almanızı ve belirli kaslarınızı kasıp gevşetmenizi söyleyenler. Genellikle bir saat içinde uykuya dalıyorum.”
2. “Basınç battaniyeleri (sıcak değil – yine de çok ağır) ve bolca yastık bana yardımcı oluyor. Ayrıca, sinirlerim ağrı ve bitkinlik nedeniyle spazma girdiğinde gecenin rastgele saatlerinde sıcak banyo yapıyorum.”
3. “Geceleri ‘gece lambası’ yerine açık bıraktığım bir tuz lambası var, böylece daha rahatlatıcı bir ışık oluyor.”
4. “Düzenli melatonin kullanımı ve iki sıcacık kucakta mırıldayan bebeğim de dahil olmak üzere uyku rutinimi hiç değiştirmemek. Ağrıyla uyandığınızda en büyük farkı onlar yaratıyor. Bir kedimin yatağı yastığımın yanında ve en az bir ayağı yüzüme/boynuma değecek şekilde yatıyor – ve kulağıma mırıldanmalar geliyor. Diğer kedi ise ya bacaklarıma yaslanıyor ya da huzursuzsam veya ağrım varsa vücuduma yaslanıyor ve mırıldanmalardan gelen titreşimleri alıyorum. Neredeyse her zaman işe yarıyor.”
5. “Gecenin bir yarısı çamaşır yıkıyorum. Annem RA [romatoid artrit] hastası ve biz uyurken çamaşır yıkardı (ağrılı uykusuzluğuyla başa çıkmak için). Şimdi ben de yıkıyorum. Kurutma makinesinin sesi rahatlatıcı geliyor.”
6. “Ağrıdan olabildiğince uzaklaşmak için yeni bir şey izlemek veya okumak. Daha önce görmüş veya okumuşsam, aklım tamamen ağrıma takılıp kalmaya devam edebilir, bu yüzden yeni olmalı.”
7. “Sırt, boyun, omuz ve kalça ağrılarım için buz torbalarıyla uyuyorum, ardından şişkinlik ve mide bulantısı için ılık bir fincan rezene, nane, zencefil ve papatya çayı içiyorum.”
8. “Dua benim için ilk savunma hattı. Ayrıca konuşabileceğim/içimi dökebileceğim ve benimle dua edecek birkaç güvenilir arkadaşım var. Kendimden çıkmam gerek, yoksa daha da perişan olacağım.”
9. “Bir sprey şişesinde hidrojen peroksit var ve ağrım olduğunda ellerime sıkıp ağrıyan yere sürüyorum. (RA’m beni en çok dizlerimden etkilediği için genellikle dizlerim ağrıyor.) Bu yöntemi, kendisi de artrit hastası olan büyükbabamdan öğrendim.”
10. “Jenny Lawson’ın ‘Sen Buradasın’ kitabını boyuyorum. Ayrıca Dur, Nefes Al ve Düşün uygulamasında rehberli meditasyon yapıyorum.”
11. “Bol bol ‘hayal kurma’. [Kendimi] oyalamak için kafamda hikâyeler uyduruyorum.”
12. “Blog yazmak! Cidden, blogumu ve şimdi de Facebook sayfamı kurduğumdan beri, uykusuzluk sorunum kötüleştiğinde gerçekten iyi bir çıkış yolu. Bazen sabah 3’te uyandığımda, sinirlenmek yerine telefonumda bir yazı taslağı yazmaya başladığımı fark ettim. Bazen birkaç dakika yazıyorum, bazen de koca bir yazı yazıyorum ama işe yarıyor, kelimeleri kelimelere dökmek işe yarıyor. Sanki acım boşuna değilmiş gibi hissettiriyor.”
13. “Partnerimle kucaklaşmak. Uykusunda dalgın dalgın başımı okşaması çok rahatlatıcı. Beni sakinleştiriyor ve normalden daha fazla uyumama yardımcı oluyor.”
14. “Sesli kitap dinlemeye başladım. Eskiden sıkı bir okuyucuydum ama kitap tutmak artık parmaklarımı yerinden çıkarabiliyor ve boynumu zorluyor, ayrıca migrenim de kötüleşiyor. Genellikle bir sesli kitabın birkaç bölümünü dinledikten sonra kendimi bir ışık gibi hissediyorum. LibriVox uygulaması hayat kurtarıcım oldu.”
15. “İlaçlarımı alıyorum, yatakta olabildiğince rahat bir şekilde oturuyorum. Pandora dinliyorum ve tabletimde bulmaca oyunları oynuyorum. Tabletim hayat kurtarıcım oldu. Birçok insanın yatakta elektronik cihaz kullanmaması gerektiğini söylediğini biliyorum. Uyuyana kadar aklımı ağrıdan uzak tuttuğuna yemin ederim.”
16. “Açıkça belli oluyor ama derin nefes alıyorum. Birkaç derin nefes alıyorum, nefesimi tutuyorum ve sadece göz kapaklarımın arkasına odaklanarak yavaşça veriyorum. Aklım başka yerlere kayarsa, geri getiriyorum ve baştan başlıyorum. Meditasyona oldukça benziyor (ya da aslında meditasyon da olabilir). 17. “Köpeğim gerçekten çok yardımcı oluyor. Bu anlarda onunla oynamak gerçekten çok acı veriyor ama neşesi de yardımcı oluyor. Peluş hayvanlar da işe yarıyor.”
17. “Esrar, bolca esrar… Keşke başka bir şey düşünebilseydim ama reçete edebilecekleri her şeyi denedikten sonra, bu kararıma yüzde 110 katılıyorum.”
18. “En sevdiğim filmlerin hepsini odama koydum. Çok fazla geldiğinde, aklımı acıdan uzaklaştırmak için izliyorum.”
19. “Bak, sadece söyleyeceğim. Orgazmlar kesinlikle yardımcı oluyor. Beynimi yeniden ayarlamama falan yardımcı oluyorlar ve vücudum ve beynim çıldırdığında, acımı kontrol altına alabiliyorum. Bir çaresi yok ama çoğu zaman işe yarıyor.”
20. “Kaslarım gevşesin diye yatmadan önce jakuzimi kullanıyorum ve kaslarım tekrar sertleşip ağrımaya başlamadan önce uykuya dalmaya çalışıyorum.”
21. “Köpük rulo benim en iyi arkadaşım! Oturmak çok acı verici olduğunda kullanıyorum. Kendimi ona yaslıyorum ve işe yarıyor.”
22. “Mesleki terapistimin, güçlü titreşimlerle sinirleri ‘karıştırmak’ için Hitachi marka bir çubuk gibi bir ‘masaj aleti’ önermesi gerçekten işe yaradı. Kauçuk başlığı sayesinde, bir alevlenme sırasında tetik noktalarıma gerçekten bastırabiliyorum ve bir süre sonra çok fazla morarma olmadan rahatlamalarına yardımcı oluyor. Son bir ayda birkaç kez sağ kalçamın altında yatarak uyuyakaldım.”
23. “Yazıyorum. Yazarım ve bu beni gerçeklikten uzaklaştırıyor. Doktorum bana amitriptilin verdi. Uyumak için can attığım günlerde iki hap alıyorum ama genellikle gün aşırı alıyorum ve etki etmesi birkaç saat sürüyor. Ama sonunda uykuya dalıyorum. Ne olursa olsun. Haplar etkisini göstermeye başladığında ve kalem tutamadığımda hapım işe yarıyor.”
24. “Akciğerlerimden çığlık atıyorum. İçimi dökmek iyi geliyor!”

Ağrılı Uykusuzluk Geceleri Sizi Uyutmuyorsa İzleyebileceğiniz TV Programları

Kronik ağrı sizi uykuya dalamayacağınız kadar kötü etkilediğinde ne yaparsınız?

Kronik hastalık topluluğundaki birçok kişi için “ağrılı uykusuzluk” sık karşılaşılan bir sorundur. İnsanların uykuya dalmak için başvurabilecekleri çeşitli başa çıkma mekanizmaları vardır, ancak birkaç bölüm televizyon izlemek (veya gerçekten zor günlerde bir veya iki sezonu art arda izlemek), herkes derin uykudayken zaman geçirmenin en popüler yollarından biridir.

Ancak hangi programı izleyeceğinize karar vermek önemli olabilir: Kendinizi uyutmaya mı çalışıyorsunuz? Yoksa uykudan mı vazgeçtiniz ve sadece dikkatinizi ağrıdan uzaklaştırmaya mı çalışıyorsunuz? TV izlemekten ne elde etmeyi umduğunuza ve benzersiz ilgi alanlarınıza bağlı olarak, izleyeceğiniz program türleri, arkadaşlarınızın izlediği programlarla aynı olmayabilir. Bazıları hafif ve anlamsız bir komediyi tercih ederken, diğerleri bir drama veya bilim kurgu dizisinin karmaşık, seri konusuna tamamen dalmaktan hoşlanabilir.

Size ve ihtiyaçlarınıza uygun olan her tür diziyi bulabilirsiniz. Bir dahaki sefere uyuyamadığınızda izleyecek yeni bir şeyler arıyorsanız, umarım aşağıdaki önerilerden bazıları size yol gösterir.

1. “‘Brooklyn 99’ beni her zaman güldürür. Dizi genellikle beklenmedik şekilde komiktir, bu da dikkatimi canlı tutar. Toplumsal adalet konularını mizahla ele alıyorlar ama mücadeleyi ucuzlaştırmıyorlar ki bu da başarılması zor bir denge. Kesinlikle tavsiye ederim!”
2. “‘The Office!’ veya “Parks and Recreation!” Eğlenceli, her zaman komik ve kaç kez izlerseniz izleyin sizi içine çekiyor, böylece acınızdan çok diziye odaklanabiliyorsunuz. Bu dizileri her gece ara ara izliyorum, gerçekten. Çok yardımcı oluyorlar!”
3. “Komik şeylere ihtiyacım var. Her şeyden dikkatimi dağıtacak gerçekten saçma ve anlamsız bir komediye ihtiyacım var. ‘Family Guy’ ve ‘Bob’s Burgers’ın tamamını ezberledim ve televizyondaki tüm stand-up gösterilerini seviyorum. En ufak bir kaygıya neden olan bir şey izlersem, kontrolden çıkarım.”
4. “‘Friends’ her zaman başvurduğum dizi. İster kötü bir ağrı günü, ister kötü bir ruh sağlığı günü, isterse her ikisi olsun. ‘Friends’ beni her zaman neşelendirir, güldürür ve genellikle ağrı veya depresyon olsun, olup biten her şeyden dikkatimi dağıtır.”
5. “Daha önce izlediğim ve özellikle dikkat etmem gerekmeyen herhangi bir dizi veya film. Netflix üzerinden bir diziyi ‘seri izlemek’ iyi olur, çünkü uyuklarken diziden diziye geçer.”
6. “‘Altın Kızlar’, ‘O 70’ler Dizisi’, ‘Roseanne’.”
7. “Netflix’te ‘Andy Griffith Dizisi’. Bunu da her gün izliyorum. Daha sade ve mutlu bir zamanı tasvir ediyor. Açıkçası, sürekli aynı birkaç diziyi izleyip dalıp gitmeyi seviyorum. MAS*H’i de seviyorum ama Netflix yayından kaldırdı ve zor zamanlar geçirdiğimde her bölümü izleyemiyorum çünkü bazıları daha vurucu.”
8. “‘Frasier’ Dr. Crane her zaman acıyı dindiriyor! En esprili dizilerden biri. Saatin 2 olduğu ve kalçanızın çıkık olduğu, üzerine yatamadığınız, sırt üstü yatamadığınız veya oturamadığınız gerçeğinden dikkatinizi dağıtmak için harika. Güzel zamanlar, güzel zamanlar.”
9. “‘Seinfeld’. Kahkaha en iyi ilaçtır.”
10. “‘Tutuklanmış Gelişim.’ Çünkü tamamen saçma ve ‘anlamak’ için çok fazla düşünmenize gerek yok.”
11. “‘Full House!’ Neşeli ve neşeli, asla eskimiyor ve beni her zaman çok güldürüyor!”
12. “‘Scrubs!’ Gecenin tuhaf saatlerinde gülebilmek çok yardımcı oluyor.”
13. “‘Schitt$ Creek’ beni güldürüyor! Kocam ve ben hepsini arka arkaya izledik!”
14. “Beğendiğim yeni bir dizi var – adı ‘Superstore.’ Çok gülünç derecede saçma ve sevimli karakterlere sahip.”
15. “‘Unbreakable Kimmy Schmidt.’ O kadar saçma ki acı çekerken bile beni güldürüyor. Ve olay örgüsünü takip etmek için çok fazla konsantrasyon gerektirmiyor.”
16. “‘The Office’ her zaman ilk başvurduğum dizidir. İkinci tercihim ise ‘How I Met Your Mother’. Hafif komedileri seviyorum. Geçenlerde ‘Santa Clarita Diet’i izledim. Bir gün çok semptomatik bir şekilde uyanmış olabilirim ama en azından uyanıp hayatta kalmak için insan yemek zorunda kalmadım.”
17. “‘Rick and Morty’, ‘The Simpsons’, ‘Family Guy’, ‘American Dad’ gibi yetişkinlere yönelik saçma çizgi filmler izliyorum. Gülümseyebileceğim ama fazla düşünmeyi gerektirmeyen bir şey. Gürültü sizi yalnız hissetmekten alıkoyuyor, komedi acıyı dağıtmaya yardımcı oluyor ve yapacak bir şey olması zamanın geçmesini sağlıyor, böylece sonsuza dek tek bir sefil anda sıkışıp kalmıyorum. Bu dizilerin yaratıcılarının, zihnimi o karanlık yerden uzak tutmak için onların çalışmalarına ne kadar güvendiğimi gerçekten anlayabileceğini sanmıyorum. Gecenin bir yarısı o noktaya gelmek gerçekten çok kolay.”
18. “‘Aggretsuko.’ Mükemmel olmak için kendini zorlayan ama aslında kaçış yolu olarak death metale meraklı bir kızıl panda hakkındaki sevimli, küçük bir anime. İçimde bir şeyleri tutup mükemmel olmaya çalışmakla özdeşleşebiliyorum ama aynı zamanda son derece sevimli ve kafa dağıtmanın hoş bir yolu.”
19. “Bob Ross ile ‘Resim Yapmanın Keyfi’. İzlemesi çok sakinleştirici ve rahatlamanıza yardımcı oluyor, ayrıca resim yaparken kolayca dikkatiniz dağılabiliyor. Uyuyamadığım zamanlarda başvurduğum program. Hulu, Netflix ve YouTube’da mevcut, bu yüzden herkes izleyebilir. Ayrıca ne kadar sakinleştirici olabileceği nedeniyle uykuya dalmama yardımcı oldu ve uykusuz geceler için en iyisi.”
20. “Reality şovlarını seviyorsanız ama abartılı dramaların bu kadar az olmasını istiyorsanız ve altyazılar sorun değilse, Netflix’teki ‘Terrace House’ harika.”
21. “Yemek programı (‘The Great British Bake Off’) veya sevimli hayvan programları (‘The Zoo’ ve Animal Planet’teki ‘Too Cute’) gibi sakin programları izlemeye çalışıyorum.”
22. “Gece yarısı talk-show programlarını seviyorum. Uyuyamadığım zamanlarda kaydedip izliyorum. Çok gülüyorum ve sıkıcı bir röportaj olduğunda biraz uyuyabildiğimi fark ediyorum.”
23. “Sürekli belgesel izliyorum, bu yüzden izlediğim şeye tüm dikkatimi vermem gerekiyor. Bir diziyi çok izleyip acı çekerken tekrar izlersem, yeterince dikkatimi dağıtmıyor. Netflix’te birkaç iyi Ken Burns belgeseli var, ‘Savaş’ ve ‘Yasak’ı şiddetle tavsiye ederim. Netflix’te ayrıca ‘Bobby Kennedy for President’ da var.”
24. “Şu anda ‘Adli Dosyalar’ı izliyorum! Bana huzur veriyor, sanırım anlatıcının sesinden kaynaklanıyor. Keşke YouTube’da meditasyon yapsa!”
25. “‘Qi’ komik ve beni biraz düşündürüyor, acıdan uzaklaştırıyor, ayrıca bir sürü işe yaramaz bilgi öğreniyorum.”
26. “Tarih belgeselleri… Geçmişte insanların nasıl acıyla yaşadığını merak ediyorum ve onlar için üzülüyorum.”
27. “‘Nasıl Yapılır?’ İzlemesi ilginç ve anlatıcının sesi çok rahatlatıcı.”
28. “Tüm zamanların en sevdiğim sunucuları olan ‘The Grand Tour’, havalı arabalara hayran kalırken beni nasıl güldüreceklerini çok iyi biliyor. Ayrıca, buradayken ‘Top Gear’, Clarkson, Hammond ve May dönemi.”
29. “Netflix’te rastgele belgeseller izliyorum. Başkalarının neler yaşadığını veya neler yaptığını öğrenmek benim için büyüleyici.”
30. “QVC izliyorum! Aslında güzel çünkü kronik bir hastalığınız olduğunda alışveriş yapmanın da kolay bir yolu. Ama normalde bir şey almaktan kaçınmaya çalışıyorum. Ama sakin ve çok fazla aksiyon yok, bu yüzden de uyuyakalmam için yeterince rahatlamama izin vermiyor.”
31. “Game Show Network izliyorum… anlamsız bir eğlence.”
32. “Kanal izleyen çoğu kişiden daha genç olduğum için kulağa çılgınca gelebilir ama TV Land’deki her şey! Annem ve ben yıllardır orada yayınlanan programları izliyoruz ve ağrım nedeniyle uzanmak zorunda kaldığımda hep onu izliyoruz. Programlar çoğu zaman çok neşeli ve kendimle özdeşleşebiliyorum ve genellikle beni rahatlatıyorlar.”
33. “HGTV veya Food Network – benim favorilerim.”
34. “İngiliz dizileri izlemeyi çok seviyorum. YouTube’da birçok harika İngiliz programı bulabilirsiniz. Acı ve hayal kırıklığından uzakta, başka bir yerdeymişim gibi hissetmemi sağlıyor.”
35. “Hallmark Channel izliyorum. Sanırım ‘I Love Lucy’ gece 2, belki 3 gibi başlıyor.”
36. “Aynı anlatıcıya sahip herhangi bir tanıdık diziyi izlerim (teşekkürler Discovery Channel ve Animal Planet). Uykum hiç yoksa hikayeyi takip edebilirim, dalıp gidebilirsem beyaz gürültü gibi kullanabilirim… ya da şanslıysam uykuya dalarım!”
37. “‘The Good Doctor’, ‘Grey’s Anatomy’ ve ‘House MD’ her zaman izlediğim diziler. Tekrar tekrar. Dizilerdeki hastalarla çok özdeşleşebiliyorum. Bu tür dizileri izleyerek sağlık sorunlarıyla yalnız olmadığımı hissediyorum. Ağrıya odaklanmamı engelliyor.”
38. “Dün gece ‘uykusuzluk’ yaşadım, bu çok sinir bozucu ama beni Amazon Prime’da ‘House MD’yi yeniden keşfetmeye yöneltti. Yayına girdiğinden beri epeyce midem bulandı ama bir grup doktorun, benim/bizim aldığımızdan ziyade, kabullenme ve beklentileri yönetme konusunda çok fazla konuşmadan ziyade, gerçekten bir insanı iyileştirmek için çalıştığını görmek güzeldi, LOL.”
39. “Dün gece ‘uykusuzluk’ yaşadım, bu çok sinir bozucu ama beni Amazon Prime’da ‘House MD’yi yeniden keşfetmeye yöneltti. Yayına çıktığından beri epeyce midem bulandı ama bir grup doktorun, benim/bizim aldığımızdan ziyade, kabullenme ve beklentileri yönetme konusunda çok fazla konuşmadan ziyade, gerçekten bir insanı iyileştirmek için çalıştığını görmek güzeldi, LOL.”
40. “Özellikle kötü bir gün geçirdiğimde, ‘House MD’ bölümlerini tekrar izliyorum çünkü günümde bir tür kanama veya nekrotik cilt rahatsızlığı yoksa kendimi biraz daha iyi hissediyorum! Bazı semptomlar bana biraz yakın gelebiliyor, ama genellikle bana bir ‘bakış açısı’ hissi veriyor; yani evet, acı çekiyorum ama ölüyor da olabilirim ve ölmüyorum.”
41. “‘Grace ve Frankie!’ Daha 22 yaşındayım ama semptomlarım o kadar kötü ki kendimi çoğu zaman çok daha yaşlı hissediyorum. Dizi sakinleştirici ve beni her seferinde güldürmeyi başarıyor ve 70’li yaşlarındaki sorunları beni çok daha normal hissettiriyor.”
42. “‘The Middle’ı izliyorum. Ergenlik çağındaki çocukları ve aşırı çalışan/aşırı yorgun ebeveynleri olan tipik bir orta sınıf ailenin tasviri çok gerçekçi.”
43. “‘Derek!’ Muhteşem ve dokunaklı.”
44. “‘Miss Fisher’s Murder Mysteries’. 20’lerde geçen, Avustralya yapımı, başrol oyuncusu zamanının ötesinde, müthiş bir özel dedektif olan bir dizi. Beni sürekli gülümseten, çok keyifli, çok keyifli bir dizi. Phryne asla pes etmiyor ve hiç çekinmeden kendisi gibi davranıyor, hayatını kendi istediği gibi yaşıyor ve bunu yaparken de muhteşem görünüyor. Bunun bir seçenek olması, kötü bir gecenin veya üç gecenin ortasında hatırlanması gereken hoş bir şey.”
45. “‘Charmed’ – Her bölümünü defalarca izlemiş olmama rağmen bayılıyorum. Beynimi daha iyi bir alana yerleştiriyor, inanılmaz bir rahatlık veriyor çünkü annemle paylaştığım bir şey.”
46. “‘Once Upon a Time’ veya ‘Jane the Virgin’ – eğlenceli, kolay ve rahatlatıcı olacak kadar neşeli ama beni eğlendirecek, dalıp gitmemi engelleyecek ve acıdan uzaklaştıracak kadar da ilginç. 47. “Netflix’te ‘Gossip Girl’ ve ‘Once Upon A Time’ dizilerini, odaklanmamın biraz daha iyi olduğu gecelerde severdim çünkü oldukça iyi hikâyeleri vardı ve aynı zamanda oldukça neşeliydiler!”
47. “‘Leverage.’ Aile/Robin Hood mizahı/şakalaşmaları/hızlı temposu, tüm yayın hayatı boyunca tek bir kötü bölüm bile çıkarmadı. Uyumsuz olduklarını, tek bir konuda iyi olduklarını ve yalnız olduklarına inandıklarını düşünüyorlar, ama yavaş yavaş aslında hiç de öyle olmadıklarını ve hatta başkalarının zayıflık olarak adlandırabileceği şeylerde birleştiklerinde daha iyi olduklarını keşfediyorlar. Bireyselliğinize ve evet, eksikliklerinize rağmen, beklenmedik yerlerde ve beklenmedik insanlarda mutluluk ve anlam bulmanın mümkün olduğunun sessiz hatırlatılması önemli ve gerekli.”
48. “‘Supernatural!’ Gerçeklikten kaçış gibi ve 13 sezon sonra bile hayranlarını mutlu etmeyi başarıyorlar. Bolca komedi unsuru da var, bu da eğlenceli.”
49. “Herhangi bir ‘Star Trek’ dizisi. İşler en kötü göründüğünde bile, size insanlığın en iyi yönlerini hatırlatır ve her şeyin yoluna girebileceğine dair umut verir. İnsanların sonunda toplumun çıkarları doğrultusunda birlikte çalışmayı öğrenebileceklerine dair. Hatta engellilik ve akıl hastalıklarıyla ilgili bölümleri bile var. Kişisel olarak gerçekten kötü bir durumda olsanız bile, biraz umutlanmanıza yardımcı olabilir. Ve umut, kronik hastalıklarla başa çıkmak için hayati önem taşır. Ayrıca, bana neyin yanlış olduğunu söyleyebilecek o tıbbi tarayıcıyı ve bunu düzeltecek teknolojiyi sabırsızlıkla bekliyorum!”
50. “‘Doctor Who’ ile acımı unutuyorum.”
51. “Ağrım varsa ve geç saatlere kadar uyanıksam, ilgimi çekecek ve dikkatimi acıdan uzaklaştıracak bir diziye ihtiyacım var. Bilim kurgu dizilerini seviyorsanız, ‘Stargate SG1’ (10 sezon) ve ‘Stargate Atlantis’i (beş sezon) öneririm. İkisi de Hulu’da.”
52. “‘Buffy [Vampir Avcısı]’, ‘Angel’ ve ‘Doctor Who.’ Hepsi gerçekliğimden kaçmamı sağladı (aynı zamanda bilgisayar oyunları oynamamın sebebi de bu…).”
53. “Benim favorim her zaman ‘Alacakaranlık Kuşağı’ olmuştur… Karakterlerle bir şekilde özdeşleşebildiğim için beni başka bir boyuta götürüyor ve bir süreliğine EDS/POTS Kuşağı’ndan ‘kaçmama’ yardımcı oluyor…”
54. “‘Merlin’ harika bir dizi – fantastik ve sizi odaklandıran harika bir hikayesi var.”
55. “‘X-Files’. Çünkü uzaylıları ve David Duchovny’yi seviyorum.”
56. “‘Bir Zamanlar!’ Ara sıra büyünün içinde kaybolmak iyi geliyor!”
57. “‘Shameless’ – benimkinden bile daha berbat hayatları olan insanların hayatlarını izlemek bir şekilde rahatlatıcı.”
58. “‘Six Feet Under.’ Derin acılar içinde olan bir aileyi izlemek, hayatımı ve acımı daha az yoğun hissettiren, terapi edici bir etkiye sahip.”
59. “‘Law & Order: SVU.’ Bir milyon sezon var ve her zaman yayında.”
60. “Kendimi daha iyi hissetmek için korku filmleri izliyorum çünkü en azından iblisler tarafından ele geçirilmiyorum veya Fred Krueger tarafından kovalanmıyorum.”

İnanç, genellikle tam bir kanıt veya delil olmaksızın, bir kişiye, nesneye veya kavrama duyulan güçlü inanç veya güveni ifade eder. Ayrıca bir davaya veya kişiye olan sadakati ve bağlılığı tanımlar ve Hristiyan veya Yahudi inancı gibi belirli bir dini inanç sistemini ifade edebilir. Dini bağlamlarda inanç, doktrinlerin doğruluğuna olan inanç, Tanrı’ya güven veya yüce bir varlığa karşılık gelen içsel kesinlik tutumudur.

Depresyon İnancınızı Zorladığında

Bir zamanlar aydınlık ve umut dolu olan dünyanız, karanlık ve korkutucu bir şeye dönüştü.

Kara bulutların geçeceğini ve zihninizdeki fırtınanın haftalarca dinlendikten sonra dağılacağını sandınız.

Günler geçti ve duygular kaldı, geçmiş anıların ve travmatik deneyimlerin izlerini bıraktı. Üzüntü, mutlu olmanız gerektiğini bildiğiniz zamanları kapladıkça daha da kötüleşti. Partinin ortasındaydınız ama dışlanmış ve yalnız hissediyordunuz. Arkadaşlarınız etrafınızı sarmıştı ama uykusuz geceler devam etti. Omurganızdaki ürperti ve korku, rüyalarınızda sizi rahatsız etti. Bu, “aşırı duygusal” olmakla ilgili değildi. Her gün, melankoli içinize sinerken dua ettiniz. Daha çok dua ettiniz; kiliseye sık sık gittiniz, daha uzun dua ettiniz, her şeyi itiraf ettiniz ve sahip olduğunuz her şeyden vazgeçtiniz. Ancak bunlar yeterli değildi. Asla yeterli olmayacağını biliyordunuz.

İnanç mevcut olsa bile, depresyon üstesinden gelinmesi zor bir mücadeledir. Zihin bilgedir ve kişiyi manevi yaşamının yenilenmesi giderek daha az önemli hale gelene kadar karanlık düşüncelere sürükleyebilir. Depresyon, insanları o kadar farklı ve yalnız hissettirebilir ki, hiçbir söz endişelerini hafifletemez. Onlara yardım etmeye istekli insanların elleri önemli olmayabilir; kalın umutsuzluk bulutları onları umut ve iyimserliği görmekten alıkoyabilir. Bazen inanç bile bu durumun üstesinden kolayca gelmelerine yardımcı olmaz.

Bu olumsuz düşünceler günlük rutinlerinizi tüketir. Artık başkalarının tanıdığı o canlı insan değilsiniz. Kilise arkadaşlarınız, bu duyguların hepsinin zihninizde olduğuna sizi ikna ettiler; dua ederek ve kendinizi Tanrı’ya yaklaştırarak bunların üstesinden gelebilirsiniz. Denediniz ve denemeye devam ettiniz, ama yine de geldi, gitti ve eskisinden daha güçlü bir şekilde geri döndü. Yoruldunuz, ama insanlar inancınızın orada olduğunu bilmeli. Tanrı’yı ??seviyorsunuz ve size yardım edebileceğini biliyorsunuz. Ama depresyon kalbinizin arzularını asla dinlemeyebilir. Dualar üzüntünüzün üstesinden gelmenize yardımcı olabilir, ama günün sonunda depresyon inancınızı sizden alıyor gibi görünüyor. Kolay değil. Asla da olmayacak.

Ama diğer tüm karanlıklar gibi, huzur da mutlaka gelecektir. Depresyonun inancınızı ve bağlılığınızı tehdit edebileceğini fark edersiniz. Ama Tanrı’nın lütfu sizi çaresizliğin çukurundan kurtarmak için kapınızı çalacaktır. Başlangıçta sizi daha güçlü hissettirmeyebilir, ama deneyimlerime göre inancınızı kucaklamak, zihin ve ruh arasındaki en zorlu ve çetin mücadeleyi kazanmanıza yardımcı olabilir. İsa’nın sevgisinden daha güçlü bir sevgi olmadığına inanıyorum. Bu sevgi, aradığınız ışığı bulmanız için bir basamak taşı olabilir. İnanç depresyonu tek başına iyileştiremez, ancak Rab’be ve kendinize güvenin, emin olun, yavaş yavaş ortadan kalkacaktır.

Depresyondan kurtulan biriyim ve gerçekten de inancım, bu zorluğun üstesinden gelmeme yardımcı olan insanlarla birlikte, onunla savaşmam için daha fazla silah ve kalkan edinmeme yardımcı oldu. Umut ve şifa her zaman var; sadece onları kalbimizde bulmamız gerekiyor. Onu yenebilirsin, çünkü Tanrı’nın en büyük savaşçısı olduğuna inanıyorum. Her zaman öyle kalacaksın.

İnanç ve Ruh Sağlığı Üzerine Düşünceler

Sağlıklı bir zihin, sağlıklı bir ruhtur.

Ruh sağlığı ve inanç iki ayrı dünya gibi hissedilebilir. Birçok insan hayata ruhsal veya fiziksel/zihinsel olarak bakar. Bu ikisini karıştırmak, biftek ve Kraft Dinner’ı karıştırmaya benzer. Birbirlerine hiç uymuyorlar. Ancak bu sağlıklı değildir, çünkü sağlıklı bir zihin sağlıklı bir ruhtur. “Ruh sağlığı” ifadesi İncil’de geçmez. Ancak ruh sağlığımızı görmezden gelmek, bir birey olarak gelişimimizde büyük bir hata olur.

Tanrınız Rab’bi tüm yüreğinizle, canınızla ve zihninizle sevin. İsa, Matta 22:37.

İsa neden böyle söyledi? “Tanrı’yı ??bedeninizle, beyninizle, elinizle ve ayağınızla sevin…” demedi. Bunlar bedenin parçalarıdır ve tek başlarına yaşamdan yoksundurlar. “Tanrı’yı ??yüreğinizle, canınızla ve zihninizle sevin” diyerek her birimizden Tanrı’yı ??duygularımızla, düşüncelerimizle, hayallerimizle ve tutkularımızla sevmemizi istedi.

İnancınız, stres ve acınızla başa çıkmanıza yardımcı olabilir.

İnancınızı, kaçınmanın yanı sıra, kaçınmanın bir yolu olarak da kullanabileceğinizi biliyor muydunuz? Durumum hakkında konuşmak veya yapmam gerekeni yapmak yerine dua ettiğim zamanlar oldu. Bazen manevi hayatımız, yapmamız gerekenlerden kaçınmanın bir yolu olabilir. Harekete geçmek yerine dua eder, okur veya günlük tutarız. Peter Scazzero’nun “Duygusal Olarak Sağlıklı Maneviyat” kitabını şiddetle tavsiye ederim. Kitabı Amazon’da veya herhangi bir kitapçıda bulabilirsiniz. Ergenlik çağımda Hristiyan oldum ve bir süre sonra sağlık kontrolü yaptırdığımı hatırlıyorum. Doktora neden gittiğimi hatırlamıyorum ama kontrol sırasında bana depresyonda olup olmadığımı sordu. Yalan söyledim. İyi olduğumu söyledim. Yalan söyledim çünkü kötü örnek olmak istemedim ve depresyonda olmanın maneviyat dışı olduğunu düşündüm. Ruh sağlığınızı dua ederek yok edemeyeceğinizi anlamadım.

Evet, maneviyatı uygulamalıyım ama fazla manevi olmak iyi bir şey olmayabilir.

Sağlık gibi bir şeyi aşırı manevileştirmek kolaydır. Bazılarımız gözlük takmak veya aspirin almakta zorluk çekmez, ancak antidepresan alma konusunda bir çizgi çekeriz. Bazen zihniniz için bir hap alırsanız artık kendiniz olmayacağınız sonucuna varırız. Antidepresan veya başka bir ilaç almak sizi daha az Hristiyan yapmaz.

Tanrı’nın O’nu tüm kalbimizle, zihnimizle ve ruhumuzla sevmemizi istediğine inanıyorum, ancak bazen bu zor olabilir.

Zihniniz hızla çalıştığında, kronik olarak endişeli veya depresif olduğunuzda, sesler duyduğunuzda veya kendinizi sürekli acınıza ya da travmanıza odaklanmış bulduğunuzda, O’nu sevmek çok ama çok zorlaşır; hatta belki de imkansız hale gelir. Tanrı’nın, ihtiyacınız olan yardımı aldığınız için sizi yargılamayacağına inanıyorum. Sağlıklı bir zihin, sağlıklı bir ruhtur. Küçüklüğümden beri depresyon yaşıyorum. Depresyonumun bazı dönemleri özellikle yıkıcıydı, bazıları ise o kadar karanlık değildi. Ancak her depresyon dönemi bana kendim, ailem ve hayat hakkında daha çok şey öğretti. Tanıdığınız biri karanlık bir dönemin ortasındayken, lütfen ona “Ne öğrendiğini bir düşün” demeyin. Bu, onların ihtiyaç duyduğu şey değil. Birinin sizin deneyiminizden ders almaya hazır olması biraz zaman alabilir. Bir arkadaşınızın ameliyat geçireceğini düşünün. Ona “Ne öğrendiğini bir düşün!” demek akıllıca olmaz. Duyarlı olun.

Konuşmak ve savunmasız olmak hayatınızı değiştirebilir.

Bazen arkadaşlarınıza, bazen de bir profesyonelin yardımına ihtiyaç duyarsınız. Papazınız harika bir kaynak olabilir, ancak bazen farklı bir yardıma ihtiyaç duyarsınız. Hristiyan olmayan bir danışmana mı gitmelisiniz? Hem Hristiyan hem de Hristiyan olmayan terapistlere gittim ve her ikisiyle de iyi ve kötü deneyimlerim oldu. Danışmanların ve psikologların manevi ve dini geleneklerimize saygı duyma ve onlara alan açma konusunda etik bir yükümlülükleri olduğunu unutmayın. Bu kişisel bir karardır ve istediğiniz şey, kimliğinize uygun türden bir yardım almaktır.

Yükünüz diğer insanlardan daha kötü değil.

Yükünüz daha kötü değil, sadece farklı. Ama hatalarınız ve yaptıklarınız konusunda kendinize sert davranırsanız, ruhunuza utanç yüklersiniz. Utanç, depresyonunuz, kaygınız, travmanız veya duygularınız için zehirlidir. Utanç, ruhunuza yapışan bir dizi mercek gibidir. Dünyanızı renklendirirler, konuşmanızı, açılmanızı ve sadece konuşmanızı çok zorlaştırırlar. Her yerde yargılanma hissedersiniz ve özgürlüğünüz yoktur. Tanrı’nın O’nu ve kendinizi sevmenizi istediğine inanıyorum. Yükünüzü görmezden gelmeyin, kabul edin. Ama utanca değil, umuda tutunun. Utanç hakkında daha fazla bilgi için Brenee Brown’ın “Utancı Dinlemek” adlı videosunu izlemenizi şiddetle tavsiye ederim.

Kendinizi sevdirmeye izin verin – insanlar tarafından, Tanrı tarafından ve hatta belki de kendiniz tarafından.

Acınıza rağmen kendinizi sevdirmeye izin verin. Güven sorunlarınıza rağmen. Ve travmanıza rağmen. Sevgi dolu bir Tanrı imgesini içselleştirdiğimizde, bu sevgi iyileştirir. Bir ceza, yargı ve değersizlik yükü hissedersek, bu zihinsel sağlığımızı kemirir ve utançla dolu olumsuz bir duygusal yaşam yaratır. Sevgiyi deneyimlemekte zorluk çekiyorsanız, bunun için dua edebilirsiniz. Ancak bu durum devam ederse, profesyonel yardıma ihtiyaç duyabilirsiniz.

Tanrı’yı ??zihninizle sevin, ona bir mola verin.

Zihninizin, duygularınızın, kimliğinizin ve hayal gücünüzün kiliseye gitmekten daha fazlasına ihtiyacı var. Zihnimizin bir Şabat’a ihtiyacı var. İsa sık sık ortadan kayboldu. Bazen dua etti, bazen konuştu, bazen dinledi ve bazen de sadece yürüdü. Belki de zihninize bir mola verip yürüyüşe çıkmanın zamanı gelmiştir?

Zihninizin yaptığı her şey ruhsal değildir.

Bazı kaygılar gerçek bir rahatsızlıktır ve bazıları da sadece geçecek bir kaygıdır. Elbette, Tanrı’ya güvenmem ve bırakmam gerekiyor, ancak bir hastalığınız varsa tedavi görmeniz gerekir. Kaygı veya depresyon kronik veya felç ediciyse, muhtemelen bir tedaviye ihtiyacınız vardır. Kaygınız veya depresyonunuz daha çok duruma bağlıysa (gelip geçici), dua, meditasyon, nefes egzersizleri ve fiziksel egzersizlere iyi yanıt verebilirsiniz.

Gururlanın.

İnancın birçok ruh sağlığı faydası vardır: Zor zamanlar geçirdiğinizde büyük bir başa çıkma becerisidir; inancınıza bağlı kalmak, uyuşturucu kullanma veya alkole bağımlı olma olasılığınızı azaltır; ve hatta daha uzun yaşayabilirsiniz. İnançlıysanız, vücudunuz tıbbi tedavilere daha iyi yanıt verecektir. Unutmamanız gereken bir şey, kurallara bağlı ve özeleştirel bir inanca sahip olmanın ruh sağlığınıza ve genel refahınıza zarar vereceğidir. İyileştiren tek şey din değil, sevgidir. Depresyon ve kaygı yaşamak beni daha empatik, daha şefkatli ve mücadele eden diğer insanlara daha iyi destek olabilen biri yaptı. Tanrı’nın acınızı, başkalarını cesaretlendirmek ve desteklemek için bir yol olarak kullanabileceğine ve kullanacağına inanıyorum. Travma ve karanlık, zor ruh halleri gibi güçlü ve olumsuz bir şeyi ele alabilir ve benzer şeylerle karşılaşan başkalarına ulaşmanıza yardımcı olabilir.

Ruh sağlığına duyarlı bir kilise sağlıklı bir yerdir.

Sağlıklı kiliseler, depresyon, anksiyete veya travma yaşayan insanları kabul edilmiş ve evlerindeymiş gibi hissetmeye davet eder. Ne söyleyeceğinizi bilemeyebilirsiniz, ancak “Ne yapabilirim?” diye sorabilir ve ardından dinleyebilirsiniz. Birinin aniden kendini soyutlayıp karamsar ve çekingen davranıp davranmadığını gözlemleyebilirsiniz. Tanrı’yı ??sevmenin en önemli yollarından biri, birbirimizi dinlemektir. İhtiyacınız olan yardımı almak sizi daha az Hristiyan, daha az inançlı veya daha az insan yapmaz. Hayatınız açılacak ve hiç tahmin edemeyeceğiniz şekillerde değişeceksiniz.

Bastille’in “The Weight of Living” adlı şarkısı, depresyonumuzu, anksiyetemizi veya travmalarımızı her zaman böyle olmak zorunda olmadıklarını hatırlatır. Bunları geride bırakabiliriz. Bu yazı, kilisemde inanç ve ruh sağlığı üzerine yaptığım bir konuşmadan uyarlanmıştır. Bu yazının ve ruh sağlığıyla ilgili herhangi bir makalenin tıbbi tavsiye veya danışmanlığın yerine geçmediğini unutmayın. Lütfen doktorunuza görünün ve zihniniz, bedeniniz ve ruhunuz için ihtiyacınız olan yardımı alın. Sağlık, liderlik, ebeveynlik ve kişisel gelişim hakkında makaleler yazıyorum.

Yalnız değilsiniz.

Depresyon ve Travma Sonrası Stres Bozukluğu İnancımı Sorgulatıyor

Doktorumun şu anda üzerinde çalışmam konusunda ısrar ettiği şey, kendi içimde sevilmeye değer olduğuma inanmayı bulmam – kendi kendime, başkalarına, hatta Tanrı’ya. Basit bir görev gibi görünüyor, değil mi? Birinden çok fazla şey istemek değil. İnancın ve dinin hatırlayabildiğim kadarıyla hayatımın büyük bir parçası olması, bunu yapmayı kolaylaştırmalı. Değil mi? Sonuçta, hangi Hristiyan en azından Tanrı’nın onu sevdiğine inanmaz ki? Bu, Hristiyanlığın en temel haliyle açıklamasıdır – “Tanrı seni seviyor!”

Ancak şu anda hissettiğim derin bir suçluluk ve utanç duygusu, kendi ikiyüzlülüğüm var – kendime ve başkalarına, 32 yıldır inançla yetiştirildiğim ve onu benimsediğim halde, Tanrı’nın beni sevebileceğini bir kez bile hissetmediğimi itiraf ediyorum. Başkaları mı, evet. Ben mi? Hayır. Kendimi çok değersiz, çok kırılmış, çok günahkâr, çok sevilemez hissediyorum. Tanrı’nın beni istediğini hissetmiyorum, ancak inancımı başkalarıyla paylaşıyorum çünkü Tanrı’nın onları gerçekten sevebileceğine, günahlarını affedebileceğine, sıkıntılarına dayanmalarına yardımcı olabileceğine ve onları günümüz dünyasının sunabileceğinin ötesinde neşeli bir yaşam umuduyla kutsayabileceğine inanıyorum. Kalbimin derinliklerinde, Tanrı’nın diğer insanlara olan sevgisine olan inancımı sarsan hiçbir şey yok.

İncil’in İncillerinde serçelerden bahseden bir örnek vardır; o dönemin insanları tarafından en değersiz varlıklar olarak görülüyorlardı. Aslında neredeyse değersizlerdi. İsa, konuştuğu kişilere, Göksel Babası görmeden bir serçenin bile yere düşmediğini ve insanlar olarak Tanrı için birçok serçeden bile daha değerli olduğumuzu söylüyordu. Bu, bir yaşamın, herhangi bir yaşamın -özellikle de bir insanın yaşamının- Tanrı için değerli olduğunu ve O’nun onu koruduğunu göstermek içindir. Kim olursak olalım, değeriz.

Kendimi değerli hissetmiyorum ve geleceği düşündüğümde kendimi oraya yerleştirmekte zorlanıyorum; orada olmadığım bir dünyayı hayal etmek kolay. Birçok insan yerinin doldurulmasından veya unutulmasından korkarken, benim dileklerimden biri de öyle olabilmem, çünkü o zaman artık var olma zorunluluğum olmazdı. Kimse üzülmezdi çünkü ölmüş olmak yerine hiç var olmamış olurdum. Bensiz bir dünya daha iyi veya daha kötü olmazdı; sadece olurdu.

Beni koşulsuz sevdiğini gerçekten hissettiğim çok az insan var ve ne yazık ki içten içe saklamaya çalıştığım bir korkum olduğunu itiraf ediyorum. 15 yıldan fazla bir süredir tüm zor zamanlarımda sadakatle ve yorulmadan yanımda duran kocamın bir gün buna değmediğimi anlayacağından korkuyorum. Hatta bir gün uyanıp beni kendimi gördüğüm gibi görüp gideceğinden korkuyorum. Bana bir an bile beni sevmekten vazgeçeceği izlenimini vermedi; Aslında, her gün defalarca beni sevdiğini ve değer verdiğini söylüyor ama onun o kalıcı sevgisini hak ettiğime inanamıyorum. Hatta bazen, onun beni sevmesi için orada benden daha çok aşık olmayı hak eden başka kadınlar olduğu için suçluluk duyuyorum.

Kusurluyum. Korkunç sonuçlara yol açan korkunç hatalar yaptım. Hayatımın büyük bir bölümünde mide bulandırıcı sırlar sakladım. Kendimi kaybolmuş ve kırılmış hissediyorum ve bu dünyadaki veya hatta (özellikle) Cennetteki herhangi birinin düşüncelerime ve hislerime bakıp beni hâlâ sevmesinin nasıl mümkün olduğunu bilmiyorum. Bunu istemek imkansız, inanmak imkansız, beklemek veya umut etmek bencillik gibi görünüyor.

Mezmurlar, alçakgönüllülük, suçluluk, değersizlik, depresyon, duygusal acı, sıkıntı ve kendinden nefret etme duyguları hakkında yürek burkan şiirlerle dolu ve tövbe etmeye kararlı olduğumuz sürece Tanrı’nın ne yapmış olursak olalım bizi seveceğine dair güvencelerle yumuşatılmış. Başımıza ne gelirse gelsin bizi sevdiğine dair güvenceler, hatta katlandıkları zorluklara rağmen O’nu sevenlerin inancını daha da takdir etmek. Tek istediği, içimizde en ufak bir iyilik kırıntısı bile bulabilmek.

İyi bir insanım. Bunu güvenle söyleyebilirim çünkü bunun doğru olduğunu biliyorum. Empati ve şefkat yeteneğim var; başkalarının duyguları benim için çok önemli. Onlara yardım etmek ve onları iyileştirmek en derin öneme sahip bir şey. Kesin olarak bildiğim bir şey var; başkalarının hayatlarını elimden geldiğince güzelleştirmeye kararlıyım. Beni inciten veya hayal kırıklığına uğratanları bile sevebilme yeteneğim var ve bu, aynı anda hem kutsanmış hem de lanetlenmiş hissetmemi sağlıyor. Geçmişte bana fiziksel olarak zarar verenlere karşı öfke veya nefret bile duymuyorum; kin tutamıyorum çünkü başlarına ne geldiğini bilmiyorum. Belki de sadece kötü insanlardır, belki de kötü olaylar onları bu hale getirmiştir? Bana yaptıkları için onları affediyorum.

Bu affedici ruhu kendime nasıl uygulayabilirim? Uygulayamıyorum. Uygulayamıyorum. “İyi” olduğum için sevgiye layık olduğumu söylemek bencilce geliyor. İyiyim çünkü kimsenin benim hissettiğim gibi hissetmesini istemiyorum. İnsanların koşulsuz olarak kendilerine bakacak birine ihtiyaçları vardır, oldukları gibi sevilmeyi hak ederler. Ama iyi bir insan olduğumu söylerken, bunu eylemlerimin mantığına bağlıyorum. Başkalarına karşı iyi davranmak için elimden gelenin en iyisini yapıyorum. Ama ruhumun iyi olduğunu hissetmiyorum; değerimin, dünyayı başkaları için daha iyi bir yer haline getirmek için yapabileceklerimin ötesine uzandığına inanamıyorum.

Ve İncil’in bize Tanrı’nın her birimizi sevdiğini defalarca garanti ettiğini bilsem de, Tanrı’nın hayatına şükretmeyen birini nasıl sevebileceğini sorguluyorum. Sevgi ve şefkat “armağanlarından” zaman zaman utanan veya içerleyen biri? 12 yaşından beri intihar düşünceleriyle mücadele eden biri? Canına kıymaya çalışan biri? Yaşayan bir ruh olma armağanına bu kadar az saygı göstererek kendine zarar veren biri? Tanrı, O’nun kendisini sevdiğine inanmadığını söyleyen birini nasıl sevebilir? O bile yaptığım yanlışları, başkalarına sonsuz acı çektirdiğinden korktuğum sırlarımı nasıl affedebilir ki?

Şu anda nereye gittiğimi veya sevilmeye layık hissetmek için nasıl çalışacağımı gerçekten bilmiyorum. Çocuklarım “Beni sevmiyorsun” dediğinde kişisel olarak nasıl hissettiğimi düşünmek, Tanrı’nın sevgisinin kendi yüreğimin alçakgönüllülüğünden daha büyük olduğuna inanmak istemediğimde nasıl hissettiğini düşünmeme biraz olsun ışık tutabilir. İncil’in kendisi bile, Yuhanna 1’de “Tanrı’nın sevgisi, bizi kınayan yüreğimizden daha büyüktür” diye hatırlamamızı söyler, ancak yüreğim beni öyle bir ısrarla kınar ki, başka bir şeye inanacak kadar susturulmam neredeyse imkânsız gibi geliyor.

Başka biri bana bunu, bu dağınık duyguların kendi düşünceleri ve duyguları olduğunu söyleseydi, onlar için çok üzülürdüm. Bazı açılardan kendim için de çok üzgünüm ama bunu düzeltmeye çalışmaktan çok korkuyorum. Bencil olmaktan veya kendimi değerli hissetmekten ödüm kopuyor. Bencil ve hazcı olabileceğim, kendimi başkalarından daha fazla düşünebileceğim, hak ettiğimden fazlasını bekleyebileceğim düşüncesi beni çok korkutuyor.

Peki Tanrı beni sevebilir mi? O’nun, hatta başkalarının beni sevmesine layık mıyım? Bunu anlamaya çalışmam gerekiyor. Ama kendimi birazcık olsun sevmeyi öğrenene kadar, birinin beni gerçekten sevebileceğine asla inanamayacağımı hissediyorum.

Çocukluk Travması İnancımı Etkiliyor

(Sizden) Çocukken sayısız oyun izlediğim eski, zeytin yeşili tiyatro koltuklarında otururken, bir sesin adımı söylediğini duydum. Başlarını dua edercesine eğmiş lise arkadaşlarıma baktım, sessizce ne istediklerini sordum. Hepsi başlarını sallayıp dualarına geri döndüler. Gözlerimi kapattığımda, birinin tekrar adımı söylediğini duydum. Farkına varmadan, çok gürültülü ve coşkulu bir gençlik mitinginin ardından gelen mihrap çağrısına cevap vererek ayağa kalktım.

O gece Tanrı’nın beni Kendisine çağırdığına inanıyorum. Bu her zaman tutunduğum bir inanç ve zor anlarda kendime Tanrı’nın bizzat adımı söylediğini hatırlattım. Yirmi bir yıl sonra hala buna inanıyorum, ancak bastırılmış anılar ortaya çıktıkça, adımı söyleyen kişiye olan inancımın zayıfladığını görüyorum, ben de zayıflıyor ve daha da yoruluyorum.

Mesih’i hayatıma kabul ettiğim gece, hayatımın arkadaşlarımdan farklı olduğunu biliyordum. Kilerlerinde yiyecek, buzdolaplarında doluluk vardı. Ebeveynleri onlara kıyafet alıp doktora götürüyordu. Bildiğim kadarıyla, sabahları akşamdan kalma ebeveynlerini işe uyandırmak zorunda kalmıyorlardı veya ebeveynleri tarafından kardeşlerini reddetmeye zorlanmamışlardı. Hayatımın farklı olduğunu biliyordum ama aynı zamanda o ana kadar beni gözeten ve koruyan bir şeyin de olduğunu biliyordum.

Beni kurtaran, kollayan ve koruyan iyi bir şey vardı – ya da ben öyle sanıyordum. Hayatıma daha iyisini hak ettiğime ve kendime bir gelecek kurabileceğime inanan öğretmenlerimi getiren bir şey vardı. Kulağıma beni sevdiğini ve değerli olduğumu fısıldarken bana huzur vaat eden bir şey vardı. O gece, 17 yaşındayken, Mesih’i hayatıma kabul ettim.

21 yıl boyunca inancım benim kayam oldu. Hayat zor ve sorun ne olursa olsun Tanrı’ya olan inancıma tutundum. Her zorlu mücadele, inancımı geliştirmek için bir öğrenme deneyimiydi. Petrol ve gaz sektöründeki sayısız işten çıkarma sırasında, eşim ve ben dua ettik ve Tanrı’nın bizim için bir planı olduğuna inandık. Ehler-Danlos sendromu teşhisi konmadan önce eklemlerim giderek kötüleştikçe, iyileşmeye veya yeni bir sağlık biçimine inandım. En küçüğümüzün havuza girdiğini her izlediğimde, küçükken suyun altında hareket etmediği anıları kafamda hızla dönerken kalbim küt küt atarken, kendime Tanrı’nın onunla olduğunu ve onu koruyacağını hatırlattım. İnancım sağlamdı.

Ama sonra modern hayatım çocukluğumla buluştu. Birkaç güzel anı dışında zor bir çocukluk geçirdiğimi bilmeme rağmen, 12 yaşımdan önceki hayatımı hatırlamıyordum. Annem, mahkeme kararıyla terapistin bana anıları bloke ettiğimi söylediğinde gülmüştü. Bunu söyleyiş şekli bende bir sorun varmış gibi hissettirdi, bu yüzden hayatımın büyük bir bölümünü bloke etmemin nedenini hiç sorgulamadım. O anılar nihayet 38 yaşındayken yeniden canlanmaya başladı ve bu anıları bir kusur olarak değil, bir koruma olarak engellediğimi fark ettim.

Şimdi hayatıma bakıyorum, Tanrı’nın beni koruduğunu sandığım bir şey ve mahvolduğumda O’nun orada olduğunu fark ediyorum. Küçük bir çocukken bana istismarda bulunmadan önce bir yetişkin benimle dua edip ilahiler söylediğinde Tanrı oradaydı. Bir ebeveynim bana diğerinin hepimizi öldüreceğini söylediğinde Tanrı oradaydı. Tecavüze uğradığımda Tanrı oradaydı.

Ve şimdi, bugün, vücudumdaki her kemik çığlık atıp acı içinde çürürken bir papazın barış vaazını dinliyorum ve Tanrı’nın orada olup olmadığını merak ediyorum. Çocukken tacize uğradığım ve zarar gördüğüm anılar aniden ortaya çıktıkça ve çocukluk işkencem yetişkin bedenimde canlandıkça, Tanrı’nın nerede olduğunu merak ediyorum. İnsanlar bana Göksel Babam’a veya Baba Tanrı’ya güvenmem için yalvarıyor ve ben de o sözlerin kulaklarıma ulaşmasını engellemek için çırpınırken yüreğim çığlık atıyor, çünkü getirdikleri dehşeti hissediyorum. Sonra nihayet gerçeği söylediğim iki papazın yüzlerini hatırlıyorum ve Tanrı’nın neden beni onlar gibi bir kenara atmadığını merak ediyorum. Belki de çoktan atmıştır, eğer atmamışsa, atmalı.

Bazen Tanrı’yı, anıların gün geçtikçe yavaş yavaş birikmesinde ve işler çok kötüye gitmeden önce onlarla başa çıkmak için yardım alabilmemde görüyorum. Tanrı’yı, ruhumun devam edemeyecek kadar yorgun olduğu zamanlarda yanımda kalmasını istediğim çocuklar ve bir koca vermiş olmasında görüyorum. Bazen Tanrı’nın bana acılarıma ses verdiğini, hiç istemediğim ve adaleti yerine getiremeyecek kadar yorgun olduğum bir ses verdiğini görüyorum. Tanrı’nın inancımı kültürden ve dünyevi beklentilerden kurtarmak için çalıştığını görüyorum. Ama sonra titremeye başlıyorum, küçük bir şey beni tetiklediği ve inancım ellerimi ve ayaklarımı parçalayan kayalık yamaçtan aşağı kaymaya başladığı için tekrar işlev göremiyorum.

Çoğu gün anılarımı tekrar gömebilmeyi diliyorum. Zihnimin içinde yeterince derin bir çukur kazabilseydim, acı ve ızdırap bir kez daha içine gömülebilirdi. O zaman hayatımı ve ülke kulübü inancımı yeniden kazanabilir ve yeniden yaşayabilirdim. Hiç kimse şüphelerimi bilmek veya endişelerimle uğraşmak zorunda kalmazdı.

Hristiyan İnancının Ruh Sağlığımı İyileştirmeye Yardımcı Olma Yolları

Şizoaffektif bozukluk, travma sonrası stres bozukluğu (TSSB) ve yaygın anksiyete bozukluğu (YAB) ile yaşamak benim için günlük bir mücadele. Bazı günler iyi geçiyor, kafamdaki şeytanlar özenle saklanıyor ve herkes gibi gülümseyip kahkaha atabiliyorum. Diğer günlerse duygusal acı o kadar yoğun ki fiziksel olarak elle tutulur hale geliyor. O günlerde, tek yapabildiğim giyinip koltuğuma yığılmak. Duş almak, ev işi yapmak veya egzersiz yapmak imkânsız geliyor. Bir keresinde beş gün üst üste duş almadan geçirdim, ağlamaktan başka bir şey yapamayacak kadar bitkindim. Ancak çoğu gün, bu iki uç nokta arasında bir yerde kalıyor. Birden fazla ruhsal hastalıkla mücadele etmek yorucu. Azgın bir nehrin akıntısına karşı yüzmek gibi, bir ruhsal hastalıkla mücadele etmek zaman zaman neredeyse umutsuz görünebiliyor. Yine de mücadeleye devam ediyorum, zihnim bana tam da bunu yapmam için bağırsa bile pes etmeyi reddediyorum. Devam etmemdeki en büyük motivasyonum ne? İsa Mesih’e olan inancım.

Hristiyan inancımı ruh sağlığımın iyileşmesine yardımcı olmak için çeşitli şekillerde kullanıyorum:

Dua

Her gün, sabah, akşam ve arada birkaç kez dua ediyorum. İsa ile sanki en iyi arkadaşım ve akıl hocammış gibi konuşuyorum, çünkü aslında öyle. Kaygım dayanılmaz hale geldiğinde, bir şekilde tekrar tecavüze uğrayacağımdan korktuğumda dua ediyorum. Korkularımı Tanrı’ya döküyorum ve karşılığında bir huzur duygusunun içimi doldurduğunu hissediyorum. Kaygı tamamen yok oluyor mu? Hayır, ama yönetilebilir hale geliyor. Başa çıkma becerilerimle başa çıkabileceğim bir şeye dönüşüyor. Depresif ruh halim beni intihar düşüncelerine kadar boğduğunda, Tanrı’ya devam edebilmem için güç vermesi için dua ediyorum. Gökler aralanıyor ve tüm sorunlarımı ortadan kaldıracak sihirli bir değnek sallanıyor mu? Hayır. Bunun yerine, Tanrı’nın bana çok daha az dramatik yollarla yardım ettiğine, hayat yolculuğumda bana yardımcı olmak için insanları ve olayları doğru zamanda hayatıma yerleştirdiğine inanıyorum. Örneğin, Mart 2017’de psikiyatri hastanesinden çıktığımda, danışmanlık ofisimdeki yoğun ayakta tedavi programına girmek için bekleme listesindeydim. Hâlâ yıkıcı bir depresyondaydım, intihara meyilliydim ve akıl hastalığımın çeşitli semptomlarıyla başa çıkmak için tamamen donanımsızdım, bu yüzden Tanrı’ya dayanmama yardım etmesi için dua ettim. Ve etti. Hastaneden çıktıktan bir hafta sonra yoğun ayakta tedavi programına kabul edildim ve akıl hastalığı semptomlarımla başa çıkmak için beceriler öğrenmeye başladım. Şimdi, programa başlayalı bir buçuk ay oldu ve içten dışa dağılıyormuş gibi hissettiğimde başvurabileceğim birkaç becerim var. Tanrı’nın her zaman bizim için denizleri ayırmadığına ve bazen dualarımızın basit, sessiz ve etkili yollarla cevaplandığına inanıyorum.

İncil’i Okumak

Tanrı’nın Sözünü okumak günlük rutinimin bir parçası haline geldi; dişlerimi fırçalamak ve saçımı taramak kadar benim için önemli. Sabah uyanıyorum, bir fincan kahve alıyorum ve kucağımda İncil’imle koltuğuma uzanıyorum. Sabah Eski Ahit’i okurum ve gece ilacımı alıp yatmadan önce Yeni Ahit’i okurum. İncil iyileşmem için neden bu kadar önemli? Çünkü kendime cesaret verecek hiçbir söz bulamadığımda, kaçınılmaz olarak Tanrı’nın Sözü’nde bir şeyler bulurum. Bir sabah, akıl hastalığımın beni papaz olma hayalimi gerçekleştiremeyecek kadar zayıf düşürdüğünü hissederek gerçekten mücadele ediyordum. O sabah şu pasajı okudum: “Mesih uğruna, zayıflıklara, hakaretlere, zorluklara, zulümlere ve felaketlere razıyım. Çünkü ne zaman zayıfsam, o zaman güçlüyüm.” (2. Korintliler 12:10). Tanrı’nın Sözü sayesinde, zayıflık gibi görünen şeylerin beni aslında daha güçlü bir insan yapabileceğini öğrendim.

Kiliseye Gitmek

Ekim 2016’da Tanrı’ya döndüğümden beri, akıl hastanesinde olduğum zamanlar dışında her Pazar kiliseye gidiyorum. Benim için Hristiyan cemaatinin benzersiz bir şekilde canlandırıcı bir yanı var; bir kilise dolusu insanın, başları eğik, kalpleri Tanrı’ya açık bir şekilde Rab’bin Duası’nı birlikte okuduğunu duymak. Kiliseye gitmenin her şeyini seviyorum. Cemaatteki arkadaşlarımı görmekten, duadan vaaza ve Komünyona kadar övgü şarkıları söylemeye kadar. İbadetlerde Hristiyan kardeşlerimle bir araya gelmek bana ölçülemez bir güç veriyor. Cemaatin nazik gülümsemeleri, cesaretlendirici sözleri ve Tanrı’nın odayı dolduran varlığı, ruhsal hastalığımın belirtilerini geride bırakıp iyileşme yolunda bir geleceğe doğru ilerlememe yardımcı oluyor.

İnanç Beni İntihardan Nasıl Kurtardı?

(Senden) Tanrı, mucize olmadan yaşayamayacağımı fark edene kadar uzun yıllar hayatımın bir parçası değildi. Katolik olarak yetiştirildiğim için kiliseye gider ve çocukluğumda sık sık dua ederdim. İnancım, lise boyunca değerli kapaklı telefonumun benim için ne kadar gerekli olduğu kadar hayatımın günlük bir parçasıydı. Sonra, bir anda inancım yerle bir oldu. Anneme üçüncü evre meme kanseri teşhisi kondu. Doktorlar ona altı ay ömür biçti. 18. doğum günümden birkaç ay sonrasına kadar, üç buçuk yıl boyunca ailesi için direndi. Tanrı’nın hayatını kurtarması için durmaksızın dua ettikten sonra öldüğünde, inancım sadece annemi değil, aynı zamanda en iyi arkadaşım olan kadını da alan doğaüstü varlığa karşı derin bir nefrete dönüştü. Tedavi edilmeyen ruhsal hastalıklarım (şizoaffektif bozukluk, borderline kişilik bozukluğu (BPD) ve travma sonrası stres bozukluğu) yasla birleşince, başa çıkmak için uyuşturucu ve alkole yönelmeme neden oldu. Sonraki on yıl boyunca ara ara uyuşturucu ve alkol kullandım.

Sonra hayat yaşanmaz hale geldi.

19 Eylül 2016’da kendimi şifonyerimin önünde, aynada gözlerinde hayat olmayan bir kızın yansımasına bakarken buldum. Ölmeye hazırdım. Uyuşturucusuz bir hayatı hayal edemediğim gibi, uyuşturucuyla bir hayatı da hayal edemediğim için kendimi öldürmeye karar verdim.

Sonra, ancak anlık bir çekim olarak tanımlanabilecek bir şey hissettim. Bir şey beni nişanlımın ve benim yatak odamdan çıkıp, biri bana yardım etmezse kendimi öldüreceğimi açıkça söylemeye itti. Sonraki birkaç saat, gözyaşları, dehşet ve kafa karışıklığıyla doluydu ve bir anda bunu istemediğim hissine kapıldım. Beni buna iten neydi? Nişanlım beni psikiyatri hastanesine götürdü ve o çok tanıdık ve yıpratıcı kabul sürecinden geçtim. Orada üç hafta geçirdim, ilk hafta depresyon ve psikoz içinde kaybolmuş, hiçbir umut bulamamıştım.

Hiçbir zaman iyileşmeme ihtimalinin verdiği umutsuzlukla babamı aradım ve hâlâ ölmek istediğimi itiraf ettim. Bana umut kaynağı olarak İncil’i, özellikle de Özdeyişler ve Mezmurlar’ı okumamı nazikçe tavsiye etti. İnancımı ve Tanrı sevgimi annemle birlikte gömdüğüm için bu düşünceye burun kıvırdım. Yine de telefonu kapattıktan sonra babamın önerisi aklımdan çıkmıyordu. Bu düşünce, davetsiz ve istenmeyen bir şekilde zihnimde patladı. İncil okumakta ne sakınca vardı ki? Bir cevabım yoktu. Ve bu küçük farkındalıkla, katılaşmış kalbim ölçülemez bir şekilde yumuşadı ve aniden Tanrı’ya inandım, Tanrı’yı ??sevdim ve sadece uyuşturucu ve alkol bağımlılığımdan değil, aynı zamanda akıl hastalıklarımdan da kurtulmama yardım edeceğini biliyordum. 10 yıldır ilk kez bir gelecek için umudum vardı.

Tanrı araya girdi, Tanrı beni yapabileceğim en büyük hatadan kurtardı. Hayatta kalacak gücüm yoktu, temizlenip ayık kalacak gücüm yoktu ve ruhsal hastalıklarımla savaşmaya devam edecek gücüm yoktu. Ama Tanrı vardı. Bana sadece tüm bunları yapacak gücü vermekle kalmadı, aynı zamanda sarsılmaz bir umut ve filizlenen bir cesaret tohumu da verdi. Bu makaleyi yazarken neredeyse sekiz aydır temiz ve ayığım. Ruhsal hastalıklarımla nasıl başa çıkacağımı ve geçmişte yaşadığım taciz ve cinsel saldırı travmalarından nasıl iyileşeceğimi öğrenmek için yoğun bir ayakta tedavi programındayım. İnancım, varlığımın özü, tutkum ve sevgim haline gelmişti. Ağustos 2017’de bir İlahiyat Yüksek Lisans programına başlıyorum ve bir papaz olma yolculuğuma başlıyorum ve Tanrı’nın bana verdiği harikulade lütuf ve umudu diğer insanlarla paylaşıyorum.

Hastalıklarla Mücadelede İnancın Önemi

Olanı kabul edin, geçmişte olanı bırakın ve gelecekte olacaklara inanın!

Gastroparezi!

Öncelikle, nedir: Gastroparezi, haftanın yedi günü, günde 24 saat mide gribi geçiriyormuşsunuz gibi hissetmenize neden olabilen korkunç bir mide hastalığıdır. Hayatınızı nasıl yaşadığınızı değiştiren semptomlarla sürekli mücadele ediyorsunuz.

İkinci olarak, gastroparezinin tüm kötü hislerinden kurtulun. Gastroparezi gibi kronik bir hastalıktan kurtulmak zordur çünkü bitmeyen bir acı getirir, ancak gastroparezinin kontrol edemediği şey tutumunuzdur. Tutumunuzu siz kontrol edersiniz. Tutumunuz yönünüzü değiştirir. Tüm öfkenizi, hayal kırıklığınızı ve gözyaşlarınızı kapı dışarı atın. Pozitifliği içeri getirin!! Hayatınızdaki tüm güzelliklere bakın. Sizi seven tüm insanlara ve olduğunuz yeni insana.

Son olarak, hayatınızın nasıl olacağına inanın. Tanrı’ya, ailenize ve arkadaşlarınıza olan inancınızı korumak, gastropareziyle ilişkili zorlu semptomlarla başa çıkmanızı sağlayacaktır. İnanç, birine veya bir şeye tam bir güven duymaktır.

Gastroparezi teşhisi konduğundan beri inancım ve Tanrı ile ilişkim tavan yaptı. İnancım sayesinde dünyaya bambaşka bir gözle bakıyorum. Mutluluğu bulmanın ne kadar önemli olduğunu anlıyorum. İster iletişimde kalmak ve arkadaşlıklar geliştirmek, ister ailemin rahatlığının tadını çıkarmak, ister daha önce beni hasta eden farklı yiyecekleri denemek olsun. İnanç hepimiz için farklı algılanıyor. Neye inandığınızı düşünün.

Doktorlarınızın ağrınızı hafifletmelerine yardımcı olacağına inanıyor musunuz? Ailenizin ve arkadaşlarınızın zor zamanlarda size yardımcı olacağına inanıyor musunuz?

En önemlisi, kendinize inanıyor musunuz?

Bunu içselleştirin.

Kendinize ve başkalarına inanmak, hayatta pozitiflik ve azimle ilerlemenizi sağlar. İnanç, hayatta olanların bir sebebi olduğunun farkına varmanızı sağlar.

Karşılaştığınız rastgele insanlar. Sizi aniden etkileyen şeyler. Aldığınız eylemler. Hepsi hayat yolculuğunun bir parçası.

Hayat çılgın bir yolculuk olabilir, ancak Tanrı’ya, aileye ve insanlara olan inanç, hayatın karşınıza çıkardığı her türlü zorlukla başa çıkmanıza yardımcı olabilir. Gastroparezi veya herhangi bir kronik hastalıkla başa çıkmanıza yardımcı olur. Artık gastropareziyi nasıl kabul edeceğinizi bildiğinize göre, onu bırakın ve hayatınızın nasıl olacağına inanın. Sahip olduğunuz inanç, hayatınızı bir arada tutacak tutkal olacaktır.

İnanç ve Engellilik Dengesi

İnanç ve engellilik kelimelerini düşündüğünüzde, bunların bir arada var olmadığını düşünebilirsiniz. Ama benim için varlar. Bebekken 450 gramdım (fıtık ameliyatı geçirdikten sonra 275 gram). Mikro prematüre dedikleri türdendim. Üç kez öldüm ve her seferinde geri getirildim. Hayatımda her zaman güçlü bir Tanrı varlığına sahip oldum.

Tanrı ile ilişkim benim için her zaman çok kişisel bir şeydi. Kilisemiz bize Tanrı’nın nedenlerini sorgulamamamızı öğretiyor ve ben uzun süre bunu hiç yapmadım. Kız kardeşime 14 yaşında tip 1 diyabet teşhisi konduğunda her şey değişti. Çocuk doktorumuz, annem bekleseydi ve hemen doktorumuza görünmesi konusunda ısrar etmeseydi, çok geç olacağını söyledi. Kısa süre sonra Tanrı ile konuşma şeklimi değiştirmeye başladım. Kısa süre sonra Tanrı’nın dürüst ve açık sözlü bir konuşmayı tercih ettiğini fark ettim. Ve bu bazen olayları abartmamak anlamına geliyor ki artık bunu yapmıyorum. Artık Tanrı’nın yöntemlerini sorgulamanın kötü bir şey değil, aksine insani bir şey olduğunu fark ediyorum. Ne olursa olsun, Tanrı’nın kontrolde olduğuna inanıyorum.

Ben bir kontrol manyağıyım ve tam bir endişeliyim. Bu, ne kadar pratik yapmaya çalışsam da, kalbimle kafamın asla aynı fikirde olmadığı bir şey. Şimdiye kadar bunu kullanacağımı düşünebilirsiniz, ama hayır. Dua ederek ve o an hissettiklerimi dışa vurmanın yapıcı yollarını bularak her şeyi oluruna bırakmaya karar verdim. O an Tanrı’ya kızgın olsam bile, bu asla uzun sürmüyor çünkü beni hiçbir zaman bir çözüm yolu bırakmadan bırakmıyor. Özellikle de normalden daha fazla çaba gerektiren fiziksel bir zorlukla karşılaştığımda. Serebral Palsi (SP) gibi karmaşık bir engelle, engelli olmayan insanların genellikle hafife aldığı şeyleri yapmanın yenilikçi, alışılmışın dışında yollarını bulmaya çalışıyorsunuz. Bu arada toplum da sizi bu tek tip kalıplara sokmaya çalışıyor.

İşte tam da bu noktada iman sınavı devreye giriyor: Kendinize ve genel olarak inancınıza ne kadar güvenmeniz gerektiğinin hassas dengesini bulmak. Adalet terazisi gibi, ama daha çok kişisel/manevi düzeyde. Hangi terazi diğerinden daha yüksek olmalı? Dürüst olmak gerekirse, mükemmel bir denge diye bir şey olmadığına inanıyorum.

Bana göre, inanç ve engellilikle ilişkilendirilebilecek tek gerçek şey, özellikle farklı olanlara karşı birbirimize nasıl davrandığımızdaki hassasiyettir. Saygıyı, eşitliği ve tevazuyu unutmayın. Gerçek dengenin burada yattığına inanıyorum.

Liderler Engelli İnsanları Unutmayı Bırakmalı

Tahmini olarak her 4 kişiden 1’inin engelli olduğunu biliyor muydunuz? Liderlerimizin engelli insanlara sonuncusu yerine eşit şekilde yaklaşmasının zamanı geldi. Engelli bir birey, bir aile üyesi, sevilen biri veya engelli insanlarla doğrudan teması olan biri değilseniz, muhtemelen bunu bilmiyorsunuzdur. Hatta engelli insanların “her zaman bakılacağını” bile düşünebilirsiniz. Bu, 2008 başkanlık seçimlerinde bir adaydan duyduğum doğrudan bir alıntıydı. Bunu duyduğum anda, iyi niyetli adayın bu yüzyılda engellilik sorunlarının ne olduğunu bilmediğini anladım. Engelli insanların çoğu “bakılmak” istemez; sizinki gibi bir hayat, iş, sevgi, arkadaşlık ve toplumlarına gerçek anlamda dahil olmak isterler. Ve bu hayata ulaşmak için ekstra desteğe ihtiyaç duyanlar, yardım almakta giderek daha da zorlanıyorlar.

Liderler derken, ulusal, eyalet ve yerel liderler, okul yönetim kurulu üyeleri, okul bölgesi liderleri, şehir yöneticileri ve belediye başkanlarını içeren seçilmiş liderlerden bahsediyorum. Kâr amacı gütmeyen kuruluş liderlerini, yönetici direktörlerini, şirket CEO’larını ve çeşitli inanç temelli kuruluşları yöneten tüm din adamlarını da kastediyorum.

Bu lider sınıflarının her birinde, engelli bireyler genellikle sonradan akla gelir. Genellikle bu kasıtlı değildir. Ancak yine de tekrar tekrar yaşanıyor ve öyle ki 2020’de engellilik dünyası bir adım ileri, iki adım geri gidiyor gibi görünüyor.

Örneğin: Demokratların geniş aday yelpazesinde, adayların engelli platformlarını duyurması ve bunlar hakkında konuşması heyecanı açıkça hissettiriyor. Bu iyi bir haber olsa da, bu platformlar Siyahi, Hispanik ve LGBTQ toplulukları, yaşlılar vb. için olanlar kadar ana akım tanıtım görmüyor. Bana göre en gerçek siyasi an, eski aday Andrew Yang’ın otizmli bir oğlu olduğunu dünyaya duyurması ve onu yetiştirirken eşini övmesiydi. Engelli bir çocuğu olduğunu ve önemli bir engeli olan bir çocuğu büyütmenin bir iş olduğunu kabul etti. Bu ülkede “özel ihtiyaçların yeni normal” olduğunu belirtti.

Ama siyasetten uzaklaşıp devlet okullarının dünyasına geçelim. 1990’lardan beri toplanan tüm veriler, önemli engelli öğrenciler de dahil olmak üzere engelli öğrencilerin çoğunluğunun okula dahil edilmesinin yalnızca çok daha iyi bir eğitim sonucu değil, aynı zamanda lise sonrası dönemde de daha iyi bir sonuç sağladığını gösteriyor. Ancak 2020 yılında, ailelerin çocuklarını uygun destekle okula dahil etmeleri için ülke genelinde sürekli bir mücadele yaşanıyor. Uygun destek, eğitimli eğitimciler, personel ve yeterli personel sayısı anlamına geliyor.

Bu aynı zamanda katılımın ilk ilkesi anlamına da geliyor: hoş karşılanmak. 2020 yılında, önemli engelli öğrencilerin çoğu kendi okullarında hoş karşılanmıyor. Bunu kızımın (Down sendromlu) yolculuğunda bizzat deneyimledim ve ülke genelindeki geniş arkadaş çevremdeki herkes, nerede yaşadıklarına, gelirlerine veya ten renklerine bakılmaksızın bunu deneyimledi. Bu ayrımcılık, engellilik konusunda yaygın olan cehalete dayanıyor. Ayrıca, okullara engelli öğrencileri eğitmek için hiçbir zaman uygun şekilde fon sağlanmadığı için de var. IDEA 1975’te uygulamaya konduğunda, federal hükümet bir öğrencinin özel eğitim masraflarının %40’ını karşılamayı vaat etmişti. 2020’de bu rakam %20’den az oldu ve bu da çoğu yerel yönetimin karşılayamayacağı bir farkı ödemek zorunda kalmasına neden oldu. Bu da ne yazık ki siyasete geri dönüyor.

Şimdi istihdam konusuna gelelim. Ciddi engelli gençlerin yaklaşık %80’i işsiz. Bir diğer büyük kısmı ise yetersiz istihdamda. Evde oturmak istedikleri için değil, iş gücüne yeterince hazırlanmadıkları ve büyük ölçüde bu kullanılmayan kaynağı kullanmaktan korkan veya buna hazır olmayan bir iş gücüne sahip olduğumuz için. “İş koçlarına” aşırı güveniliyor ve bu da sürdürülebilir değil. İşverenler tüm çalışanları eğitebileceklerini ve engellileri eğitmeyi kurum kültürlerinin bir parçası haline getirebileceklerini fark etseler, bence sihir gerçekleşir. Eğitim, tüm çalışanlar için gerçekten iyileşir. Akran arkadaşlıkları ve modelleme doğal olarak gerçekleşir. Zaten aşırı planlanmış, yetersiz fonlanmış engelli destek sistemleri daha fazla insana yardım etmek için daha büyük ölçekte kullanılabilir.

İbadet yerleri benim için ayrımcılığın en üzücü olduğu yerler. Kızım yeni doğduğunda ailem de aynı şeyi yaşadı. O zamanki geçici rahip, hastaneye gelip onu kutsamayı reddetti. Daha sonra vaftiz etmek istemedi. Ciddi engelli çocukları olan tüm yakın arkadaşlarım, ister Hristiyan, ister Yahudi, ister Müslüman olsun, ibadethanelerinde ayrımcılığa maruz kaldı. İbadethanelerine gitmeyi bırakan ve ne yazık ki hayatın çok rahatlatıcı ve doyurucu olabilen zengin bir kısmını kaçıran birçok aile var. Ford Vakfı CEO’su Darren Walker, 2016 yılında şöyle demişti:

“Beyaz arkadaşlarımdan, kendi ayrıcalıklı deneyimlerinin dışına çıkıp, beyaz olmayan insanların yaşadığı eşitsizlikleri değerlendirmelerini istediğim gibi, ben de tam olarak değerlendirmediğim bir grup insan için aynı şeyi yapmaktan sorumlu tutuluyordum. Dahası, bireysel ayrıcalığımı ve cehaletimi fark ederek, Ford Vakfı’nın kurumsal cehaletini ve ayrıcalığını da açıkça görmeye başladım. Bunun, ortadan kaldırmaya çalıştığımız eşitsizliğin bir tezahürü olduğu benim için açık ve bundan derin bir utanç duyuyorum.”

Bay Walker, engelli insanları görmezden geldiği için deyim yerindeyse yerden yere vurulduğunu anlatıyordu. Bay Walker’ın o yıl seçmenlerine yazdığı yıllık mektup, kâr amacı gütmeyen kuruluşlarda ve bazı şirket çevrelerinde yankı buldu. Mektup, “mea culpa” (suçumu kabul etmeme) olarak adlandırıldı. Engellileri unuttuğunu itiraf etmesi dürüst ve canlandırıcıydı. Bu dört yıl önceydi.

Bu yeni on yılda, engelli insanların kim oldukları görülebilsin diye, hayatın her alanında daha fazla kabul ve liderlik girişimi olmasını diliyorum. Onlar yetenekli ve değerli bireylerdir ve toplumumuzun dokusunun ayrılmaz bir parçasıdırlar. Gelin hep birlikte, vatandaşlarımızın gözlerini açmalarına yardımcı olalım.

İnancımla Kendime Zarar Verme ve İntihar Düşünceleri

(Sizden) Hristiyanım. İncil’imi okuyorum ve hayatımı İncil’in bana öğrettiği şekilde yaşamaya çalışıyorum. Her Pazar kiliseye gidiyorum ve hafta içi İncil dersleri alıyorum. Kızımı Tanrı’yı ??tanıması, dua etmesi ve kiliseye gitmesi için yetiştiriyorum.

Hatırlayabildiğim kadarıyla akıl hastalığıyla da yaşadım. Depresyonum o kadar şiddetliydi ki, 7 yaşımdan beri, yani hayatımın büyük bir bölümünde kendime zarar verdim. Birkaç kez intihar etmeyi denedim. Ergenliğimden beri, yani hayatımın yarısından fazlasında intiharı düşündüm. İntihar benim için her zaman bir seçenekti. İlk tercihim olmasa da yine de bir tercih.

Kendime zarar verme ve intihar düşüncelerimi inancımla nasıl bağdaştırabilirim? Günah mı işliyorum? Kilise disiplinine girmem gerekiyor mu? Yaşlılar tarafından uyarılmam gerekiyor mu? Kısa cevap, bence, hayır. Bana İncil’den alıntı yapanlar oldu;

“Bedenin Tanrı’nın tapınağıdır.”

“Ölüler için kendini kesme.”

“Her şeyi Tanrı’nın yüceliği için yap.”

“Cinayet işleme.”

Evet, bedenim Tanrı’nın tapınağıdır. Evet, bedenimi, Tanrı’nın tapınağını kestim. Hayır, kendimi Tanrı’nın yüceliği için kesmedim. Evet, bazı insanlar canımı almanın kendimi öldürmek anlamına geldiğini düşünür, ancak bence bu aşırı bir hareket.

Kendime zarar verdiğim veya intihar düşüncelerim nedeniyle kilise disiplinine alınmam gerekiyor mu? Kilisedeki bazı kişiler bana evet, yaptıklarım ve yapmaya devam ettiklerim için cezalandırılmam gerektiğini söyledi. Kilisedeki insanlar bana bunun bir günah olduğunu, yaralarım yüzünden cennete giremeyeceğimi söylediler. Düşüncelerim, eylemlerim ve sahip olduğum bariz inanç eksikliği (çünkü inancım olsaydı akıl hastalığıyla mücadele etmezdim) beni cennetten dışlıyor.

Ancak cevabım hayır. Kilise disiplinine tabi tutulmaya ihtiyacım yok. Hayır, cezalandırılmaya ihtiyacım yok. Zihnim hatırlayabildiğim kadarıyla bana işkence etti. Kendimi yeterince cezalandırıyorum. İnancım var. Tanrı’ya inanıyorum. Günahlarımdan tövbe ediyorum. İsa’nın tekrar geleceğine inanıyorum. Akıl hastalığım inancımın seviyesini yansıtmıyor.

Bazı kiliseler ve bazı insanlar çok köktenci bir inanca sahip. Yasacı inançları var. İsa’nın sevgi ve şefkat mesajını kaybetmişler. Kınamaya çok fazla, şefkate ise çok az önem veriyorlar. İsa gibi insanların yanında yürümüyorlar. Sevgiyi vaaz etmiyorlar. Yasayı vaaz ediyorlar. Bu insanlarda İsa’yı görmek zor. Hristiyanların bu insanlarda İsa’yı görmesi zor, Hristiyan olmayanların bu insanlarda İsa’yı görmesinin ne kadar zor olduğunu bir düşünün. Bu tutum insanların iyileşmesine yardımcı olmuyor. Bu tutum, iyileşmesi gereken yeni yaralar açıyor. Akıl hastalığı olan insanlar Tanrı’dan daha uzak hissederken, kökten dinciler Tanrı’ya yakınlıklarında kendilerini neden haklı hissetsinler? Neden biri Tanrı ile zihni işkence görmüş biri arasında bir ayrım yaratmak istesin ki? Üzgünüm ama bu Mesih’e yakışmıyor! Benim takip etmek isteyeceğim bir Mesih bu değil.

Akıl hastalığı yeni değil. Akıl hastalığı, insanlık var olduğundan beri var. Bu akıl hastalıkları için kullanılan etiketler nispeten yeni. O zamandan beri bu hastalıklara etiketler ve teşhisler koyduk. Hastalıklar yeni değil. Nüfus artışı ve modern toplumla birlikte artık daha yaygın, ama yeni değil. Tanrı akıl hastalığına şaşırmaz. Akıl hastalığı onu şok etmez. İntiharı veya kendime zarar vermeyi düşündüğümde Tanrı’nın üzüldüğünden şüphem yok, ama Tanrı’nın beni hala sevdiğini ve bu sevgiye hala layık olduğumu (herkes kadar) biliyorum.

Kanunların ve emirlerin önemli olmadığını söylemiyorum. Önemliler. Sevgi, şefkat ve Mesih’e benzemek de önemlidir ve bence Mesih’in bu yönünü herkese, özellikle de acı çekenlere göstermek önemlidir.

İnanç Topluluklarında Engellilik Stereotipleri Zarar Verebilir

Dinler tarihi boyunca engellilik ve kutsal metinler arasında taraflı bir ilişki olmuştur. Yahudilik ve Hristiyanlıkta sağlık sorunları, Tanrı tarafından verilen günahın bir sonucu olarak tanımlanmıştır. Hristiyanlıkta ise İsa, mucizeler gerçekleştirerek engelliliği iyileştirebilen ilahi bir varlık, hastalıkların şifacısı olarak kavramsallaştırılmıştır. Karma kavramını benimseyen birçok Doğu geleneğinde ise, bu hayattaki sağlık sorunları, önceki bir enkarnasyondaki yanlışların cezası olarak algılanır. Bu doktrinler, engelli bireyler için çoğu zaman ötekileştirici olan ibadethanelerde tedavi görmenin zeminini hazırlar.

Imani Barbarin gibi aktivistler de engellilik ve din konusunda kendi sıkıntılı deneyimlerini yaşamışlardır. Barbarin, Twitter’da Hristiyanlıkla karşılaşmalarını bir dizi tweet’te şöyle anlattı:

“[B]üyüdükçe bazı küçük şeyler ortaya çıkmaya başladı. Ebeveynlerin çocuklarına bağırıp bana neden bir mazeretleri olmadığını söylemeleri gibi. Ya da ailemi pek tanımayan insanların benim küçük bir melek olduğumu varsayması gibi (haha, hayır). Genel olarak, ilham pornosuna dönüştürülme deneyimim kendi kilisemin dışında ve çoğunlukla başkalarını ziyaret ettiğimde veya sokakta kendi işime baktığımda gerçekleşti. Ziyaret ettiğimde, insanlar papazları tarafından iyileştirilmem için beni ikna etmeye çalışırlardı veya kürtaj karşıtı Evanjelistlerin yanından geçtiğimde bana bağırır, annemin beni kürtaj yaptırmadığı için minnettar olmam gerektiğini söylerlerdi. Muhtemelen beni en çok etkileyen şey, insanların bana iyileşmememin sebebinin yeterince inanmamam veya yeterince iman etmemem olduğunu söylemeleriydi. Engelli olmamak için yeterince çaba göstermediğim için bunun benim hatam olduğunu söylediler.”

Bunu yapacağım ve birçok inanç geleneğinde bu sorun olduğunu söyleyerek başlayacağım, ancak ben sadece Hristiyanlık konusunda kendi geleneğimle konuşabilirim. Ayrıca, eskiden Evanjelik misyonerler için çalışıyordum ve babam hâlâ kilisede çalışıyor, bu yüzden hassas olacağım.

Merhum Avustralyalı komedyen ve engelli hakları aktivisti Stella Young tarafından popülerleştirilen bir ifade olan ilham pornosu, engelli insanların ve onların hikayelerinin engelli olmayan insanların yararına sömürülmesini ifade eder. Barbarin’in ilham pornosu anlatımında, kilisedeki diğer çocukların yaramazlık yapmak için bir bahanesi yoktu çünkü “çok daha kötü durumdaydı” ve hâlâ kibar davranıyordu. Ancak bu türdeki varsayım, Young’ın engelliliği “Kötü Bir Şey” olarak adlandırdığı ve engelli insanların, engelli olmayan insanlara benzer şekilde “hasta olmadıkları” için ne kadar şanslı olduklarını hatırlatmak için var olduklarıdır.

Barbarin ve diğerlerinin deneyimlediği en sinsi şey, iyileşmeleri için dua edilmesi ve engellilikleri veya hastalıkları ortadan kalkmadığında “Tanrı’yla iyi geçinemedikleri” için kendilerini tamamen yetersiz hissetmeleridir. Barbarin, yeterince iyi bir Hristiyan gibi hissetmeme konusundaki öznel deneyimini şöyle anlattı:

“[Dindar insanlar] tanıdıkları birinin iyileştiğine, ne kadar sadık olduklarına ve eğer hayatımı gerçekten Tanrı’ya adarsam, benim de öyle olacağıma dair hikayeler anlatırlardı. Bu, yatak odamın zemininde ağlayarak Tanrı’ya iyileşmem için yalvarmama ve bana değerli olduğumu gösterecek bir işaret vermesi için pazarlık etmeme yol açardı. Bu asla olmadı. Kilise için çalışmaya başladığımda, bu durumlar ofiste değil, işimin bir parçası olarak gitmem gereken etkinliklerde aşırı hızlandı. Bir keresinde bir günde 12 kez iyileşmem için dua edildi.”

Bu tür yetersizlik duyguları, engelli inananın vicdanını ve hatta bazen inancını kemirmeye başlar. Bazıları, din ve engellilikle ilgili bu tür olumsuz deneyimlerden sonra kiliseyi tamamen terk etmeye karar verir. Engelli olmayan diğer kişiler ise, bu ötekileştirilmiş topluluğun endişelerini kaderci bir şekilde görmezden gelerek, deneyimlerini geçersiz kılmak için “böyle yazılmış” diyerek görmezden gelirler. Başka bir deyişle, ayrımcılık ve kötü muamele kabul edilmelidir çünkü Tanrı’nın hayatta belirli bir paya sahip olmak istemesi budur.

Birçok engelli insanın kilisede hissettiği dışlanmanın çözümü, disabilityandfaith.org tarafından “ibadet topluluğundaki tüm bireyleri, yeteneklerine bakılmaksızın, güçlendiren, güçlendiren ve dahil eden bir hizmet” olarak tanımlanan kapsayıcı bir hizmet oluşturmaktır. Bu, Tanrı’nın bizi kendi suretinde eşit derecede değerli insanlar olarak yarattığı inancından kaynaklanır.” Bu web sitesi, engelli insanların inanç topluluğuna dahil edilmesini haklı çıkarmak için Kutsal Kitap’tan alıntılar yapar. “‘Kendi suretimizde insan yaratalım’” (Yaratılış 1:26). Tanrı’nın sureti en iyi toplulukta yansıtılır. Birlikte, Luka 4:18-21’deki buyruğu yerine getiriyor ve herkese “Rab’bin lütuf yılını” ilan ediyoruz. Böyle bir inanç uygulaması, engelli insanları dini yaşamın her alanına dahil edecek ve onları toplumun hoş karşılanan üyeleri haline getirecektir. Bu yaklaşım, hastalıkların iyileştirilmesinden ziyade, İsa ile gerçekleşen şifayı vurgular.

Depresyonla Mücadelede Süper Gücünüz Kendinize İnanmak

(Sizden) Bir zamanlar insanlar, bir mili dört dakikadan kısa sürede koşmanın fiziksel olarak imkansız olduğuna inanırdı. Yaklaşabileceğimizi biliyorlardı, ancak fizyolojimizin sınırları vardı. Sonra, 1954’te Roger Bannister imkansızı başardı ve bu sınırı aştı. O zamandan beri, lise öğrencileri de dahil olmak üzere on binlerce insan, bir zamanlar uzmanların yapılamayacağına inandığı şeyi başardı. Bannister, dünyanın insan potansiyeline dair inancını değiştirmesine yardımcı oldu ve yeni olasılıklara olan inancımız bize yeni yetenekler kazandırdı.

Bugün birçok insan, insanların depresyonu tamamen yenmesinin zihinsel olarak imkansız olduğuna inanıyor. Yaklaşabileceğimizi biliyoruz, ancak psikolojimizin sınırları var. Ancak 1977’de, uzun süreli dayanılmaz depresyon dönemleriyle mücadele eden Eckhart Tolle adında bir adam, artık kendisiyle yaşayamayacağına inandığı için bütün gece kendi mutsuzluğuyla uyanık kaldı. Birdenbire, kendisiyle yaşayamama düşüncesi, kendisinin ve kendisi hakkındaki düşüncesinin tek bir şey yerine iki şey olduğu konusunda içsel bir berraklık yarattı. Artık olumsuz düşüncelerin yükünü taşımak zorunda olmadığını fark etti çünkü bunlar onun dışındaydı. Ertesi sabah, derin bir huzurla uyandı ve bir daha asla depresyona girmedi. O zamandan beri farkındalık eğitmeni olarak çalıştı, Oprah ile televizyon programlarına çıktı, farkındalık alanında çok satan birçok kitap yazdı ve tıpkı kendisi gibi dünya çapında milyonlarca insanın depresyonlarından kurtulmasına yardımcı oldu.

Bu hikâyenin en önemli kısmı, Eckhart Tolle’nin özel olmaması. Roger Bannister’dan daha özel değil. Paylaştıkları tek benzersiz özellik, kendilerine olan sarsılmaz inançlarıydı. Birçok insanın kendine olan inancı, travmalarını bırakamayacakları ve tutunacakları yönündedir. İnsanlar kendilerine “bir kez depresyona girdikten sonra, her zaman depresyonda kalırsınız”, “travmanızın yüzde 100’ünden kurtulamazsınız”, “iyileşmeye başlamadan önce damgalanmanın ortadan kaldırılması gerekir” ve “sorunu çözmek için daha fazla araştırma yapılması gerekir” gibi şeyler söyleyebilirler. Tolle gibi insanların zihni aşma yeteneğini fark ederek, bu kendini baltalayan ifadelere meydan okuyalım.

Aslında insanlar binlerce yıldır çeşitli farkındalık teknikleriyle bu berraklığa ulaşıyorlar. Farkındalık, yoga, mantralar, çakralar ve dualarla dolu karmaşık bir ritüel olmak zorunda değil; ancak bunlar sizin için bir anlam ifade ediyorsa harika araçlardır. Bunun yerine, farkındalığın özü, düşüncelerin size dokunamayacağı bilgisine sığınmaktır.

Buna inanmak zor çünkü doğduğumuzdan beri düşüncelerimizi sürekli izliyoruz. Bunu yeterince uzun süre yaptıktan sonra, hayatımızda bu gözlemlenen düşünceler olduğumuza inanmaya başladığımız bir nokta gelir. Bu inanç acıya neden olur çünkü ne zaman incitici düşünceler ortaya çıksa, ayrı ve tamamen dokunulmamış olsak bile birinin ciddi şekilde yaralandığını gördüğümüzde hissettiğimiz gibi irkiliyoruz.

Farkındalık, size bu ayrılığı hatırlatan bir araçtır. Sizinle kafanızdaki tüm gürültü arasındaki boşluğu güçlendiren bir egzersizdir. Bu ayrılık sessizlik, sessizlik huzur ve huzur neşe sağlar. Farkındalık uygularsanız, hiçbir koşulda kafanızdaki veya kafanızın dışındaki gürültüyü ortadan kaldırmanız gerekmez. Bunun yerine, sadece nefesinizi izleyin ve düşünce aktivitesinin durmaksızın nasıl sebepsiz yere aktığını fark edin. Yargılamadan izleyin. Direnç göstermeden izleyin. Tepki vermeden izleyin. Ve mükemmel özgürlüğe ulaşabileceğinize inanarak izleyin.

Ara sıra, önemli veya ilginç olarak etiketlediğiniz bir düşünce sizi istediği yere sürükler. Sonunda, onunla birlikte uçup gittiğinizi fark edeceksiniz. Bu olduğunda, sadece izleme alanına geri dönün. Bu olguyu gözlemleme gücünüzü ne kadar çok kullanırsanız, düşünceler sizi saçmalıklarına sürüklemekte o kadar zayıflar.

Sonunda, depresyonun sadece bir düşünce faaliyeti olduğunu ve aslında benim ona verdiğim güçten başka üzerimde hiçbir gücü olmadığını fark ettim. Buraya kadar geldikten sonra, içinizde hiçbir çaba harcamadan huzur yeşerebilir.

Ne yazık ki, başlangıçta kendinize inanmayabilirsiniz. Bu sorun değil. Başarabileceğinize inanmak zorunda değilsiniz. Sadece ilk adımı atabileceğinize inanmanız yeterli. Başlayıp sürece bağlı kalabilirseniz, yolun yarısını kat etmişsiniz demektir. Zihniniz size asla başaramayacağınızı söyleyecektir. Sadece pratik yapmaya devam edin. Hatta dünyadaki her kanıtın size başarısız olacağınızı söylediğini düşünebilirsiniz. Sadece pratik yapmaya devam edin.

Bir kez veya bin kez başarısız olmaktan endişelenmeyin. Ruh sağlığı bir gecede mucize olmak zorunda değil. Yataktan kalkıp tost yapmakla başlayan milyonlarca küçük adım olabilir. Sonra, o noktaya geldiğinizde, ihtiyacınız olan herhangi bir yönde bir adım daha atın. Belki iki adım ileri, bir adım geri veya üç adım geri atarsınız. Bu da sorun değil. Yolunuzdan ayrılmayın.

Tolle’un yaptığı gibi depresyondan kurtulmayı denememeniz için hiçbir sebep yok. Düşüncelerinizin sadece düşünceler olduğunu ve ne kadar büyük, korkutucu veya şiddetli olurlarsa olsunlar, size gerçekten dokunamayacaklarını fark etmeye çalışın. Zihniniz sizi yalanlarına inanmaya zorlayamaz. Ancak zayıflıklarınızı ve tetikleyicilerinizi bildiğinin farkında olmalısınız. Çok kurnazdır ve sizi nasıl çığlık attıracağını çok iyi bilir. Ona hayır deme gücüne sahipsiniz. Zihniniz depresyonla uzun vadeli bir ilişkiniz olduğuna sizi inandırmaya çalışsa bile, bu sadece depresyonun sizi muhteşem gücüne ikna etmeye çalışmasıdır. Aslında, ne kadar güçlü görünürse görünsün, ağır bir yükü veya inancı bırakmak hiç zaman almaz.

Bir inanç savaşa neden olabilir, hayat yaratabilir, hayat kurtarabilir, hayatı sonlandırabilir, hayatı mahvedebilir, hayatı kutsayabilir ve dünyayı değiştirebilir. Depresyonu yendiğiniz gün, bugüne çok benzeyebilir. Tıpkı bir tohumun güçlü bir ağaç olmak için ihtiyaç duyduğu her şeye sahip olması gibi, siz de güçlü bir siz olmak için ihtiyaç duyduğunuz her şeye sahipsiniz. Peki, siz bir tohumdan ne kadar daha üstünsünüz? Zihniniz sizi şüpheyle bulandırmaya çalıştığında, Eckhart’ın özel, yetenekli, becerikli, kutsanmış veya şanslı olmadığını unutmayın. O, sizin gibi sıradan bir insan. Ve o başardıysa, siz de başarabilirsiniz.

İnsanlığa İnancımızı Tazeleyen Anlar

Bazen gazete açtığınızda veya sosyal medyaya girdiğinizde üzücü ve sinir bozucu hikayelerle boğulduğunuzu hissedersiniz. Karanlık ve kıyamet duygusu hissetmek çok kolaydır, sanki dünyaya pozitiflik getiren kimse yokmuş gibi. Ama bu doğru değil!

İnsanlar her gün büyük ve küçük iyiliklerle başkalarına şefkat ve sevgi gösterirler; ister komşularına kapı tutmak gibi basit bir şey olsun, ister zor bir zamanda bir arkadaşının faturalarını ödemesine yardım etmek gibi hayat değiştirici bir şey olsun. Merhum Fred Rogers’ın bir keresinde dediği gibi, “Çocukken haberlerde korkunç şeyler gördüğümde annem bana, ‘Yardım edenleri ara. Her zaman yardım eden insanlar bulursun,’ derdi.”

Dünyada ne kadar olumsuzluk olursa olsun, bir arkadaşının (veya bir yabancının!) yüzünü güldürmek için ellerinden geleni yapan İyi Samiriyeliler her zaman vardır.

Bu hikayelerin, dikkatli bakarsanız hiç beklemediğiniz yerlerde nezaket bulabileceğinizi hatırlatmasını umuyoruz. 2019 sona ererken, bizi geleceğe umutla bakmaya ve tanıştığımız düşünceli dostlarımıza ve tanımadığımız insanlara minnettar olmaya iten anları hatırlayalım.

“Bastonumla katılmak zorunda kaldığım ilk konserde, istediğim tişörtü almak için bir dolar eksiğim vardı çünkü kredi kartı makinesi yoktu ve yanımızda oturan kadın ve erkek bunu duyup tişörtü alabilmem için dolarlarını almamda ısrar ettiler. Onlar için çok tatlı ve küçük bir şeydi ama benim için çok büyüktü!”

İşte insanların benimle paylaştıkları:

“4 yaşındaki yeğenim için bir şey açacak gücüm yoktu ve o sadece ‘Sorun değil Siani Teyze, önemli değil’ dedi.”

“Geçen gün en yakın arkadaşım beni tekerlekli bir arabaya bindirdi (Ehlers-Danlos sendromu ve benim gibi binlerce sorunu var) çünkü boynumda dizlik vardı, dizliğimde değil. Sonunda ayrıldık ve sonunda aradığımı buldum, neredeyse erişebileceğim bir mesafedeydi ki bir çift durup yardıma ihtiyacım olup olmadığını sordu. Gencim ve beni tanıyanlara hasta görünsem de, diğerleri hemen yargılıyor. Bu küçük anlar, insanın aklında kalan anlardır.”

“Bir çift, ikisi de otistik olan iki çocuğuma kalabalık bir trende yer verdi. Benim gibi onlar da giderek daha fazla üzülüyorlardı. Rezervasyonu mahvettiğim için suçlu bendim. Fibromiyalji ve anksiyetem var. Nazik jestleri anında gözyaşlarına boğuldum. Yıllar boyunca seyahatle ilgili o kadar çok sorun yaşadık ki bu benim için çok büyük bir olaydı.”

“Dışarıda kötü bir düşüş yaşadım ve bacaklarım kullanılamaz hale gelince ayağa kalkamadım ve çok tatlı bir beyefendi gelip beni yerden kaldırdı. Melekler çeşit çeşittir.”

“Liseden çok sevdiğim bir arkadaşım bana güzel bir notla birlikte çiçek gönderdi. Hem de kendisi meme kanseriyle mücadele ederken. Bana ‘Kahramanım’ diyor. Çiçekler haftalarca dayandı ve her gün bana bir gülümseme getirdi.”

Cumartesi gecesi bir rock festivalindeydim ve banka kartımı kaybettim. Pazar günü, gün için hazırlık yapmak üzere bambaşka bir alana ve sahneye gittim ve etkinlik görevlilerinden birine kayıp eşya kutusunun nerede olduğunu sordum. Ne olduğunu ve nerede olduğunu anlattım. Adımı ve kartın rengini sordu. Söylediğimde, orada olduğunu, dün gece kayıp eşya kutusunu kaydeden kişinin ben olduğumu söyledi. Şimdi, kartımı tamamen farklı bir alanda, yaklaşık 50.000 kişinin yaşadığı, çok çok büyük bir arazide kaybetmiş olmam ne kadar da çılgınca! Kartı teslim eden iyi kalpli insana teşekkürler.

“Son iki yıldır bir pansiyonda acil bakımda kalıyordum ve bu durum sağlığımı bozdu. Kalıcı bir eve yeni taşındım ve belediye ve sosyal hizmetler, özellikle kışın yatağa bağımlı olmama rağmen taşınmama hiçbir şekilde yardımcı olmadı. Annem ve eşimin yoğun programlarından zaman ayırıp taşınmama ve yerleşmeme ellerinden geldiğince yardımcı olmaları benim için büyük bir şanstı. Olmasalardı ne yapardım bilmiyorum.”

“Arkadaşım başkalarına yardım etmeyi sevdiğimi biliyor. Bir köpek kurtarma merkezine bir şeyler alabilmek için tığ işi battaniyemi alması için birine yalvardım. Herkes sessizken, o söz aldı ve benden iki battaniye aldı.”

Ortaokul arkadaşım Facebook aracılığıyla benimle tekrar iletişime geçti ve iyi olmadığımı öğrendi. Kimse yokken yanımda olmayı kendine görev edindi. Beni neşelendirmek için en sevdiğim kurabiyeleri getiriyor. Beni evden çıkarmak için benimle planlar yapıyor ve eşofman ve tişörtten başka bir şey giyemediğimde hiç utanmıyor. Evden çıkamayacak kadar hastaysam, yanıma geliyor. Gecenin bir yarısı şiddetli ağrılarım sırasında bana mesaj atıyor. Hatta ülseratif kolit hakkında araştırma yaptı ve anlayabilmesi için kişisel deneyimim hakkında sorular soruyor. Bunlar benim için hiç de azımsanacak şeyler değil. Kelimelerle ifade edebileceğimden çok daha fazla şey ifade ediyorlar.

“Kalabalık bir restoranda yerimizi beklerken, oğlumun yaşlarında bir kızla içeri giren başka bir aile vardı. Oğlum ayağa kalktı ve kıza yerini verdi. Baba yanıma geldi ve oğluma böyle görgü kurallarını öğrettiğim için beni tebrik etti. Neredeyse ağlayacaktım. Bu güvenceye ihtiyacım vardı.”

“Birkaç gün önce, arabada servis yapan bir Starbucks’tan “iyilik yap” kampanyasından yararlandım. Toplam 24 dolardı ve hepsini onlar ödedi! Daha önce hiç böyle bir şey yaşamamıştım. Arkamdaki kişinin parasını ben ödedim ama onlarınki sadece 5 dolar olduğu için oldukça ucuz kurtuldum.”

“Bu akşam eşimin transseksüel destek toplantısında, diğer insanlar bana yardım etti ve benim gibi birine nasıl yardım edebilecekleri, hastalığım vb. hakkında sorular sordular. Bana içecek ve yemek hazırladılar. Bu akşam kendi garsonlarım vardı. Bu geceki gibi insanlar insanlığa olan inancımı tazeledi.”

“Kızım, torunumu araba koltuğuna oturtarak cüzdanını bir saat uzaklıktaki bir kasabada arabanın üstünde unuttuğu için kaybetti. Bir beyefendi, cüzdanı kalabalık bir kavşağın ortasında bulmuş ve ertesi gün eve kadar gelip ona geri vermiş.”

“Son zamanlarda Kentucky’de saatlerce süren bir elektrik kesintisi yaşadık. Hava kararmaya başlayınca evden çıkıp ‘Elektriği olan bir yerde akşam yemeği yiyelim’ diye bir iş yaptım. Kimliği belirsiz bir komşu, ön kapımıza güzel bir kumaş papyonla bağlanmış bir yığın kimyasal lamba bıraktı. Her kimseniz, teşekkür ederim!”

Sınırda Kişilik Bozukluğuyla İnancımda Zorluk Çekiyorum

(Sizden) Son üç haftadır kiliseye gidemediğimden beri bunu yazmaya karar verdim; bir hafta Irma Kasırgası yüzünden, diğerleri ise benim tercihimdi. Ama Irma rüzgarını ve yağmurunu bize doğru göndermeye karar vermeseydi, yine de gitmezdim.

Sınırda kişilik bozukluğum (BPD) var. Dengesiz ve yoğun kişilerarası ilişkilerim var. Bu nedenle, bu düzeni sürdürürken Tanrı ile ilişkimin zarar görmesi şaşırtıcı değil. Kilise ayinlerine katılma motivasyonum tamamen azaldı ve şimdi işim nedeniyle sık sık ihmal ettiğim bir angarya haline geldi. Kilisede bulunma isteğim sıfır, sıralarda oturan insanlarla ise hiç yok.

Bu bir değersizleştirme örneği. Bu, bir kişiyi veya bir şeyi mükemmel, kusursuz olarak görme durumundan (idealizasyon), kusurlarla dolu ve hiçbir kurtarıcı özelliği olmayan bir duruma geçmek anlamına gelir. Bu örüntü kişisel ilişkilerde, ünlülerin görüşlerinde ve inançlarında görülebilir.

Son zamanlarda hayatımın birkaç farklı alanında zor bir dönemden geçiyorum. İnancım giderek azaldı ve artık neredeyse yok diyebilirim. Bu, asırlardır süregelen “Tanrım, beni neden terk ettin?” hikâyesi. Fakat benim ve Sınırda Kişilik Bozukluğum (BPD) için bu, Tanrı’ya olan inancımın ve güvenimin eksikliğine dönüşüyor. Tanrı’ya kelimenin tam anlamıyla ondan nefret ettiğimi söyledim.

Bu noktaya ilk kez geliyordum, ancak Hristiyanlık konusundaki inancımda sık sık tereddüt ediyorum. Şimdiye kadar, yaşadıklarımı felaketleştirmemin ve Tanrı’yı ??ve Hristiyan inancını tamamen değersizleştirmemin sebebinin Sınırda Kişilik Bozukluğu (BPD) olduğunu fark etmemiştim.

Ve iki hafta sonra hayatımda dikkat çekici bir şey olması ve beni bu stresli örüntünün “idealleştirme” tarafına çekmesi çok muhtemel.

Ve sonra kötü bir şey olacak ve hemen şimdiki halime döneceğim.

Bu yorucu ve kafa karıştırıcı. Kendimi “kötü bir Hristiyan” ya da “iyi havalarda Hristiyan” gibi hissettiğim için kaygı ve depresyon duygularına yol açıyor; ikisi de beni yeterince iyi olmadığıma ve ne olursa olsun Cehenneme mahkûm olduğuma inanma girdabına sürüklüyor.

Kendime sürekli olarak tüm ilişkilerin iniş çıkışları olduğunu hatırlatmalıyım, bu yüzden Tanrı ile ilişkimde zorluklar yaşamak doğaldır. Kendime biraz hoşgörü göstermeli ve özellikle de hak etmediğimi hissettiğimde, bana zaten bahşedilen lütfu almama izin vermeliyim.

Kronik Bir Hastalık Yüzünden Saçlarımı Kaybederken İnancım Beni Teselli Ediyor

Saçlarım dökülüyor ve itiraf etmeliyim ki korkuyorum. Saçlarımın incelmesine dayanabilirdim ama tekrar dökülmesi mi? Bu çok fazla.

Pek de altın rengi olmayan saçlarım gözle görülür şekilde inceldiğinde, “iyileşme yolculuğumun” bir parçası olarak peri kesimini benimsedim. Kısa bir saç stilini taşıyabiliyordum ama kel değildim. Bu, asla yapamayacağım bir saç modeli.

Açıkçası, henüz tam olarak kel bölgelerim oluşmadı, ancak belirgin bir şekilde geriye doğru giden bir saç çizgim var. Saç çizgimin gerilemesi o kadar hızlı gerçekleşti ki veda bile edemedim. Bir gece, ince perçemlerim çantalarını toplayıp başımdan kayboldu. Sadece tatile gittiklerini umdum ama bu haftalar önceydi ve geri dönmediler. Aslında, giden saç çizgim tam tersini yaptı ve tekrar ortaya çıktı. Daha fazla saç kökünü peşinden sürükledi.

Katliamın saç telleri gibi, kafamın tepesindeki saçlar tam saç çizgimle aynı hizaya düştü ve kabardı. Sanki saçlarım her bir telin en ucundan başlayarak yakılıyormuş gibi. Hiçbir ısı olmadan, saç telleri cızırdayıp kavruluyor, ta ki o kadar kırılgan hale gelene kadar, tamamen kopup gidiyorlar ve geride kömürleşmiş saç artıkları ve çok daha açıkta kalan bir saç derisi kalıyor. Saçlarımın şiddetli kabarması ve dökülmesi beni korkutuyor. Beni taşlaştırıyor. Saçsız bir kafa hayal edemiyorum.

Başımın saçsız bir kadere mahkum olması düşüncesi beni kışkırtıyor. Kaybolan bir saç çizgisi, açıkta kalan deri parçaları ve hassas, savunmasız bir saç derisi gibi rahatsız edici görüntüler görüyorum. Şapka takarak ve aynadan kaçınarak gerileyen saç çizgimden kaçmaya ve saklanmaya çalıştım ama boşuna. Korkumdan kaçamadım.

Ben başımdaki saç çizgisine korku ve endişeyle bakarken, Tanrı kalbimdeki azalan güvene bakıyordu. Gelecekten ne kadar korktuğumu biliyor. Yanmış her bir telden ne kadar korktuğumu görüyor.

Ama saçlarımın ne olacağı konusunda endişelenmeme gerek yok çünkü Tanrı zaten planladı. Gelecekte kaç telim olacağını bilmeme gerek yok çünkü Tanrı zaten onları saymış. Aynaya baktığımda, kelken nasıl görünebileceğimi hayal ederek korkumla yüzleşmeye çalıştım ama en canlı hayal gücümle bile başlığımı sıkıca kapatsam bile bunu hayal edemiyorum. Ve iyi haber şu ki, buna gerek yok.

Tanrı, hayat yolculuğumun her adımını kendi isteğine göre planladı ve geleceği bilme yükünü lütfederek benden aldı. Saçlarım gerilemeye devam etse de, mucizevi bir şekilde kalınlaşıp hacim kazansa da, Tanrı’nın kontrolü elinde tuttuğundan emin olabilirim. Sağlığım düzelmeye devam ederse veya güç ve canlılık kazanırsam, Tanrı’nın her zaman kontrolde olduğuna inanıyor ve güveniyorum.

Bugün, saçlarım gerilemişken, Rab’bin yarattığı gündür ve ileride saçlarım için ne olursa olsun, bu gün için sevineceğim. Tanrı’nın mükemmel iradesine güvendiğim ve inandığım için endişelerimi bir kenara bırakıp korkudan uzak yaşayabilirim. Bugün, bu kellik anında, yalnızca Mesih’in iyiliğine ve ihtişamına odaklanabilir ve saçlarımın, sağlığımın ve kalbimin geleceğini Tanrı’nın kudretli ellerine bırakabilirim.

İnancım, Özel İhtiyaçları Olan Çocuklarımın Ebeveyni Olmama Yardımcı Oluyor

(Sizden) Özel İhtiyaçları Olan Bir Çocuğun Sevgili Ebeveyni,

Seni görüyorum. Yine bir sabah uyandığını, hangi terapi veya doktor randevularının olduğunu kontrol etmek için takvimine baktığını görüyorum. Çocuğunu kucağına aldığını, beslediğini, altını değiştirdiğini, tuttuğunu, yardım ettiğini, oturttuğunu, ittiğini, pozisyon verdiğini, taşıdığını, temizlediğini, onunla ilgilendiğini, hiç mümkün olduğunu düşünmediğin şekillerde yaptığını görüyorum. Çocuğunuzun burnunun tıkalı olduğunu ilk fark ettiğinizde tansiyonunuzun yükseldiğini, en son ne zaman olduğunu ve nasıl sonuçlandığını hatırladığınızı görüyorum. Aspiratörler, şırıngalar, nebülizatörler ve daha fazlasıyla önleyici bakım için elinizden gelen her şeyi yaptığınızı görüyorum. Gecenin bir yarısı uyanıp aynı şeyi yaptığınızı görüyorum: Çocuğunuzun hala rahat bir hızda nefes alıp almadığını kontrol ediyorsunuz. Aldığınız veya kustuğunuz sıvının son damlasına kadar her damlasını kaydettiğinizi, her ıslak bez göründüğünde rahat bir nefes aldığınızı görüyorum.

Seni görüyorum. Çocuğunuzun yeterince su içip yemesini sabırla sağlamaya çalıştığınızı görüyorum. Bebeğinizin biberonunu tutması veya emzikli bardaktan yudumlaması için her gün, her gün yöntem üstüne yöntem denediğinizi görüyorum. Minik yavrunuz yemek yerken kustuğunda gözyaşlarını sildiğinizi görüyorum. Çocuğunuzu sabırla temizleyip rahatlatmaya çalıştığınızı görüyorum. Doktor randevusunda tartıya endişeyle baktığınızı, geçen seferkinden daha yüksek bir sayı görmeyi beklediğinizi ve görmezse kendinizi yenilmiş hissettiğinizi görüyorum.

Sizi görüyorum. Her terapi randevusuna gittiğinizi ve her birinin size evde boş zamanlarınızda üzerinde çalışmanız gereken beş farklı şey söylediğini görüyorum. Gülümsediğinizi, başınızı salladığınızı ve gün boyunca bunu ne zaman yapmaya çalışacağınızı zihninizde not ettiğinizi görüyorum. Aylardır yapmaya çalıştığı aynı şeyi yapmaya çalışan çocuğunuzu desteklediğinizi görüyorum. Minik yavrunuzun başarabileceğine inandığınızı bilmesini sağlamaya devam ederken, bir sonraki dönüm noktasına ulaşıp ulaşamayacaklarını merak ettiğinizi görüyorum. Çocuğunuzun terapist tarafından yeni bir alet veya tedavi kıyafeti giydirilmesi sırasında çığlık attığını ve gözyaşlarınızı tuttuğunuzu görüyorum. Terapist çocuğunuza yeni bir alet veya tedavi kıyafeti giydirirken, bunun çocuğunuza zarar vermediğini, sadece rahatsız edici olduğunu söylüyor. Siz de aynı fikirdesiniz ama içten içe, bunun doğru olduğunu nasıl bildiklerini merak ediyorsunuz. Tüm bunlara değip değmediğini merak ediyorsunuz. Günün sonunda, çocuğunuzu sürekli zorlamak yerine, kendi haline bırakıp bırakmamanız gerektiğini düşünüyorsunuz. Ama devam ediyorsunuz, çünkü yapmazsanız, sonra ne olacak?

Sizi birçok doktor randevusundan birinin bekleme odasında görüyorum. İçeriye gergin bir şekilde girdiğinizi, bu randevuda ne haber verileceğini merak ettiğinizi görüyorum. Çocuğunuz dürtülürken, itilirken, muayene edilirken ve analiz edilirken onu sıkıca tuttuğunuzu görüyorum. Doktor muayenehanesinde, çocuğunuzun teşhisinin veya teşhisinin olmamasının bir başka cesaret kırıcı kısmını size anlatırken ağlamamaya kararlı olduğunuzu görüyorum. Telefon her çaldığında, en son kan testinin sonuçlarının çıkmasını umarak zıpladığını görüyorum. Testin ne zaman yapıldığını ve haberi ne zaman alman gerektiğini düşünmek için takvime baktığını görüyorum.

Seni görüyorum. Markette çocuğunu iterken, kimsenin seni durdurup yaşını sormamasını umduğunu görüyorum. Koridorun karşısındaki normal gelişim gösteren çocuğunu, kurabiye yerken, raflardaki eşyaları iterken ve oradan oraya koştururken izlediğini görüyorum. Anne sinirli görünüyor ve durmasını söylüyor. “Hayır!” diye düşünüyorsun. “Ona durmasını söyleme. Devam etmesini söyle!” Etrafında umarsızca ulaşılan tüm dönüm noktalarına hayretle baktığını ve bunu yaparken, bir anlığına çocuğunun bir kurabiye almasını, raflardaki eşyaları itmesini, senden kaçmasını dilediğini görüyorum. Böyle düşündüğün için bile suçluluk duyduğunu görüyorum.

Özel gereksinimli çocukların annesi olmak birçok yönden yalnızlaştırıcı. Bir bakıma kendine yer bulmak zor, çünkü bazı açılardan hayatının kimseyle pek ortak noktası yokmuş gibi geliyor. Normal gelişim gösteren çocuklarla oyun buluşmalarına gitmek tuhaf hissettiriyor (ve bağışıklık sistemi zayıf çocukları olanlar içinse mikroplu); ama çocuksuz insanlarla da iletişim kurmak zor olabiliyor. Kızlarım teşhis almadığı için henüz bir destek grubu veya bağış toplama grubu bulamadım; ama günlük rutinlerimi diğer insanlarla paylaşıp fikir alışverişinde bulunabileceğim birçok çevrimiçi grubun üyesiyim. Birçoğumuzun, çoğumuzun, içine kapanıp kendi meselelerimize saplandığını gördüm ve bir anket yapsanız (ve insanlar dürüst olsa), çoğu kişinin bu yolculukta inancının zayıfladığını söyleyeceğini düşünüyorum. Anlıyorum. Ama size şunu söylemek için buradayım: Bunun asla böyle olması amaçlanmamıştı. Aslında, sizi bu yolculukta yalnızca Tanrı’nın sizinle olduğunu değil, aynı zamanda bu yolculuğu yazanın da O olduğunu söylemek için buradayım.

Biliyorum, biliyorum. Bu yolculuk zorluydu. Çok fazla acı ve mücadele içeriyordu ve çoğunuz iyi bir Tanrı’nın bu anların yaşanmasına izin vermeyeceğini söyleyebilirsiniz. İyi bir Tanrı çocuklarını her türlü acıdan kurtarırdı, değil mi? İşte mesele şu dostum: Kurtardı. Kızlarımızla yaptığımız bu yolculukta Mesih’e olan inancım güçlendi. Şimdi, eğer bu birkaç cümle sizi birdenbire ürküttüyse, lütfen benimle kalın. Bunu cehaletimden yazmıyorum. Kesinlikle hayır. Özel gereksinimli sadece bir çocuğum yok, iki çocuğum var. Bu durumda olan tek kişi olmadığımı biliyorum ve madalya istemiyorum, ama tüm bunlarda cesaretini kaybetmek için bir sebebi olan varsa, o da ben olabilirim, bunu açıkça belirtmek istiyorum. Sonuçta, tıp camiası durumumuz karşısında şaşkına döndü. Aynı teşhis konulmamış, oldukça yıpratıcı hastalığa sahip ikizler mi? Bana bir keresinde sadece %6 ihtimal olduğu söylenmişti. Birçok kişi bunu “talihsizlik” veya “şanssızlık” olarak nitelendiriyor. Ama Tanrı.

Öncelikle, açık sözlü olmak gerekirse, öngörebildiğim ve anlayabildiğim bir Tanrı’ya hizmet etmek istemiyorum. Eğer O’nun yaptıklarını salt insanlığımla kavrayabiliyorsam, O nasıl Tanrı olur? Eğer O’nun yollarını anlayabilseydim, o zaman inanç kısmı ne olurdu? Hristiyanlığın, benim Tanrı için neler yapabileceğimle değil, Tanrı’nın benim için yaptıklarıyla ilgili olduğuna inanıyorum. Tanrı’nın, bir çocuğun acı çekmesini izlemek konusunda bizden daha fazla şey bildiğine inanıyorum. Evet, özel ihtiyaçları olan bir çocuğun/çocukların ebeveyni olmak zor. Evet, her gün biriken zorluklar var, ama her şeyi kontrol eden bir Tanrı olmadığını asla düşünmüyorum. Tamamen egemen olmayan bir Tanrı’ya hizmet etmek istemiyorum. O anda anlayamasam bile hayatıma en iyiyi getirmeyi seçen bir Tanrı’ya hizmet etmek istiyorum. İnanç. Çocuklarımı, ihtiyaçları ne olursa olsun, Tanrı’nın suretinde yaratılmış küçükler olarak gördüğümde – tesadüfen değil, O’nun egemen planları ve gücüyle – bu oyunun kurallarını değiştiriyor. Günlük işlerimi sıradan hayatta kalma faaliyetleri yerine Yaratıcı’ya ibadet olarak gördüğümde neşe bulabiliyorum. Bunun ötesinde, bedenlerimiz (hepimiz) erirken, O’nun her gün ruhumu yenilediğini hatırladığımda, en zor anlarda bile neşe bulabiliyorum. Umut. Bunun tesadüfen olmadığına inanıyorum. Her şeyi mükemmel bilgeliğiyle seçtiğine ve bunu saf sevgiyle yaptığına inanıyorum. İyi, çok iyi bir Tanrı. Güvenime ve inancıma layık. Çok fazla olduğunda yükümü taşıyabilen. Acı dolu, umutsuz bir dünyaya megafonu gibi, zayıflığımız aracılığıyla gücünü gösteren. Amaçlı. Bu yüzden, gerçekliğimizde yumruklarımı gökyüzüne sallamak yerine, ellerimi övgüyle kaldırabiliyorum. Bu salt olumlu bir düşünce değil. İkimiz de biliyoruz ki, “Bugün minnettar olacağım. Mutluluğa yaslanıp acıdan uzaklaşacağım” gibi şeyleri ne kadar tekrarlasak da, işe yaramıyor. Acı çeken bir kalbe anlamsız, anlamsız sözler.

Özel gereksinimli bir çocuğun ebeveyni: Seni görüyorum. Ben senim. Ve bunun zor olduğunu biliyorum. Çoğunuzun yükü benimkinden çok daha ağır, her zaman hayal bile edilemeyecek şeylerle karşı karşıyasınız. Yolculuklarımızı karşılaştıramam ama Tanrı’nın ikimizin de ihtiyaçlarını karşılayabileceğine inanıyorum. Bunu kullanmak istiyor ve kontrol O’nda. Eğer çocuğum için bunu seçtiyse, bunun kesinlikle O’nun en iyisi olduğuna inanıyorum. Bunu kalbime işlemesine izin veriyorum.

Özel gereksinimli bir çocuğun ebeveyni: Çok seviliyorsun. Görülüyorsun. Seninle ilgileniliyor ve yaptıkların önemli. Her şeyin bir amacı var ve asla, asla yalnız değilsin.

İYİLEŞME

Psikoloji, duygusal işleme, öz düzenleme, destekleyici ilişkiler ve biyolojik, psikolojik ve sosyal faktörlerin bütünsel anlayışı yoluyla tüm insanı ele alarak iyileştirir. Teknikler arasında farkındalık, egzersiz, sağlıklı alışkanlıklar ve travmayı işlemek, stresi yönetmek ve refahı ve dayanıklılığı artırmak için terapi şeklinde profesyonel yardım bulunur.

İyileşmeniz Gerektiğini Kabul Etmek ile Kendinize İyileşme İzni Vermek Arasındaki Fark

İyileşme. Nadiren, hatta hiç hızlı ve kolay olmayan bir kavram ve süreçtir. Sürecin diğerlerinden daha sorunsuz ve istikrarlı olduğu bazı durumlar vardır; bazı durumlarda ise acı verici, yavaş ve yıpratıcı olabilir. Ayrıca hem fiziksel hem de duygusal olarak yorucu olabilir ve birçok farklı model ve dalga halinde ortaya çıkabilir. Bazen iyileşmenin fiziksel yönü duygusal yönünden daha kolay olabilir ve bunun tersi de geçerlidir. Her iyileşme vakası ve örneği kişiye özeldir ve dün, bu sezon ilk kez ayağımı bir sandaletin içine koyduğumda önemli bir aydınlanma yaşadım.

Geçen yaz sezonunun başlarında satın aldıktan sonra hızla favorilerimden biri haline gelen sandaletler. Giymesi kolay, özlediğim tarzda ve hatta rahattı. Sık sık giyerdim ve sezonun moda tutkumdu. Sonra bir Ağustos akşamı, dizüstü bilgisayarımda saatlerce hummalı bir şekilde çalıştıktan sonra mutfağa girip masaya oturdum ve hayal kırıklığıyla ağır, ahşap mutfak sandalyesini sağ ayağımın serçe parmağına düşürmeyi başardım. Şaşırtıcı bir şekilde, ilk başta biraz acı hissetsem de, düşündüğüm kadar kötü değildi. Geriye dönüp baktığımda, yorgun ve sinirli olduğumda içimde yükselen öfke ve adrenalin, muhtemelen ilk acının çoğunu maskelemişti.

O akşamın geri kalanında neredeyse hiç acı hissetmedim ve ertesi gün o çok sevdiğim sandaletleri giyip giydikten sonra biraz rahatsızlık hissetmeye başladım. Günün diğer sorumluluklarımla meşgul olduğum için pek üzerinde durmadım. Ancak o günün ilerleyen saatlerinde yerel kütüphanede yürürken ağrım daha da kötüleşti. Yürümeye çalışmak bile neredeyse başaramadığım bir başarıya dönüştü. İlk başta, neden aniden artan bir ağrı hissettiğimi anlayamadım; bir önceki akşam küçük parmağımla ilgili olayları tamamen görmezden gelmiş, hatta unutmuştum.

Ayağımda morarma veya şişlikten başka bir belirti olmamasına rağmen, özünde bir şeylerin ters gittiğini fark ederek acil servise gittim. Daha sonra röntgen çekildi ve kırık olmadığı söylendi, ancak yine de hissettiğim acının şiddetini kavrayamadım. Kendimi “iyi” hissetmiyordum ve burkulma da bana mantıklı gelmiyordu. Sonraki hafta boyunca, her zamanki gibi günleri atlatmaya çalıştım, ancak yürümekte zorlanmaya devam ettim. İlk başta, o sandaletlerin o zamanlar giyilebilecek en iyi ayakkabı olmadığına inandım, bu yüzden başka bir tane giymeyi denedim ama yine de aynı acıyı yaşadım. Ayak parmağımdaki şişlik kötüleşti ve bu sefer yerel bir ayak hastalıkları uzmanına giderek tıbbi müdahaleye başvurdum.

İki farklı ayak hastalıkları uzmanına gidip MR çektirdikten sonra bir teşhis aldım: kemik iliği ödemi, röntgende görülemeyen bir stres kırığını gösteriyordu. Sonunda teşhis konuldu, ancak sonrasındaki eylemlerden gurur duymuyorum ve bugüne kadar farklı davranmış olmayı diliyorum. Hem yürüyüş hem de normal yürüyüş için alçı, bot ve koltuk değneği önerildi ve hepsini reddettim. Bunun yerine, acı içinde kıvranarak yürümeye devam ettim, kendimi ısıtmak için birkaç adımda bir durdum ve tüm bunlar boyunca inledim.

Doğrusunu söylemek gerekirse, beni iyileştiren tek şey soğuk ayların ve bot sezonunun gelişiydi. En sevdiğim bot çifti, sert, dayanıklı ve yürüyüş botunun yapısına benzer yapısıyla, her şey bittiğinde kurtarıcım oldu. Botları giydikten yaklaşık bir hafta sonra ağrılarım azalmaya başladı ve bir kez daha çok az ağrıyla veya hiç ağrı hissetmeden yürüyebildim.

Bugün, ağrı uzak bir anı, ama dün ayaklarımı o sandaletlere sokarken düşündüğüm bir şeydi. Bu, iyileşme sürecinin ne kadar yavaş olabileceğinin ama aynı zamanda kendi iyileşmemizden ne kadar sorumlu olduğumuzun bir hatırlatıcısıydı; bana göre iyileşmemizin tek sorumluluğumuzun kendimiz olduğunun kanıtı. Uygun ayakkabı ve tedaviyi giymeyi reddederek yaptığım gibi, bu süreci atlatmayı seçebiliriz ya da iyileşme sürecinin bize getirebileceği ve getirebileceği rahatsızlığa katlanıp katlanabiliriz.

İyileşme her zaman doğrusal değildir; çoğu zaman tam tersidir. Bazen iyileşme sürecini başlatırız ve süreç aniden durur veya zamanla durur ve sonra tekrar başlar. Bazen uyarı vermeden gerçekleşir, bazen de yeniden başlamak için bilinçli bir çabadır. İyileştiğimizi sandığımız ama sonra iyileşmediğimizi fark ettiğimiz anlar olur; bu, tetikleyici bir olaydan sonra olabilir veya kendiliğinden gerçekleşebilir. Kendimi belirli durumlardan, karşılaşmalardan ve kişisel ilişkilerden “iyileşmiş” olarak gördüğüm ve sonra kendimi sadece geçici olarak uyuşturduğumu fark ettiğim birçok durum oldu. Ancak bunu söylerken şunu kabul etmek önemlidir: iyileşmek için mücadele etmek veya süreci başlatmaya ya da durdurmaya ihtiyaç duymak bir başarısızlık değildir; bu, insan olduğumuzun bir işaretidir. Hayatın yaşandığının, durumların ortaya çıktığının, insanların değiştiğinin, ihtiyaçların değiştiğinin ve dikkatimizin başka şekillerde gerektiğinin bir işaretidir.

Aynı zamanda, bazen dün yaptığım gibi, aslında tüm bunlar sayesinde ne kadar iyileştiğimizi ilk başta fark edemeyebiliriz. O sandaletleri giyip acı çekmeden yürürken, ne kadar yol kat ettiğimi ve geçen yaz ve sonbaharın acı dolu son haftalarında nasıl iyileştiğimi görmek beni hayrete düşürdü. Acı gitti ve şimdi o zamana dönüp baktığımda, yaptığım seçimlerin en iyi seçimler olmadığını ve iyileşmemi engellediğini fark ediyorum, ancak bunun farkında olmak kendi başına iyileşmektir. Farkında olmak ve minnettar olmak, iyileşme süreci için çok önemlidir – ya da en azından benim için öyle.

Bunu söylerken, iyileşme sürecindeyseniz, sürecin tam ortasında nerede olursanız olun, hatta henüz başlamamış, yakın zamanda durmuş veya sıkışmış hissetmiş olsanız bile, iyileşmenin bir okyanus gibi olduğunu bilmenizi umuyorum; gelgitler yaşar, bazen büyük dalgalarla veya zorluklarla karşılaşır, bazen de durgun veya belki de çalkantılıdır. Unutmayın ki iyileşme, koşulacak bir yarış veya notlandırılacak bir sınav değildir; birçok değişim ve dönüşümle dolu kişisel bir süreçtir. Ancak bir şey gerçektir ve o da hepimizin, bizim için en iyi şekilde işe yarayacak şekilde iyileşmeye yönelik benzersiz yeteneklerimizin olduğudur.

Zehirli Bir Ortamda İyileşememek

Hayatta kalanlara iyileşmelerinden kendilerinin sorumlu oldukları söyleniyor. Ben, bir hayatta kalan olarak, kolektif bir dünya, toplum ve kültür olarak, travmatize edilmemiş ve kasıtlı zarar vermeyen bir ortam yaratmaktan sorumlu olduğumuzu düşünüyorum. En başından beri baskıcı olmayan bir ortam.

Bir bitki, gerekli koşullar olmadan gelişemez. Hatta bir bitkinin sözlü zorbalığa nasıl tepki verdiğini ve gelişip büyümek yerine solup öldüğünü gösteren bir deney bile yapıldı. İnsanlar da bitkiler gibidir, gelişmek için doğru koşullara ihtiyaç duyarlar. Travmanın küçük veya büyük T’ler veya istismarın “daha kötü” ve “daha az” olarak ayrılması gerektiğine inanmıyorum. Bu yardımcı olmaz ve sadece utanç getirir ve utanç zehirli hale gelir ve iyileşme sürecini engeller.

Hayatta kalanlar, acılarını haklı çıkarmak veya acı ve travma ölçüldüğü için yardım veya desteğe layık olmadıklarını düşünmek zorunda kalmamalıdır. İstismara yalnızca aşırı boyutlara ulaştığında tepki göstererek izin vermemeli, “hayır” demeliyiz. İstismar istismardır. Sadece fiziksel olarak değil, duygusal olarak da acı çeken ve kanayan herkesi desteklemeliyiz. Ruhun iyileşmesi yıllar alabilir ve bu iyileşme her şeyin aynı olacağı anlamına gelmez; yeni bir hayata uyum sağlamak, acıyı, tetikleyicileri ve duyguları yönetmek ve mücadelenin ve acının azalması anlamına gelir. Doyurucu ve mutlu bir yaşam mümkündür, ancak uyum sağlamalı ve hayatta yeni yaşam biçimleri ve bunu başarmamıza yardımcı olacak yeni beceriler öğrenmeliyiz.

COVID-19 kolektif bir tehdit ve travmaydı. Birçok insanın hayatını aldı ve kaybettiklerimizle mücadele ettik. Ancak cinsel istismar ve şiddet, aile içi istismar ve şiddet ve ırksal travma, sonsuz tarih boyunca pandemiler olmuştur. Ve günümüzde, suçlular yüzünden hayatını kaybeden veya acılarına kendi hayatlarına son vererek son vermeye zorlanan birçok kişinin hayatını ve refahını tehdit etmeye devam ediyor.

Hayatta kalanları öne çıkmaya, depresyonla mücadele edenleri ise sessizce mücadele etmemeye ve konuşmaya teşvik eden reklamlar görüyorum. Hayatta kalanların kaç kez konuşması gerekiyor? Konuştuk ama baskı bizi susturdu. Toplum bizi mağdur olarak suçladı. Adalet hiçbir zaman yerine getirilmiyor gibi görünüyor, değişimlerin gerçekleşmesi sonsuz yıllar alıyor ve gerçekleştiğinde de bu, hayatta kalanlar sayesinde oluyor.

Dünya, hiç yaşamadıkları acıları deneyimleyebileceklerini ve aynı acıları yaşamış olanları yargılayabileceklerini düşünüyor.

İnsanlar olarak bazen başımıza gelene kadar her şeyi daha iyi bildiğimizi ve bildiğimizi sanırız.

Hayatta kalanların konuşmasına gerek yok, dünyanın kulaklarını açıp dinlemesi, değişimi görmesi ve harekete geçmesi gerekiyor. “Ben tecavüzcü değilim, tacizci değilim, ırkçı değilim, kadın düşmanı değilim…” demek yeterli değil, çünkü çoğumuz farkında olmasak bile sorunun ta kendisiyiz. Kendimize gerçekten meydan okumalı, içimize bakmalı ve sadece bizi veya sevdiklerimizi kişisel olarak etkileyen şeylerde değil, topluca öfkelenmeliyiz.

Eğer gerçekten akıl hastalığını destekliyorsanız, narsistik eğilimleri olan liderleri utandırmayı, yargılamayı ve onlara oy vermeyi bırakın. Hayatta kalanlara inanmaya, onları dinlemeye başlayın. Eşitlik için mücadele edin, adalet için mücadele edin, tüm insanlara ve hayvanlara yönelik zulmün sona ermesi için mücadele edin. Sahip olmadığınız ve hakkınız olmayan çevreye ve dünyaya saygı duymaya başlayın. Yaşamı ve doğayı mahvetmeyi ve sonra da neden böyle olduğunu merak etmeyi bırakın. Bunu yapıp hiçbir sonucu olmayacağını düşünmeyi bırakın.

İnsan ihtiyaçlarını karşılamayan, güvenli olmayan veya güvende hissettirmeyen bir dünyada yaşıyorsak, akıl hastalığının sadece bir hastalık olduğunu mu düşünüyoruz? İntiharın sadece depresyonun bir sonucu olduğunu mu? Depresyon, bizi çaresiz, umutsuz ve yalnız hissettirebilen bir dünyada ortaya çıkan bir semptomdur. Akıl hastalığının iyileşmesi için dünyanın değişmesi gerekiyor. Tüm bunlar ruha verilen yaralardır ve doğal olarak ruh kanar. Ne yazık ki, söz konusu ruh olduğunda, birçok kişi kanamaya terk ediliyor veya kanamayı durdurması söyleniyor. Görüyorsunuz, mücadele etmek normal bir insan deneyimidir ve yaraları, yaralara neden olan ortam değişmediğinde iyileştirmek zordur.

Kaygıyı Etiketlemek İyileşmeme Nasıl Yardımcı Oldu?

Hastalanmak korkutucudur. Hastalığınızın nedenini bilmediğinizde ve bununla yüzleşmenin bir yolu olmadığında, daha da korkutucudur. İlk kaygı nöbetim 14 yaşındayken oldu, ama o zamanlar buna bir isim bile vermemiştim. İlk başta sıradan bir Salı günüydü. Okuldan eve yürüdüm, bir şeyler atıştırdım ve sonra köpeğim ve atımla dışarıda oynadım. Her zaman olduğu gibi, ailemle akşam yemeği yemek için tam zamanında açlıktan ölüyordum; yemek her zaman saat 17:00’de olurdu.

Ben dışarıda oynarken, erkek kardeşim oturma odasında televizyon izliyor, babam dışarıdaki bahçeyle ilgileniyor ve annem mutfakta yemek pişiriyordu. Akşam yemeği vaktinde ailem masanın etrafında toplanıp birbirimizin gününü tartışıyorduk.

Saat 16:30’du ama evim hayalet kasaba kadar sessiz ve sakindi. Ön odadan gelen, genellikle gürültülü bir ses, araba yolunda yeni bitkiler veya ot yığınları, bahçedeki bitkileri doyuran fıskiyelerin sesi ve gizemli bir şekilde mutfaktan gelen tencere tava veya fırın uğultusu yoktu. Duyabildiğim tek ses, kalbimin atış sesiydi. Saat akşam yemeği vaktini geçip gökyüzü karardıkça, kalp atışlarım hızlandı.

Annemin nerede olduğunu biliyordum. İki hafta önce ailemi terk etmişti. Yani nerede olduğunu değil, nerede olmadığını biliyordum ve o da evde, ailesi için akşam yemeği hazırlıyordu. Kesin bir belirsizlik, diyebilirsiniz.

Kardeşimin ve babamın da nerede olduğunu bilmiyordum. Umarım annemin izinden gidip aileyi bırakıp kaçma kararı almamışlardır. Mantığım, sonsuza dek gitmediklerini biliyordu; başka bir yerde, başka bir şeyle, bensiz uğraşıyorlardı. Ama annem, dünyada seni en çok sevmesi gereken kişinin bir gün fikrini değiştirip aslında seni sevmediğini anlayıp seni iskelet gibi bir evde, yalnız ve aç bırakabileceği gibi varoluşsal olarak korkutucu bir ihtimali de beraberinde getirdi.

Mutfak masasında tek başıma otururken, akşam yemeğinin yakında servis edilmesini beklerken, umut ederken, hayal kurarken aklımdan geçen düşünceler bunlardı. Kardeşimin okuldaki gününü veya babamın işteki gününü duymak istiyordum. Ve en çok da annemin sesini tekrar duymayı özlüyordum. Gözlerimden sessiz yaşlar akıyordu, böylece bir zamanlar taptığım mutfağın huzurlu ortamını bozmak istemiyordum.

Sonunda 4:30 5:30 oldu, 5:30 6:30 oldu ve sonra 6:30 7:30 oldu ve hâlâ ortalıkta ne bir akşam yemeği ne de aile vardı. Bu yeni gerçekliğe boyun eğerek dolaba doğru yürüdüm, bir kavanoz fıstık ezmesi çıkardım ve içindekileri mideye indirmeye başladım.

Babam nihayet saat 20:00 civarında ön kapıdan sendeleyerek girdi. Ancak bu sefer, hatırladığım o güzel kokulu garnitürler yerine içki kokuyordu. Kardeşim o gece hiç eve gelmedi. Bugüne kadar ikisi de böyle davranmamıştı. Ama ne onlar ne de benim için son sefer kesinlikle değildi; evde tek başıma oturup düzgün bir akşam yemeği yemeden endişelenmeye devam edecektim.

Gerçekten de bu, sıradan bir Salı günüydü, bu yeni normaldeki birçok Salı’nın ilkiydi. Bir zamanlar güvenli ve sağlıklı bir rutin olan bu rutin, artık ailevi travmanın sert gerçekleriyle ve bunun sonucunda ortaya çıkan kaygıyla yozlaşmış, boş bir hayaldi.

Onlarca yıl sonra, evliliğim bittikten sonra, aynı endişe ve korku duyguları yeniden su yüzüne çıktı, ancak daha yoğun bir şekilde. Evliliğimin yarattığı sonuçlar nedeniyle, geceleri kendimi kocaman, bomboş evimde tek başıma, kapıları kilitleyip korkudan koltuğumda sinmiş halde buldum; sinirlerimi yatıştırmak için elimde sadece bir şişe şarap vardı, tıpkı ergenlik çağımda evde olduğum o fıstık ezmesi kavanozu gibi. Uyuyamıyor, düşünemiyor ve eskiden yapmak istediğim hiçbir şeyi yapamıyordum.

Altta yatan korkuyu hafifletmeye hiçbir faydası olmayan başa çıkma mekanizmalarına güvenmek zorunda kaldığımı hissettim. Bu, yavaş bir ölüm gibiydi ve beni ilerleyemez veya mutlu olamaz hale getiriyordu. Bu yüzden, hissettiklerime bir etiket koyan ve bana yaygın anksiyete bozukluğu teşhisi koyan bir terapiste başvurdum.

Şaşırtıcı bir şekilde, bu teşhisi almak beni rahatlattı çünkü artık onlarca yıldır ruh sağlığımı tehdit eden canavarın yüzüne hangi ismi koyacağımı biliyordum. Ve artık bu bozukluk hakkında daha fazla bilgi edinmeye nereden başlayacağımı ve nihayetinde bu duygularla nasıl mücadele edeceğimi biliyordum.

Hevesli bir okuyucu olarak, geceleri anksiyete hakkında kitaplar okurdum. Bu kitaplarda tekrarlanan bir tema, anksiyete tedavisi olarak meditasyon kavramıydı. Artık eskisi gibi hissetmeye istekli değildim, kaygımı hafifletebileceğine inandığım her türlü tedaviye açık fikirliydim. Bu kitaplar beni meditasyon öğrenme yolculuğuna çıkardı ve beklediğimden fazlasını elde ettim.

Bu 15 yıl önceydi. Kaygım giderek azalmakla kalmadı, aynı zamanda meditasyon bana boşandıktan sonra hayatımı yeniden kurmak için ihtiyacım olan yönü verdi. Daha güçlü ve daha bağımsız oldum, o zamanlar küçük olan (şimdi yetişkin) oğlumla yakın bir ilişki kurdum ve başkalarının kaygı ve travmalarından kurtulmalarına yardımcı olmak için meditasyon öğrenmelerine yardımcı olan bir iş kurdum. Uzun vadede meditasyon hayatımı kurtardı ve her gün kurtarmaya devam ediyor.

Travma Bilinçli Terapi İyileşmenize Yardımcı Olabilir

Travma acıtır

Travma, kişinin zihni üzerinde ciddi etkilere sahip olabilir. Travma deneyimleriyle karşı karşıyaysanız, duygusal olarak neler yaşadığınızı anlayan bir terapiste başvurmanız çok önemlidir. Psikodinamik bir terapistle çalışmak yerine, travma bilincine dayalı terapi uygulayan biri semptomlarınızı tedavi etmede daha yetenekli olabilir.

Terapistinizin travma konusunda uzman olması gerekir

Travmanın ne olduğunu bilen bir terapistle çalışmanız, iyileşmenize yardımcı olması açısından çok önemlidir. Travma mağdurlarına nasıl davranılacağını bilmeyen kişiler, onlara travmatik deneyimleriyle başa çıkma yollarını göstermede en iyi olmayacaklardır. Travma konusunda uzmanlaşmış bir terapiste başvurduğunuzda, ruh sağlığınızı kendi ellerinize alır ve iyileşmeye çalışırsınız. Yaşadıklarınız gerçek ve geçerlidir. Alanında uzman bir terapiste travmanın nasıl işlediğini açıklamanıza gerek kalmaz.

Cinsel istismar mağdurları seslerini duyurmayı hak ediyor

Tecavüz veya cinsel saldırıdan kurtulduysanız, sesinizi duyurma hakkınız var. Sesiniz önemli ve mağdurları anlayan bir terapistle çalışmak olmazsa olmaz. Travmayla başa çıkmanıza yardımcı olabilirler. Bunu diğer tüm ruh sağlığı uzmanlarından daha iyi anlıyorlar. Travma konusunda bilgili bir terapistle (ister çevrimiçi ister bulunduğunuz bölgede olsun) bir terapi seansına girdiğinizde, aslında bir travma uzmanıyla görüşüyorsunuz.

Cinsel saldırıdan kurtulmak ciddi bir iştir ve bu konuda konuşmaktan korkuyor olabilirsiniz. İçiniz rahat olsun, travma konusunda bilgili bir terapistin acı çektiğinizi bildiğini ve hikayenizi dinlemek istediğini söyleyebilirim. Tetiklendiğinizi hissettiğinizde sizi zorlamamaları gerektiğini bilir ve iyileşmenize yardımcı olmak isterler. Bu, bir terapist olarak onların sorumluluğudur. Travmayla üretken ve etkili bir şekilde başa çıkmak için eğitilmişlerdir. Ne kadar uzun sürerse sürsün, sizinle birlikte olacaklar ve iyi bir yaşam hakkınıza inanacaklardır.

Hayatta Kaldınız

Travma, hayatta kalmak demektir. Korkunç bir şey yaşadınız ve atlattınız. Dayanıklısınız. Sizi derinden yaralayan bir şeyin üstesinden gelip yaşamaya devam edebilirsiniz. Gücünüz, hayatta kalan diğer insanlara ilham veriyor. Kendinizi zayıf hissettiğinizde bile güçlü olduğunuzu unutmayın. Sevilmediğinizi hissettiğinizde bile sevildiğinizi unutmayın. Terapistiniz, iyileşme yolculuğunuzda sizi desteklemek için orada.

Korkmak normaldir

Başınıza gelen ve travmatik bir şeyi anlatırken korkmanız doğaldır. Unutmamanız gereken şey, bu korkunun sizi dondurmasına izin vermemek; devam etmektir. Terapistinizi bir destekçi olarak düşünün. Danışmanınızı bir koç olarak hayal edin. Acınızla başa çıkmanızı ve daha iyi hissetmenizi isterler. İyi terapistlerse sabırlıdırlar. Size inanırlar. Kendinize inanmasanız bile, mükemmel bir terapist yanınızda kalacak ve bu öz güven eksikliğini aşmanıza yardımcı olacaktır, böylece hayal ettiğinizden daha fazlasını yapabilir ve acınızı kabul edip ilerleyebileceğiniz bir hayat yaşayabilirsiniz. Acı çekmek son derece zordur, ancak hayatta kalabilirsiniz. Bu deneyimi atlattınız ve artık içinizde ne kadar güçlü olduğunuzu öğrendiniz.

Mükemmel bir terapistle ilişki kurun

Kendinizi rahat hissedebileceğiniz bir ruh sağlığı uzmanıyla çalışmayı hak ediyorsunuz. Hikayeniz hassas bir konu ve savunmasız olduğunuzda kendinizi güvende hissetmek istersiniz. Seans sırasında rahat hissetme hakkınız var. Travma konusunda bilgili bir terapist, travmatik olaylardan kurtulma konusunda uzmandır ve size benzersiz beceriler sunar. İster çevrimiçi ister yüz yüze bir terapistle çalışın, amaç aynıdır: sizi mahvetmeye çalışan bir şeyden iyileşmenize yardımcı olmak. Önemlisiniz ve güçlüsünüz. Hayatta kaldınız ve bunun üstesinden gelebilirsiniz. Ne kadar zor görünürse görünsün, siz bir savaşçısınız.

Yalnız değilsiniz.

Zaman Her Zaman İyileştirmez

(Senden) Biyolojik anne, biyolojik ebeveyn, ilk anne, biyolojik anne… her kadın evlat edinme yolculuğundan bahsederken belirli bir terminolojiyi tercih eder. Her şeye rağmen… sen, doğum yapan kadın, sen bir annesin.

Biyolojik anne olarak anılmaktan hiç hoşlanmadım – ama tüm bu deneyim ve sesim çıkmadığı hissi beni çok üzdü, bu yüzden biyolojik anne olarak kalmaya devam ettim. Sanki anne unvanını almaktan suçluluk duydum… ama sanki bir bebek yapma makinesiymişim gibi saygısızlık gördüm. Biyolojik anneler hakkında yeterince hikaye yok. Yeterince destek yok.

Duyduğunuz hikayeler kurgusal ve biyolojik anne genellikle ya bağımlılık sorunları yaşayan ya da çok küçük yaşta olup bir çocuğa ebeveynlik yapamayan genç bir kadın oluyor.

Sonra Lifetime kanalının biyolojik annelerin kötü adamlar olduğu hikayelerini görüyorsunuz. Çok utanç verici. Biyolojik anneler güçlü, özverili, güzel insanlar. Birine en büyük armağanı, yapamadıkları bir şeyi verirler… Ailelerine güzel bir bebekle mutluluk verebildim.

Bu klişelerin sebebi, sessiz kalmaya utanmamız… çünkü toplum, çocuğu evlat edinen ebeveynleri kurtarıcı olarak görüyor.

Tüm biyolojik anneler böyle hissetmese de çoğu böyle hissediyor. İşte biyolojik anne olmanın acı gerçeği.

Doğum günleri en zoru. En acı verici olanı. 2004’teki o Noel arifesi sabahı acil sezaryenle uyanmak.

Kızımı yoğun bakım ünitesinde ilk kez görüyordum, onu bu ilk görüşümün yakında son görüşüm olacağını henüz bilmiyordum. Yüzünün her santimini inceledim. Ayak parmaklarını ve el parmaklarını saydım. Nefes alışını hatırlamaya çalışabilmek için yüzümü nazikçe yüzüne yaklaştırdım.

Ona Faith adını verdim.

Hastane bana ona verdiğim ismin yazılı olduğu bir doğum belgesi vermişti. Ama bu önemsizdi çünkü o, yeni ismi ve yeni ebeveynleriyle yeni bir doğum belgesi alacaktı.

Yeni anne babasının, ikinci adının Faith olmasına razı olmalarını takdir ettim. Onlara gerçekten saygı duydum. Benim için bunu yapmak zorunda değillerdi.

Hastaneden çocuksuz, sahte bir doğum belgesi ve giydiği o minik şapkayla ayrıldım. Aylarca uyurken o şapkayı yanımda taşıdım.

O şapka hâlâ şifonyerimin içinde, katlanmış bir şekilde duruyor. Hiç yıkamadım. 26. haftada doğdu. Onu kucağıma almak… Tanrım, buruk bir tatlılıktı. Bu noktada açık evlat edinmeyi kabul ettim ama hiçbir şey kesinleşmemişti. O hâlâ benimdi.

Yoğun bakım ünitesine onu görmeye gittiğimde bana teslim eden hemşireye ağladığımı hatırlıyorum. Evlat edinmeyi seçtiğimi bildiği için beni rahatlattı. Tüm deneyim travmatikti. Onu bırakmak istemedim. Taburcu olacağım günü bilmek, acı dolu bir gerçeğe doğru geri sayım gibiydi.

Daha kolay olmuyor, zaman tüm yaraları iyileştirmiyor; belki diğer doğum yapan anneler için, ama benim yolculuğum için değil. Kırık kalbine yara bandı yapıştırmayı öğreniyorsun. Devam etmen, hayatına devam etmen söyleniyor. Nasıl yapacağımı bilmiyordum.

Her doğum günüm geçtiğinde “işte bu, her şeyle barışık olduğum, hayata devam edebileceğim yıl.” diye düşünüyorum.

17. doğum günü yeni geçti. Bu yıl zordu. Her yıl zor ama bazen farklı vuruyor. Her yıl çok fazla üzüntüyle boğuşuyorum.

Evet, bu benim hayatım ve evlilik dışı plansız bir hamilelik geçirdim. Evet, seçimlerimin tüm sorumluluğunu alıyorum, evet gençtim ama yine de yetişkindim… 21 yaşındaydım ve zehirli bir ilişkim vardı.

Bütün bunları söylüyorum çünkü ne olursa olsun yargılayıcı, duyarsız ve empati yoksunu insanlar olacak. Hangi yolu seçersem seçeyim, aynı insanlar beni yargılayacaktı.

Eğer ebeveyn olmayı seçseydim, geçinmek için devlet yardımına ve diğer düzenlemelere ihtiyacım olurdu.

Sonra “Bebeğimden asla vazgeçemem” diyenler tarafından yargılanıyorum. Sanki attığım bir çöp parçasıymış gibi. Bu beni çileden çıkarıyor çünkü evlat edinme kolay bir çıkış yolu değil. Seçtiğim yol özverili ve hayatım boyunca vereceğim en zor karardı. Her zaman o an hayatın nasıl olduğunu bilmeyen insanlardır. Kazanamazsın. Kazansan da, kazanmasan da lanet olsun.

Doğum annesi olmak benim için çok acı verici bir deneyimdi. Sanki çifte hayat yaşıyormuşum gibi hissediyorum. Garip bir his.

Kederin beni gerçekten tüketmesine izin verdim… Son 17 yıldır zaman zaman kendimi çok işlevsiz hissetmeme neden oldu. Yolculuğum boyunca gerçekten çok zorlandım. Olanlarla yüzleşmek, gerçekliğimi kabullenmek için çok mücadele ettim. Hâlâ evlat edinmeyle mücadele ediyorum.

Evlat edinme zor. Açık evlat edinme zor.

Doğum annesi olmak, eşi benzeri olmayan bir duygu; kimsenin hissetmesini istemeyeceğim bir duygu. İnsanı gerçekten değiştiriyor.

Doğum annesi olmak, olmak isteyeceğiniz bir şey değil; anne olmak istiyorsunuz. Bunu hiç hayal etmemiştim.

Kalbinizin kelimenin tam anlamıyla sızladığı o hüzün duygusu; kalbiniz kırılmış. Duygularınızı bastırmaya çalışırken boğazınızdaki o düğümü hissediyorsunuz.

Onu özlüyorum. Onunla kaybettiğim her şeyi özlüyorum. Sadece onu değil, birçok kişiyi hayal kırıklığına uğrattığımı hissediyorum.
Evlat edinme kurumu bence bir şakaydı. Artık daha yaşlı, daha az savunmasız, daha bilge ve daha eğitimli olduğum için, doğum annesini çocuğunun onsuz daha iyi durumda olduğuna ikna etmek için ne gerekiyorsa yapacaklarını fark ettim, böylece müşterileri (potansiyel ebeveynler) bebek sahibi olabilir.

Açık evlat edinmeyi bir seçenek olarak yücelttikleri için her şeyin yolunda gideceğini düşünmenizi sağlıyorlar.

Size söylemedikleri şey ise, açık evlat edinmede kesin bir şey olmadığı. Ebeveynlik haklarınızdan vazgeçtiğinizde, her şey biter… işte bu kadar.

Tüm güveninizi ve umudunuzu bu ebeveynlerin size kötülük yapmayacağına bağlarsınız. Hiçbir hakkınız yok.

Boşa verilen sözler, biyolojik anneye yönelik destek ve terapi eksikliği. Size “Bebeğinize Nasıl Veda Edilir” adlı bir kitap veya açık evlat edinme üzerine bir kitap ve birkaç broşür verirler. Sonra sizi yollayıp gönderirler. Size iyi dileklerini sunup kapıdan çıkarırlar.

Bu garip ve alışılmadık bir his. (Biyolojik) kızımı çok seviyorum ama kim olduğunu bile bilmiyorum. Bunu yüksek sesle söylemek bile içimi acıtıyor. Bu zor. Bir “annenin” kızı hakkında bilmesi gereken şeyleri bilmemek zor. Küçükken, onu şimdikinden daha sık gördüğümde onun hakkında daha çok şey biliyordum. Açık evlat edinmede olabilecek şey bu. Kendi isteğimle değil; yakın bir ilişkiyi sürdürmeyi çok isterdim ama yıllar geçtikçe telefon görüşmeleri, ziyaretler durdu ve güncellemeler ve fotoğraflar neredeyse hiç yoktu. En sevdiği rengi, en sevdiği mevsimi, en sevdiği kitabı veya okulda en sevdiği dersi söyleyemem. En sevdiği yemeği veya tatlıyı bilmiyorum. Hayatta ne olmayı arzuladığını söyleyemem. En sevdiği tatili bilmiyorum, en sevdiği şarkıyı bilmiyorum. En sevdiği filmi bilmiyorum… Bilmediğim çok şey var.

Bebeğin ayrıldığını hatırlamadığını söylüyorlar…

Ancak Adoption.org’a göre, “Uzmanlar, bir çocuğun biyolojik ebeveynlerinden ayrılmasını, bebekken bile, travmatik bir olay olarak değerlendiriyor. Bu da evlat edinilen her çocuğun en az bir şekilde erken travma yaşayacağı anlamına geliyor. Çocuğun alışkın olduğu her şey, anne karnında bile, görüntüler, sesler ve kokular yok oluyor.”

(Doğum) kızımın eski fotoğraflarına bakıyordum. Birkaç fotoğrafla karşılaştım; bu fotoğraflarda beni zoraki bir gülümsemeyle görüyorsunuz. Perişandım. Bu fotoğraflarda o daha yeni doğmuştu. Başka bir kadın ve erkeğin onu kucaklamasını izlemek için çok erkendi. Yanlış, doğal olmayan bir histi… O an yaşadığım acıyı hâlâ hissedebiliyorum. Açık evlat edinmenin benim için doğru olup olmadığını sorguladım. Onu her gördüğümde ve ziyaret ettiğimde, sanki o yarayı tekrar tekrar açıyormuşum gibiydi… asla iyileşmeyecekti. Her ziyaret bir tetikleyiciydi. İlgili kalmalıydım. Onu tekrar kaybetmek istemiyordum. Kim olduğumu bilmesini istiyordum. Yıllar içinde acıya duyarsızlaşmayı öğrendim.

Bu fotoğraflarda doğumdan sadece altı hafta sonraydım. Elbette (doğum) kızımı görmek istiyordum ama çok rahatsız ediciydi. Depresyondaydım, çocuğumun yasını tutuyordum, sezaryen doğumdan hâlâ iyileşiyordum, süt üretimini durdurmak için hâlâ göğüslerimi bağlıyordum, hormonlarım coşmuştu, her şeyle birlikte doğum sonrası depresyonu yaşıyordum.

Tüm bu acı, üzüntü ve ızdırabın altında… en iyisini yaptığımı biliyorum. Onun güzel bir hayat sürmesini istedim.

Hâlâ acı çeken tüm doğum annelerine ve hatta huzur içinde olanlara.

Sen harikasın, bunu asla unutma.

Travma Sonrası Stres Bozukluğundan Kurtulun

(Senden) Atlanta’daki küçük bir kilisenin nispeten yeni bir üyesiydim ve bir kaybın yasını tutuyordum. Son iki yıldır ruhsal sağlık sorunlarıyla karşı karşıyaydım ve donör aşılama yoluyla bekar bir anne olarak, bana yardım edecek veya güvenebileceğim bir partnerim yoktu. Koruyucu aile bakımına başvurmak ve sonunda kızımı evlatlık vermek zorunda kaldım.

Çoğu Pazar, cemaatten bazıları ayinlerden sonra akşam yemeğine çıkardı. Bir akşam yemeğe davet edildim; isteksizce gittim ama sonunda oldukça iyi vakit geçirdim. Yemekte bir kadın yanıma geldi. Daha sonra evlat edinen bir anne olduğunu öğrendim. Evimde gelip kitabını okumayı teklif etti. Bunun tuhaf olduğunu düşündüm. Neden kitabını evimde okumak istesin ki? Kitabını bana okumayı teklif etmiyordu. Bu teklife ne diyeceğimi bilemedim ama kitabını okuyabileceği bir yere ihtiyacı varmış gibi görünüyordu, bu yüzden tamam dedim.

Ertesi hafta geldi. Oturma odamda oturmuş kitabını okuyordu. O gün yataktan kalktım. Bir sonraki gelişinde bulaşıkları yıkadım. Tekrar geldi, çamaşırları yıkadım. Sürekli yanıma geliyordu. Hayattan umudumu kesmiştim ama o hep yanımdaydı. Gerçek şu ki, beni daha iyi hissettirecek hiçbir şey söyleyemedi. Kimse bana ne söyleyeceğini bilmiyordu. Bu bir güveç durumu bile değildi. Herkes uzak durdu.

Kızımı kaybettikten sonraki ilk günlerde dünyada büyük bir fark yarattı. Varlığı için minnettarım. Sonunda evimi satmaya hazırlanırken birlikte ev işleri yapmaya başladık. Hatta kızımın yatak odasını temizlerken bile yanımda oturdu. Beni derinden yaralayan, dayanılmaz bir süreçti. Üzerimde ne kadar büyük bir etki bıraktığını anlatamam. Bazen kelimeler kifayetsiz kalıyor ve sadece birbirimize destek olmamız gerekiyor.

Topluluk önünde konuşma yaptığımda, insanlar bana sevdiklerine nasıl yardım edebileceklerini soruyorlar. Onlara bu hikayeyi anlatıyorum. Söz veya eylem olmadan nasıl yanımda olduğunu. Bazen sadece oturma odasına gidip kitabını okuman yeterli, gerisi kendiliğinden gelir.

Yeni arkadaşımla artık eski arkadaşız. Artık bizi cumartesi sabahları IHOP’ta kahve içerken ve birbirimize destek olurken bulabilirsiniz.

Çocukluk Çağı İstismarı Mağdurlarının İyileşmesine Yardımcı Olan Kitaplar

Çocuk istismarına maruz kalarak büyüdüyseniz, bu durum çoğu zaman yetişkinliğinizde de sizi etkiler. Belki de istismara uğradığınız dönemde duyduğunuz sözleri kendinize tekrarladığınızı duyuyorsunuz. Belki de duygusal travmanız kronik baş ağrıları, ağrı veya geçmişe dönüşler şeklinde fiziksel olarak kendini gösteriyor. Ya da belki de duygusal acıyla başa çıkmak için sağlıklı başa çıkma mekanizmaları bulmakta zorlanıyorsunuz.

İşte böyle zamanlarda kitaplar işe yarayabilir.

1. Roald Dahl’ın “Matilda”sı

“İlk olarak üçüncü sınıfta okudum ve o zamandan beri kitabım oldu. Hikayem Matilda’nınkiyle neredeyse mükemmel bir şekilde örtüşüyordu ve mutlu sonumu elde etmeden önce, sonunda bir sonumun olacağı umudunu bana verdi. Sekiz yıldır birlikte olduğum öğretmenim tarafından evlat edinilmemin üzerinden neredeyse bir yıl geçti.”

“Bu kitap beni o kadar yalnız hissettirmedi, çünkü büyürken ailemde hep dışlanmış gibi hissettim. Kimsenin istemediği bir çocuk gibi hissettim. Ve Matilda gibi, yeteneklerim de zayıflık olarak görüldü veya tamamen göz ardı edildi. Ayrıca bana bir gün her şeyin düzelebileceği ve kendi sevgi dolu aileme sahip olabileceğim umudunu verdi. Ve şimdi buna sahibim.”

2. Bessel van der Kolk’tan “Beden Skoru Tutuyor”

“TSSB semptomlarının neden bu kadar güçlü fiziksel belirtilere sahip olabileceğini ve somatik terapilerin iyileşmede ne kadar önemli olduğunu açıklamaya yardımcı oldu.”

3. William P. Young’tan “Kulübe”

“Kulübe. Tanrı’nın neden böyle bir şeye izin verdiğini anlamaya çalıştım ama bu kitap öfkemi yendi ve bitirdiğimde hüngür hüngür ağladım. O zamandan beri birkaç kez okudum.”

4. Dave Pelzer’den “Bir Çocuk Ona İsim Verdi”

“Okuması zordu ve kesinlikle bazı kısımlarını atladım, ama istismara da maruz kaldığımı anlamama yardımcı oldu ve o zamanlar bunun istismar olduğuna inanmanın benim için radikal bir fikir olduğunu biliyordum. Yalnız olmadığımı bilmek her şeyi değiştirdi, ama güvenliğimi tehlikeye atmayacak birinden yardım almam gerekiyordu. İstismarcılarımın aleyhine döndü ve kendimi bir kahraman gibi hissettirdi.”

5. Suzanne Collins’den “Açlık Oyunları” Üçlemesi

“Açlık Oyunları kitapları. Özellikle son kitabın son sayfalarında, bazı günler geri çekileceğinizi ama sonrasında geri dönüp sevdiklerinizi sevmeye devam edeceğinizi söylüyor. Ayrıca hamileliği de anlatıyor. Cinsel istismar mağduru biri olarak bunu anlayabiliyordum – hamile olmak her zaman büyülü bir şey değildi.”

6. Lemony Snicket’tan “Talihsiz Serüvenler Dizisi”

“Violet, Klaus ve Sunny her kitapta cehennemi yaşayıp geri döndüler, ancak ne olursa olsun, içinde bulundukları durumun üstesinden gelip hayatta kalmayı başardılar; bu, kasvetli konuya rağmen benim için her zaman çok motive edici bir mesajdı. Karşıma çıkan her türlü stresli durumun üstesinden gelebilecek güce sahip olduğuma dair bana umut verdi.”

7. V.C. Andrews’tan “Tatlı Audrina’m”

“‘Tatlı Audrina’m’ ve ardından diğer V.C. Andrews kitapları, ergenlik öncesi dönemde çeşitli istismar türlerinin kurbanı olarak kendimi daha az yalnız hissetmeme yardımcı oldu ve son derece sorunlu bir aileye sahip olmanın, hikâyelerin temelini oluşturacak kadar yaygın olduğunu keşfetmemi sağladı. On yıllar sonra, ergenlik çağındaki çocuğumun bu kitapları okuduğunu keşfettim ve bana deneyimlerimi daha iyi anlamak için okuduğu söylendi. Aynı sebeplerden dolayı genç yetişkinlere de tavsiye ederim.”

8. “She’s Come Undone” – Wally Lamb

“İçinde yalnız olmadığımı hissettiren pek çok küçük ayrıntı var. Beni oldukça rahatlatıyor. En az 50 kez okudum.”

9. “Will I Ever Be Good Enough?” – Karyl McBride

“Narsist bir anne tarafından yetiştirilmeyi anlatan bir kitaptı. Çocuk istismarı ve reddedilmeyle başa çıkmamda bana yardımcı olan harika bir kitaptı.”

10. “Blood and Chocolate” – Annette Curtis Klause

“Bir zamanlar Alfa olan babasının ölümünden sonra ailesi darmadağın olan ana karakter Vivian ile kendimi çok özdeşleştirdim. Koruyucu ailedeyken okudum ve dürüst olmak gerekirse bu kitabın hayatımı kurtardığını düşünüyorum. Aile dinamikleri, ilişkiler, iç çatışmalar ve hafif depresyon ve intihar konularını ele alıyordu. Ama sonunda umut dolu ve fırsatlarla dolu.”

Çocukluk Çağı İstismarı Mağdurlarının İyileşmesine Yardımcı Olan Kitaplar

Çocuk istismarına maruz kalarak büyüdüyseniz, bu durum çoğu zaman yetişkinliğinizde de sizi etkiler. Belki de istismara uğradığınız dönemde duyduğunuz sözleri kendinize tekrarladığınızı duyuyorsunuz. Belki de duygusal travmanız kronik baş ağrıları, ağrı veya geçmişe dönüşler şeklinde fiziksel olarak kendini gösteriyor. Ya da belki de duygusal acıyla başa çıkmak için sağlıklı başa çıkma mekanizmaları bulmakta zorlanıyorsunuz.

İşte böyle zamanlarda kitaplar işe yarayabilir.

1. Roald Dahl’ın “Matilda”sı

“İlk olarak üçüncü sınıfta okudum ve o zamandan beri kitabım oldu. Hikayem Matilda’nınkiyle neredeyse mükemmel bir şekilde örtüşüyordu ve mutlu sonumu elde etmeden önce, sonunda bir sonumun olacağı umudunu bana verdi. Sekiz yıldır birlikte olduğum öğretmenim tarafından evlat edinilmemin üzerinden neredeyse bir yıl geçti.”

“Bu kitap beni o kadar yalnız hissettirmedi, çünkü büyürken ailemde hep dışlanmış gibi hissettim. Kimsenin istemediği bir çocuk gibi hissettim. Ve Matilda gibi, yeteneklerim de zayıflık olarak görüldü veya tamamen göz ardı edildi. Ayrıca bana bir gün her şeyin düzelebileceği ve kendi sevgi dolu aileme sahip olabileceğim umudunu verdi. Ve şimdi buna sahibim.”

2. Bessel van der Kolk’tan “Beden Skoru Tutuyor”

“TSSB semptomlarının neden bu kadar güçlü fiziksel belirtilere sahip olabileceğini ve somatik terapilerin iyileşmede ne kadar önemli olduğunu açıklamaya yardımcı oldu.”

3. William P. Young’tan “Kulübe”

“Kulübe. Tanrı’nın neden böyle bir şeye izin verdiğini anlamaya çalıştım ama bu kitap öfkemi yendi ve bitirdiğimde hüngür hüngür ağladım. O zamandan beri birkaç kez okudum.”

4. Dave Pelzer’den “Bir Çocuk Ona İsim Verdi”

“Okuması zordu ve kesinlikle bazı kısımlarını atladım, ama istismara da maruz kaldığımı anlamama yardımcı oldu ve o zamanlar bunun istismar olduğuna inanmanın benim için radikal bir fikir olduğunu biliyordum. Yalnız olmadığımı bilmek her şeyi değiştirdi, ama güvenliğimi tehlikeye atmayacak birinden yardım almam gerekiyordu. İstismarcılarımın aleyhine döndü ve kendimi bir kahraman gibi hissettirdi.”

5. Suzanne Collins’den “Açlık Oyunları” Üçlemesi

“Açlık Oyunları kitapları. Özellikle son kitabın son sayfalarında, bazı günler geri çekileceğinizi ama sonrasında geri dönüp sevdiklerinizi sevmeye devam edeceğinizi söylüyor. Ayrıca hamileliği de anlatıyor. Cinsel istismar mağduru biri olarak bunu anlayabiliyordum – hamile olmak her zaman büyülü bir şey değildi.”

6. Lemony Snicket’tan “Talihsiz Serüvenler Dizisi”

“Violet, Klaus ve Sunny her kitapta cehennemi yaşayıp geri döndüler, ancak ne olursa olsun, içinde bulundukları durumun üstesinden gelip hayatta kalmayı başardılar; bu, kasvetli konuya rağmen benim için her zaman çok motive edici bir mesajdı. Karşıma çıkan her türlü stresli durumun üstesinden gelebilecek güce sahip olduğuma dair bana umut verdi.”

7. V.C. Andrews’tan “Tatlı Audrina’m”

“‘Tatlı Audrina’m’ ve ardından diğer V.C. Andrews kitapları, ergenlik öncesi dönemde çeşitli istismar türlerinin kurbanı olarak kendimi daha az yalnız hissetmeme yardımcı oldu ve son derece sorunlu bir aileye sahip olmanın, hikâyelerin temelini oluşturacak kadar yaygın olduğunu keşfetmemi sağladı. On yıllar sonra, ergenlik çağındaki çocuğumun bu kitapları okuduğunu keşfettim ve bana deneyimlerimi daha iyi anlamak için okuduğu söylendi. Aynı sebeplerden dolayı genç yetişkinlere de tavsiye ederim.”

8. “She’s Come Undone” – Wally Lamb

“İçinde yalnız olmadığımı hissettiren pek çok küçük ayrıntı var. Beni oldukça rahatlatıyor. En az 50 kez okudum.”

9. “Will I Ever Be Good Enough?” – Karyl McBride

“Narsist bir anne tarafından yetiştirilmeyi anlatan bir kitaptı. Çocuk istismarı ve reddedilmeyle başa çıkmamda bana yardımcı olan harika bir kitaptı.”

10. “Blood and Chocolate” – Annette Curtis Klause

“Bir zamanlar Alfa olan babasının ölümünden sonra ailesi darmadağın olan ana karakter Vivian ile kendimi çok özdeşleştirdim. Koruyucu ailedeyken okudum ve dürüst olmak gerekirse bu kitabın hayatımı kurtardığını düşünüyorum. Aile dinamikleri, ilişkiler, iç çatışmalar ve hafif depresyon ve intihar konularını ele alıyordu. Ama sonunda umut dolu ve fırsatlarla dolu.”

Sanatın İyileşmeme Nasıl Yardımcı Olduğu

(Sizden) Birinci Bölüm

Sanatçıların biyografileri ve eserleri, yaratımları kadar ilgi çekici. Onları yaratıcılıklarına yönelten neydi? Neden belirli bir eser yaratmayı seçtiler? Yaratıcı arayışları başkalarının hayatlarını nasıl değiştirdi? Sanatları hangi tarihsel bağlamda etki yarattı? Bu çok katmanlı hikâyeler, izleyici ve sanatçı arasında yürekten bağlar kurarak zaman ve mekânı aşar; bu bağ, benim için eserlerinin estetik değeri kadar büyüleyicidir.

Sanat, hayatımın her alanına ilham verdi ve can verdi: çocukken, arkadaşken, ilkokul öğretmeniyken, aktivistken, sanat müzesi eğitmeniyken, ama en önemlisi kız çocuğuyken. Küçük yaşlardan itibaren annem Nina beni memleketimiz Manhattan’daki gösterilere, müzikallere ve sergilere götürürdü. İlkokul defterleri “lütfen daha az resim, daha çok kelime” gerektirdiğinde evde çizim yapmaya devam etmem için beni teşvik etti. İlkokulda kısa bir süreliğine Carnegie Hall yakınlarındaki bir Isadora Duncan dans/bale okuluna gittim. Öğretmenler, hem benim hem de kendi iyilikleri için o coşkulu dönemi sonlandıracak kadar nazik davrandılar ve ardından beni Upper West Side’daki progresif, yorumlayıcı bir caz dansı kursuna gönderdiler. Sosyal medyanın hüküm sürdüğü bu çağda, o dönemi anan hiçbir fotoğraf olmamasına çok minnettarım. Gökkuşağı renkleri, simli tozluklar ve mor taytlar düşünün.

Lincoln Center’daki “Fındıkkıran” biletleri kış tatillerinin olmazsa olmazlarındandı. George Balanchine, Patricia McBride, Rudolph Nureyev, Mikhail Baryshnikov, Pavarotti ve Leonard Bernstein, tüm ailemizi hep birlikte televizyon izlemeye ikna edebilecek tek isimlerdi. “Sefiller”i Manhattan’da iki kez, Londra’da da bir kez izledik, çünkü kim bir kez izleyebilirdi ki? Lise son sınıfta tiyatro biletlerimizi yalnızca Broadway Cares/Equity Fights AIDS’ten almaya başladık. Üniversiteden sonra, ayak bileğime Keith Haring dövmesi yaptırmamı pek umursamadı. Kısmen gerektiğinde pantolon veya çorap giyerek kapatabileceğimi bildiği için, ama daha çok da heteroseksüel, sanatsever kızının AIDS ve homofobiyle mücadele etmek için Philadelphia LGBT topluluğunda çalışmasının nedenini anladığı için.

“Kapılar”ın altından Central Park’tan Metropolitan Sanat Müzesi’ne yürüdük ve Trustee Yemek Salonu’nda yemek yedik; yemekten ziyade “Kapılar”ı yukarıdan görmek için. Açılışında Neue Gallerie’ye gittik ve Klimt ile Schiele’nin önünde ağladık. Birimiz bir sergiyi diğerimiz olmadan gördüğünde, kaçınılmaz olarak iki ciltli sergi kataloğunu da yanımızda götürerek ayrılırdık. Bu kataloglar, farklı sanatçılara olan tutkumun otobiyografik bir zaman çizelgesi işlevi görüyor. Monet ilk tutkum ve aşkımdı. Sonra Matisse ve Chagall, ardından Lichtenstien’a kısa bir hayranlık dönemi, ardından Giacometti, Klee, Morandi, Georgia O’Keefe, Dora Marr ve Francois Gilot, Jackson Pollack, Lee Krasner, Toulouse Lautrec, Keith Haring ve Frida Kahlo.

Listemin başında Van Gogh var.

2003 sonbaharında, Van Gogh’un izinden yürümeye adanmış bir rotayla Hollanda ve Fransa’ya bir gezi yaptım. Başkaları bunu rüya tatili olarak seçtiğim için beni sorgularken, bu rotanın mantığını ve manevi anlamını yalnızca annem takdir edebilirdi. O da benim bu takıntımı anlıyordu çünkü kendisi de birkaç yıl önce Fransa’nın güneyine hac yolculuğu yapmıştı.

Zaman, annemin fiziksel gücünü etkilemiş, ancak zekâsını, güzelliğini veya ruhunu etkilememişti. Birlikte performanslara ve sergilere katılamasak bile, sanat hakkında bitmek bilmeyen sohbetlerimiz devam ediyor: yaratmanın hem sinir bozucu hem de ödüllendirici süreci; konu, renk, mecra ve malzeme seçimleri; sergiler; kostümler; büyük oyuncular ve yazarlar; resimler; haute couture modası; ve eski ustalar hakkında yeni keşifler.
Bir kız çocuğu olarak, annemin hayatımın hangi deneyimine en çok değer verdiği konusunda ancak bir varsayımda bulunabilirim. Tahminde bulunacak olsaydım, 2012’de yaşadığım en büyük ayrıcalık anıydı. Küçük bir galeri alanında, Van Gogh’un 1890 tarihli Badem Çiçeği tablosuyla baş başa duruyordum. Müze Eğitmeni olarak işe alındığım Philadelphia Sanat Müzesi’ndeki Van Gogh Yakından Sergisi henüz halka açılmamıştı. Sanat dünyasında bir hazineyle baş başa kalmak nadir ve özel bir andı. Tablo, Vincent tarafından kardeşi Theo için sevgiyle ve belki de umutla yapılmıştı; Theo’nun oğlu Theo’nun doğumunu kutlamak için, uygun bir şekilde Vincent adını vermişti. Annem gibi Theo da kardeşinin sanatsal uğraşlarının sadık bir destekçisiydi. Bir kez daha eve iki ciltli sergi kataloğu götürdüm.

İkinci Bölüm

Ekim 2014’te yaralandım ve kafatasım kırıldı, hafif travmatik beyin hasarı ve TSSB geçirdim. Bir gün özgüvenli, enerjik, entelektüel bir kadın, aktif bir öğretmen, düşünceli bir arkadaş ve dayanıklılık sporcusuyken bir anda kendi tenimde yabancılaştım. İşlevsellikten yoksun, yorgun ve fiziksel ağrı ve bilişsel semptomlarla sınırlıydım; bu da beni o zamandan beri sessiz, dikkatlice planlanmış, yavaş hareket eden, küçük bir dünyada yaşamaya zorladı. Nöro-optometrik sistemim olan frontal lob, diğer nörolojik devrelerle birlikte yüzüme, başıma ve servikal omurgama aldığım bir darbeden etkilendi. Aşırı bilişsel yorgunluk nedeniyle çoklu görev yapma, ayrıntıları hatırlama, organize olma, yoğun görsel ortamlarda gezinme, araba kullanma, aynı anda yürüme ve konuşma sanatını idare etme, sosyal durumlarda birden fazla konuşmayı takip etme ve tutarlı düşünceler oluşturma yeteneğimi kaybettim.

Okumak imkânsızdı; televizyon ve bilgisayar ekranları dayanılmazdı. Bir podcast’te bir haberi takip etmek bile yorucuydu. Günde 12-14 saat uyuyor ve inanılmaz migren, mide bulantısı, denge sorunları, ışık hassasiyeti ve kulak çınlaması gibi sorunlarla mücadele ediyordum. Neyse ki müze sergi katalogları koleksiyonumun sayfalarını çevirip oturabiliyordum. Resim resimlerine bakmak bana huzur ve güzellikle bağ kurma hissi veriyordu.

Aylar süren vestibüler terapi, nörofeedback ve görme terapisiyle tedavi ekibimin önerdiği egzersiz serisinde ustalaştım. Bu terapiler başlangıçta yorucu ve çok acı vericiydi. İlk nöro-optometri doktorum, yatmadan önce mavi vellum filtreyle görme egzersizlerini yapmamı önerdi, böylece hemen uykuya dalabiliyordum. Bu egzersizler yorucuydu, baş ağrılarına, yorgunluğa ve mide bulantısına neden oluyordu, ancak binoküler odaklanmamı, görsel takibimi ve sakkadik göz hareketlerimi yeniden eğitmek için gerekliydi.

Görme terapilerinde ustalaştığımda, beni zorlayacak ek kitap seviyeleri yoktu ve doktor beni hastası olarak görmezden geldi. Benim için yapabileceği başka bir şey yoktu. Ancak bu egzersizlerin hiçbiri gerçek dünyaya uygulanamazdı. Gerçek dünyada, nöro-optometri sisteminiz çok daha büyük ölçekte ve çok daha yoğun ortamlarda, geniş bir dış uyaran yelpazesiyle çalışır. Beyninizin araba kullanmayı, market alışverişini, gürültülü bir restoranda bir grup arkadaşla yemek yemeyi, triatlon yarışmasını, 30 kişilik bir öğrenci grubuna ders vermeyi, bağış toplama etkinliği düzenlemeyi veya gişe rekorları kıran bir müze sergisine katılmayı organize edip işlemesi için ne gerektiğini hayal edin?

Müze sergisini örnek olarak ele alalım. Bu tür bir aktivite, hareket eden bedenleri takip etmeyi, çeşitli ışık ve seslere uyum sağlamayı, bir resmin bölümlerini görsel olarak tarayıp işlemeyi, başka bir kişi veya grupla aranızdaki mesafeyi ölçmeyi, merdiven çıkarken veya yürüyen merdiven kullanırken kalabalıklar arasında yol almayı, bir ses kaydını dinlerken yürümeyi ve işlemeyi, küratörün duvara şablonla yazılmış notlarını okuyup işlemeyi, iki veya üç resmi karşılaştırmayı, sanat eseri hakkındaki düşüncelerinizi, tepkilerinizi ve anılarınızı düzenlemeyi, başka bir ziyaretçinin izlemesini engellemeden en iyi şekilde izlemek için sergi alanında gezinmeyi içerir.

Şimdi bir arkadaş ekleyin! Sessizce sohbet edebilir, gözlerini takip edebilir, tepkilerini ve sözlerini düşünebilir, önünüzden geçen insanları görmezden gelirken bir esere bakıp durabilir, gözleriniz arkadaşınızla bir o yana bir bu yana gidip gelebilir. Beynimiz aynı anda sıralama, işleme, bağlantılar kurma ve etkileşim kurma işlemlerini gerçekleştirir!

İlk görme terapilerim, yeteneklerimi o kadar geliştirdi ki, büyük puntolu metinleri, mavi vellum koruyucuyla birkaç dakika ve ardından kademeli olarak daha uzun süreler okuyabiliyordum. Ancak, evimin mahremiyetinde ustalaştığım eğitim egzersizleri beni asla bir müzeye veya sınıf ortamına götürmezdi; destek terapistlerinin rehberliğinde sessiz bir ortamda yapılan rutin vestibüler terapi egzersizi de beni götürmezdi.

Bir gün evde günlük tutarken aklıma geldi: Görme terapisi egzersizlerini taklit etmek için günlüklerime daha büyük ölçekte desenler çizmeye başlayabilir, böylece gözlerimi daha da eğitebilir ve yeni sinir yollarını güçlendirebilirdim. Çizimler ve o zamanlar karmaşık görünen tasarımlar icat ederek daha zor egzersizler yaratmaya başladım. Sanatsal tıp yürüyüşüm böyle başladı. Tozlu çizim masamı, gün ışığının bol olduğu yemek odasına taşıdım ve kendi görsel ve duygusal sanat terapimi başlattım.

Doktorlarım ve terapistlerim, evde çizim yapmam sayesinde nöro-optometrik sistemimin kaydettiği ilerleme hızına oldukça şaşırdılar. Kanıtı, yarattığım tasarım ve renklerin karmaşıklığında yatıyor. Semptomlara neden olmadan kendi başıma bir şeyler yaratabileceğim bir seviyeye ulaştığımda, tasarımlara kademeli olarak daha fazla ayrıntı ve renk ekledim ve bunları Facebook’ta paylaşmaya başladım. Bu, özlediğim arkadaşlarımla daha fazla iletişim kurmamı sağladı.

Arkadaşlarım için çizimler yapmak çok yavaş ilerledi ve bu süreçte daha fazla yönetici işlev, dolayısıyla daha fazla dinlenme ve meditasyon gerektirdi. Sadece çok kısa aralıklarla çizim yapabiliyordum. Yönetici işlev becerilerim, botanik araştırmaları, grafik kağıdına çizimler yaparak düzenleri düzenlemek, renkleri seçmek, sayfada uzamsal ilişkiler ve desenler geliştirmek gibi zorlu süreçlerle karşı karşıya kaldı. Aralıklı meditasyon molaları ve nefes egzersizleri, artan semptomlarımı yatıştırma sürecinin bir parçası haline geldi. Beynim yeniden yapılandırılıyor ve bir zamanlar zahmetsiz olan görevlerle pili hızla tükeniyordu.

Evimin sessizliğinde çizim ve meditasyona odaklanmak, bedensel duyumların fiziksel alanını aşan sezgisel ve yaratıcı bir şeyle bağlantı kurmamı sağladı. Çizim ve meditasyon, özellikle beyin hasarıyla ilişkili migren ağrılarından bilinçli bir dikkat dağıtma aracı haline geldi. Sanat, sanki ilahi bir yerden fışkırıyor ve kırık kalbimi iyileştiriyormuş gibi hissettirdi. Sevdiklerim için sanat yaratmak, tıpkı meditasyon ve dua gibi, hem aşırı aktif sempatik sinir sistemimi sakinleştirdi hem de ruh halimi iyileştirdi. Bugün bazı eserlere bakıyorum ve bunların benden çıktığına inanamıyorum.

Sabırlı ve esprili arkadaşlarımın yardımıyla Philadelphia Sanat Müzesi’nde birkaç sergiye katılmaya çalıştım. Başka bir sanatçının teşvikiyle, eserlerimi Philadelphia Sketch Club’daki jürili yerel sergilere sundum. 2016 sonbaharında ve 2017 baharında, iki resmim Phillustration8 ve The Art of the Flower sergilerine kabul edildiğinde hem şaşırdım hem de heyecanlandım. Her serginin resepsiyonuna arkadaşlarımla katılmak beni çok onurlandırdı ve keşke annem de benimle birlikte olabilecek kadar iyi olsaydı.

Sonsöz

Birkaç yıl önce annem, kızlarına ve iki torununa daha yakın olmak için Manhattan’daki çok sevdiği evini terk edip Philadelphia’ya taşındı. Tek bir evde geçireceği ömrü kısaltmak, neyi saklayacağını, neyi atacağını ve neyi vereceğini yığınla düşünmeyi gerektiriyor. Philadelphia’ya taşındıktan bir süre sonra annem bana özenle paketlenmiş, uzun ve ağır bir kutu getirdi. İçerisinde, yirmi yılı aşkın bir süredir Metropolitan Sanat Müzesi’nden edindiği üye bültenlerinden oluşan geniş koleksiyonu vardı.

İlkokul, ortaokul ve liseden kalma eskiz defterlerimi ve lisedeyken yaptığım, arkadaşlarımla sık sık gittiğimiz, çok yerinde bir isimle The Underground adlı bir New York gece kulübünün önündeki çeşitli insanları tasvir eden, 1,8 metre uzunluğundaki mürekkep rulosu illüstrasyonumu arşivleyip paketlemişti. Sanatın mutluluğa giden yolum olması gerektiğini her zaman biliyordu. Geçtiğimiz Noel, anneme iyileşmeme yardımcı olan illüstrasyonlardan birinin çerçeveli bir baskısını verdim: Sevgili arkadaşım Alex için yaptığım “Alex için Iris” illüstrasyonu. Annem ona bakmaktan kendini alamadığını söyledi.

Gaslighting’in Duygusal İstismarından Sonra İyileşme

Görünüşe göre, gaslighting popüler psikoloji çevrelerinde yeni bir “şey” haline geldi. Gaslighting’in tehlikeleri ve gaslight yapan birini nasıl tespit edeceğimiz konusunda uyarılarda bulunan makaleler görüyoruz. Ben de bu tür birkaç makale yazdım.

Bir tane daha yazmanın zamanı geldi mi? Sanırım öyle. Artık daha fazla insan gaslighting hakkında bilgi sahibi olduğuna göre, her türlü duygusal istismardan sonra olduğu gibi, bu deneyimden sonra nasıl iyileşeceklerini bilmeleri gerekiyor.

Çünkü gaslighting tam da budur – duygusal istismar. Ancak bu, belirli bir duygusal istismar türüdür. Gaslighting’de, bir ilişkideki (romantik, ailevi veya arkadaşlık) bir kişi, diğerinin gerçeklik algısını inkar eder ve mağduru ilişkideki “çılgın” kişinin kendisi olduğuna ikna etmeye çalışır. Diğer duygusal istismar türlerinde olduğu gibi, gaslight yapan kişi, mağduru arkadaşlarından ve akrabalarından soyutlamaya, ara sıra pekiştirme (samimiyetsiz özürler) yaparak mağduru ilişkiye geri çekmeye veya hakaretlerle kişiyi aşağılamaya çalışabilir.

Ancak gaslight yapmanın özü, diğer kişinin gerçekliğini inkar etmektir. İstismarcı, aslında şöyle der: “Kendi duygularına güvenemezsin. Benim dünya görüşüm doğru, seninki değil. Sen ‘çıldırmışsın.’” Elbette, gaslight yapan kişi duygusal istismarın bilindik tekniklerini de kullanabilir: izolasyon, hakaret, yansıtma ve küçümseme, ancak gaslight benzersizdir çünkü fail, kişinin dünya görüşünü, öz değer duygusunu ve kendine olan inancını çarpıtır.

Gaslighting’den iyileşmek kolay değildir, ancak yapılabilir. İşte gaslighting mağduru olup şimdi iyileşmekte olan biri olarak benden bazı tavsiyeler.

1. Gaslight yapan kişiden olabildiğince uzaklaşın.

Evet, bu, gaslighting yapan kişi bir aile üyesiyse, onunla iletişimi kesmek anlamına gelebilir. Şehirden ayrılmak anlamına gelebilir. Ancak samimi ve kalıcı bir duygusal kopuş anlamına gelir.

2. Gaslighting yapan kişiyle iletişimi sürdürmeyin.

Gaslighting yapan kişiden kurtulduğunuzda artık daha fazla zarar veremeyeceğini düşünebilirsiniz. Bu, daha fazla duygusal saldırıya davetiye çıkarmaktır.

3. İstismarın adını koyun.

Kendinize ve muhtemelen güvendiğiniz birine şunu söyleyin: “Bu gaslightingdi. Duygusal istismara uğradım ve ‘çılgın’ olduğumu düşünmem için kandırıldım. Dünya görüşüm reddedildi ve düşüncelerimin ve duygularımın geçersiz olduğu söylendi.”

4. Duyguları hissedin.

Gaslighting’in getirdiği duyguları kabul etmeniz veya deneyimlemeniz biraz zaman alabilir. İlk tepkiniz rahatlama olabilir (“en azından artık bundan kurtuldum!”), ancak bunun arkasında yıllarca süren öfke, hayal kırıklığı, korku ve hiddet olabilir. Bu duyguları yüzeye çıkarmak, hissetmek ve geçerli olduklarını kabul etmek çaba gerektirebilir.

5. Yardım alın.

Bu, duygusal istismar mağdurlarının tedavisinde uzmanlaşmış bir terapist veya destekleyici bir arkadaş, aile üyesi veya dini danışman olabilir. Yargılamadan dinleyebilen, gerçeklik algılarınızı doğrulayabilen ve durumunuza anlayış gösterebilen biri olmalıdır.

6. İntikam almaya çalışmayın.

Bu, gaz veren kişiyle yeniden bağlantı kurmanın başka bir yoludur. Kişiye “deli” olduğunuzu “kanıtlaması” için bir fırsat daha verir.

7. Yeni ilişkiler geliştirin.

Dünyanızda sizi anlayacak ve destek olacak kimse yokmuş gibi görünebilir. Bir süreliğine, başka bir yakın arkadaş veya sevgiliye sahip olacak kadar güvenemeyebilirsiniz. Önce iyileşmeniz gereken çok şey olabilir. Ancak gaz verenlerin azınlıkta olduğunu unutmayın; çoğu insan, önemsediğini iddia ettiği kişilere bunu yapmaz.

8. Zaman tanıyın.

Bu deneyimi tamamen atlatmak yıllar alabilir. Benim için de öyle olduğunu biliyorum. Belki de doğrudan bir rebound ilişkisine başlamamalısınız. Duygularınızla başa çıkmak ve gerçeklik algınızı yeniden inşa etmek için zamana ve alana ihtiyacınız var.

Sadece şunu bilin ki, gaslighting bir yaşam biçimi olmak zorunda değil. Ondan kurtulmak için güç topladığınızda sona erebilir. İyileşebilir ve doğru olduğunu bildiğiniz şeyi geri alabilirsiniz – sevgiye layık bir insan olduğunuzu. Algılarınız ve hisleriniz geçerli. Başka birinin gerçekliğe bakış açısına göre yaşamak zorunda değilsiniz. “Deli” değilsiniz.

Direk Dansı Dersleri Cinsel Saldırıdan Kurtulmanıza Yardımcı Olabilir

(Sizden) Birkaç yıl önce, hiç kimsenin yaşamak istemeyeceği ama ne yazık ki birçok insanın yaşadığı bir şey yaşadım: cinsel saldırı. Filmlerdeki gibi olmadı ve dürüst olmak gerekirse, geriye dönüp baktığımda, gerçeküstü geliyor. Olanları sindirmem uzun zaman aldı, anında olmadı. Eve gidip yıkılmadım, tam olarak idrak etmem yaklaşık altı yedi ay sürdü. O anıyı o kadar çabuk zihnime kazıdım ki, açıkça itiraf etmem uzun zaman aldı.

Ancak itiraf ettiğimde tüm özgüvenimi kaybettim, kendimi kirli hissettim ve olanları önceden göremediğim ve beklediğim gibi tepki vermediğim için kendimden nefret ettim. Randevulara çıkmayı reddettim, hatta kimseyle seks hakkında konuşmayı bile reddettim. Kendimden uzaklaşmıştım ve aynada kendime bakmaya dayanamıyordum. Bunu asla aşamayacağımı, bunu yapan kişinin beni onurumdan mahrum bıraktığını düşündüm. Kendimi, anıyı tekrar tekrar yaşayıp kendimden daha fazla nefret ettiğim bu bitmek bilmeyen döngüde sıkışmış hissediyordum. Bu yüzden, özgüvenimi artırıp artırmayacağını görmek için evden çıkmak adına yeni bir şey denemeyi düşündüm.

Direk dansı her zaman denemek istediğim ama cesaret edemediğim bir şeydi. İnsanların direk üzerinde numaralar yapıp serbest stil dans yapma biçiminin inanılmaz olduğunu hep düşünürdüm çünkü bunu yapmak için çok fazla güç ve özgüvene ihtiyacınız var. İnternette harika yorumlar alan bir stüdyo buldum ve fazla düşünmeye başlamadan önce kendimi tamamen buna adadım. İlk dersimden sonra hissettiğim duygu tarif edilemezdi, tekrar gelmem gerektiğini biliyordum. Ve öyle de yaptım. Katıldığım her derste özgüvenimin arttığını hissedebiliyordum, eğitmenlerimden ve sınıftaki diğer insanlardan aldığım cesaret ve destek beni devam etmeye teşvik ediyordu. Her yeni şeyde başarılı olmak benim için bir zaferdi, kendimi dünyanın zirvesinde hissediyordum.

Ama en güzeli, bedenime yeniden aşık oldum. Artık kendimi kirli hissetmiyordum, kendimden nefret etmiyordum, insanlardan saklanıp utanma ihtiyacı hissetmiyordum. Kendime karşı o kadar güçlü bir sevgim vardı ki, başıma gelenlere yeni bir ışık altında bakmamı sağladı. Böylesine korkunç bir anıyı atlatıp hayatımı yaşamaya devam edebileceğimi fark ettim. Bunun beni mahvetmesine izin vermeyeceğimi, aksine beni daha güçlü kılmasına izin vereceğimi fark ettim.

Ne yazık ki, pole dansı konusunda hâlâ büyük bir damga var ve bunun saçma olduğunu düşünüyorum. Bu dünyada pole dansı derslerinin özgüvenimi bu kadar geliştirdiği başka bir şey yok. Yaptığınız şeye o kadar kapılıyorsunuz ki, zihinsel olarak bambaşka bir yere gidiyorsunuz. Pole dansı sayesinde kendimin her noktasını nasıl seveceğimi öğrendim. Dersin başında bir direğe her tutunduğumda, zihnimi meşgul eden her şeyden nasıl kurtulacağımı öğrendim. Aynı şeyden keyif alan ve birbirini cesaretlendiren bu kadar destekleyici insanların etrafında olmak çok moral vericiydi.

En güzel yanı ise, kendimi yeniden nasıl seveceğimi öğrendim ve bu harika bir his.

Çocukluk Travması Mağdurlarının İyileşmek İçin İhtiyaç Duydukları Şeyler

İstismarcı ailemin suçunu içime atarak uzun yıllar geçirdim ve onlarla “iyi geçinmek” için her türlü yolu denedim. Sonunda iletişimi kestiğimde, geçmişimi tamamen kucaklayıp yas tutmak için kendimi yeterince güvende hissetmem 10 yıl daha sürdü. Bu süreçte epey yol kat ettiğimi düşünsem de, istismarın bazı yönleriyle yüzleşmem bir ömür sürdü. Bazı anılar kilit altındaydı, bazıları yersiz suçluluk ve utanç altında gömülüydü. Bazıları o kadar küçümsenmişti ki, neredeyse normal görünüyordu. Yetişkinlik yıllarımın çoğunu çocukluğumdaki olayların doğru olmadığını kabullenerek geçirdiğim için şanslıydım ve bunu yapmanın ne kadar önemli olduğunu tam olarak anlamadan önce bile iletişimi kestim. Sadece kendi akıl sağlığım için bunu yapmam gerektiğini biliyordum. Ama benim için henüz bitmedi ve birçok yönden, işe daha yeni başladığımı hissediyorum.

Çocukluk çağı travmasından iyileşmek mümkündür, ancak travma mağdurlarının doğru ortama ihtiyacı vardır. Çoğu zaman, bir çocuk tamamen büyüyüp zehirli geçmişinden uzaklaşana kadar sonuçlarıyla başa çıkma fırsatı bulamaz. Bazı insanlar istismardan asla kurtulamaz, bazıları ise iyileşmenin zor işini yapabilecek kadar güvende hissedebilecekleri bir noktaya asla ulaşamazlar.

Mağdurları desteklemek isteyen iyi niyetli arkadaşlar ve sevdikleri, travmanın etkileri konusunda kendilerini eğitmedikleri zaman genellikle faydadan çok zarar verirler. Mağdurları istismarcılarını “affetmeye” zorlamak veya onlara “bunu atlatmalarını” söylemek en yaygın hatalardan bazılarıdır. Kişisel deneyimime ve diğer birçok mağdurun deneyimlerine dayanarak, travma mağdurlarının iyileşmek için ihtiyaç duyduğu beş şeyin bir listesini aşağıda bulabilirsiniz. Bu kesinlikle eksiksiz bir liste değil, ancak sevdiklerini desteklemek isteyenler için iyi bir başlangıç ??noktasıdır.

1. Zehirli insanlardan uzak durun.

Her şeyden önce, travma mağdurlarının mevcut ortamlarında stres ve uyumsuzluk yaratan herkesten uzaklaşmaları gerekir. Mevcut ortam yalan söyleyen, aldatan, manipüle eden, suçlayan, öfkelenen veya dürtü kontrolü zayıf olan insanlardan arınana kadar başka hiçbir iyileşme gerçekleşemez. Eski yaraları deşmek, mevcut durumun yarattığı zehirliliği daha da artıracaktır. Birçok kişi için iletişimi kesmek en iyi yoldur, ancak herkes bunu başaramaz. Bir travma mağdurunun öğrenmesi gereken en önemli becerilerden biri, kendisini strese sokan herkesten uzaklaşmak ve bunu özür dilemeden yapmaktır.

2. Sessiz ve sakin bir ortam.

Travma mağdurunun beyninde şiddetli bir savaş vardır ve çoğu kişi TSSB veya karmaşık TSSB ile mücadele eder. Travma mağdurları, etraflarındaki yüksek seslerden veya aşırı heyecanlı enerjiden kolayca irkilebilirler. Bir spor müsabakası veya oynayan çocukların etrafında olmak gibi olumlu ama kaotik bir ortam bile birçok kişide aşırı sıkıntıya neden olabilir. Gürültü beyinde statik gibi hissedilir ve travmayla başa çıkmaya çalışan birini hızla bunaltabilir. Sakin bir ortam, güvende hissetmek için çok önemlidir. Bazı araştırmalar, travma mağdurlarının rahatlamak ve yeniden dengelenmek için günde iki saate kadar tam bir sessizliğe ihtiyaç duyduğunu göstermektedir.

3. Hafif aktivite.

Egzersizin birçok olumlu sağlık faydası olduğu iyi bilinmektedir. Travmayla başa çıkan biri için aktivite, iyileşme sürecinin önemli bir parçasıdır, ancak doğru türde bir aktivite olması gerekir. Rekabetçi spor takımları veya diğer yüksek etkili aktiviteler çoğu zaman ters etki yaratır ve travmatize olmuş bir çocuğu sporda başarılı olmaya zorlamak, tekrar travmatize edebilir. Örneğin, bir mağdurun “öfke bağımlısı” bir babası varsa, kenardan bağıran koç faydadan çok zarar verecektir. Aktivite, mağdurun ceza gibi hissettiği şeyle değil, ona iyi hissettiren şeyle motive edilmelidir. Yüzme gibi bireysel, “kişisel en iyi” sporlar iyi hissettirebilir veya yoga gibi zihin-beden bağlantısını teşvik eden aktiviteler genellikle tercih edilir. Mağdur, kendi bedeninin ve yaşadığı deneyimin kontrolünde olduğunu hissetmelidir. Travma yaşayan kişiler için, bedenleriyle yeniden tanışmak ve bedenleri için neyin iyi hissettirdiğine kendilerinin karar vermesine izin vermek önemli bir adımdır.

4. Güvenlik.

Travma mağdurları, kendilerini aşırı korkudan koruyan bir başa çıkma mekanizması olarak genellikle duygularından uzaklaşır veya onlardan uzaklaşırlar. Bir mağdurun neyin güvenli hissettirdiğine kendisi karar vermesi önemlidir. Çevresindeki destekçilerin, mağdurların kendilerini güvende hissetmeleri için ihtiyaç duydukları her şeye derhal saygı duymaları da aynı derecede önemlidir. Bir travma mağduruyla neyin güvenli neyin güvenli olmadığı konusunda tartışmaya veya akıl yürütmeye çalışmayın. Bu onların algısıdır, sizin değil. Kendilerini güvende hissetmiyorlarsa, yakın çevrelerinde gerekli değişiklikleri yapmaları için onları destekleyin. Bir travma mağdurunun “Kendimi güvende hissetmiyorum” demesine izin vermek, iyileşme yolunda büyük bir adımdır. Eğer siz onların yanında güvende hissetmedikleri biriyseniz, bunu kişisel algılamayın. Onları desteklemek istiyorsanız, güvenli bir insan olmaları için sizden istediklerini yapın.

5. Özerklik.

Bir mağdurun, neyi sevip neyi sevmediğine kendisi karar verme özgürlüğüne ihtiyacı vardır. Bir travma mağdurunun, yakın çevresindeki hiç kimse tarafından kontrol edildiğini veya manipüle edildiğini hissetmemesi son derece önemlidir. Çocuk travması mağdurları, otoriter, “benim dediğim olur ya da böyle olur” kural ve düzenlemelerine pek iyi tepki vermezler. Travma mağdurlarının, ne düşüneceklerini değil, nasıl düşüneceklerini öğreten insanlara ihtiyaçları vardır. Eleştirel düşünme becerileri, istismar mağdurları için hayat kurtarıcı olabilir. Mağdurlar kendi seçimlerini yapma konusunda güçlendirildiklerinde, özgüvenleri ve özsaygıları artar. İstismarcılar, tanımları gereği, gerçekleri kendi çıkarları doğrultusunda çarpıtan, kontrolcü ve manipülatif kişilerdir. İstismar mağdurlarının kendi güçlerini geri kazanmaları için desteklenmeye ihtiyaçları vardır.

Müzik Nasıl İyileşmeye Yardımcı Olur?

“Müzik, söylenemeyeni ve sessiz kalmanın imkânsız olduğu şeyi ifade eder.” Victor Hugo

(Sizden) Müzik hayatımda sürekli bir varlık oldu. Aslında sessizliği seven biri değilim. Ev temizliği yaparken, arka planda müzik; arabada, arka planda müzik. Hastanedeki kliniğimde çalışırken bile şarkı söylemeye başladığım biliniyor. Müzik hayatım üzerinde bu kadar büyük bir etkiye sahip. Tek istisna, torunum Konnor’ın 22 Kasım 2015’te vefat etmesiyle dünyamın sessizliğe bürünmesiydi.

Tam üç hafta boyunca radyoyu açmaya dayanamadım, çünkü duyabileceğim şeylerden ve içimden neler çıkaracağından korkuyordum.

Müzik benim için duygusal. Anlamı var. Beni ruh halimden çıkarabilir. Ruhumun içinde.

Oldukça iyi bir dönemdeydim. Şimdi ne çok mutluydum ne de bulutların üzerindeydim, ama sakindim ve işler iyi olarak sınıflandırabileceğim bir şeye oldukça yakındı. Atasözünde yemiş gibi, keder gerçeğine geri gönderildim. Hayatımın keder gerçeğine, gün içinde otomatik olarak hareket ettiğim ve herkesin iyi olduğumu düşünmesi için yeterince idare ettiğim bir gerçekliğe. Beni idare edecek kadar konuşuyorum; eve geliyorum ve bu en büyük rahatlama. Gözyaşları rahatlatıcı ama kalbimdeki ve içimdeki acı her zaman mevcut. Ne kadar ağlarsam ağlayayım, onun asla geri dönmeyeceğini biliyorum.

Antidepresan kullanmaya başlamam önerildi. “Belki kendini daha iyi hissedersin,” dediler. Yaşayanların diyarına katılmamı ve mutlu olmamı istiyorlar. Antidepresanları bir değil iki kez denedim ve dayanamadım. Midem sadece hayır dedi.

Kederimle başa çıkma niyetiyle ilerliyorum. Konnor’ın gittiği gerçeği her zaman aklıma geliyor, unutmuş olabilirim diye. Nefes nefese kaldığım günler, onun gittiğini hatırlatıyor. Zihnim o korkunç günü tekrar tekrar yaşıyor. Kalbimin bütün gün küt küt attığını hissettiğim türden bir gün. Lanet olsun, zihnime ve kalbime çünkü onu kontrol edemiyorum. Bir yük treni gibi çarpıyor ve onu görmezden gelmemem gerektiğini biliyorum. Ne kadar süreceğini bilmiyorum. Bir gün, bir hafta. Hiçbir fikrim yok.

Kendi kişisel önlemlerim var ve kederimin güvenli bir şekilde serbest kalmasını sağlayan bu önlemleri uyguluyorum. Keder yolculuğuma sağlıklı bir şekilde devam ettiğimi hissediyorum. Müziği yoldaşı olarak kullanıyorum. Çoğu zaman sessiz gözyaşları döküldüğünde, müzik kendimi daha az yalnız hissetmeme yardımcı oluyor. Benim için sözler beni anlıyor ve daha iyisini yazamazdım. Melodisi beni daha sakin, daha rahat ve hatta daha huzurlu hissetmeye yaklaştırıyor.

Hiç bir şarkıyı dinleyip bir arkadaşınızla veya sevgilinizle paylaşıp “Bunu dinle!” “Sana karşı hislerim böyle!” demediniz mi? Müzik evrensel bir iletişim aracıdır. Hangi müzik türü olduğu önemli değil. Pop, rap veya alternatif olsun. Önemli olan bakış açısı. Ruhuma dokunan bir melodiyle, kendimle özdeşleşebileceğim bir şey söyleyebiliyorsam, o müziğe ve sanatçıya derinden etkileniyor ve bağlanıyorum. Daha fazlasını duymak istiyorum.

İyi bir ruh halindeyseniz, sizi iyi hissettirecek şarkılar dinlemek istersiniz. Moraliniz bozukken, duygularınızı anlayan müzikler dinlemek istersiniz. Belki de daha melankolik bir radyo istasyonu sizin için doğru seçimdir. Canınız mı sıkıldı? Sorun değil, her ruh haline uygun müziklerimiz var.

Müziksiz bir film nasıl olurdu? O güzel sahneler, fon müziği olmadan muhtemelen yarı yarıya daha az güzel olurdu. Özellikle dramatik ve hüzünlü olanlar. Bunu bir düşünün.

Kötü bir gün geçirdiğimde, gün boyu içimde tuttuğum duyguları serbest bırakmamı sağlayan müzikler dinlerim. Müziğin beni olmam gereken yere götürmesine, şarkı sözlerinin söylemem gerekeni söylemesine izin veririm. Bir mendil alıp bırakıyorum.

Müzik, dökmem gereken gözyaşlarımı dökmemi sağlıyor ve bunu yaparken de yalnız hissetmiyorum.

Victor Hugo’nun dediği gibi, “Müzik, söylenemeyen ve sessiz kalmanın imkânsız olduğu şeyleri ifade eder.”

İyileşmek İstediğim İçin Asla Özür Dileme

(Senden) Yaslı bir anne olarak teslim oluyorum!

Stresim.

Yeterince şey yapmadığımı hissetmem.

Sonuca olan bağlılığım.

Bunalmışlık hislerim.

Bunlar, bugün kendimi iyi hissetmemi engelleyen şeyler.

Teslim olduğumda, daha iyi bir yerde oluyorum.

Güven ve inanç dolu bir yer ve bu, ışığı tekrar görmemi sağlıyor.

Tekrar ışık olmak.

Oğlum 21 yıl önce öldü ve bunlar bugün ışığımı karartan şeyler.

Ancak, kederim benim için daha yeniyken, bunlar farklıydı.

Derin umutsuzluk, üzüntü ve öfkeydi.

Tanıdık geliyor mu?

Kendimi tanıyorum.

Ve diğer birçok yas tutan gibi, karanlığa çekilme, saklanma eğilimindeyim. Ve insanların beni orada bulmasını beklerdim.

Karanlıktaki insanların ışığa ihtiyacı vardır. Işığın bir anını görmeleri gerekiyor. Ama mesele ışığın onları bulması değil.

Işığı bulmaları gerekiyor.

Bu karanlıkta, ışığı bulmak her insanın içinde bir sorumluluktur. Ve bu, pek çoğunun yüzleşmek istemediği bir gerçektir.

Kederin karanlığında, bu karanlıkta yaşayan başkalarıyla oturuyoruz. Bu acıyı bilenlerle. Birbirimizi teselli ediyoruz, el ele tutuşuyoruz, birbirimize güven veriyoruz.

Birçoğu acı içinde, ışığın onları bulmasını bekliyor.

Diğerleri ışığı arıyor. İyileşmeye hazır olanlar onlar.

Sonra biri görüyor! Ona doğru ilerlemeye başlıyorlar. Bu ışığın onları bekleyen hayat olduğunu biliyorlar.

Parlak ve umut dolu bir hayat ve hatta neşenin parıltılarını görüyorlar!

Ona doğru ilerliyorlar.

Diğerleriyle el ele tutuşurken, onları da ışığa götüreceklerine inanarak, ona doğru birkaç adım atıyorlar. Ve sonra tutuşun daha da sıkılaştığını fark ediyorlar.

Onlara sevgi, anlayış ve destek sunanların sadece onlarla gitmek istemediklerini, aynı zamanda onları gitmekten alıkoymaya çalıştıklarını fark ederler.

Devam edin!

Adım atmaya devam edin. Uzanmaya devam edin. Işığa ulaşın!

Hayatınıza ulaşın. Sizi çağırıyor.

Gücünüzü bulduğunuz ve tekrar tüm gücünüzle parlayabileceğiniz yere ulaşın.

O zaman kederden hayata doğru yolculuğa çıkmaya hazır bir sonraki cesur ruh için yolu aydınlatabilirsiniz.

Umut İçin Umut

Psikolojide umut, bireylerin kendi çabalarıyla ve engelleri aşmak için yollar geliştirerek hedeflerine ulaşabileceklerine inandıkları bilişsel bir motivasyonel durumdur. Hedef odaklı düşünme ve eylemlilik duygusunu içeren dinamik bir süreçtir ve insanların zorluklara uyum sağlamasını ve refahını korumasını sağlar. Psikolog C.R. Snyder tarafından önemli ölçüde geliştirilen umut, net hedeflere sahip olmayı, onlara ulaşmak için yollar yaratma becerisini (yollar) ve bu yolları takip etme motivasyonunu (eylemlilik) içerir. Daha iyi başa çıkma, kişisel gelişim ve genel yaşam kalitesine yol açan, sadece bir his değil, öğrenilmiş bir beceridir.

Bir adamın intihar ettiğini gördüm.

Hayır, bu bir şaka değil ve hayır, inanılmaz derecede trajik olduğu dışında ayrıntı vermeyeceğim. Ve beni bir iki düşünceye götürdü.

Çoğunuz majör depresif bozukluktan muzdarip olduğumu biliyorsunuz. Bazen her şeye son vermek istiyorum, Tanrı’nın beni neden bu dünyaya gönderdiğini ve herhangi biri için ne gibi bir fayda sağlayabileceğimi merak ediyorum. Bu korkunç bir hastalık ve en büyük düşmanıma bile dilemeyeceğim bir hastalık.

Ve yine de, aynı zamanda… Bazen bunun bir hediye olduğunu düşünüyorum. Çünkü umutsuz yaşamayı öğrendim ve bazen bu harika bir yetenek. Bence umudu gerçekten anlayabilecek tek kişi intihar eğilimi olan insanlardır, çünkü sizi karanlıktan kurtaran şey umudun kendisi değil, umudun vaadidir. Bir gün her şeyin düzelebileceği fikri. Fısıldadığınız yalan: “Bir gün bu değişecek. Bir gün bu daha iyi olacak. Bir gün… mutlu olacağım.”

Ve elbette, bu bir yalan değil. Her şey değişir. Her şey daha iyi olur. Mutluluk, yeterince kapıdan geçer ve yeterince kilometre yürürseniz bulunur. Sadece yol boyunca bazı karanlık noktalardan geçmeniz gerekir. Yani umutsuzluğun gerçeklikleri olduğuna inanan insanlar… kendimize yalan söyleyebiliriz. Bizi hiçbir zaman iyi bir şey olmayacağına inanmaktan alıkoyan bir hastalığımız var, ama çoğu zaman devam ediyoruz. Neden? Çünkü umut ediyoruz. Hedeflerimizi yüksek tutmuyoruz, ziyafetleri değil, sofradan düşen kırıntıları umut ediyoruz.

Ve bu yeterli. Olmak zorunda. Çünkü o kırıntılarla yeterince uzun süre idare edebilirseniz… yine… işler değişir. Her şey daha iyi olur. Her şey güzelleşir.

Korku yazmamın büyük bir kısmı da bu: çünkü bu, en büyük zarafeti bulmak için en büyük dehşeti keşfetmeme izin veren bir tür. Kendime yalan söylemeye devam etmemi sağlayan hikayeler. “Daha iyi olacak. Değişecek. Mutlu olacağım.” Çünkü dehşetin içinde bile, karanlığın içinde bile… ışık var. İyilik var.

Umut var.

Adamın dün gece neden yaptığını bilmiyorum. Dualarım onunla, ailesiyle ve sevdikleriyle.

Eğer incinirseniz. Eğer hastaysanız. Kirişlere bakıp hangisinin ağırlığınızı taşıyacağını düşünüyorsanız… Dayanın. Kendinize yalan söylemeye devam edin. Kendinize, ilerlemeye devam ederseniz her şeyin değişeceğini, daha iyiye gideceğini ve mutlu olacağınızı söyleyin.

Çünkü, bu hikaye anlatıcısının da size anlatacağı gibi, bazen en büyük gerçekler kendimize harika yalanlar söylediğimizde ortaya çıkar. Umut yalanları.

Tanrı sizi korusun. Ailelerinize sarılın. Birbirinize iyi davranın. Kendinize asla zarar vermeyin.

Umut.

Umutlu Olmak ile Tedaviler Hakkında Umutlanmak Arasındaki Fark

Hiç Noel Baba’ya bir köpek yavrusu veya belki de yeni Xbox 360 isteyen bir mektup yazdınız mı? Belki de Noel Baba size bunun yerine peluş bir köpek yavrusu veya bir FurReal Friend getirmiştir? Kastettiğimiz bu değildi Noel Baba. Belki de yeni Xbox yerine yıllardır sahip olduğunuz o berbat oyun küpü için yeni bir oyun getirmiştir? Ya da belki de bir kutu Lego gibi tamamen rastgele bir şey? Yani, hadi ama Noel Baba, bu çok ilkokul işi.

Hepimiz olmamış şeyler için umutlandık. Sonunda iyileşiyoruz ama bu oldukça hayal kırıklığı yaratabiliyor. Kronik hastalıklarım nedeniyle her yeni doktora gittiğimde veya yeni bir ilaç denediğimde umutlanamadığımı öğrendim. Bazı insanlar bunu anlamakta zorlanıyor ama benim için umutlu olmak ile umutlanmak arasında büyük bir fark var. Benim için çok daha tehlikeli olan ikincisi.

Bunun birkaç nedeni var. İlki, her biri kendi terapi/tedavi/ilaç planıyla gelen çok fazla yeni doktora gitmem ve hepsi işe yaramıyor. Gerçek şu ki, çoğu işe yaramıyor! Kronik hastalıklar çok karmaşıktır ve onlar için onaylanmış çok fazla tedavi yöntemi yoktur, bu yüzden biz (doktorlar ve hastalar) kendi tedavilerimizi oluşturmak zorunda kalırız ve bu da çok fazla deneme yanılma gerektirir. Doktorlarımız bizim için gerçekten çok çalışıyor ve bunun için minnettarım! Ne yazık ki, bu ilaçların çoğu bizim rahatsızlıklarımız için özel olarak üretilmiyor ve bu yüzden çoğu zaman işe yaramıyorlar. Bazen yan etkiler çok fazla oluyor, sigorta her zaman tedaviyi onaylamıyor ve bazen de ilaçlar işe yaramıyor. Her iki durumda da, her ilacın her derde deva olacağını düşünseydim, çok sık hayal kırıklığına uğrardım.

Umutlanmamaya çalışmamın ikinci nedeni, hastalıklarımın kronik olması. Bu, muhtemelen tamamen geçmeyecekleri anlamına geliyor. Umarım her gün çok daha rahat ve işlevsel bir yaşam tarzı sürmemi sağlayacak bir tedavi planı buluruz, ama aynı zamanda (şu anda) hastalıklarımın bir tedavisi olmadığını da biliyorum, bu yüzden semptomlarımın geri dönme riski her zaman var. Bu korkutucu bir düşünce olabilir, ancak harika doktorlarla çalışıyorum ve sonunda ayağa kalkmama (bazı günler mecazi ve gerçek anlamda!) ve kötü günlerimden çok iyi günlerimin olmasına yardımcı olacak bir yol bulacağımıza dair büyük bir umudum var. Sanırım umutlanmamanın bir tür güvenlik ağı olduğunu söyleyebilirsin. Hayatımı olumlu bir tutumla yaşamak ve daha “normal” bir hayat umuduna tutunmak için, doktorlarımın bana verdiği her bir tedavi için umutlanamıyorum. Ancak, bir doktorun bana hatırlatmayı sevdiği gibi, tutum fark yaratır, bu yüzden umutlu olmak önemlidir. Bu yüzden pozitif kalmaya ve sonunda doğru tedaviyi bulacağımıza dair umut beslemeye özen gösteriyorum! Bir gün bir doktor doğru tedaviyi seçecek ve bunu yaptığında, Noel sabahı nihayet bir köpek yavrusu almış bir çocuk gibi olacağım!

Her seferinde umutlanmadığım ve bu yüzden kolayca hayal kırıklığına uğramadığım için, her gün daha iyi bir yarın için umut etmeye devam edebiliyorum. Daha az ağrılı günler umuyorum. Daha fazla aktivite ve daha az uykulu günler umuyorum. (Evet, yatakta daha az zaman geçirmek istiyorum!) Daha fazla yiyebileceğim ve “güvenli yiyeceklerimi” genişletebileceğim zamanlar umuyorum. Okula geri dönüp diplomamı/diplomalarımı almayı umuyorum. Daha “normal” bir yaşam tarzına sahip, daha az doktor randevusu, arkadaşlarımla daha fazla zaman geçirme, sevdiğim bir iş ve ailem ve kendim için sağlıklı bir gelecek umuyorum. Ve bir gün gastroparezi, disotonomi, Ehlers-Danlos Sendromu ve beni ve her gün birçok insanı etkileyen diğer tüm kronik hastalıkların tedavisinin bulunmasını umuyorum.

Umutlanmakla umutlu olmak arasında fark var ve ben bana uygun dengeyi buldum. Albert Einstein bir keresinde şöyle demişti: “Dünden ders al, bugün için yaşa, yarın için umut et.” Günü gününe yaşamanın doğru yol olduğunu öğrendim, ancak daha iyi bir yarın için umut etmekten zarar gelmez.